Marie Kondo made me do it

När jag kom tillbaka efter semestern fick jag lite ångest över att jag tagit nästan alla dagar jag hade, fem veckor plus några dagar innan. Varför stoppade ingen mig?! gnällde jag för mig själv. Insåg i efterhand att jag tänkt ta en del föräldraledighet eftersom vi fortfarande har ganska gott om dagar men det glömde jag bort när jag lade in semester. Den goda nyheten är att eftersom månaden ännu inte är stängd kunde jag byta frånvaro så nu har jag lagt in om föräldraledighet istället, och känner mig RIK som har två veckors semester kvar!

 

Eftersom Make blir typ egenföretagare nu (lite komiskt att tänka på det så) kommer han inte behöva resten av sina föräldradagar. Vill han vara ledig tar han bara ledigt så det han har kvar kommer han föra över på mig. Det ligger ju i hela familjens intresse att vi kan vara lediga så mycket som möjligt tillsammans.

 

Riktigt sugen på att ta någon eller några dagar semester och storstäda med fokus på RENSA. Den här veckan har Make varit bortrest och jag har haft ett lågintensivt declutter-ryck, tagit lite varje kväll. Inga stora grejer för det har inte varit särskilt illa från början, ändå fått bort diverse småprylar som bara hamnat, som varken bidrar med funktion eller glädje. På övervåningen har vi ett gammalt skrivbord (utan skrivbordsstol, så lite används det som skrivbord). Dess enda funktion är som avläggningsyta för blandade pappersprodukter. Räkningar, mötesanteckningar, ekonomipapper, tidskrifter, kvitton, barnens teckningar mm. Nu har jag bestämt att skrivbordet ska bort och ersättas av någon form av skänk/sideboard med skåp där man kan gömma allt för att med jämna mellanrum gå igenom och slänga säkert 98 procent. Vän av ordning (samt Make) konstaterar att det bästa väl är att vi ("vi") bara slutar samla på skräp men jag är realist och inser att om "vi" (han) inte har lyckats sluta samla på skräp på tio år kommer "vi" (han) antagligen att fortsätta och då är the next best thing att "vi" (jag) åtminstone slipper se det.  

 

Läste nyligen om hur mycket mer stressade kvinnor än män blir av oordning.  Ja, det blir tydligare och tydligare för varje år.

Ett avslutat avslut?

Så till slut blockade jag Äventyrets kontakt i mobilen och skrev till honom att jag kommer stänga mejlen han skriver till. Den använder jag ändå inte till något annat. Om jag sedan stänger den eller ej återstår att se. Vill inte göra mig av med all kommunikation förrän jag är helt säker på att han gett sig. Att välja "Blockera uppringare" i telefonen var ett stort steg. Jag har aldrig tidigare blockat någon och det känns omoget, verkligen sämsta sättet att icke-lösa en konflikt, men också ett tydligt statement. Inte så att det inte finns alternativa sätt för honom att kontakta mig, men hoppas att han bara låter mig vara nu.

 

De sista mejlen innehöll lite blandad kompott: Jag mår inte bra, är eventuellt psykiskt sjuk och han rekommenderar mig att söka hjälp snarast. Om jag vill ha hans stöttning i det ställer han gärna upp, av ren och skär omtanke. I ett annat mejl skriver han att det är över, att han från slutet av juli/börjat av augusti bara velat ge mig sin stöttning men inte velat ha mig längre (vilket är exakt tvärt emot vad han skrev i lördags, om att börja om). Det var det där krispiga om att jag fyller 43, börjar bli gammal och snart kommer ingen vilja ha mig alls. Sedan en runda om temat slut shaming, att vem jag än träffar i framtiden så kommer aldrig respektera mig utan bara se mig som … . Han envisas med att tala om andra män i plural, vägrar tro på att jag bara skulle träffa en i taget. Jag är bekräftelsesökande och ytlig, mentalt labil och oärlig. Jag fattar inte att kärleken han kan erbjuda mig är det enda äkta jag någonsin skulle kunna hoppas på att få uppleva och förstår jag verkligen konsekvensen av att säga nej till den? Som Lasse Holm sjöng på det glada 80-talet "E de' det här du kallar kärlek vill jag inte längre va' me'"

