Under cover

Det är fortfarande så att ingen utanför teamet vet att min kollega ska sluta och att jag tar över hans jobb. Helt obegripligt så dåligt skött men av lojalitet mot chefen håller hela teamet klaffen. Det känns nästan som att vara på hemligt uppdrag, nu när kollegan fasat över större delen av sitt jobb till mig, har slutat gå på möten och (tror jag) mest sitter och slösurfar hela dagarna. Ingen utanför teamet har hela bilden av vår arbetsfördelning så alla tror att jag bara avlastar honom lite. Det är vad vi säger när någon frågar. Ska du driva den här? Då ser jag lite fundersam ut och säger att ja, det blir nog så att jag tar den pucken.

Det känns lite bättre nu med att ta över hans segment men roligt är det inte. Jag blir kräkfärdig av produkterna men jag inser att jobbet kommer innebära lite annat än bara process/heat and flow/givare/sensorer/fläktar och fan och hans moster. Och jag tycker ju så bra om chefen. Hon är precis så grym som jag förväntade mig.

I veckan ska jag till ”moderskeppet” för kategorimöte tis-tors. Känns sådär kul, att sitta och lyssna på en massa blaha blaha. Kollegan ska inte följa med, jag får hitta på någon rimlig ursäkt till varför jag är där och inte han, och han är inte direkt supermotiverad att hjälpa mig komma ikapp. Jag fick närapå tvinga honom att göra en one pager tillsammans med mig kring status i hans projekt.

Det ligger ett annat jobb ute på Platsbanken, något som är totalt totalt TOTALT annorlunda mot vad jag någonsin gjort men det låter spännande och roligt och tilltalande just att det är annorlunda. Antingen hade jag varit hel-rätt för det, eller hel-fel. Jag ska söka i alla fall, så får vi se.

Högt i tak

En sak jag verkligen gillar med den här arbetsplatsen och egentligen alla industrier jag jobbat på: Man kan vara rak. Det är befriande!

Idag har jag varit vansinnig på en av teknikerna som drygat sig och försökt tala om för oss på inköp hur vi ska göra vårt jobb, dessutom med alla som cc. Ett tag fick jag sätta mig på händerna för att inte skicka ett surt mejl tillbaka med innebörden att visst, varsågod, ta över det kommersiella ansvaret du då, om du nu tycker att det är så jävla roligt men när allt skiter sig får du fanimej reda ut det också.  

Nå, take the high road osv. Min avvecklande kollega svarade vuxet och pedagogiskt. Men nu efter lunch kom teknikern till mitt kontor och inledde med orden ”Oj, vad jag är jobbig va?” Ja, du är så jävla jobbig! svarade jag med eftertryck, menade varje ord, och så garvade vi lite och redde ut allt. Slutet gott. Jag trivs med det. Den så kallade råa men hjärtliga stämningen.

Som manna från himlen

I lördags hörde jag att Make pratade med någon i telefon och drog snabbt slutsatsen att det var hans mamma och att hon undrar om vi vill hänga med till Kåbdalis (föcking Jokkmokk!) där vi var i våras. Han lät glad och jag hörde ”Ja, så härligt! Gärna!” och så blev jag lite sur över att han tackade ja utan att ens ha frågat mig för ärligt talat – ta ledigt och betala en massa pengar för att åka skidor är inte riktigt vad jag drömmer om MEN!

MEN!

NEJ!

Hon ringde för att bjuda med oss till Grand Canaria på all inclusive lyxhotell i februari! De tyckte att vi behövde något att se fram emot! Vet inte när jag blev så glad senast! Inte för att det direkt var synd om oss tidigare men åh, så mycket ljusare allt blev plötsligt!

Hej, hej!

Vad som förresten har hänt med Flubbet sedan jag satte ner foten:

Ingenting. Gu’schelov.

Jag tror han blev livrädd. Han har undviktit mig helt och hållet. Han har inte dykt upp vid fikabordet en enda gång och en gång har vi varit i matsalen samtidigt men då vid olika bord. Två eller tre gånger har vi mötts i trappan eller i korridoren, första gången var bara någon timma efter att jag skickat mejlet till honom. Då sa jag, glatt och med hög röst: ”Hej hej!”
Hej hej! Sa han och härmade mitt tonfall men utan att möta min blick.
Jag tror att mitt glada Hej hej! psykade honom totalt. Ett stort glatt vänligt leende bara en dryg timma efter att man hotat någon med skam och HR? Jag kände mig lite som Claire Underwood, det måste jag erkänna, och jädrar vad jag gillar att känna mig som henne ibland!

