Ditt och datt

 Vi hittade musen igår kväll. Det blev lätt, bara att följa stanken. Den fick en ovärdig sista viloplats. 

Make är på väg upp till barndomsstaden. Imorgon ska han och hans syster ha möte med de andra delägarna om generationsskifte, framtida samarbete osv. Mycket på spel, han såg lite nervös ut innan han åkte. Han är bokstavligen proffs på sådant men nu gäller det honom personligen. Det är en annan grej.

Jag började se Deuschland´89 på SVT Play. Verkar mycket bra, så här två avsnitt in!

Drygt en vecka till semester och Frankrike, in'shallah. Lills kompis skulle ha åkt till Spanien dagen före midsommar men de kom inte iväg. Mamman var mest lättad över det när vi pratade, hela veckan hade varit kaos och allt hade gått fel så när Lills kompis kräktes samtidigt som de borde ha varit på flygplatsen (5 min bort med bil) var det bara att ställa in. Det var en ögonöppnare för oss. Det kan hända saker som gör att vi inte kan åka, och då är det bara att se glad ut och gilla läget. 

En fartkamera blixtrade på väg hem från jobbet förra veckan. Jag brukar inte köra för fort men det blev så just den gången. Inte hela världen, stå sitt kast osv. Igår på väg till jobbet körde en tjej jättenära bakom mig. Jag såg i backspegeln att hon fipplade med mobilen hela tiden och inte körde hon om när det gavs möjlighet heller. Jag ville absolut inte ha henne bakom mig, så jag saktade in på en raksträcka så att hon skulle fatta vinken och köra om. Det gjorde hon och poff, så blixtrade det till för henne också. Så det kan bli. 

Inte beroende, osv.

 Herreminje, nu har jag gått bananaz på koreanska Jolse igen. Det var något jag missat att beställa senast och så var peelingen jag köpte då inte så bra (inte bra alls faktiskt) och den jag har är nästan slut, och så är det gratis expressfrakt om man kommer upp i viss summa (150 USD) och så hittar man alltid roliga grejer. Alltid! Dessutom brukar jag passa på att köpa lite extragrejer, att ha som present. 

Den här gången hade de jättebra pris på Lemon Sparkling Peeling gel och eftersom den fått bäst-i-test  köpte jag tre stycken. Var tvungen att testa på handen under kökskranen nu precis när lådan kom och japp, den var bra! Hudcellerna korvar sig som blött toapapper bara man masserar lite. Jag märker att jag behöver peela hakan och käken ofta, det är som att det samlas där. Brukar ta näsan också men kinderna och pannan är det som att jag aldrig har något överflödigt.   

Köpte även två av den här c-vitaminserumet. Det är så bra, har nyligen gjort slut på säkert fjärde eller femte flaskan. Tycker att åtminstone jag får en sådan lysterboost av det men vet att c-vitamin inte passar alla. Därför köpte jag även en "Glow boosting" c-vitaminmask, ser fram emot att testa den.

Plus en hårmask som jag tror/hoppas är lite åt Olaplex-hållet, en "glow skin balm" från Missha (chansning), en golden snail BB cream från Skin79 som fanns i olika färgvarianter beroende på vad man vill uppnå. Jag tog också en gelmask med aloe vera och propolis (honung?) för att lugna huden efter en dag på stranden (har alltid hatt men ändå) och sist men inte minst påfyllning av Misshas magic cussion cover lasting som är, svär vid allt jag håller kärt, en av de bästa makeup-produkter jag någonsin använt. Jag använder #23 på sommaren och #21 på vintern. 

Phu, är lite upphetsad nu känner jag. Hemmaspa, någon? 

Möss och pojkar

 Det har varit en stor helg för familjens sjuåring! I lördags tappade han sin första tand och mamman blev alldeles varm i magen över hur stolt och glad han var. Extra varm eftersom han är så bra på att säga vad han känner, "Mamma, jag är så jättestolt!" Älsklingen!

