En *sån* dag

Hela den här veckan har jag haft så väldigt ont i/runt bäckenet. I tisdags var jag nära att svimma i badrummet och igår snavade jag på katten, rasade ihop som en korthus och kunde inte ta mig upp från golvet. Idag hade jag tid hos kiropraktor och var nervös för det, dels för att jag är rädd för knäckandet och dels för att jag (hur tänkte jag?) bokat tid hos en manlig sådan. Han hade bra recensioner och jag bokade rätt spontant men kände visst obehag inför det innan också.

 

Han konstaterade "vanligt ryggskott, inget farligt" men skulle försöka lägga pusselbitarna rätt (hans uttryck). Jag visste ju att det skulle knäcka men hade inte förutsett min egen reaktion. Sett så här i efterhand, i slow motion kom knäcken som skrämde mig och antagligen gjorde ont också men minns inte. Den impuls jag får, som jag tillsammans med Äventyret lärt mig ge plats för att uttrycka just obehag och smärta, slog till och jag satte naglarna i det som råkade vara närmast, i det här fallet kiropraktorns bara underarm och samtidigt skrek jag till. Ungefär som att min egen reaktion bekräftar för mig hur obehagligt jag tyckte att det var så blev jag liksom skrämd av min egen reaktion och vad den symboliserar, en korsreferens till helt andra trauman. Han sa något i stil med "Det är okej att skrika, jag är van" vilket var avsett som lugnande och avdramatiserande men slog an något helt annat i mig och innan jag visste ordet av låg jag där på britsen och hyperventilerade med snabbt tilltagande gråt. Herregud.

Han hanterade det bra, backade undan för att ge mig luft, föreslog att jag skulle sätta mig upp, erbjöd vatten och en pappershandduk som snabbt blev svart av mascara. Ganska snart förstod nog både han och jag att det inte skulle bli aktuellt med fler "knäckningar" så han nöjde sig med akupressur vilket kändes bra och ryggskottet kommer gå över ändå.

 

Nu i efterhand är jag helt mentalt mosig. Tycker själv att jag är fjantig och vill säga till mig själv att rycka upp mig men kan inte hjälpa hur jag reagerar. På väg därifrån passerade jag nära Äventyrets adress och funderade några ögonblick på att gå upp, bara för att få en kram och andas i en trygg famn, men kände mig för uppriven och ville inte göra honom upprörd eller orolig. Vill inte göra någon upprörd eller orolig för min skull. Känner att det här är min grej att hantera men stunder som dessa känner jag mig permanent och hopplöst trasig.

2024 Here we come!

Hej och gla' fredag på er!

 

Veckan har varit matig! Sådär så att man liksom känner sig som i paltkoma. Mycket på jobbet men på ett bra sätt. Tar liksom långa, effektiva kliv. Det är kul nu, det mesta är kul. En av mina närmaste kollegor och jag har självmant tagit på oss ett ganska stort förbättringsområde. Chefen säger inte att han är glad att vi gör det, inte till oss men hon hade överhört honom prata med en annan chef på julfesten. Den andra chefen hade beklagat sig lite över sitt team, att det inte var så mycket fart på dem och då hade vår chef sagt att det var tvärt om för honom för hans team inte bara gör vad de ska och gör det bra, utan tar även egna initiativ och han är helnöjd med oss, kunde inte varit bättre. "Hade ju varit roligt om han sa det till oss också" konstaterade vi, men kul att ändå bakvägen få bekräftat att han ser vad vi gör och uppskattar det.  

Hennes och min grej är att vi sitter tillsammans, min kollega och jag, metodiskt och strukturerat pratar vi om hur vi tycker att vi ska överkomma våra utmaningar, gör en snygg och prydlig och ganska detaljerad plan (för är det något våra konsulter trummat in i oss är att PLANERA ARBETET) och sist sätter vi ihop en liten bam-bam-bam-lista – noterar vad chefen behöver säga okej till för att vi ska kunna köra igång och vad vi vill ha hans input kring. Sedan bokar vi en halvtimmas möte med chefen, går igenom vad vi tänker göra, hur och när, ber honom säga okej (vilket han gör) och sedan kör vi. Vi måste vara alla chefers dröm, tänker jag. Känner att vi är förbi det här med att man sitter på ett möte med en massa folk och prata om vad man ska göra och hur, vi kommer till mötena med en plan som vi kan prata runt istället. Det blir tusen gånger bättre. Chefen älskar det för han är den rastlösa typen och man rent ser hur det kryper i honom när det går för långsamt eller blir för mycket snack.

 

Jag ser (faktiskt) även fram emot mot att jobba i mellandagarna. Kommer ställa mejlen på out-of-office och lägga allt krut på att städa/uppdatera affärssystemet enligt de nya rutiner och processer som vi utvecklat under hösten och som ska börja gälla efter årsskiftet. Väldigt tillfredsställande känsla, att vi gjort grundjobbet så gediget under hösten. Vi är sjukt redo för 2024. 

En ny mening?

Igår pratade jag med handläggaren på kommunen som fått in två nya uppdrag hon trodde kunde passa oss. Egentligen primärt ett uppdrag, men hon nämnde ett till, utifallatt. Det andra hade kanske kunnat vara något, men en liten knodd, bara två år gammal och med en mamma som nog kräver rätt mycket trodde handläggaren. Barnet i sig verkade vara "det lilla problemet" så att säga. Älsklingen. På ett sätt hade det varit mysigt med en liten men så tänker man på allt det för med sig (igen) plus att Sommarstugan VERKLIGEN inte är ett säkert ställe för en så liten. Trappan där – herreGUD. Det hade inte gått.

