Nu tar vi påås!

 Det blir paus här ett litet tag. Imorgon påbörjar vi resan söderut, mot Rom och syrran! Det blir skönt med höstlov!

Samtalet gick bra men landade inte i något. Förstod att chefen tycker att var sak har sin tid och måndag om en dryg vecka ska vi prata om hur vi går vidare. Hon var vänlig, korrekt, lugn och jag hörde mellan raderna hur hon gärna ville få in mig på tanken att det kanske är fel tajming med jobbet. Familj och pendling, fast det inte är där skon klämmer för någon av oss. Jag sa att det inte är arbetsbelastningen å-de, hon menade att ja visst, vissa saker kan man kanske tänka om kring men (mellan raderna) pallar man inte trycket ska man nog inte ha den här tjänsten. 

Jag tar det (också) med ro. Det är fel för mig men det är inte mig det är fel på. Gott så. Vi nöjer oss med det.

Så - nu checkar vi ut och begraver ansiktet i en spagetti vongole (räknas som barnmat där upplyste syrran mig vänligt nog om senast. Italienarna och alla deras j-a oskrivna regler runt livsmedel.)

Hej på er!

Vägen leder framåt

När tankarna snurrar försvinner aptiten. Får inte ens ner frukost på morgonen. Dricker två koppar kaffe istället för att Cass brygger och serverar (herregud så man har det). Har tränat varje dag i veckan, äter minimalt generellt. Betraktar mina lår när jag sitter skräddare på golvet och väntar på att Lills senaste psykbryt ska passera. De är smalare än tidigare och hennes psykbryt kommer så tätt och intensivt att man nästan inte orkar med henne. Fyra fyller hon om exakt en vecka. 

Klockan 11 idag ska jag prata med min chef och har ont i magen över det. När jag lämnat barnen passerade jag hemma och fortsatte gå, behövde gå för att bli av med oron men det hjälpte inte. 

Jag är inte i balans. Det finns stunder då jag undrar vad som hände. Inbillade jag mig allt? Vad var egentligen så hemskt? Men så påminner jag mig om hur jag mådde för en vecka sedan och tänker på de konkreta sakerna hon gjort och sagt. Det fanns en anledning till att jag mådde dåligt, det kom inte från ingenstans. 

Jag får försöka tänka på allt jag inte gillar med jobbet. Spretet. Allt jag behöver göra trots att jag inte har en aning om hur, för att det inte finns någon annan som gör det eller vet hur man gör. De milsvida kunskapsluckor som uppstår i en liten organisation stressar mig och jag hatar när de landar på mitt bord för bara att ta reda på hur man gör är ett projekt. Det finns ingen att fråga. Mördande tråkiga frågeställningar, så långt ifrån allt jag vet något om. 

Jag kan inte börja tänka på mina kollegor eller det med jobbet som är roligt, det som det aldrig blir tid till, för då vill jag inte lämna. Fokus på bollen. Ut. Ut och iväg. Det är det enda raka. 

I skogen tänkte jag att jag kan börja som montör någonstans, eller jobba på ett lager. Ta truckkörkort. Varför inte? Sju till sexton och arbetstidsförkortning. Deltid kanske? Avancera till produktionstekniker när det blir en lucka och de ser vad jag kan. Optimera flöden, sånt jag tycker är så kul. Gillar ju verkligen industri och tillverkning. Synd på alla mina klänningar, blusar och pennkjolar men slipper köpa nya strumpbyxor hela tiden. Det är najs med arbetskläder också, gott om fickor. You are not your khakis som dom sa i Fight Club.

Efter samtalet vid 11 ska jag kontakta mina gamla känningar inom bemanning och rekrytering. Vägen leder framåt, visst Carina? 😘

Tankesnurran

 Jag skulle vilja skriva om något annat än jobb-joxet men det är lite svårt att lyfta blicken. Vissa dagar den här veckan har känts bra, andra mindre bra. Igår en liten dipp och i natt drömde jag att jag satt i ett konferensrum med min chef och sa "Det känns som att du inte vill ha mig här". Hon såg mig stint i ögonen och svarade "Det stämmer. Det vill jag inte." 

I drömmen tog jag det med ro men vaknade med en rivig känsla i magen.