Tanden tappade han precis innan födelsedagskalas hos en av sina bästa vänner som tyvärr går på en annan skola nu, men de ses ändå ibland och leker. Det var ett litet kalas, bara fyra barn totalt, men Son var helnöjd. När vi åkte hem sa han att det var det bästa kalas han varit på någonsin, inklusive sina egna kalas. Han var så lycklig, älsklingen.

På kvällen var det tissel och tassel. Son kom och frågade mig vad råttor äter, och om de kan klättra. Jag visste att de hade sett en mus ute i trädgården och rationaliserade bort det hela med att han var orolig att den skulle ta sig in i huset eller så. Förstår inte hur jag kunde vara så dum och helt blunda för alla tecken. Barnen hade ju någon bus för sig, det märkte jag, men jag hade väl aldrig kunnat tro...

...att lillasyster på söndagsmorgonen skulle säga att storebror haft en "jåtta" på sitt rum men att den "haj jymt nu!"
Son erkände. Han hade med hjälp av en pinne puffat in musen de sett igår i en låda, gett den ost och skorpa och vatten, satt på locket men sedan tänkt att den behöver luft så hade hade gläntat på locket innan han somnade och morgonen efter var musen försvunnen. 

Vi höll oss för skratt. Så kan man säga. Musen är spårlöst och jag funderar på om man skulle överväga ett litet husdjur. En hamster eller så? Rörande att de så gärna vill ha ett husdjur att de stoppar en stackars mus i en glasslåda.

Spridda skurar

 * Jag såg De var fem / Five på SVT Play. Länge sedan man såg brittiskt crime som var så dåligt. De första SEXTON (16) MINUTERNA av sista avsnittet var recap på övriga avsnitt! Jaja, jag tragglade mig ändå igenom hela serien, utom de sexton minuterna, de hoppade jag över. Inte värt besväret.

* Pratade med Make igår om det där att Lill frågade om farmor och farfar är döda. Han blev lika ledsen/beklämd över det som jag och för första gången är även han inne på att vi nog behöver ta ett allvarligt samtal med farmor och farfar. Eller snarare ett allvarligt mejl. "De kommer behöva läsa i lugn och ro och smälta det." Det blir jobbigt för en sådan konfrontation kommer gå så tvärt emot deras (svärmors) självbild av den Engagerade och Kärleksfulla.

* Vi fick en inför-resan-survey från kryssningsföretaget. Sist frågar de om vad man är för "race". White, Asian, African American, Latino osv. Kan någon förklara för mig vad det kan finnas för ej fördoms-baserad anledning att fråga om det? Undrar de om de ska ladda med extra ris eller vad?

* Gårdagens politiska cirkus gör mig helt matt. Så besviken och trött och känner att landets väl och ve avgörs i en sandlåda. Både Make och jag känner att de enda vi har hyfsat förtroende för är sossarna, Make sa att han aldrig trodde han skulle säga det, men som det är nu är sossarna de enda han skulle kunna tänka sig att rösta på i ett extraval. De, och möjligen Annie, är de enda som visat någon form av värdighet i den här soppan tycker jag men övriga verkar bara vilja förstöra. Men så tycker jag fortfarande att hur rätt Annie än kan (?) ha haft (säger inte att hon har rätt men bryr mig faktiskt inte) hade hon också kunnat släppa frågan. Jag var dåligt påläst, men Make upplyste mig om att allting bara handlar om en utredning. Inte ens ett lagförslag. Hur kan V gå till SD och ba' Nu gör vi kaos! för en utredning? Oansvarigt. 

* Myntade ett nytt uttryck på ett möte tidigare: tant-gissa. Måste fundera lite på definitioner men uttrycket kändes så rätt i stunden. Det har något med bristande IT/teknik-kunskap att göra. I mitt fall: Internet kanske är så segt idag för att det åskade igår? Jag kände själv när jag sa det att det haltade, men hata slumpen. Eller som städerskan på ett jobb jag hade som gissade att den dåliga ventilationen hade något med Excel att göra. För hon hade överhört någon som hade problem med Excel. Typ så. 

