Ytligheter

Jag har blivit helt besatt av hudvård. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag bestämde mig för att ta ett grepp om det och har testat hejvilt sedan dess, tycker jag. I alla fall första året. Nu börjar det som klarna lite mer vad som funkar för mig och vad jag är ute efter men det är fortfarande en djungel. 

Hittills tycker jag att de koreanska grejerna är helt amazing. Jag beställer grejer från Jolse.com och så fort jag fått hem en laddning vill jag beställa mer. Precis efter att jag lade förra ordern testade jag ett sample som varit med tidigare, en foundation (Tonymoly Goddess Aura Silk Foundation spf 30 och den är GUDOMLIG - dessutom till det tilltalande priset 11 USD) och den var så bra att jag inte kunnat släppa det sedan dess. 
På mornarna använder jag ett "glow serum" med mycket c-vitamin och det är fantastiskt. Jag ser verkligen skillnaden själv. Och solen skyr jag numera som pesten. Går knappt och hämtar posten utan spf 50 eller hatt. Ren kapitalförstöring att lägga så mycket pengar på hudvård och parallellt paja det med uv-strålning. 

Nu kör jag med en cushion som det kallas. En dosa med en svamp i och svampen är indränkt med en foundationliknande vätska. Den jag på måfå köpte heter Missha Magic Cushion Cover och jag tycker att den är helt fantastisk (också). Tunn och lättjobbad, döljer det man vill att den ska dölja och visar det man vill visa. 

Annars är jag ett Medik8-fan. Det är (tycker jag) ett svindyrt märke (till skillnad från det mesta jag beställer från Korea som är väldigt prisvärt och dessutom gratis frakt) men VÄRT. Främst är det en rengöringsmousse som är helt ljuvlig, känns så lyxigt oljig och spa:ig, med rosmarindoft. Så använder jag deras heavy duty nattkräm (Advanced Night Repair eller något i den stilen - LJUVLIG!) eftersom jag är supertorris och några nätter i veckan, under den, en retinolkräm från samma märke. Kanske dumt på sommaren men jag undviker ju ändå solen så jag tänker att det nog inte är så farligt. 

Igår lade jag ny beställning på Jolse men grejerna hinner inte hit innan vi åker till Frankrike och när man vill ha det man vill ha (den där foundationen) vill man ha det snabbt så jag betalade för expedited-frakt till Frankrike. Svärföräldrarna är där så kommer grejerna innan oss får de ta emot. Utöver en refill till min cushion och två stycken foundation (tänkte ge en till syrran om hon gillar den, annars kommer den garanterat gå åt) beställde jag ett tio-pack sheetmasks eftersom typ alla sheet-masker jag köpt därifrån har varit WOW-bra trots att de varit helt olika grejer. Den jag köpte hade fått många bra recensioner så jag slog till. De kostar 16 kronor styck, så då kan man ge bort några också. 
Dessutom chansade jag på ett serum med peptider (ska vara bra) och lite annat som lät... ja, bra. Man är en Den var tillfälligt nersatt från 50 USD till 20 så jag tänkte att om den egentligen är så dyr så måste den vara bra, non?

Jag blir som alldeles pirrig av sånt, kan sitta HUR LÄNGE SOM HELST och surfa runt på masker och krämer och ditten och datten. Undra var jag fått det ifrån för mamma är helt anti allt som har med utseende och ytlighet att göra. Hon blir som provocerad av det. Jag tror det är hennes vinkling av feminism och tja, tanken är väl god, att det ska vara insidan, kompetensen och personen som räknas med WTF - kan man inte få vara snygg OCKSÅ?

Mat och fa(r)t

Spontanbokade resa till Rom för att spana in syrrans hus (vill gärna tänka på det som ett mansion) i september, hade inte ens frågat om ledigt men man har ju 24 timmars öppet köp på SAS, så... (fick ok från chefen dagen efter).

Hela resan för oss fyra gick loss på 3000 kr. Det är inte dyrt. Det här Eurobonus-kreditkortet vi har har verkligen lönat sig, eftersom vi använder det till alla gemensamma utgifter. Det blir ett gäng gratisresor om året och enda anledningen till att det kostade 3000 kr och inte 1500 var för att poängen inte räckte riktigt hela vägen, jag blev tvungen att köpa hemresan för mig själv för pengar. Annars tar SAS betalt för skatter/avgifter men själva resan är gratis. Flygskam, jotack. Vi har den också, inte blir det bättre när det kostar så lite.