Föga överraskande...

…Egentligen, men ändå hoppades man. Det var lite för bra för att vara sant med ett extra huvud på vår avdelning.

Väldigt hysch-hysch kommunicerades idag en organisationsförändring där jag var bokstavligen två veckor från att beröras fast berörs ändå eftersom nya arbetsuppgifter hamnar på mig och jag är, ska vi säga, försiktigt pessimistisk. Jag tror helt enkelt inte att jag kommer kunna göra ett bra jobb, i alla fall inte ett så bra jobb som jag vill göra, i mina nya uppgifter och är det något som får mig att vantrivas på jobbet så är det om jag inte känner att jag levererar, oavsett anledning. Jag känner mig en liten liten smula överkörd på grund av föräldraledigheten. Visst, det blir ju så när man är borta ett år. Det påverkar inte sist-in-först-ut men nu får min vikarie behålla mina ”egentliga” arbetsuppgifter och jag får ta det andra. Sedan får man, för rättvisans skull, nämna att min vikarie gör jobbet grymt bra. Han har en fantastisk feeling för produkterna och materialet så visst – objektivt sett är det inte ett dåligt beslut, men det känns inte kul alls att sitta på Svarte Petter och nej, ingen som frågar mig om jag tycker att det känns okej.

Om någon frågar, ja då kommer jag säga som det är: Jag är inte överlycklig. Jag tror inte att jag är rätt person på den platsen. Jag vet att jag inte trivs när jag inte är bra. Jag ger det en chans men det kan mycket väl hända att jag inte trivs med det. Det vill säga, underförstått: ---

Tycker ändå det känns okej att vara ärlig. Får man det på sig så, att jag inte valt själv och inte är tillfrågad, då måste jag ha rätt att säga att jag inte är nöjd.
Kollade direkt på Platsbanken och hittade ett jobb som verkade jättekul. Fick iväg en ansökan idag på eftermiddagen. Alltid uppiggande att ha en sniff på något nytt. Så synd, jag kände mig verkligen taggad!

Scener ur ett äktenskap; spice things up a bit

För att sätta lite krydda på saker och ting åker man på söndagsmiddag prydlig på ytan men combat under. Knappt har man anlänt innan man känner av en karaktäristisk magknip och samtidigt att det så att säga ’rinner till’. Vita trägolv på det.

Tänk snabbt, tänk snabbt.

Tränger in Make i ett hörn, mimar Jag behöver dina kalsonger. Han ba’ Va?! Man mimar, förklarar, instruera honom att omedelbart lägga dem i nedersta lådan i badrummet. Jaja, säger han.

Så när man åker hem är den ena iklädd stayups och herrkalsonger (trés sexy) och den andre… ja, jeans minus herrkalsonger. Så kan det gå.

Att tukta ett Flubb

Jag skrev ju om Flubbet angående härskartekniker vid fikabordet här om dagen.

Precis i början av min senaste graviditet, innan jag berättat för någon, satt jag vid mitt skrivbord försjunken i någon analys och tror att jag hade ansiktet halvt dolt av ena handen eller något, eller om jag kan ha kliat mig på kinden, minns inte, men Flubbet gick förbi utanför och helt oväntat kastade han sig in på mitt kontor, tog tag om min handled, pressade ner den i skrivbordet och väste något i stil med ”Man ska inte sitta och pilla sig i ansiktet”. Jag blev arg, frågade vad fan han höll på mig men han bara skrattade på sitt flubb-sätt och flubbade vidare. Då var jag upprörd men det fanns ingen jag kände att jag kunde ta det med för min chef var konstant frånvarande, jag visste inte vem Flubbets chef var och vi hade ingen HR-avdelning att tala om så jag lät det bero och under tiden jag var gravid hände inget mer.

Men så igår pratade jag med någon och såg i ögonvrån hur Flubbet smet in på damtoan så jag sa med hög röst och lite ’glimten i ögat’ (hatar när killarna använder vår toa) att Hördududu, det där är damtoan! Han svarade inte men någon minut senare, när jag var på väg in på mitt kontor, kom han ifatt, stegade fram till mig, viftade med händerna i mitt ansikte, sådär så att man ryggar undan och så tog han tag om min överarm, hårt, och pressade mig bakåt, in mot mitt kontor och väste med sitt Flubb-leende ”Handspriten var slut på herrarnas”. Jag knuffade tillbaka så gott jag kunde, tog tag om hans arm med min lediga och borrade in naglarna så gott jag kunde för att det skulle göra ont. Det var bara några sekunder men så släppte han och gick vidare.