På au pair-fronten

Vi har pratat ytterligare en timma med C. (sa jag att hon tackade ja till oss?) och det känns så himla bra. Jag märker att jag blir glad av att prata med henne, hon har så härlig energi. Vi har haft en del SMS-kontakt också. Jag skickade bilder från middagen hos mina föräldrar. Jag vill förstärka hennes känslor för vår familj men hon verkar redan så glad för oss. 

Familjens skattejurist / Chefsadministratör (Make) håller på med en utredning om hur vi ska lösa allt. Det är lite nya besked hela tiden, allteftersom han ny information men vi är helt och fast beslutna att göra det vitt och prydligt, försäkringar och alla papper på plats. Man kan få RUT-avdrag för au pair, även om man inte anställer genom en förmedling. Det var en överraskning för oss men naturligtvis väldigt tacksamt. 

När jag nattade lilltjomp här om dagen började hon fråga vad massa olika ord heter på franska. Vi drog en lång lång rad av glosor innan hon somnade. Jag brukar säga att för att inte kunna någon franska är jag ändå rätt slängd på det, men uttalet tar jag inget ansvar för.
   Hon som var väääldigt reserverad när vi pratade med C. och sedan sa att hon inte alls tyckte om henne medan Son var helcharmad. Det bekymrar oss inte, hon har varit så sedan hon var bebis. Ytterst skeptisk till nya bekantskaper. 

FM/FF

Igår satt lilltjompan och jag i fåtöljen på verandan och tittade på åskan. Hon frågade om farmor och farfar lever eller är döda. De lever, svarade jag. Hon funderade lite och konstaterade att vi aldrig träffar eller pratar med farmor och farfar. Nej, det gör vi ju inte. Jag visste inte vad jag skulle svara. Helst vill jag säga till henne att glömma farmor och farfar, göra dem till icke-personer så att hon inte ska bli besviken. Jag vet inte ens hur jag på en tre-å'n-halv-åringsnivå ska förklara varför vi aldrig träffar eller pratar med farmor och farfar. Jag förminskar barnen om jag säger att farmor och farfar inte hinner. Det är inte det det hänger på, problemet är att farmor och farfar inte är intresserade. Barnen kommer längst ner på deras priolista. 

Då säger någon att Men ni kan väl ringa till dem? Varför måste det ligga på dem att ringa er? 
Nej, visst kan vi ringa dem, men de måste vilja prata med barnen, annars är det bättre att strunta i det. Barnen blir bara besvikna annars. Det är så hjärtskärande när framförallt lilltjomp försöker prata med dem, berätta eller visa något, och de varken ser eller hör. De ser liksom förbi henne även på Facetime, trots när hennes ansikte tar upp hela skärmen. Hon förstår inte varför de inte hör när hon pratar. Det är bättre att inte utsätta henne för det alls. Bättre att hon får undra om farmor och farfar är döda eller lever.

Jag tror inte det hänt en enda gång att de ringt bortsett från födelsedag/julafton för att prata med barnen. Inte en enda gång. 

Jag skulle vilja säga något till dem, skaka om dem, men vet inte om jag vill det i förhoppning att göra saken bättre, rädda det som räddas kan, eller om jag vill ge dem dåligt samvete. Make skulle absolut inte vilja att jag gjorde det, så det i sig är väl anledning att låta bli men det är ju barnen. Jag vet inte. 

Ditt och datt

 En smula tillspetsat vill jag påstå att jag blev sjukare av vaccinet än vad jag var när vi hade covid, fast bara i en dag då'rå. Idag är det bättre, känner mig bara lite ömtålig, sådär om man gör efter att man varit sjuk. 

Au-pairen har fortfarande inte gett besked. Hon står och väger mellan oss och en familj i en håla i närapå nordligaste Lappland (!!!) men hon gillar uteliv har hon sagt, och det är klart att Norrland är... exotiskt. Hon kommer nog bestämma sig idag, trodde hon. Ärligt talat finns inget som är så deprimerande som vintrarna här i södra Sverige. Jag hade inte klandrat henne om hon tog chansen att uppleva riktig vinter med norrsken och skoterutflykter.