Den andra är en flicka året yngre än Lill. "Ett väldigt okomplicerat uppdrag". Inga konstigheter, en ensamstående mamma utan nätverk som jobbar mycket och på oregelbundna tider så flickan är väldigt mycket på dagis, nattis och helgdagis. Hon skulle må bra av att tillbringa tid med en familj. Mamman är (förstår man ju) rätt slutkörd och behöver lite avlastning ibland. Det känns helrätt. Klart hon ska få vara hos oss.

 

Nyttigt det är för oss också att bli påminda om hur förbannat bra vi har det och hur hårt många sliter och ändå knappt klarar sitt uppehälle. Dessa ensamstående mammor som kämpar, och barnen som går långa, långa dagar på dagis. Lite svårt att inte känna sig som en skurk, faktiskt. Vi har det så mycket bättre än vi förtjänar. 

Spridda skurar

Astor försvann i helgen. Vi var så oroliga, han var borta hela natten och det var nästan -10 ute! Vi trodde att vi inte hade någon katt längre, kunde inte sova, tänkte att han kanske var vilse någonstans, kall och rädd. Som en Disneykatt, med sorgsna ögon, saknar sin familj. Morgonen efter såg vi hans spår i snön och blev så glada när han plötsligt uppenbarade sig utanför fönstret. Resten av söndagen ville han bara ligga nära någon och sova, helt utmattad och trygghetssökande. Tror ändå att han övernattade på ett hyggligt ställe, för han var varken kall eller utsvulten när han kom hem. Vår älskade lilla katt.

 

I lördags var Make och jag i sommarstugan över dagen. Installerade mobilt bredband så att vi kan hålla koll på huset på distans. Åh, vad jag saknar att vara där. Längtar efter att åka dit själv en helg, bara vara. Läsa, promenera, kanske skriva lite. Laga god mat, sitta i soffan med ett vinglas. Make sa att vi kan ta en helg var där. Han skulle också tycka att det var skönt. Det hade så klart varit fint att vara där tillsammans också, utan barn, men jag längtar så efter att vara SJÄLV. Man är ju aldrig det hemma.

 

Det är inte billigt med sommarstuga. Dels är räntorna inte att leka med men vi ska lösa en del av lånen under våren när det kommer ny utdelning (som manna från himlen!). Dels är fasta kostnader, för V/A och nätavgiften, mycket högre än hemma. Elförbrukningen är nästan ingenting men nätavgiften kostar 900 kronor i månaden! Fiber var också en sådan grej, de har lokal prissättning och billigaste fiberlösningen kostar över 500 spänn i månaden, 12 månader om året. Hemma betalar vi ungefär hälften. Därav mobilt bredband.  

 

Efter en väldigt massa tjat fick jag offert från skorstensmannen på att sätta in kamin. Det ska vi också göra till nästa höst. Åh vad jag längtar! Det blir nog en Westbo Viktoria (100).

 

Jag blir så väldigt irriterad på Sofia med en grej. Har länge stört mig på att hon aldrig någonsin kommenterar maten jag lagar eller säger "tack för maten! Här om dagen hade jag gjort en riktig god sallad på gravad lax med ruccola, avokado, gulbetor, fetaost och min egen senapsdressing (egentligen bara hälften hovmästarsås/hälften olivolja med lite extra salt och en rejäl nypa vallmofrö som man skakar ihop – bästa grejen, passar till allt). Jag anstränger mig ofta med matlagningen, även en vanlig sketen måndag men ändå säger hon inte ett ljud.

 

"Hur smakar det?" hjälpte jag på traven och hon trodde jag menade gulbetorna som vi talat om tidigare och svarade "Tja, ungefär som rödbetor som du sa". Efter maten sa jag på engelska "Varsågod för maten". Inget reaktion. Jag blev sur och svarade mig själv på engelska "Tack Lo för att du lagade mat!" Sedan klampade jag upp på övervåningen för att natta barn. Make är inte heller särskilt bra på att visa uppskattning, jag brukar några tuggor in i måltiden säga "Hoppas att det gick att äta…" och då säger han att det var jättegott, men jag måste alltid fråga, det kommer aldrig spontant. Våra tidigare au pairer har verkligen uppskattat min mat och jag ÄLSKADE att laga mat till dem. När man ser hur någon tar första tuggan och ba' Mmmmmmmm! Det är all lön för mödan jag behöver. Fan så tråkigt det är att laga mat till folk som inte ens verkar reflektera över hur det smakar. Jag är kräkless på att laga mat till personer som inte verkar reflekterar över att det är gott.  

”Jag går sönder när du inte litar på mig”

mumlade han mot min nacke.

För några veckor sedan skrev jag att jag litar på honom med mitt liv men inte på hur han uttrycker sig när han blir frustrerad. Jag visste att det skulle ta men förstod nog inte exakt hur hårt. Jag tror knappt att jag kan säga något som skulle såra honom mer än det.

Den här gången var det som att han ville visa mig exakt hur rädd om mig han är. Hård och stark men samtidigt lätt och oändligt lyhörd, bekräftar hela tiden, med ord och fingertoppar, att han ser mig, att han uppfattar varje liten reaktion. Då slappnar jag av, släpper honom närmare mig, djupare. En oinvigd skulle nog bli förvånad över hur mjukt, respektfullt och lyhört det hårda är. Det måste vara det. En vettig Dom fattar att hans ansvar är hundraprocentigt och tar det på fullaste allvar, en hederssak. Jag har aldrig känt mig tryggare i en vaniljrelation, snarare tvärt om.

 

Fyra timmar, två intensiva var men ändå tog avskedet 20 minuter. Inte ens efter det kände vi oss klara, varken han eller jag. 

Catch up

Hej på er!