Vet ju att Äventyret letar svaga punkter, det är därför han håller på som han gör men han är på helt fel ställen och petar. Han har alltid intalat sig att han känner mig men det gör han inte och det visar sig nu när han försöker hitta ett sätt att komma åt mig. Däremot har jag stenkoll på hans svaga punkter. Det har kliat i fingrarna många gånger på att trycka till honom med Seglaren och hur relationen utvecklats men jag har låtit bli, dels för att jag inte vill sådan och dels för att det känns billigt att använda Seglaren som slagträ. Jag kan inte ta ansvar för det Äventyret lägger på mig, men däremot för vad jag själv gör och hur jag uttrycker mig. 

Exile

Igår var jag hos Seglaren från förmiddag till tidig kväll. Det tar 45 minuter att köra dit från stugan, men det gör inget. Jag uppskattar tiden i bilen, på väg dit tänker jag intensivt på honom och det vi har framför oss. På väg hem har jag tid att förbereda mig på klivet tillbaka in i verkligheten.

Vägarna till honom är nästan meditativa, för varje korsning blir de mindre, som att jag färdas i en tratt. Jag kör 100, i 80, i 70, i 50 genom hans närmaste by, svänger vänster in på en 70-väg som inte känns säker att köra snabbare än 40, passerar en badplats och vad som ser ut som en välskött Folkets park, med dansbana, tombolastånd och allt. Efter en kilometer svänger jag höger, krypkör fram på en liten, liten grusväg kantad av gamla stenmurar och ekar, pirret tilltar, minuter bort nu. Efter kohagarna hans hus, han står alltid ute på gårdsplanen när jag kommer. Rak hållning, händerna ledigt på ryggen och fötterna lite isär, som att han skulle kunna stå så i timmar och vänta. Mörkblå T-shirt som stramar över axlarna bröstet armarna. En urstark famn, nästan två meter i omfång.

Jag tycker om att han alltid planerat, tänkt till, förberett. Gjort små stationer på övervåningen där han har tre sovrum. Som ett kinderägg. Timmarna går fort. Lunch vid soffbordet eftersom hans matrum är en byggarbetsplats. Han lägger sig på rygg i soffan när han ätit klart, jag lägger mig ovanpå, vi har gott om tid att vila. Hans fingertoppar över min rygg, min näsa mot hans hals, skulle kunna somna mumlar jag. Sov du en stund viskar han och kramar mig men pirret är lika starkt som tidigare, ingen av oss vill egentligen sova bort tiden. 

När jag fyra timmar senare med stor ansträngning slitit mig från Seglaren och ska köra hem ser jag att Äventyret mejlat. Han uppmanar mig att ta mitt förnuft tillfånga, vill att jag ska infinna mig hos honom så att allt kan bli som förr. Han intalar sig att jag är vilsen, förvirrad, att jag inte förstår mitt eget bästa men att han kan rädda mig, han kan göra allt bra igen. När jag svarat (igen) att jag inte vill blir han sur och antyder att jag håller på att bli gammal, att mitt attraktionsvärde hos andra män snart kommer börja minska. Snyggt. Lägger band på mig för att inte svara med en fuck you-emoji. Svarar inte alls. 

Ursäkta röran osv

 Ja, jag provar mig fram lite med en ny layout. Ni behöver inte tänka Ehhhhhh…? Det är inte så jävla lätt från mobil och med begränsat med tid men vi är ju bara kompisar här, visst?

Tack på förhand för tålamod.