F ö har Make som ett steg i att få (nåja) en Tesla analyserat våra kostander (för att se var vi kan spara 4000 kr/månaden så att Teslan blir kostnadsneutral (ja, typ). Då kom han fram till att vi lägger i snitt 13 000 kr på bara mat i månaden! Luncher, kvällsrestauranger ibland, ICA mm. 13 000 spänn! SJUKT MYCKET. Jag begriper inte vad det är som kostar så mycket, även om han äter lunch ute varje dag och jag i snitt varannan dag. 

Vi ska ta ett litet nappartag med det och då tycker Make att han kan få sin Tesla. Jaja, säger jag. Vi får se. Jag vill att vi ska bli klara med renoveringen först, så vi ser vad det landar på. Håhåjaja.

Blä-grejer

* Ytterligare en kompletteringsrunda på bygglovet. Blir alldeles matt över hur jävla petigt det är och hur mycket kommunen ska lägga sig i. Man får inte utforma sitt badrum som man vill, det måste vara handikappsanpassat! Kräks på det!

* På samma tema: Kommunen har gjort oss uppmärksamma på att vårt dagvatten leds ner i deras spillvattensystem. Måste åtgärdas.

* På tal om det: En av väggarna i källaren är fuktskadade, upptäckte jag när jag städade i helgen. Lär bli gräva upp utifrån och dränera. Enda lilla trösten är att det är på den sidan där vi ändå kommer behöva gräva (för att bygga trädäck).

* Kulturen på det här företaget där folk istället för att säga vad de tänker till den det berör (t ex mig) har möte med mig, allt är peachy, ingen säger någonting men går sedan direkt till min chef och säger att jag inte verkar ha koll på läget? Blir tokig på det. Så hamnar jag i ett läge där jag måste förklara för min chef att det här som någon är så bekymrad över har jag inte hört ett ord om. Det har hänt ganska många gånger nu, med samma person, så jag gick till honom direkt (inte till hans chef) och sa till honom att han jättegärna får säga direkt till mig om det är något han oroar sig för. 
"Fast vi står inför alla andra? För alla vill inte det." undrar han. JA FÖR FAN. Hellre det än att min chef ska komma till mig och vara orolig för att jag inte har koll på läget. Jag är ingen tankeläsare, jag vet inte att han har en hård deadline där han ska redovisa något imorgon eftermiddag. Om han behöver input från mig måste han säga det för om ingen skriker om något annat följer jag min egen priolista.

* Bra då, och jag är stolt över mig själv, att jag tar snacket direkt med honom utan att a) be om ursäkt eller förminska mig själv b) bli blodröd om kinderna c) få darriga händer d) misslyckas med att hålla rösten stadig e) framstå som upprörd/känslosam. Det är något jag tycker kommit efter andra föräldraledigheten, jag har fått några kilo mer pondus. Jag känner mig betydligt mer "magstark" nu än tidigare och det ger sig uttryck i en situation som denna. 

Källarnostalgi

I helgen när jag äntligen fick städa ur källaren ordentligt var det svåraste tavlorna. Det var där det dåliga nostalgisamvetet satt. Vissa tavlor har jag haft sedan jag var liten, fått i present främst av farmor och farfar. Regeln är ju att om jag inte känner något för prylen så ska jag inte ha kvar den men jag känner ju något: Dåligt samvete. 

En tavla är "fin" (d v s betingar ett visst, inte högt men ändå, värde). Min pappa tycker att "den är lite rolig" och ja, det är den väl men den känns inte PK och därför vill jag inte ha den uppe. Den målades av någon som använde ordet "negress" för det är precis vad den föreställer. En lekfull historia med barbystade svarta kvinnor med sånadär frisyrer som man inte får avbilda svarta människor med, vill jag minnas. 