På jobbet går nästan all min tid åt till det hemliga utvecklingsprojektet som ingen talar högt om. Det har slagit mig att mina kollegor måste undra vad jag gör hela dagarna, för arbetsuppgifterna jag tog över från han som går i pension innebär minimal arbetsbelastning. 
Igår sa jag det till honom, den blivande pensionären som känner till utvecklingsprojektet och han, rak som vanligt, bekräftade att han fått frågan om vad jag gör egentligen. Tacksamt nog hade han ändå sagt att jag har fullt upp med ett hemligt projekt men det hade varit skönt om man fått vara lite mer öppen. Man vill ju inte att folk ska tro att man maskar. 

Till Makes missnöje har jag börjat servera frukost-till-middag ibland. Under alla år vi varit ihop har jag lagat mat varenda kväll, eftersom han inte blir mätt om han inte äter lagad mat, men jag har fått nog. När jag själv varken känner för att äta eller laga mat, barnen älskar frukost-till-middag, då får han gilla läget och göra en tallrik gröt innan han somnar. Eller laga något eget om han föredrar. Vi kan fylla frysen med vegohalvfab han kan ha som bukfylla. Han tyckte synd om sig igår när han insåg att det inte blev något mer än mackorna och äggen jag kokat till honom.  

Jag tycker att han blivit så himlans petig med maten också, med åren. Frågar man honom äter han allt, men i själva verket vill han helst äta vegetariskt eller fisk (samma här), men inte skaldjur. Han mår dåligt av fläskkött, gillar inte kyckling, undviker helst nöt. Han vill helst inte äta pasta för det är "ofräscht" och ris är "onyttigt". Det är inte så himla mycket kvar. Plus att han dissekerar maten. Det ligger alltid en liten hög med bortpetat scrap på hans tallrik när han är klar. Hur mycket man än skär bort av sparrisen innan man tillagar den lämnar han ändå kanten längst ner. Han är en sådan som pillar bort fettkanten på parmaskinkan. Folk som pillar bort fettkanten på parmaskinkan ska fan inte ha någon parmaskinka! Och aldrig får jag någon feedback på maten jag lagar. Aldrig ett spontant "Mmmm, det här var gott!" Han lastar in och verkar inte märka vad det smakar. 

Nä, frukost-till-middag. Kom ihåg var du hörde det först.

Pang-pang!

1) 
Vaaaccinerad! *klapp-klapp klapp klapp klapp*

Vaaaccinerad! *klapp-klapp klapp klapp klapp*  

De verkar nästan tacksamma över reserverna. Make fick också vaccintid idag, han anmälde sig till reservlista igår.

2)
Vi har en au-pair på gång. Först var vi supertaggade och högg på allt som rörde sig (nåja). Sedan en period av stiltje och mja-kanske-ändå-inte men nu rasslade det till och igår pratade vi i över en timma med en underbar 26-åring som har tagit sabbatsår från sitt jobb som sjuksköterska för att jobba som au-pair. Precis innan vi lade på berättade hon, i förbigående, varför. Hon vill åka iväg med Läkare utan gränser och för att få anmäla sig behövde hon förbättra sin engelska så då tar hon tjänstledigt ett år för att göra det.  Inte så att hon skröt om det heller, det var bara något hon nämnde i förbigående. Man blir ju nästan tårögd av att det finns sådana människor! Hon sa i slutet av samtalet att hon verkligen gillade oss och de andra (tre) familjerna hon pratade parallellt med kändes "sådär" i jämförelse. 

Det som är bra är att hon bara vill stanna i fyra månader. Det blir en bra början för oss, så får vi känna på hur det är att ha en inneboende. 