Det var ett tag sedan. Vad har hänt?

 

Jo, vi var i Stockholm torsdag till lördag. Hängde med de andra delägarna på torsdagskvällen. Restaurangen som tidigare var bio var jättefin och maten super, men jag är glad att vi fick ett chambre séparée för det hade aldrig gått att ha ett samtal tio personer ute i övriga lokalen. Skränigt. Jag fick träffa Makes systers nya kille för första gången och kände väl "sådär". Både Make och jag upplever honom som inställsam, som att hans strategi är att charma alla runt henne, så att de kan säga till henne att han är en toppenkille. Ingen av oss kan riktigt förstå vad hon ser hos honom och själv uppskattar jag inte att han är handsy. Antagligen tror han att han framstår som hjärtlig men det får motsatt effekt för mig. Det blev verkligen för mycket på banketten när jag hade klänning med halvt bar rygg och han lade sin hand hud-mot-hud och lät den ligga kvar där eller satte sig på huk bredvid mig och klappade mig på låret när han frågade om allt var bra och om jag var nöjd.

 

Jag är nog också lite misstänksam till hans bevekelsegrunder. Hon är en tiopoängare på alla sätt man kan tänka sig men hon har också en privatekonomi som få 40-åringar kan drömma om, för att inte tala om den prognostiserade privatekonomin. Jag ser på honom och undrar om han är precis så kär i henne. Det är något desperat över honom, snarare än förälskat.  

 

En av delägarna och hans sambo har sedan några år tillbaka en 2,5:a på Östermalm, där vi tog fördrink innan middagen i torsdags. Jag blev alldeles kär i tanken att ha en lägenhet i storstan som getaway. Sommarstuga möter hotellsvit och Stockholms hela utbud på armlängds avstånd. De hade det så fint, cleant som man kan ha när man inte bor permanent. Tända ljus, champagne, snittblommor och takhöjd. Svårt att inte falla för det.

 

På en helt annan front som jag inte velat skriva om förrän dammet lagt sig: Äventyret.

Det är nu drygt tre veckor sedan vår kris och vi kan sammanfatta läget såhär:

• Ingen av oss vill sluta träffas.
• Båda tycker att den andre i viss mån betett sig "sådär" men båda känner också att den andre inte till fullo förstår på vilket sätt. Lite komiskt, faktiskt, när man tänker på det.
• Båda är beredda att ha överseende med ovanstående, vända blad och gå vidare.
• Båda är också inställda på att tänka lite mer på den andre och på hela taget visa mer förståelse för varandra.
• Make är en obeskrivligt fin som fattar hur viktigt det är för mig och hur jag behöver det för att må bra. De här veckorna har varit bra för det också, jag har fått en påminnelse dels om att han är viktigast alla da'r i veckan, men också hur bra jag har det och hur tacksam jag är.

 

Egentligen hade vi planerat att ses igår, Äventyret och jag, men Make blev sjuk i lördags så vi skjuter på det till en annan gång, med lite tur någon kväll i veckan. Vi håller båda på att brinna upp. 

Klänningen

You love who you love who you love

Hej blöggen och ni tappra som läser,

 

Lite trött, matt, känns som att jag tagit mig vatten över huvudet och snurrat till saker. Inte helt i balans på någon front. Har varit orättvis och okänslig mot Make, vet fortfarande inte riktigt vad jag vill med Äventyret. Jo, jag vet vad jag vill men bottnar fortfarande inte riktigt i hur. Är i alla fall ärlig med Äventyret, säger att jag inte vet hur det kommer sluta och han är fortfarande fri. Han svarar att han inte kan tänka sig att vara med någon annan och om jag vill så väntar han så länge som behövs.

Om vi ska fortsätta ses kommer det behöva ske på de villkor som gäller. Det får vara sluttjafsat. Jag orkar inte bråka mer och om jag måste välja kommer jag välja Make, så mycket vet jag i alla fall säkert.

 

Hänger fortfarande lite på DS men bara för utbytet med några få vettiga personer. En trevlig dialog, inget flåsigt. Kan inte med att odla en sådan kontakt när Äventyret är den enda jag vill träffa på det viset. Pernilla skrev om att känna känslorna. Jag känner nog inte riktigt känslorna. Är lite lokalbedövad i hjärnan. Kan inte riktigt komma förbi att detta är ett praktiskt problem. Kanske därför jag inte känner känslorna. Har inte så många känslor att känna.

 

Men on another roligare note: En av klänningarna jag fick hem från Sellpy satt som en förbannad smäck. Så himla snygg och precis min smak, smickrande och värdig. Lite vintage/retro men kan inte säga vilket årtionde jag associerar den med. 40-50-tal? En kompis som är gammal sömmerska tittade på den och sa att den verkar välsydd, bland annat med en hårdare kant längst ner i fållen så att släpet (ja, det är ett litet släp) alltid ska ligga snyggt runt en. Mmmm. Det står haute couture på lappen men vem vet, det är väl ingen skyddad titel. Nu prestationsångest kring hår. Är så dålig på hår. Bättre på smink. Imorgon är det en vecka till festen och på torsdag kväll ska vi äta på Astoria, alla delägare med respektive. Det blir kul med en reunion efter Italien. 

Exile

Jag återuppväckte min gamla profil på DS. Behöver ha något annat att fokusera på, känner jag, även om det bara blir tidsfördriv. Först filtrerade jag på alla manliga förmågor som angett den här staden som hemort. Det var inte upplyftande. Man baxnar över mä(a)nskligheten ibland. Förstår inte hur man kan lägga ut bild på sig själv när man ser ut som de gör (garanterat incels hela bunten) och dessutom pang-på-rödbetan från första andetaget redogöra för allt de vill ägna sig åt i sovrummet. Kanske tror de att livet är en p-rulle, att siten bara vimlar av sexiga kvinnor som bara väntar på att en man, vilken som helst, ska visa sig tillgänglig för alla snuskiga aktiviteter dessa kvinnor alltid velat ge sig hän åt, om de bara lyckats hitta en man som är intresserad. Varsågod, mina damer. Det är bara att ta för sig.