Jag vet att han gör så för att jävlas. Han vet att jag tycker att det är obehagligt och jag tror han stör sig på att jag är kylig mot honom, inte skrattar åt hans skämt. Han gör så för att komma åt mig.

På kvällen när barnen somnat berättade jag för Make som blev upprörd, arg, tog illa upp å mina vägnar. Kom fram till att det bästa kanske är att säga till honom att om han gör så en gång till så kommer jag ta det vidare men idag på morgonen gav tanken på att prata med Flubbet mig ont i magen och jag blev alldeles skakis när jag trodde att jag hörde hans röst i korridoren. Kontoret mitt emot mig sitter en man som jobbat här länge, har personalansvar fast för en annan avdelning och är lite åt det ’ridderliga’ hållet. Jag gillar honom och han är rejäl så jag bestämde mig för att prata med honom, be om råd. Jag hann knappt ens börja berätta innan tårarna började rinna och jag satt där i hans besöksstol och nästan fulgrät, kunde inte sluta. Jag var inte ens känslosam när jag pratade med Make igår och kände mig inte känslosam innan jag satt mig ner men det var som att vrida på en kran.

Han var bra att prata med. Han sa att han hade hanterat en liknande incident här för ett tag sedan och att det hade löst sig väldigt bra, mannen hade fått en formell erinran och upphört med olämpligt beteende, kvinnan var glad att hon hade tagit tag i saken, ingen utom ett väldigt litet antal personer hade över huvud taget fått reda på att något hänt. Han sa att eftersom jag tydligen mår så dåligt som jag gör så måste jag prata med min chef (som är bortrest). Hon kommer inte att lägga fingrarna emellan, sa han. Hon kommer bli vansinnig, hon kommer backa upp dig. Ja, jag vet. Men ändå – jag vill inte vara i den här situationen alls, vill bara att den ska försvinna. Jag vill inte känna mig svag. Jag vill inte behöva undvika kaffemaskinen för att han har kontoret nära. Jag vill inte behöva sitta på helspänn varje gång han går förbi utanför.

En timma senare fick jag en snilleblixt: Jag mejlar honom! Klockrent! Jag knackade ner ett mejl. Hej. ”Heads-up: Om du någonsin rör mig igen, som du gjorde igår eller på annat sätt, kommer jag inte tveka att ta det vidare” skrev jag. ”Vi behöver inte låtsas om att jag skrivit det här mejlet till dig, vi kan låtsas att det var ett missriktat skämt men rör mig aldrig igen.”
Det var nu en timma sedan, han har garanterat läst det men inte svarat. Jag tittade just in till kollegan mitt emot och berättade. Gu’ så bra gjort! Sa han. Starkt! Nu kommer han aldrig våga sig nära dig igen.
Så skönt! Jag känner mig stark, klumpen i magen borta. Jag har inte gjort något fel. Han kommer aldrig kunna säga att han inte fattade att jag inte ville, att han inte menade något illa. Han kommer aldrig röra mig igen. Det är jag som vinner.

#ettårsenare

Så här ett år efter hela #meteoo-cirkusen drog igång känner jag mig annorlunda. Jag har processat min historia mer det här året än jag gjort på väldigt länge, av olika anledningar, och landat i vissa insikter:

<![if !supportLists]>1)      <![endif]>Jag är fortfarande ”skadad”. Det som hänt kommer alltid finnas kvar. Fram tills typ nu har jag någonstans utgått ifrån att om man förtränger något tillräckligt länge så försvinner det men så är det inte. Någon i Netflix-serien She’s gotta have it uttryckte det så enkelt men så träffande: ”It’s a still water.” Ett stillastående vatten. Vet inte hur man skulle kunna beskriva det bättre. Det kommer alltid finnas där och det kommer nog alltid påverka mig på något sätt, sporadiskt. Jag får lära mig att acceptera det och att leva med det, inte vänta på att det ska försvinna.