Reservist

 Eftersom vi nu ändå inte har så mycket filter här kan jag väl berätta att jag anmält mig på reservlistor för vaccin. Det kommer jag inte våga säga utanför bloggen men så är det. Igår pratade jag med en av lilltjompans kompisars mamma. Pappan i familjen har cancer (men med bra prognos) och har därför fått vaccin. Själv hade hon efter tips från någon ringt runt och hört sig för. I grannkommunen har de jättesvårt att fylla sina tider, de går bokstavligen in på Coop och raggar folk för att slippa slänga doser, så där hade hon fått boka en tid nästa direkt. Det kanske skorrar lite falskt, när man säger att man såklart inte vill gå före i kön, men det vill jag verkligen inte. Det är inte det, men om de ändå inte kan fylla sina tider...?

Nu har jag mejlat tre grannkommuners "vaccinerare" och idag vid lunch hade jag ett missat samtal från dolt nummer. Känner mig väldigt säker på att det var en av dem, den som är i samma kommun som jobbet. Hoppas de ringer imorgon igen för då är jag fem minuter bort!

På tal om lyx...

 Sonen hade ett av oändligt antal raseriutbrott för några veckor sedan. Snabbt sammanfattat var hans liv fruktansvärt, han hade världens sämsta föräldrar som förväntar sig att han ska äta den (barnvänliga) mat som serveras. Livet var ytterst orättvist och det var oerhört synd om honom. 

Då kom jag att tänka på en serie bilder från AP (tror jag det var) som jag fått upp i flödet bara någon dag tidigare. De var från Gaza och med fokus på barn. Inga liksäckar, blod eller så, men pedagogiska för en sjuåring. "Titta, den här pojken letar i sitt sönderbombade hus efter sina leksaker. Den familjen bor i en skola eftersom deras hus inte finns kvar längre. Det där är allt de kvar kvar. Den mamman som kramar sina barn och gråter var kanske orolig att barnen blivit skadade." O s v. 

Det funkade. Han tittade noga på bilderna, vi pratade om dem och sedan sa han inte att livet var orättvist mer den kvällen. 

Lyxstatusarna

 Fortsätter tacksamhetskänslorna över nya jobbet. Känner inte ens behov av semester men så är det ju när man är ny på 'at. Nästa år kommer vara en helt annan femma, inget snack om den saken. Chefen sa igår, mellan fyra ögon, att den här vakanta tjänsten som tekniskt sett är ett steg upp från min nuvarande och som hon försöket rådda som tillförordnad, tycker hon att jag ska ta över och att vi tar in en ny person till min nuvarande. Nu har hon sett vad jag går för några månader och tror att jag skulle klara det galant. Själv är jag i ett flow där jag känner ba' Bring it on! Jag är glad för allt som händer och är fortfarande lite hög på att jag lyckats byta bana. Men så är det mycket jag är osäker på, som är svårt. Den här veckan sitter jag med prissättning, det är helt nytt. Förpackningsfrågor, där är jag helt nollad och det där estetiska sinnet jag vet att jag har någonstans (eller åtminstone har haft) är numera ganska djupt begravt under allt fyrkantigt jag pysslat med senaste femton åren.

Vi är ju också helt friska från covid sedan typ två veckor tillbaka. Tacksamt! Jag är ju fortfarande försiktig och håller avstånd och så, men i hemlighet känns det lite som att det där med covid inte angår mig längre. Det jag gör är för alla andras skull men det går upp för mig att den och den skulle jag kunna krama, eller att den och den skulle jag kunna skaka hand med.

Svärmor och svärfar gav oss ett guldkuvert i julklapp. Ett guldkuvert från dem kan finansiera en mindre renovering men årets var mindre än förra årets p g a de även slängde in en resa till (då) okänt mål och TBD-datum. Nu lutar det åt en medelhavskryssning 2022, om ganska exakt ett år! Jag har aldrig varit på kryssning och hade hoppats precis på det. Maten ska vara fantastisk. 

Vi står inför att boka resa till Frankrike i juli. Det lutar åt att vi åker redan under vecka 27, fast min semester börjar först vecka 28. Jag kan  lika väl jobba därifrån några dagar. Distans som distans och kan man lämna innan 1 augusti när franska Rivieran över en natt förvandlas till italiensk parkeringsplats är det tacksamt. Inte riktigt så varm heller, i juli som augusti. Svärmor och svärfar har ombesörjt service av både bil och båt nu när de är nere, så det är bara att tuta och köra. 