Det är det där med att byta fåra, det är inte lätt och särskilt när man vill hoppa ner ett pinnhål eller två. Ingen tycker att det är konstigt om man söker sig uppåt men det är jättesvårt att trovärdigt söka sig neråt. "Överkvalificerad" fnyser dom och lägger ens papper längst ner i högen. Här om dagen sökte jag ett jobb som innesäljare och känner att jag behöver följa upp med ett telefonsamtal (skadar ju aldrig) och se om jag personligen kan understryka att jag verkligen vill ha det jobbet. 

Jag har gett mig själv tills imorgon. Behöver prata med chefen och jag behöver säga att jag inte kan jobba kvar. Jag tror faktiskt, men ska känna efter tills imorgon, att mitt primära förslag blir att jag jobbar kvar medan jag söker annat jobb och hon söker ersättare och att vi är öppna med det. Vill inte behöva gå runt och hymla för mina kollegor. Det måste ju ändå vara det bästa för alla. Två tre månaders extra anställning är väldigt mycket pengar, när alternativet är att vara utan inkomst första 45 dagarna. 

Ja? Ska vi göra så?

Med ena foten utanför

Vilken himla tur att man är så prestigelös, annars hade det varit jobbigt, känna att man inte är bra nog. Det bekommer mig inte. Jag ser det som att jag har för små fötter. Man behöver skostorlek 46 för att klara jobbet, jag har bara 39. Det är inte mitt fel att jag har för små fötter, inget jag kan göra något åt eller ta personligt. 

Idag jobbar jag lite på halvfart, fast jag är sjukskriven. Pausar när jag känner för det. Ska göra det som behöver göras, sedan söka några jobb, räfsa löv, gå en promenad. Skriva en statusuppdatering om vad som inte går bra i utvecklingsprojektet. Det var en av anledningarna till att jag höll på att krascha förra veckan, fick sådan ångest över att behöva komma med dåliga nyheter, rädd för hur det skulle tas emot, fast det inte är mitt fel. Nu ska jag leverera dem. Det är inte lika jobbigt idag för jag har ena foten utanför. 

Ett varv till

 tänker man, och, med lite hjälp på traven från någon som varit med ett tag, tänker jag på det chefen inte skrev i sitt svar. 

Hon skrev inte "Det vore väldigt synd om du slutade".
Hon skrev inte "Du räcker absolut till! Det är bara jag som varit så stressad".
Hon skrev inte "Jag hoppas verkligen att du kommer fram till att du vill stanna hos oss".

Mitt bollplank sa: Hon säger bara det en chef måste säga. 

Samtalet med företagshälsan var ett skämt. Sköterskan pratade bebisspråk (!) med mig och det kändes som att de arbetar provisionsbaserat. Jag antar att de fakturerar i relation till hur mycket de engagerar sig i ett ärende och jag fick intrycket av att hon ville "sälja på" mig en massa grejer. KBT-samtal. För att jag ska bearbeta det som hänt. Förstå mina känslor. Stärka mig. 

Jag behöver inte förstå mina känslor, sa jag. Jag vet vad jag känner. Jag vet vad som är rätt och fel och jag vet hur jag mår. Hon tyckte att vi behöver ha samtal för att reda ut situationen. Jag kände bara att nej, jag orkar inte ha en massa samtal när jag inte ser någon väg framåt. Det enda som kunnat få mig att vara beredd till det vore om min chef svarat "Du räcker absolut till! Jag är ledsen att jag fått dig att känna motsatsen."

Det är något fint i processen, att man manglar något och till slut landar i ett svar. Jag tror att jag är nära det svaret nu och det känns helt okej. 

En helg, ett mejl och en sjukskrivning senare...

 ...känns det mycket bättre. 

Jag fick efter timmar av ångest iväg ett mejl till min chef igår eftermiddag. Det blev ett bra mejl. Jag skrev inte att jag säger upp mig, utan att där jag är nu känns som enda utvägen. Jag skrev inte att arbetsbelastningen är problemet, utan arbetsklimatet som uppstår då jag inte motsvarar hennes förväntningar. 

Ganska sent kom jag på att jag ju faktiskt kan sjukskriva mig utan att ha gått in i väggen, att jag kan ta lite kontroll över situationen, så jag sa att jag tänker göra det och hålla mig hemma från kontoret den här veckan. Bara det var en sådan lättnad, ge mig själv lite respit. Frågade inte om det var okej, bara informerade om att jag tänker göra så. 