 

En och annan vettig person finns det ändå. Riktigt vettiga som jag ser fram emot att kommunicera med, oavsett vad det slutligen landar i. Den största delen av mig kan inte riktigt tro att det är slut med Äventyret, jag går nog och hoppas på att det ska lösa sig, att vi ska hitta ett sätt att jämka ihop vad han behöver för att hålla sig lugn och vad Make tillåter men jag vill inte forcera något. Känner väldigt mycket att det som händer får hända.

 

Jag vet att Äventyret har kvar sin gamla profil på DS. Min är ny sedan vi fick kontakt där för evigheter sedan, men har ändå ett par år på nacken nu. Jag är diskret men vet att han skulle veta att det var jag om han råkade få syn på den så jag var snabb på att blocka honom. Vill inte ha honom där för jag vet hur han skulle reagera.

 

En av alla Taylor Swift-låtar jag lyssnat sönder är Exile och tidigare idag kändes den så väldigt träffande, just på tal om det. 

 

I can see you staring, honey, like he's just your understudy, like you'd get your knuckles bloody for me. Second, third and hundredth chances, balancing on breaking branches, those eyes add insult to injury. I think I've seen this film before and I didn't like the ending. I'm not your problem anymore, so who am I offending now? You were my crown, now I'm in exile seeing you out. I think I've seen this film before, so I'm leaving out the side door.

A drug that only worked the first few hundred times

Nu har vi landat i något, Äventyret och jag. I alla fall tills vidare.

Vi kommunicerade stötvis, lite som att vi båda kände oss fram, om det trots allt skulle gå att hitta en gemensam väg men vi blev båda bara frustrerade. Jag skrev flera långa texter till honom som jag sedan raderade, om hur illa jag tycker om vissa av hans sidor, självgodheten, hur han gång på gång berättar för mig vad jag egentligen känner och vill, som att jag själv inte skulle veta. Varje gång suddade jag ut, tänkte att om det här nu är slutet, vilket det mer och mer kändes som, så vill jag inte att vi ska sluta så. Det är inte värdigt det vi haft.  

 

Igår, när jag skrev till honom att jag inte ställer upp på det här längre och att det är defintivt dags att sätta stopp, avslutade jag med att även att jag just nu är innerligt less och trött på allt men att de känslorna kommer klinga av och sedan kommer jag bara att minnas allt det fina. Jag kommer minnas allt med värme och kärlek, hard-feelings, hoppas att han inte heller har det så att vi kan säga hej och kramas när vi förr eller senare springer på varandra. Jag är tacksam för allt han gett mig.

 

Fick ett fint svar tillbaka, att han finns där för mig, vad jag än behöver, att det inte finns tillstymmelse till hard feelings hos honom. Det känns väldigt skönt och jag är glad att jag inte skickade de arga orden.

 

Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att inget måste vara för evigt. Kanske är detta verkligen slutet, kanske visar det sig bara bli en paus, men jag har inte känt något annat än lättnad. Oavsett vad som händer senare var det rätt beslut nu.  

Det som är fint

När tillvaron på grund av föregående inlägg känns lite… Vet inte, "sådär", känner jag extra varmt inför det jag har.

 

Igår fyllde Lill sex år och är så stor nu, i sin litenhet. Båda barnen är helt fantastiska, det går inte att uttrycka så jag ska inte försöka men jädrar – sex år!  

 

Tacksam för Make, att vi har varandra och när det kör ihop sig verkligen uppskattar varandra även att vi kan vara lite dåliga på det till vardags. Tacksam att han vill resonera med mig om sådant han tycker är svårt och tacksam att jag har honom i min ringhörna. Vår relation är inte som andra äkta makars, den saknar vissa byggstenar men kompenserar med andra och i den här lågintensiva känslomässiga turbulens jag är i just nu står jag åtminstone fast i att familjen är viktigast.

 

Sommarstugan. Fan vad jag saknar sommarstugan. Jag längtar intensivt dit men det verkar ta ett tag innan vi kan åka igen.

 

Katten. Trodde inte att en katt kunde berika ens liv så men så bra man mår med en katt som gillar att bli gosad. Man borde låna ut honom till folk som mår dåligt.

 

Och om det här verkligen är vägs ändå med Äventyret är jag tacksam för allt jag känt med honom. Hade inte velat vara utan det. Tacksam för sista gången, att det var så fint och att vi inte visste då. Skippa alltid sista åket. Så sant som det är sagt. 

Friheten

Jag skrev till Äventyret att jag släpper honom fri nu. Detta efter ett nytt utbrott från hans sida i lördags och den här gången var det som sista droppen för min del. Han vevade på och gick över gränsen så det bara sjöng om det. Jag blev så som jag blir – när människor jag bryr mig om är dumma i huvudet blir jag inte upprörd, jag blir kall. Iskall. Ju mer han eldade på, desto kallare blev jag.

 

Ett drygt dygn senare, innan jag lade mig igår, skrev jag det där till honom att jag släpper honom fri nu. Det gick upp för mig att anledningen till att han tre gånger på lika många månader betett sig så kanske är ett omedvetet försök att provocera mig till att fatta beslutet åt honom så nu gjorde jag det. Formuleringen att 'släppa fri' för att jag har den där klichén i bakhuvudet, "släpp det du älskar fritt". Om han fritt skulle välja att fortsätta träffa mig, på de villkor jag inte kan styra över, så välkomnar jag det, men om han inte kan det längre är det bättre att avsluta.