Tillgångar och belastningar

Vi fick en HR-direktör för ungefär ett år sedan. Ett lyft. Hon som var högsta hönset på HR tidigare är en folkilsken surtant som uppenbart anser att HRs viktigaste uppdrag är att hålla personalen jävligt kort så att ingen får för sig något. Skulle tippa på att om hon fick välja ett uttryck att brodera på en kudde hade hon valt "Om man ger dem lillfingret tar de hela handen".  Själv kan jag tycka att ifall man generellt anser att människor är jobbiga ska man kanske inte jobba med HR men det är som det är. Å andra sidan kan jag förstå att hon säkert får hantera massor av skit, folk som inte beter sig som folk, då kanske man blir ilsken.

 

Företagsledningen har alltid ansett att ledarskap är synonymt med att hantera besvärliga medarbetare. Alltså har bara de som är chefer för kollektivarna fått ledarskapsutbildningar (vet ju varenda unge att tjänstemän gör de som blir tillsagda och kollektivarna är bråkstakar hela bunten – alltså bortkastat med ledarskapsutbildningar för tjänstemänschefer).  

 

Nåja, nya HR-direktören har andra tankar, guschelov. Bland annat att även de som leder tjänstemän kan bli bättre på det och det har hållits utbildningar med extern konsult. Nu fnissar vi gräsrötter åt de uppenbara lärdomarna som cheferna tagit till sig, hur annorlunda de beter sig, som över en natt. Min kollega Anna frågade sent i våras om jag märkt att vår chef börjat bete sig underligt. "Han kommer in, sätter sig sig och frågar hur det är! Tre gånger på en vecka! Han har väl aldrig någonsin frågat hur det är tidigare! Det måste vara den där utbildningen de satt på nyligen!" Och Marie tittade just in och berättade om hur pedagogiskt chefen svarat på ett mejl hon skrivit, om att hon tycker att en konflikt med en (annan) chef är jobbig. Vi utväxlar menande blickar och säger att de där utbildningarna gett resultat.  Dessutom har tydligen sura HR-tanten blivit mycket trevligare, åtminstone ler hon oftare och har börjat nudda ens arm när hon pratar med en och allt, sa Marie. Hon har också gått utbildning.

 

Ja, vi fnissar lite men vi tycker att det är bra. Alla måste ju börja någonstans. 

Avslöjad

En kille på marknad visade sitt rekommenderade flöde (eller vad det heter) på Insta och frågade Hur gör jag för att det inte ska se ut så här?!

Storbystade och lättklädda kvinnor i precis varenda ruta.

Jag ba': Asså, du…

Han: SÄG INTE att det är algoritmer.

Jag: Det ÄR algoritmer.

Han: Jag kollar inte på sånt!

Jag: Nänä. Naturligtvis inte.

 

Vet av egen erfarenhet. Jag får också ganska mycket sådant, eller fick i alla fall förr, när Make och jag delade iPad. Nu har han en egen och som av en händelse får jag inga följarförslag från Stacy6420661 och hennes kompisar längre. Tänka sig. 

Männen i mitt liv, del 54

Äventyret har testat något nytt och, får man ge honom, kreativt, nämligen AI! Måste säga att det är ett rätt spännande grepp, han har matat in SMS och en del grundläggande information och sedan chattat med (antar jag) ChatGPT om oss,. Resultatet har han delat med mig i mejlform och säger själv att han förstår bättre nu, nu när AI har förklarat för honom varför det blivit som det blivit. Jag märker ju på svaren lite vad berättat för AI men visst har den sina poänger och det är på något luddigt sätt lugnande att en tredje, relativt objektiv part sammanfattar och förklarar hans och mina olikheter och hur det blir en 'konflikt' mellan oss, på ett icke-konfrontativt sätt. Inte så att jag skriver under på allt, men bitvis är den ganska spot on och ger en vag känsla av upprättelse. Det var ju det jag försökte säga.