Senare på kvällen bad jag Make kolla om hon svarat och i så fall läsa svaret först. Jag hade uttryckligen bett henne svara genom mejl för jag orkar inte prata i telefon. Hon hade svarat, Make läste. Jag ville veta om det var ett bra eller ett dåligt svar. Med dåligt hade jag menat att hon verkar arg eller sur men det var ett bra svar. Inte direkt någon återkoppling på det jag skrev annat än att hon är ledsen att jag mår dåligt och att jag absolut ska sjukskriva mig, prata med företagshälsovården, avboka allt och skicka till henne om det är något som måste göras, så hörs vi vidare senare i veckan. Det finns så klart en rutin, en process. Folk har utbildning och kunskap om hur man går tillväga. Svaren kommer uppenbara sig. Som en så klok kollega brukade säga: Trust the process. 

Jag är faktiskt glad och stolt att jag satte stopp när jag gjorde, att jag inte bet ihop längre. Fattar verkligen hur lätt det blir så att man biter ihop, biter ihop, biter ihop och till slut klappar ihop rejält. Oavsett hur det slutar känns det bra att ha satt ner foten, brutit den där negativa spiralen. 

Tack igen för era kommentarer! De är guld värda!

Som en andra klassens drama queen

 Min favoritkollega, den mänskliga klippan, ringde p g a behövde hjälp med Excel. Så frågade han hur det var med mig och jag ba' grötigt "Sådär". Vadå? undrade han och så bara brast det för mig. Var tyst så länge i luren att han sa Hallå, är du kvar? innan han hörde att jag grät. 

Detta precis efter att jag fått mejl från min chef som visar att hon förväntar sig att jag ska göra ännu fler saker, utöver det som jag inte redan hinner med och jag börjar liksom ge upp. Ringde a-kassan för att fråga hur det funkar med ersättningen om man sagt upp sig själv, visste att det är en ganska lång "avstängningsperiod" (45 dagar) men fick kryphålstips från den snälla mannen som nog hörde att jag darrade lite på rösten. 

Snörvligt fick jag ur mig allt för kollegan, bit för bit. Han är så snäll, "Ta den tid du behöver. Ingen brådska." Jag berättade om droppen i fredags och hur jag känner. Han sa att han blev nästan chockad, för han hade aldrig kunnat föreställa sig att vår chef skulle bete sig så, det passar inte alls med hans bild av henne och inte heller med den bilden jag hade för några veckor sedan. Vi pratade i över en timma, blandat skratt, gråt och han undrade om jag vill att han ska hinta för chefen att jag inte mår bra. Inte säga att vi pratat om det, utan bara att han fått intrycket av att jag är nedstämd och att han är orolig för mig. Först avfärdade jag det men så tänkte jag att det kanske vore bra. Men å tredje sidan vet jag inte alls hur hon skulle reagera. 30/70 mellan att det blir hjälper och att hon blir sur och tycker att jag är för känslig och gnäller när alla har det tufft. Jag har det väl inte värre än någon annan. 

Han är livrädd att jag ska sluta. Han hade inte rett ut sitt jobb, som varit minst lika jobbigt som mitt under hösten men skillnaden är att han levererat, räddat situationer, varit en superhjälte medan det känns som att jag bara hamnat mer och mer på minus. Han sa att enda anledning till att det gått så bra som det gjort är att han alltid tänker på jobbet, nästan varje vaken minut. Han sover dåligt, vaknar och tänker på jobbet. Jag är en sådan som stänger av, tänker inte på jobbet när jag inte jobbar för annars hade jag gått under, vet ju det. Ren självbevarelsedrift. 

När han började för ett drygt år sedan var det ett helt annorlunda företag. Allt gick i lagom tempo, alla var goa och glada. Så stor skillnad mot nu.

Jag funderar på att skriva ett mejl till chefen. Det kanske är fegt, men jag vill inte sitta och gråta på hennes kontor och haspla ur mig en massa osammanhängande "jag känner". Det kanske är bättre med ett mejl, så att jag kan väga mina ord och få det jag vill säga sagt. Jag kan föreslå en informell överenskommelse om att jag börjar leta efter ett annat jobb och hon börjar leta efter en efterträdare till mig. Ja? Nej? Kanske? Jag bollade upp det med kollegan, det där med informell överenskommelse. Han sa först att jag inte får ge upp och sedan att det viktigaste av allt är att man mår bra.