(Ja, vi har det så mycket bättre än vi förtjänar och ja, det händer att jag har dåligt samvete över det. Jag känner att vi äter av karmakontot på ett ohållbart sätt (flummigt) men jag lovar dyrt och heligt att kompensera lite senare i livet, när vi har möjlighet att faktiskt göra skillnad, mer än nu när vi egentligen bara åker snålskjuts. Det är det vi gör.)

Episkt fail

 Båda barnens pass har gått ut och jag kände mig oerhört duktig som inte bara upptäckte det i god tid, utan även bokade tid för förnyelse!

Typ en och en halv månad senare (d v s idag) hastade hela familjen in på den lokala polisstationen för att de båda barnen skulle få varsitt nytt pass. Det gick sådär. Först hade vi (jag) missat att fylla i ett sånt där papper där man intygar att båda vårdnadshavare godkänner att barnen ska ha nya pass (jag trodde att det bara var aktuellt när en förälder inte kunde närvara). Icke-polisen i luckan plockade tålmodigt fram ett formulär och lät oss fylla i till barnen, samtidigt som hon erbjöd sig att vidimera våra namnteckningar. 

Parallellt med det noterade hon att Son har en blåtira runt ena ögat (efter en fotbollsincident för tre veckor sedan). Hon sa att det får inte finnas något i ansiktet som "stör" men att man kan prova sminka över det. Jag hade inget smink med mig så hon hämtade (tolkade jag det som) en tops med en kladd smink att använda. Det var inte tillräckligt täckande, så vi kunde inte förnya hans pass, men då var hon snäll och bokade tid åt oss om två veckor, två kommuner bort. Tacksamt! 

Om det stått en dricksburk vid luckan hade hon fått en slant. Jag sa att hon borde haft en. Då fnissade hon. 

Hejpådej!

 Vi fick inbjudan till närmsta grannpojkens student. Baksidan av att vara så socialt fine-tuned som jag är: Jag far illa av socialt konstiga situationer. Som grannarnas son som aldrig BOKSTAVLIGEN ens hälsat på oss. Möts man på gatan tittar vi båda åt annat håll (jag för att jag lärt mig att två av deras tre barn aldrig hälsar, mellantjejen är däremot supertrevlig!). Han har aldrig någonsin gjort ansats att säga hej eller ens nicka igenkännande. Nu ska vi (tydligen) lalla in dit och låtsas som att vi bryr oss och ge present och säga graaaaattiiiiis! Jag får lite klåda av det. Fattar inte varför de bjöd oss, om det var med armbågen för att de trodde att vi skulle bli sura (?!) annars? Vi kan inte gärna säga att vi inte kan, för då måste vi hålla oss hemifrån en hel eftermiddag/kväll. 

Make, som är ehm betydligt mindre socialt fine-tuned än jag tycker att det väl inte är några problem. Vi går dit, äter lite, dricker lite, säger grattis och så är det inte mer med det. Det kan vi bjuda på, säger han. 

Ja.. Jo... Ja, det kan vi ju så klart. 

 

Shady

 Igår fick vi tummen ur och beställde markis till (över soffgruppen) på uteplatsen. Sydvästhörnet, det går inte att sitta där innan klockan 16 soliga dagar. Markisgubben har det som extraknäck och kommer på kvällar eller helger. Igår messade jag honom att vi är redo att gå vidare (han var här för ungefär en månad sen) och då svarade han att han idag skulle få en prishöjning idag, tisdag, så det fick bli omgående, alltså igårkväll. Håhåjaja. Så det blir ett stort (dyrt) beslut fattat på tom mage och med lite kniven mot strupen, men vi hade redan landat i att vi behövde en markis så det var "bara" fråga om färg. Det blir ett lite blåaktigt med beiga ränder i, för att inte pollen och smuts ska synas lika bra. Klapp på axeln för att vi inte gick på slentriangrått. Oj, vad vi ser fram emot att få upp den! I god tid innan semestern, lovade han, gubben.

Snajzigt va?