 

Det som gör mig mest orolig är hur detta ska påverka mitt övriga liv. Fattar att det låter helt vansinnigt för en utomstående, men min relation med Äventyret har varit det som gjort mig lugn, lycklig och harmonisk i mitt äktenskap. Den har gett äktenskapet ett särskilt klimat; tillåtande och generöst. Jag vet inte vad som händer nu, hur jag kommer må och hur det kommer påverka familjen. Jag älskar min familj, vill inte vara utan dem och har aldrig känt något annat än att min plats är med dem. Jag har (bortsett från någon enstaka jobbig period) aldrig längtat ut för det enda vitala som saknats har jag fått från Äventyret istället. Vad händer när den biten faller bort, när en betydande del av det som är jag inte kan existera längre? 

 

Problemet är frekvensen, att vi inte kan ses oftare än vi gör och där sitter jag fast mellan honom och Make, för Make släpper inte efter så mycket trots att jag i perioder försökt få mer frihet, få sköta det själv, inte behöva fråga om lov varje gång, att det inte behöver vara en större grej än att stanna till på gymmet på väg hem från jobbet. Make tycker att jag redan har nog frihet och jag kan inte säga att han har fel samtidigt som jag undrar om han förstår hur viktig Äventyret är för vår balans. Det är svårt att vara harmonisk samtidigt som man håller andan så att lungorna värker.

Jag behöver prata med Make. Måste bara landa själv först.  

Spridda skurar

Parisa Amiri (favvo!) postade en story i veckan där hon konstaterade att det inte riktigt känns som att Sverige bottnar i det här med Halloween. Helt enig. Jag är så trött på vårt svenska Halloween där det är okej att gå "bus eller godis" ungefär när tusan man själv känner för det. Började det inte förra fredagen för att fortsätta under helgen? På tisdagen var barnen hos mormor och morfar, Make och jag åt ute med vänner så vet inte hur många som försökte knacka på. Ser på Insta att några gått på onsdagen, några igår och ikväll är Lill bjuden till en kompis för att gå bus/godis (kan inte gärna ha synpunkter när hon blir bjuden) och antagligen kommer det fortsätta under helgen.

 

Vi skippade pumpan i år. Jag tänker gå rakt på Novent, med start i helgen. Sofia ser fram emot ett pyntat hus. Jag får intrycket av att det inte är mycket av den varan i Spanien, i alla fall inte hennes familj.

 

I år vågar jag varken ha amaryllis eller hyacinter eftersom det är giftigt för katter. Möjligen på matbordet, han är duktig på att inte hoppa upp där. Vår älskade lilla katt. Mer än en gång har jag tänkt tanken att man skulle haft en amningskudde för han tycker om att ligga som en bebis i famnen och bli gosad vilket gör att man får lite ont i axeln men igår knölade jag ihop en soffkudde och stöttade armbågen med, precis som jag gjorde när barnen var bebisar och jag tröttnat på amningskudden som ofrivillig inredningsdetalj.

 

Igår började jag se danska serien Huset på SVT Play. Danskarna levererar tamejtusan alltid. 

Champagneproblemen

Ja, om mindre än en månad är det fin-fest i Stockholm och det som först kändes som en delikat liten tankenöt börjar kännas rätt jobbig nu: Vad ska jag ha på mig?

 

Det är en fråga jag inte är van vid att ställa mig. Jag har så mycket kläder i garderoben att jag är rustad för i stort sett alla eventualiteter, undantaget fjällvandringar och ja - galamiddagar. Det som gäller är lång aftonklänning och allra helst vill jag köpa second hand, både av principskäl och med tanke på övriga kostnader i tillvaron (hej hundra procent rörlig ränta på alla lån) men min kroppsform är inte vad den var för ett och ett halvt år sedan. Då kunde jag lita på att en 38:a passade i nio fall av tio. Nu är jag uppe och nosar på stl 40 men har inte riktigt lärt mig min nya storlek.

 

Helst vill jag inte ha slits. Tycker inte att slits är "stilåklass" men alldeles för många klänningar har det. Höga, dessutom. En klänning beställde jag hem från Sellpy och den visade sig ha en slits som gick i princip hela vägen upp till våfflan, fast på låret. Skulle aldrig kunna känna mig bekväm i det. Nu satt den här klänningen som ett korvskinn och jag lyckades bara med ett visst mått av våld dra upp dragkedjan hela vägen. Det hade blivit retur även utan slits.

 

Makes "uppmuntran": Äh, du hinner gå ner tillräckligt för att den ska passa om du anstränger dig! (Halvt på skämt, men bara halvt.)
Ja, tack för den. Ett (långt) kapitel för sig, det här att vara gift med någon som aldrig tycker att man duger som man är, särskilt när jag på det stora hela är nöjd med mig själv och hur jag ser ut. Det är nog en del av vad som är så fantastiskt med att få träffa Äventyret ibland för om Makes primära ideal är att man ska "hålla efter sig själv" så avgudar Äventyret det naturligt feminina. En mjuk mage eller en bred ända ger bara pluspoäng i hans bok och han är väldigt övertygande när han påstår att jag är den vackraste kvinna han sett. Jaja, det är sånt man säger men jag uppskattar det lika mycket ändå.  Att då och då få klä av sig för någon vars blick brinner inför alla former som är jag, jag skulle sakna det (också) så vansinnigt om jag inte hade det. 