Makabert värre

 Cass refererar franska nyheter och jag tänker på det jag aldrig tänkt på tidigare - allt som svenska medier, i alla fall inte de jag konsumerar, aldrig skulle skriva. 

I Frankrike verkar de inte ha några hämningar alls. Idag stod det om en kvinna som blivit mördad igår och hittats på köksgolvet, halshuggen. Huvudet prydligt placerat på köksbordet.  Att de bara skriver så och andra detaljer. Tänk så besvärligt det måste vara för polisen "utredningstekniskt" när den sortens information läcker ut. Jag kan bara inte föreställa mig att svenska medier rapporterat så men får jag å andra sidan enbart mina nyheter från SVT.  Har inte varit inne på Aftonbladets hemsida på många år men svårt att tänka att de eller Expressen skriver på motsvarande sätt. Gör dom det?

Annan grej de skriver öppet om är självmord, barn som begår självmord. Detaljer om varför. Barnet var mobbat i skolan. Osmakligt men Cass menar att det är ett sätt att öka medvetenheten och ja, så kanske det fungerar. Bara så väldigt avlägset vad man är van vid. 

Några dagar senare

 Jahupp, jag har inte sagt upp mig än och är lite ambivalent. Det kändes som lite dålig stämning i måndags när chefen och jag knappt sa hej till varandra. Igår bytte vi några ord om inget särskilt, hon var på bra humör och jag tror att i hennes värld är fredagens "incident" vatten-under-bron. Det hade den kunnat vara i min värld också, om det inte vore för att jag kommer gå och undra när nästa gång blir. Det är ändå ett förtroende som knäcks, när någon visar att de kan behandla en på ett visst sätt och jag blir så rädd för att göra fel, för att missa något. Jag är ju fortfarande ganska ny på jobbet. 

Jag sökte jobbet men får nästan lika mycket ångest av tanken på att berätta för kollegorna att jag lämnar dem i sticket som jag får av rädslan för att göra fel och kanske utlösa motsvarande reaktion igen. Det som mest talar emot jobbet jag sökte är att jag antar att det är typ åtta till fem, ytterst tveksam till om det finns möjlighet till flextid och tror inte att jag är beredd att ge upp det, men jag vill doppa tårna och se vad som händer när jag söker. Eftersom jag kommer söka jobb som inte direkt tangerar det jag gjort hittills är jag beredd på att det kommer ta några ansökningar, att jag kan behöva kalibrera mig. 

Det är okej. Det är uthärdligt just nu och det känns bra att inte göra något förhastat, skönt att veta att jag har en möjlighet till exit om det behövs. Det är lättare att tänka klart och "stå ut" då. 

Ansökan tycker jag ändå att jag fick ihop riktigt bra, efter att ha skrubbat den i omgångar. Lite med glimten i ögat och ärlig framtoning. Jag tror ändå på att vara hyfsat uppriktig, fast absolut inte gnällig eller illojal mot nuvarande jobbet, det får man inga pluspoäng för. 

Dagen efter

 Lite krasslig, trött, dränerad, huvudvärk och landat hårt i att jag behöver byta jobb. Det funkar inte längre. Jag har mått dåligt till och från under hela hösten, det där att inte räcka till, att förväntningarna inte är balanserade. Kanske är det mig det är fel på, jag som inte räcker till som någon annan räckt, eller så är det helt enkelt en omöjlig situation. Jag vet inte. 

Men igår fick jag se ny sida och min chef och det fick mig att bestämma mig. En person är liksom inte bättre än sin sämsta sida. En partner kan vara världens snällaste 99 dagar men om hen är ett jävla svin den hundrade dagen är hen liksom ett svin punkt. Jag orkar inte redogöra för gårdagen men när jag berättade om det för Make på kvällen, förvisso utifrån mitt perspektiv (så klart) blev han rejält upprörd å mina vägnar. Han bekräftade att det var helt oacceptabelt, så som jag blivit behandlad. Själv kände jag mig mest avdomnad, matt. 

Jag är för gammal för att ta skit. Jag anstränger mig för mycket för att bli talad till som ett olydigt barn. Jag vet att hon är oerhört pressad, men jag har aldrig varit med om något liknande i vuxen ålder. 

Det är inte kul att byta jobb efter mindre än ett halvår, inte roligt när man känner att man snarare byter från något än till, men jag måste försöka. Som det känns nu vill jag inte gå tillbaka dit, någonsin. Har redan en klump i magen inför måndag men behöver hålla huvudet kallt och hålla ögonen på nödutgången. 