Och så slängde jag en av de mest romantiska kärlekspresenter jag fått någonsin. Den var lite over the top redan då, det var en kille jag dejtade en period men han gav mig en stjärna. Alltså ett vackert, inramat "certifikat" eller vad man ska säga, det det framgick att han fått en stjärna döpt efter mig. Jag hade den uppe ganska länge, mycket för att jag tyckte om färgerna (guld, lila) och illustrationen, det såg ut lite som något ur Harry Potter, men det gulligaste var texten han skrivit på baksidan av ramen. Ett litet kärleksbrev, uppriktigt och från hjärtat.

Han var fin, den killen. En sådan som inte såg så mycket ut för världen och lite bryr-mig-inte-töntig, från Åmål var han. Men när man tittat på honom en stund blev han som snygg och han var snäll, så oerhört godhjärtad och omtänksam. Han hade blivit en bra make, om man träffats sisådär 10 år senare och under kanske andra omständigheter. Plus att han hade ett knep som fick mig att nästan kollapsa. 
"Vad är det du gör?" frågade jag för jag hade aldrig varit med om något liknande. 
"Har du aldrig hört talas om g-punkten?" motfrågade han och nej, det hade jag ju inte, inte ditintills. 
Det kan eventuellt vara så att just den fingerfärdigheten var delvis anledning till att det blev såpass många dejter som det ändå blev. Eventuellt. Och jag har inte träffat någon efter det som överträffat honom på just den punkten (haha). Faktiskt. 

Nå, stjärnkartan och kärleksbrevet rök i helgen, men jag tänkte på honom en stund medan jag stuvade ner alltihop i den svarta sopsäcken som skulle till Brännbart. Resten av dåliga-samvetes-nostalgi-högen kördes till Erikshjälpen och andra hälften får ligga till sig ytterligare några år. 

Värmer ett mammahjärta

I helgen när vi körde bil från Skåne satt Son med lurar och film på iPad medan Lilltjopan skrek så tårarna sprutade i baksätet, blev bara mer och mer förbannad varje gång jag försökte peta in napp och ge henne gosedjuret.

Efter säkert 10 minuters skrik tar Son av sig lurarna men istället för att vara arg för att lillsyster stör hans iPad-mys lutar han sig mot henne och säger med sin mildaste, mjukaste röst "Vad är det, gumman? Varför skriker du?"

Hon blev helt tyst så jag langade bak nappen och pandan till Son som helt självklart petade båda på plats helt utan protester från den lilla. Fem minuter senare sov hon som en stock. Han är SÅ FIN med henne ibland! 

Kärlek

Hur är det? artighetsfrågade jag den rare juniore konstruktören som kom förbi för att snacka prototypordrar. 
Jättebra! sa han med eftertryck. Jag är ju ganska receptiv så jag frågade vad det är som är så himla bra.

Då visade det sig att han var på dejt i fredags och det hela gått så bra att hon lämnat hans lägenhet först idag på morgonen. Stort lyckligt förälskat leende på det. 

High-five! sa jag, mest på skämt men han höjde tamejtusan handen så vi gjorde high-five. 

Kärleken! Den är fin!

Hemsupport

Vi (mest jag) vänder och vrider på hur vi ska utnyttja erbjudandet om finansiering av deltid eller inhyrd hjälp. Jag lutar mest åt att jag skulle vilja ha hjälp med städ/plock för det är jobbigast, att det alltid ser ut som fan hemma, och man hinner aldrig ikapp. Tänk att ha någon som kommer två gånger i veckan, två-tre timmar per gång och bara plockar/städar, kanske t o m tvättar? Så värt! Tänker att om jag gick ner i tid skulle den tiden gå rakt in i barnen och missuppfatta mig rätt, inte så att jag inte vill vara med mina barn, men det skulle se lika jävligt ut hemma i slutet av dagen. Skulle inte frigöra någon tid till övrigt. Tänker att om man får städat och plockat hemma kan man tillbringa mer kvalitetstid med barnen när man väl är med dem. Jag mår så dåligt av när det är äckelsmutsigt hemma, som det varit senaste veckorna. Nästan så man inte vill ta av sig skorna.

Det är ett visst kliv att gå, från att bara få städat hemma till att någon ska gå och plocka undan efter en. Det känns inte helt behagligt men man kanske vänjer sig. Det bygger ju på att man inte behöver städa innan det ska städas, då kan vi lika gärna strunta i det. 

Ska bara få Make med på tåget. Fingers crossed!