 

Tillbaka till kärnfrågan, klänningen:

Jag tycker att Sellpy blivit orimligt dyrt. Ja, det är bra att inte behöva köpa nyproducerat men jag vill inte betala överpris för det. Ibland när jag dubbelkollat är Sellpypriset betydligt högre än nypriset, särskilt när jag vet att det är H&M-koncernen som ligger bakom. Det verkar inte finnas någon i stan som hyr ut klänningar, annars hade det varit ett bra alternativ. Återstår de här siterna som känns så fel i magen men va-ska-man-göra? 

Så kan man också starta en dag

Vi har en ung (20+) kille som "jobbar" här. "Jobbar" p g a han fick en stroke för 10 år sedan och… ja, han kommer aldrig bli återställd. Han hjälper tanterna i köket att fördela frukt till avdelningarna. Han har svårt att prata, svårt att gå, kan inte fokusera blicken. Jag tror att bara ena ögat fungerar för andra ser liksom dött ut. I morse när jag mötte honom vid kaffet frågade jag sådär käckt som man gör hur läget är och han svarade (på sitt långsamma stappliga vis) att tja, helst av allt önskar han att han dog men det här med att ta livet av sig tycker han inte känns särskilt lockande, så han får helt enkelt fortsätta leva men varje morgon när han vaknar är han besviken för att han inte dött under natten.

 

Ja. Jag blev uppriktigt sagt chockad. Okej att jag hört riktigt gamla och sjuka människor säga så, men detta var lite annorlunda. Vi började prata, han om hur han egentligen inte borde ha överlevt stroken, hur liten sannolikhet det är att ens få en stroke när man bara är lite över tio år och hur liten sannolikhet det är att man överlever. Mina tårar började rinna, jag blev så berörd av det han sa, kanske för att jag tänker på mina barn och på hur allt kan ändras på en sekund. Jag blev tvungen att ta servetter för att tolka ögonen och han kommenterade att jag blev ledsen. Efter en stund sa jag att jag hoppas att jag inte gjort honom upprörd med mina känslor och då sa han att jo, han blev faktiskt jävligt upprörd, att när jag reagerar som jag gör hämmar det hans utveckling och (mellan raderna) att min reaktion förminskar hur han kämpat för att ändå ta sig tillbaka dit han är nu. "Jag har gått från noll till hundra på tio år. Du har gått från 97 till hundra på… hur gammal är du?"

 

Så utöver att stå mitt i fikarummet i morgonrusningen och gråta känner jag mig som världens bov. Jag försökte förklara att jag blev chockad när han inledde som han gjorde och att jag alltid reagerar starkt när folk pratar om döden, att det är samma sak när mina barn frågar om döden, jag börjar gråta då också, det har inte med honom att göra. Han tyckte att jag hade en konstig relation till döden och rekommenderade mig att jobba på det, vilket nästan var lite komiskt. Det var så viktigt för mig att han inte ska gå och tro att jag förminskar honom på något sätt och jag tror att jag nådde fram med det för vi avslutade samtalet med att han sträckte ut armarna och gav mig en lång, hård kram. Det kändes bra för jag ville krama honom redan när han sa det där om att han inte vill leva längre.

 

Livet, hörrni. Och döden.

Edge of desire

Igår fick jag några timmar hos Äventyret och idag känns det som att jag tillbringat en dag på havet. Allt gungar, vet inte om det kan vara en mild släng av kristallsjukan, ett resultat av att ha befunnit sig på en ö när det stormat eller om det beror på gårdagen. Det blev uppenbart där, i hans säng och jag måste medge att det gör sitt till i upplevelsen, när allt ändå snurrar kan det lika gärna snurra lite till.

 

Jag sa att den här gången vill jag känna hur det känns, känna det rena utan att bli distraherad. Han förstod och anpassade. Det var svårare men så jag ville ha det. Han tvingar mig att möta hans blick, ber mig stanna kvar hos honom, inte glida iväg. En stund går det nästan inte, jag vill blunda, vrida ansiktet bort från hans, är på väg iväg och hans tonfall blir skarpare, beordrar mig att se på honom men just där och då tror jag att jag vill jag in i mörkret som jag blivit programmerad till. En, två lätta smällar mot kinden, någonstans mellan en klapp och örfil, han vet att jag inte gillar det så han använder det bara undantagsvis och det drar mig tillbaka. Han vill ha mig närvarande. Starka känslor väller upp och jag vill känna dem också för de är gamla och unkna och de vill ut, byta plats med de nya. Han stryker ut mina tårar med fingertopparna, ingen av oss blir rädd eller obekväm för att mina ögon rinner över. Det är okej, okej att känna, okej att släppa ut. Det är varken fel eller farligt, inget att skämmas för. Vi andas, landar, bottnar i det tillsammans och sedan kommer hettan.

 

Först vid halv nio hämtade han ett fat sushi till sängen, en halvtimmas paus. Jag var hungrig när jag kom strax innan arton men glömde bort det så snart jag kommit innanför dörren. Jag säger att han inte får ta illa upp men det här, att ligga kvar naken under ett lyxigt täcke och bli serverad kall öl och sushi på sängen är inte riktigt men nästan, nästan halva njutningen. Att ha ledigt några timmar från sin vanliga identitet, det som annars definierar en och vara en helt annan, kanske den renaste versionen av sig själv, det är också en njutning. 

Ett stort litet civilkurage

I veckan berättade Lill att hennes bästa kompis, som fick en kattunge bara några dagar innan vi fick vår, inte är snäll med katterna, varken sin eller vår. I helgen, när kompisen varit hemma hos oss hade hon lyft Astor i bakbenen och burit honom så, stackars katt. Sin egen katt har hon gjort det med flera gånger, som Lill har sett. "Katterna jamar och jag säger till henne att de inte tycker om det men hon skrattar bara och säger att de tycker att det är kul!" sa en upprörd Lill vid läggdags i måndags.