 

I helgen ska jag träffa Seglaren igen. Han är en behaglig motvikt till Äventyret. Lättsamt engagerad, kommunikativ vid behov men inte bara-för-att, visar hittills inga som helst tendenser att överanalysera eller krångla till något i onödan. Faktiskt inte att analysera relationen eller krångla till något öht, guschelov.  Även att Seglaren lever ensam och, i likhet med Äventyret, inte verkar ha något nämnvärt socialt liv utanför jobbet, så är det ändå som att hans liv innehåller så mycket mer än Äventyrets och jag tror att det är därför han inte är lika krävande. Han pysslar med båten, snickrar, mekar med motorer, tampas med stenbumlingar, jobbar i skogen, hugger ved (vintertid värmer han huset nästan uteslutande med ved och hugger alla kubik helt för egen maskin, ingen klyv där inte.) Jag är guldkanten på hans tillvaro, liksom han är på min - varken mer eller mindre åt något håll. Det är så man vill ha det och jag hoppas att det kan få fortsätta så.

 

Om knappt två veckor börjar Make sitt nya jobb och kommer vara i norr i princip hela september. Idag lämnar han in dator, telefon och nycklar till sitt gamla jobb, fast han inte varit anställd sedan sista juni. Han har dragit på det, har inte velat släppa taget och var egentligen motvillig till att ens nu lämna in datorn. Jag kanske ska ha kvar den lite till, om det skulle vara något. Till slut fick jag säga till på skarpen, och sockrade med löfte om skaldjur och Veuve Clicquot på fredag, för att fira att han inte längre kommer ha två jobb. 

F ö, på tal om, det är något rörande med folk som säger "riktig champagne", som att det finns fejk- och äkta. Blev påmind om det i helgen när kusinen utbrast "Nämen, det är ju riktig champagne!" när syrran bjöd på en flaska Bonnet som hon fått i present. Även medhavt bubbel och chips är tradition på våra utflykter. Vi är trots allt smålänningar, av födsel och ohejdad vana.

Ett och ett halvt dygn

För första gången på hela semestern ställer jag klockan tidigt och hämtar syrran redan innan åtta. Kvällen innan har jag loggat in på min mejl och ser att jag har åtta olästa mejl från Äventyret sedan i lördags då han senast sa att han skulle låta mig vara ifred. De är av varierande sort. Kärleksförklaringar varvat med utskällningar. Jag skriver ännu ett långt, sakligt svar, påminner honom att han inte kan tvinga mig till att vilja vara med honom och uppmanar honom om att söka proffshjälp för att hantera sina känslor. Jag reflekterar också över att ju mer saklig jag är i mina svar, desto mer provocerad blir han. 

Vi kör norrut, mot Västerås, där vi ska möta upp vår kusin för att traditionsenligt tillbringa ett dygn tillsammans för att fira en jämn födelsedag. Tredje året på raken. Jag är född 83, kusinen 84, syrran 85. Kusinen och jag hade hört så mycket bra om Steam att vi bestämde oss för att åka dit, fast det var så många timmar i bilen för mig och syrran. Under vårt lunchåladd-stopp ser jag att Äventyret SMS:at, raljant och rasande på samma gång. ”Det här blir det sista du hör från mig” skriver han. Jag har tappat räkningen på hur många gånger han skrivit det senaste månaden. 

Väl på the Steam i Västerås blev vi inte särskilt imponerade. Nästan hela stället kolmörkt, så pass att vi behövde använda mobilernas ficklampor för att hitta rätt rum och sedan för att sminka oss. Vår slot tid i spa:t var 2,5 timma, sedan blev alla utslängda. Vi var dessutom sena in p g a otur i trafiken mm. Tur att vi köpt till spa förmiddagen efter också. Dessutom hittills enda hotell jag bott på där man blev utslängd från frukosten när den stänger, fick inte ens sitta kvar och dricka upp kaffet. Stället bygger på slot tider. Lätt att planera - det förstår vi, men förtar en hel del av känslan. 