Jag lutar åt att vara uppriktig. Om hon tar upp gårdagen, eller kanske till och med på eget bevåg. Säga att jag uppenbart inte är på rätt plats, att jag inte räcker till, att det nog är bäst för alla om jag söker något annat. Antingen går hon i taket eller så blir hon lättad. Fast antagligen fegar jag ur. Jag är inte lagd åt det konfrontativa hållet.
Jag är inte arg, inte upprörd, bara trött, urvriden, ledsen och lite besviken.

Själv vill jag till något som är så ansvarsbefriat som möjligt. Det är det enda jag vill. Något där jag liksom inte kan misslyckas, en roll att landa i, känna att jag räcker. Det gör inget om jag är överkvalificerad, jag är nöjd med det. Jag vill inget hellre än att få känna mig överkvalificerad. Noll intresse av fler utmaningar, av att utvecklas, av karriär. Vi klarar oss även om jag går ner i lön. 

Det är lördag eftermiddag och jag ska avsluta ansökan jag började skriva igår. Måste sanera den från alla spår av desperation. 

Helgerna, alltså. Vad gjorde man utan helgerna?

 I fredags stängde jag ner redan vid 13. Var ful och hämtade inte från förskolan (förlåt) utan tog med Cass ut i svampskogen. Det var krispigt och gyllene och alldeles underbart. Inte mycket gult i korgen men ändå klart värt. Sedan hämtade hon barnen och jag jobbade någon timma till innan vi tog fredag. I lördags åkte hon, jag och Lill till Ikea. Slog till på ett grönt FABRIKÖR som utgår (igen) inom kort och som jag tyckt så mycket om sedan jag såg det första gången för många år sedan. Också mysig dag, fast på ett annat sätt. Lill älskar att vara ute på äventyr och hon börjar härma franskan så fint, tar till sig orden slumpmässigt och jag dör gullighetsdöden när hon provar sig fram med sin lilla röst. Både Cass och jag tårögda, faktiskt. Sjunger Zou bisou bisou gör hon också.

 

Väl hemma monterade vi ihop FABRIKÖR, Cass och jag. Make upptäckte vad vi gjorde fast vi passat på när han var ute. Nervöst hoovrade han runt oss och frågade gång på gång om vi behövde hjälp. NEJ. sa vi. Till slut fick jag vänligt men bestämt be honom avlägsna sig. (Senare på dagen monterade han upp en till skohylla i hallen och jag hörde hur Cass milt frågade några gånger om han behövde hjälp. I all välmening. Hehe.) Pysslade och donade och flyttade in vinglasen som stått i en garderob i typ tre år, samt lite ögongodis Instagram-made-me-do-it-style. Stearinljus i ton-i-ton-färger i en glaskruka: Check.

Å-å-å-å IKEA hade sånt där snyggt tyg! Inte det snyggaste, men det näst snyggaste, fast det kommer utgå och inte finns på webben! Så nu kan jag göra tygtavla av det också. Hm. Undrar om jag förhastade mig lite när jag köpte fågeltyget. Får se till att göra något bra av det.

 

O-roligt är att Son har fortsatt problem med magen. Nu är det (förstod jag efter samtal med 1177) förstoppningsdiarré – visste inte ens att det fanns något som hette det, och att det rinner slem ur honom, så att det blir äckligt i kalsongerna. Det känns inte bra alls, jag tror redan nu att han kommer få dras med magproblem hela livet. På Makes sida har alla problem med magen, men såvitt jag vet är det inget som börjat redan i barndomen för någon. De ska till vårdcentralen idag. Stackars liten, som ska behöva stå ut med det också.

Ditt och datt

 Vi har bokat resa över höstlovet, ska till syrrans familj utanför Rom. Framförallt Son längtar sig galen efter kusinen Nico. Lill förstår nog inte riktigt, hon har aldrig varit där, annat än som bebis. Vi kommer vara borta nästan en hel vecka. Cass stannar hemma men hennes bror och mamma kommer hit, passar på när huset nästan är tomt. Det känns fint!

I hennes familj är torsdagar familjedag. Då ringer alla alla och pratar. De som är i närheten av varandra försöker ses. Hon ringer sina föräldrar, sin morbror, sin mormor, sin farmor och sin bror. Hennes kusin, som hon var jättetight med, begick självmord för tre år sedan, helt oväntat. Verkade inte deppig eller något. Det hänger som en skugga över dem. Hans barn, som är några år äldre än våra, vet inte vad som hände. De vet bara att han dog. 