 

Jag messade till kompisens mamma och berättade för henne så att hon kan prata med sin dotter och fick ett långt svar tillbaka, om att de varje dag har samtal om hur man behandlar katten, att dottern (som är sladdis och utvecklat "ensambarn-tendenser") verkar ha en komplicerad relation till katten, å ena sidan tycker hon om den men är å andra sidan svartsjuk och missnöjd med att inte vara familjens minsting längre. Mamman uttryckte i alla fall stor tacksamhet för att jag meddelat henne.

 

Dagen efter sa Lill att kompisen varit arg på henne i skolan, för att hon "skvallrat". Så stolt över Lill där, för hon ångrade inte en sekund att hon berättat utan var ännu mer övertygad om att hon gjort rätt, för man får inte göra så med katter! Vi hade ett bra samtal om hur viktigt det är att berätta om någon gör något som skadar någon annan, djur eller människa, och att man behöver berätta även om den som gjort fel blir arg. Det känns bra i magen att Lill gick stärkt ur det, i att hon gjorde rätt som berättade. 

Den varma lilla kärnan

Barnens språkliga utveckling går som tåget nu, på respektive nivå. Sofia gör sitt till, minst sagt. Hon är tveklöst den mest pedagogiska av de au pairer vi haft. Märker att Lill fattar så himla mycket. Sofia ställer frågor till henne på engelska och hon svarar, ibland med gester och ibland med enkla engelska ord, men hon fattar. Vi har känt på oss ganska länge att hon förstår mer än vi trott, när hon kommenterat samtal vi haft på engelska men vi har inte vetat om det varit enstaka ord hon tolkat och råkat associera till samma ämne vi pratar om, men nu är det uppenbart. Igår satt hon och Sofia och målade en trolldegspumpa. Sofia frågade "What colour do you want for the dots?" Lill tänkte efter en sekund och svarade "White."

 

Son tar sjumilakliv med sin engelska. Han kan föra ett samtal på engelska nu. I helgen hörde jag honom samtala med Cass (som var på besök - fin helg, fint att ha henne här) på engelska och jag började f-n gråta. Det är något med att höra sitt barn använda ett annat språk som är väldigt starkt för mig.

 

Vår lilla katt växer så det knakar, han blir mer och mer lik en hund i sättet. Han vill aldrig vara själv, var vi än är i huset hänger han med. Jag tror faktiskt inte att han någon enda gång varit själv i ett rum. Det är inte alltid han vill vara precis intill, men helst på armlängds avstånd. I helgen, när jag var rätt trött efter en insats i trädgården och gömde mig en stund i sovrummet med en bok, lade han sig på rygg med tassarna i vädret tätt mot min sida, så att jag kunde klia honom på bröstet medan jag låg och läste. Om han slutar spinna är det för att han somnat.

 

Han gillar att vara ute men går inte långt. Helst klättrar han i äppelträden eller leker i buskarna. Oftast kommer han när man ropar hans namn eller visslar. Jag oroar mig för hur det ska gå med bilarna som kör lite för snabbt utanför. Astor är järngrå och när det blir mörkt syns han inte men han har ett reflexhalsband som han kommer få ha på sig när han är ute. 

Det känns som att, med undantag för att Make har lite (läs: ALLDELES) för mycket som snurrar så är vi i familjen på ett bra ställe. Något att glädjas åt, när resten av världen håller på att gå under. Minns förresten inte om jag skrev det, men vårt eventuella lilla bonusbarn blev inget, för mammans omständigheter hade förändrats och hon kände att hon inte längre behövde avlastningen. Det är också bra, för dem. 

Stolta föräldrar

Häromdagen var Make och jag på utvecklingssamtal med Sons lärare. Så. Jädra. Stolta. Han har alltid varit smart och haft lätt för sig, problemet är att han inte alltid velat. I ettan hade han svårt att koncentrera sig på lektionerna och läxorna har vi i två år fått tjata i timmar för att han ska göra (fast han sedan gör dem på tio minuter när han väl sätter igång). Nå, nu är det annorlunda. Han jobbar jättebra på lektionerna och det är sluttjatat om läxorna. Han säger bara OK när man föreslår att han ska göra dem. Rent prestationsmässigt var hans fröken väldigt imponerad. När Son var utom hörhåll sa hon att man inte ska prata poäng och så men att han i avkodningen (när man ska läsa en rad med slumpmässiga ord på en minut) kom upp i 103 ord. Snittet för nioåringar är 83.

 

En lite "rolig" detalj är att han tydligen pratar i skolan om att han är troende. Han har läst barnens bibel från pärm till pärm flera gånger och när hans fröken sa att han är så duktig nu så svarade han Ja, det står ju i Bibeln att man ska göra sitt bästa, så det försöker jag göra. Vi var alla tre vuxna lite häpna över svaret, men fröken fann sig snabbt och berömde honom för att han var så insiktsfull. 

 

Vi är så stolta över honom! Han har blivit så stor och duktig på så många sätt senaste tiden. Maten är en annan sån grej, att han börjat äta det som serveras utan alltför mycket gnäll. Han dissekerar inte innehållet på tallriken i jakt efter mikroskopiska lökbitar och i gengäld har jag slutat ljuga om vad vi äter. Här om dagen sa jag, när han undrade, att det skulle bli rostad rotsellerisoppa till middag. Okej, sa han och sedan, när han smakat, undrat om jag inte kan laga det fler gånger.