<![if !supportLists]>2)      <![endif]>Jag skäms inte. Det är tack vare #metoo. Inte så att jag skulle prata öppet om det nu heller, men det är mer för att jag inte vill vara ”Hon Som…”, det får inte definiera vem jag är, men jag skäms inte längre. Nu skulle jag kunna prata med någon om det utan att känna det som skämmigt. Det är mer tydligt för mig nu än någonsin att Det var inte mig det var fel på, även om jag fortfarande vill lägga till ett stort fett MEN efter det påståendet. Jag önskar att jag var bättre på att uppriktigt känna att de hade ett ansvar de inte tog. Kanske kommer jag dit, kanske inte, men jag kommer nog inte göra det om inte någon trummar in det i min hjärna.  Men jag skäms inte.

<![if !supportLists]>3)      <![endif]>Jag är argare. Det är inte kul att vara arg, men det är jag. Jag är mest arg på den som förstörde mig från första början och jag är arg på alla som följde i det redan upptrampade spåret. Arg på de som borde ha vetat bättre, på de som intalade sig att det var okej, på de som utnyttjade att jag inte kunde med att säga nej, på de som inte brydde sig om att jag sa nej för att jag inte sa det tillräckligt högt, på de som valde att inte se att jag hade ont. Jag är även lite arg eller bitter eller besviken på att ingen fattade, att ingen tog tag i mig och liksom ryckte upp mig till ytan. Varför sa ingen ”Det är inte dig det är fel på. Det du varit med om är inte normalt. Dina referensramar blev skeva från start och ännu skevare när du försökte förhålla dig till dem, men det är inte dig det är fel på.” Varför sa ingen det?  Varför suckade de och vände sig bort, som att jag var en drama queen som eventuellt inte var värd besväret? Varför har ingen hört av sig nu i efterhand och sagt ”Jag fattar nu. Förlåt att jag inte gjorde det då.”?

<![if !supportLists]>4)      <![endif]>Jag är hoppfull om framtiden. Jag tror verkligen att #metoo gjort skillnad som massivt statement att Det är inte okej. Jag tror att ”gemene man” blivit mer medveten om gråzonerna. Innan var det som att det bara fanns en typ av övergrepp och det var överfallsvåldtäkt. Typ. Eller väldtäkt med misshandel eller vapenhot eller liknande. Jag tror och hoppas att många killar och män blivit mer försiktiga, kanske delvis av empati och medvetenhet men eventuellt främst av självbevarelsedrift. Det är okej för mig. Om någons incitament till att uppfatta någon annans Nej är att han inte vill bli uthängd så visst. Det viktiga är att nejet hörsammas och jag hoppas hoppas hoppas att det hörsammas oftare nu än förr.

Å andra sidan...

Nästan hela fikarasten i fredags gick ut på att brainstorma kring vilka astronomiska summor vi hade kunnat spara företaget om någon ”wastade” en före detta koncernchef eller två. Ja, det jagas besparingar på tiotals tusen kronor som gällde det liv eller död men i andra änden betalas det ut tiotals miljoner i pension till före detta chefer, så… Ja.

Vi kom ganska långt, planerade besparingsprojekt, byggde case. Han på indirekt inköp sa att han skulle ringa ett av MC-gängen direkt efter fikat för att be om en  offert. Sedan skulle han ringa konkurrerande MC-gänget och benchmarka.  Men så är det ju högt fokus på att sourca i ’low cost country’ så eventuellt måste han be om att få en polack som gör jobbet istället för en svensk.

”Då går jag och filar på min short-list nu då” sa han och reste sig. Cirka roligaste fikarasten på över ett år.

Härskarteknikerna vid fikabordet

En gubbe som ibland fikar i mitt annars urtrevliga fikagäng ibland är… en sådan gubbe! Han är en sådan som bara har två lägen; antingen är han helt tyst och sitter i egna tankar, eller så håller han monolog, berättar en låååång historia. Oförmögen att medverka i en dialog. Dessutom vänder han sig bara till männen vid fikabordet när han pratar. I tur och ordning tar han ögonkontakt med sina manliga lyssnare och hoppar konsekvent över kvinnorna. Jag tror inte det är ”medvetet”, han ser oss nog inte ens. Enda gången han har sagt något mer än hej till mig har varit när jag kom på besök med barnen. Då var det som att han tyckte att jag var i mitt rätta sammanhang, som mamma, och då såg han mig.

Så här om dagen, när fikarasten närmade sig sitt slut, tog han till orda och sa som vanligt: ”Ja, på tal om matlagning så ska ni få höra en historia som jag säkert har berättat innan…” Ja, det har du säkert sa en av herrarna vid bordet och de andra fnissade så tydligen inte bara jag som stör mig på hans monologer men gubben lät sig inte avskräckas. ”Ja men den är så rolig så ni får höra den igen!” och så började han berätta. Någon mening eller två in reste jag mig och gick.