 Syrran sa att det känns som att man en labbråtta, att någon betraktar en för att se hur man tacklar olika situationer, som att behöva leta upp ett eluttag för att kunna göra en kopp kaffe (den snygga platsbyggda möbeln med kaffe/te-station, glas, minibar var ej utrustat med eluttag - den lilla detaljen) eller att handdukstorken inte går igång fast sladden sitter i väggen och man tryckt på knappen. Senare sa de i receptionen att alla handdukstorkar, på grund av en incident, kopplats ur men när vi kom tillbaka upp till rummet efter middagen hade den ändå gått igång, våra baddräkter torra och varma. Hela stället känns skumt, en blandning mellan spökhuset på Gröna Lund och halvhjärtad ambition till trendigt lyxhotell? Vi funderar på om det är så mörkt för att man inte ska se alla skavanker. Det är så många spår kvar av byggnadens tidigare liv, kanske blev det övermäktigt för dem att fixa allt så de löste saken genom att köra med minsta tänkbara belysning?

Dagen efter lämnar jag syrran i Norrköping, hon ska vidare till ett annat ställe, och kör själv söderut. Stannar till och träffar en av mina närmaste vänner som bor ungefär 1,5 från oss. Vi har knappt hörts på ett år men ändå som att ingen tid gått. Hon är den enda som vet att jag träffat någon, och nu har hon själv träffat en gift man som lever i en öppen relation men (som hon) valt att avsluta eftersom hon började känna för mycket och hon är förvirrad, får inte ihop sina känslor med normen, fast hans relation är långt mycket mer öppen än min och de närmast bott ihop de veckor hon inte haft barnen. 

Jag säger att bara hon kan avgöra vad hon vill men antyder försiktigt att kärlek och relationer kan komma i olika skepnader och former. Allt måste inte nödvändigtvis pressas in i samma lilla ruta som (till synes) alla andra befinner sig i. Hon ser på mig med någon som lite klichéartat kan liknas vid en blandning mellan hopp och förtvivlan. 

Tiden gick fort, jag kunde inte stanna så länge men vi ska ses snart igen. 

Kom hem innan 22 fredag kväll och noterade att trots att Make varit hemma och haft både semester och barnfritt större delen av tiden såg det ut ungefär precis som när jag åkte. Det han inte diskat klart efter middagen i onsdags stod fortfarande på köksön, samma kattleksaker på samma ställe på golvet, alla köksstolar utdragna, ett par svarta herrstrumpor ihopkorvade under en av dem. Vattnet i Klong-vasen på soffbordet ser ut som gammal urin, ett mögligt blomblad i det. Han har haft fullt upp, säger han. Han har jobbat. Jag säger inget, tar istället några djupa andetag och tänker på min väns prydliga, välstädade radhus, där bara hon bor.

Nedslag

 Igår bjöd syrran på hemma-kock-middag, eftersom hon fyllt 40. Wow-upplevelse, minst sagt. Stjärnkrogsnivå, inklusive hållbara jättelokala råvaror och grönsaker från kockens egen trädgård/skog. Ja tack. Skäms dock lite för mina föräldrar som fjäskstönar så överdrivet. Klart att kocken vill att man ska uppskatta maten, men de där lite för höga (så att det ska höras ut till köket) orgasmstönen och lovordstävlingen  ”Det är så änglarna SJUNGER!” (också lite för högt) får min inre tonåring att vilja plocka fram skämskudden. De vill ju dessutom gärna att kocken ska förstå att de är fint folk, så de jämför högljutt med stadens enda stjärna (där kocken också har jobbat i många år). ”Det här är mycket bättre MYCKET BÄTTRE än avsmakningsmeny på…!”  halvropar den ena och den andra svarar ”Ja AVSMAKNINGSMENYN PÅ …. är inte alls lika bra som detta!” 

Äventyret har varit på god väg att knäcka mig. Orkar inte dra allt men den mentala påfrestningen i att han ena dagen skriver att han släpper mig nu, inte ska höra av sig mer för att två dagar senare vara helt tokig igen och vägrar acceptera uppbrottet om han inte får en ”trovärdig förklaring”. Moment 22, eftersom mina förklaringar, som jag dragit fler gånger än jag kan räkna, anser han inte vara trovärdiga. Nej, han tror därför att jag döljer något och har helt på egen hand räknat ut att det måste vara Make som tvingat mig göra slut, varför han nu skulle ha gjort det. För en veckan sedan hotade Äventyret med att vända sig direkt till Make, man till man liksom,  och ställa frågan till honom. Jag vill absolut inte att Make ska bli inblandad, vill inte att han ska oroa sig över det och känner starkt att mina ’behov’ är en tillräcklig belastning för honom, han ska inte behöva ta DET också. 