Jag ser så mycket fram emot Rom. Det blir en annan sorts resa. Vi kommer ta tåget in till stan. Turista. Ska fråga syrran om tips på grejer som Son kan tänkas gilla. Han är stor nu, jag tror han kan ha glädje av det. Finns mycket att göra utanför stan också. Syrrans familj brukar åka till en gård där man får gå in till djuren och mata/gosa. Nu är alla barnen så stora att man kan gå på restaurang kvällstid. Det gick inte heller senast. Finns inte ett ställe med självaktning som öppnar innan 19.30.

Det närmar sig för Makes del med generationsskifte. Snart blir det officiellt. Han gruvar sig lite för det, orolig över att inte hitta sin plats, att inte kunna bidra, att inte känna att han har koll. Vad kommer personalen tycka om ägare som inte är operativa i verksamheten? Jag försöker lugna honom. Han kommer hitta sin plats, han kommer kunna bidra med massor. Personalen bryr sig mer om att den operativa ledningen gör ett bra jobb än huruvida en aktieägare är delaktig eller ej. 

Det är skönt att ha firman på säkert geografiskt avstånd. Blir mer och mer för att hålla låg profil, här kommer det inte vara någon som vet vad vi har där och det är så vi vill ha det. Vill inte vara "de-som". Det där med hur man definierar sig och blir definierad av andra, jag tänker på det. Just nu är vi "de som har en fransk au-pair" -  inte riktigt låg profil men det är värt det. Gu' så värt det är! 

Inredningsbloggen: Cover me, I’m going in!

Ja, hej hej. Haj on lajf här på min front. Inget särskilt, när kollegorna tittade konstigt på mig idag på morgonen sa jag att jag fortfarande är hög på fredagsfeelingen men lagom till lunch är jag nere på er andras nivå. Skämt åsido – måndagar är bra. Tisdagar suger, men måndagar är bra.

 

Acievement of the weekend var att vi äntligen fick vardagsrummet målat. Phu! Vi har levt med fem olika färgprover på väggarna sedan… maj? Juni? Minns inte, men var KRÄKLESS på de stora färgfläckarna. Det slutade med att vi valde SOMMARSNÖ, den matchar snyggt mot KVÄLLSHIMMEL i teverummet innanför, och den PILASTERBLÅ pardörren mellan de två rummen. Inte ett öga torrt, som de sagt i Danmark.

Nu har vi i alla fall en jättestor blank vägg bakom lilla blåa soffgruppen och jag fick feeling för något stort, grafiskt i svart/grått/mörkblått, typ BLÄCKPLUMPAR (ni märker på versalerna hur exalterad jag är) och hade något IKEA i bakhuvudet. Efter en del maniskt googlande kom jag fram till följande:

 

• Ikea tog NATTGLIM (som var det jag hade i åtanke) från sortimentet typ… 2017?
• Även STOCKHOLM VÅG är borta sedan några år tillbaka.
• Ikea verkar på riktigt testa gränserna för hur fula/tråkiga grejer de kan ha i sitt sortiment innan kunderna helt ledsnar och går för all framtid. Varför har de ens ett sortiment av metervaror när de uppenbart inte är ett dugg motiverade att erbjuda något intressant alls? "Vi är Ikea. Folk kommer alltid handla på Ikea, oavsett hur fula grejer vi säljer. Vi ser oss lite som Försäkringskassan eller Skatteverket."

 

Nå, när jag muttrat över Ikea en stund bestämde jag mig för att beställa ett stycke tyg vid namn Ladusvalor. Nu är planen att tillverka en egen "tavla" med måtten (cirka) 1 x 1,5 meter, inklusive lika egentillverkad mattsvart ram. Detta blir något som måste ske med absolut största diskretion och hysch-hysch, för om jag skulle ens andas ett ord till Make om "tyg som tavla" så kommer han sucka och stånka och pusta och muttra om att det kommer se "skräpigt" ut. Sedan kommer han vilja tycka till om tyg. Så kommer det pustas För att slippa detta störningsmoment (han kommer garanterat gilla det när han ser resultatet) planerar jag så att jag har allt material hemma tills han lämnar stan nästa gång. Sedan blir det hit 'n run DIY, take no prisoners, et c.