Igår på fikarasten satt jag och pratade om något när han satte sig vid fikabordet och genast noterade jag i ögonvrån hur han började titta på klockan medan jag pratade. Flera gånger, med bara sekunder mellan tittarna. Demonstrativt. Jag låtsades inte se, tittade inte ens åt hans håll  men hans gest gjorde mig glad för uppenbart hade det stört honom att den unga honan inte var intresserad av att lyssna på alfahanens utläggning. Nä, det gillade han inte och det kunde han tamejfan ha! Hehehe.

Förresten, samma fikarast: Flubbet som jag tänker på honom som. En man i 45-årsåldern som inte har något som helst filter och tyvärr är väldigt observant, nästan synsk för hans plumpa kommentarer träffar alltid bull’s eye. Det är läskigt hur rätt han noterar, intuitivt lägger ihop ett och ett och sedan vrider till det till en alldeles för närgången kommentar. Inte sällan nästan med flirtig touch, dessutom, sådär Jag-skämtar-naturligtvis-fast-ändå-inte. Oerhört obehaglig person och jag undviker honom så långt jag kan men igår vid fikabordet satte han sig i stolen till höger om min och jag hade redan kroppsvikten på högra armstödet så jag satt liksom lutad åt höger och hans stol stod nära min. En vanlig människa hade flyttat sin stol så vi inte satt så nära men inte han. Istället lutade han sig åt sitt vänstra armstöd, mot mig, så vi kom att sitta med bara några centimeter mellan armarna. Jag visste att det är bara för att tvinga mig att flytta mig, göra mig obekväm till mods men jag vägrade. Jag satt kvar, fortsatte prata, låtsades som ingenting och hård-ignorerade honom. Så småningom måste någon av oss ha skiftat ställning, jag tänkte inte på när det hände, men det känns liksom viktigt att inte ge sig, inte visa att man tycker att det är obehagligt när jag vet att det är exakt det han är ute efter.

Men de andra jag fikar med är så himla trevliga och roliga! Jag tror inte att jag haft så roliga fikakompisar på någon arbetsplats tidigare.

Strategi

Det är inte så att jag har särskilt fullt upp nu i början. Kollegor lägger över lite bollar men stressigt är det inte. Chefen sa till mig första dagen att jag kan ta lite kortare dagar nu när det inte är så stressigt men det tänker jag inte göra! Den missen gjorde jag nämligen när jag var nyanställd och då hamnade jag på minus tio timmar på flexen typ direkt och der har jag aldrig lyckats komma ikapp med pga tight mellan hämtningar/lämningar. Så nej.

Nu när Make är hemma och sköter alla hämtningar/lämningar ska jag komma upp i de maximala 10 timmarna man får ha på flexen, om jag så ska sitta av tiden. Idiotiskt, ja, men det är vad de liksom väljer när de bygger systemet som de gör, när allt baseras på misstro och utgångspunkt att alla skulle fuska med arbetstiden om de bara fick chansen.

Synd, att det alltid ska vara så i industriföretag, att det är så djupt rotat. Det blir så att någon kommer dra det kortare strået och jag har ingen lust att vara den som gör det.

Kör så det ryker

I förmiddags tittade jag in till HR-chefen (som av någon anledning alltid gör mig nervös?) och föreslog en liten Ända In I Kaklet-aktivitet. Jag är ju ändå med i festkommitén. Det gruffas nämligen rätt mycket i leden över att det går så bra, allt går för högtryck men man upplever att man bara får skäll för att vi inte hinner med.

Så jag sa till honom att jag tror att en liten uppskattning nu vore oerhört vältajmad. Ett ”Tack för att ni kämpar, vi ser det och uppskattar det men nu kör vi så det ryker fram till årsskiftet”. Han höll med, sa att det varit mycket skäll och lite axelklapp senaste tiden så vi ska göra något. Samtidigt berättade han att fabriken fått en budget på 200 000 för att fräscha upp matsalen och receptionen och att han letar efter en projektledare för det. Jag ba’ *hand upp*

Så med reservation för att min chef kanske säger nej men nu är jag projektledare för cirka det roligaste jag gjort sedan jag lämnade kosmetikbranchen! Bara sådär!