Sent igår, när Äventyret tog upp samma hot igen, kände jag att jag inte klarade det längre och berättade allt för Make. Stunder som dessa blir jag påmind om hur fantastisk han är, som iofs blir orolig och bekymrad, som tycker att jag borde berättat tidigare, men som ändå lugnt och sakligt stöttar mig och visar att han är i min ringhörna. Han är helt otroligt fin, min man. Jag ska bli bättre på att påminna mig själv om det (när jag för femte gången samma dan ställer upp hans skor i skohyllan, hihi).

Men i morse, efter en orolig natt och en anspänning som satt sig i muskler och leder, är Äventyret igen lugn och sansad, skriver förlåt för att han gick för långt men att han inte såg klart med sitt brustna hjärta. Så just nu lugnt men jag vågar inte lita på det förrän det gått åtminstone en vecka. 

Så här kan vi säga: Tre män i en gift kvinnas liv är åtminstone en för mycket. Jaja, det är sagt med snustorr självdistans, om ni undrar. 

BDSM-humor

 När vi efter tre timmars intensiv lek äter pratar vi nästan bara om båtliv och Sällskapsresan SOS, skrattar åt verklighetens bäring på dråpligheterna i filmen, som att jag bara inte förmår låta bli att säga ”ja men det står water” när vi tankar båten.

Senare, när vi egentligen är rätt slöa men jag ändå föreslagit att vi ska gå upp en runda till, kanske testa några knopar bara. Behöver inte bli mer än så. I studiesyfte. Förberedande, till nästa gång. Han ser lycklig ut och säger att vi kan testa en box tie, som han tänkt så länge men inte blivit av. Ja, det gör vi!

Han ber mig sitta på puffen under takbjälkarna och hålla mig själv om underarmarna, bakom ryggen. Jag har på min yukata från Hasseludden, en smula passande med det japanska när ’shibari’ står på agendan. Det tar tid och det är mysigt. Repet är långt, vet inte hur många meter, och känns mjukt. Jag frågar om han pluggat på eller kör på uppstuds, för han verkar väldigt säker i hur repet ska gå, så många olika vändor om armarna och min överkropp. Han säger att han har grunderna klara för sig men tar det delvis på uppstuds också. Jag känner mig ompysslad. Han håller på i säkert tio minuter innan han konstaterar att repet tog slut. 

”Men skarva på med nå’t då älskling” säger jag och vi fnissar åt referensen men skarva på är just vad han gör.

När han är klar känner jag mig som ett prydligt paket. Undrar om det är därför det kallas box tie, eller om det är för att armarna bildar som en låda på ryggen. Han är nöjd, frågar hur det känns, om vi ska köra på benen också? 

Absolut, tycker jag. 

En enkel men, tycker jag, elegant repdragning om mina underben, han avslutar med att koppla ihop med box tie:en och dra till så att min överkropp dras mot knäna. Varsamt lirkar han med kimonon, blottlägger de delar av mig han vill ha tillgång till. 

När det skymmer blått ligger jag fortfarande i min helt oflexibla fosterställning på sida i sängen, orörlig och hög, en variant av subspace tror jag. Känner mig så avslappnad att jag nästan inte vill eller kan hålla ögonen öppna, blinkar långsamt och fast det börjar bli mörkt i rummet söker jag hans blick där han sitter en bit bort, i fåtöljen och betraktar mig. Bortsett från att vi då och då växlar något ord är det helt tyst och stilla. Vet inte hur länge. Är det i något ögonblick jag skulle vilja trycka på paus är det nu.