 

En annan grej är att han tar så otroligt bra hand om sin bästa kompis med konstaterad ganska grav ADHD. Kompisen kan tycka att det är jobbigt när det händer nya grejer och är mycket folk men Son verkar lugnande. Kom så går vi säger Son och då hänger kompisen med, fast han precis vägrat röra sig ur fläcken. Inte sällan får kompisen och Son sitta i ett eget grupprum och jobba tillsammans i skolan, för Son har god inverkan på kompisens förmåga att koncentrera sig och peppar honom med det han tycker är tråkigt.

 

Vi uppmuntrar det där. Man kan tycka att det är skolans ansvar att se till att kompisen har en resurs (han har en resurs men inte hela tiden), att man inte ska lägga det ansvaret på ett annat barn men jag ser det som att det Son själv vinner och lär sig genom att hjälpa andra är så himla mycket värt och något han kommer ha med sig hela livet. Så länge han själv tycker att det känns meningsfullt och bra kommer vi aldrig ha synpunkter på att han får hjälpa sin kompis. 

Favorit i re-re-re-repris

Här om kvällen, när jag nattade Lill låg hon och tänkte på döden, som hon gör ibland. Hon går igenom sin loop, att hon inte vill dö och vill inte att jag ska dö. Hon vill att vi ska dö samtidigt. Jag får absolut inte dö före henne.  

 

Jag säger att vi båda ska leva tills vi är så gamla och sjuka att vi inte vill leva längre ("som gammelfarfar" – vårt stående exempel) men att hon kommer att bli gammal och sjuk långt senare än jag blir gammal och sjuk. När jag dör kommer hon ha egna barn och kanske till och med barnbarn. Det finns inte utrymme för några alternativa scenarier i vår värld. Vi håller oss till att folk dör när de är klara med livet, inte tidigare än så.  

 

Sedan reflekterade hon över att jag alltid kommer att vara hennes mamma, även efter att jag dött, och hon kommer alltid att vara mitt barn. Även när vi båda är döda kommer det vara så, för alltid. Med grötig röst bekräftar jag. Precis så är det. Hon nöjer sig för kvällen, finner en viss trygghet i att åtminstone den saken kommer vara för alltid. 

Vid närmare eftertanke

Tänkte på det sedan, angående Äventyret och att han behöver regelbunden bekräftelse på att han inte är galen (jag tror det är där skon klämmer). Han är rädd och när han ballar ur är det för att han är rädd. För vad vet nog varken han eller jag, men det är en osäkerhet och oro som gör att han tappar greppet lite ibland. Kom att tänka på för sex år sedan, innan vi träffats första gången och det var jag som var rädd. Hur många gånger ställde inte jag samma fråga i oräkneliga nyanser till honom, utan att han någon enda gång, med ett endaste kommatecken fick mig att känna mig jobbig? Rationellt visste jag att han redan svarat på frågan tusen gånger men ändå behövde jag ställa den igen och igen och igen, när hjärnan spökade och dagmardrömmarna drog iväg med mig.

 

"Kommer du göra mig illa?"

 

Oj, så många sätt man kan ställa den frågan på. Vet inte hur många gånger jag tänkte att han svarat för sista gången, att det skulle bli droppen som fick hans tålamodsbägare att rinna över. Jag höll andan och väntade på att han skulle svara att "nu får det fan räcka, hur många gånger ska jag behöva…" men aldrig. När jag berättade om alla ömma punkter, alla dåliga erfarenheter, allt jag var rädd för, alla hjärnspöken – inte en gång blev han upprörd, irriterad, trött eller uppgiven. Allt landade mjuk med honom.

 

Det tänkte jag på, och så fick jag lite dåligt samvete över att jag inte är mer tålmodig, inte tar mig tiden att säga det han behöver höra för att bli lugn, så som han gav mig det jag behövde då.  

Turistens klagan

Nej, jag klagar inte. Det är ett nästan äckligt överflöd på alla fronter och man borde skämmas. Vi har ätit så mycket att magen känns fyrkantig, druckit (snarare smakat) så mycket vin att man kanske aldrig vill dricka vin igen. Båtutflykt på Comosjön, spanat på lyxvillor från vattnet (man kan hyra Richard Bransons villa för 200 000 EUR/vecka om man vill) – allt i sällskap med personer som har så mycket pengar att de kan göra och köpa i princip vad som helst. Inte så att någon av dem har någon svulstig framtoning. Nej, de ser ut och beter sig som folk gör mest, hade precis lika gärna kunnat vara vanliga mellanchefer med hygglig lön. Det skulle väl vara mina svärföräldrar som inte skulle lyckas smälta in i mängden ens om de försökte men jag tror inte att de förstår det själva.

 

I slutet av november ska vi (delägarna med respektive) på gala i Stockholm. Det är en årlig happening men för Make och mig blir det första gången. Makes syster och jag kommer behöva ta en avstämning om kläder, men såvitt jag vet är det lång aftonklänning som gäller och på tåget hem igår bläddrade jag igenom Sellpy efter något lämpligt. Fina klänningar finns det gott om men jag är rädd att känna mig utklädd och/eller överklädd. Det är ju inte jättemånga gånger i livet man haft anledning att klä sig så och man får passa sig så att det inte går överstyr.

 

Äventyret passade på att balla ur också, över en helt idiotisk grej. Jag blev så irriterad på honom, ett surt icke-avslut på en SMS-konversation och sedan hördes vi inte på två dygn. Efter alla hans små utbrott (som kommit med betänkligt högre frekvens under en period) inser jag alltid samma sak; han behöver uppskattning och bekräftelse. Det är som ett barn som beter sig illa för att få uppmärksamhet. Jag är tålmodig med honom, vet att vårt upplägg är mycket svårare för honom än för mig men därmed inte sagt att jag accepterar precis vad som helst. Det tär ändå, på oss båda. Varje gång frågan om det är värt det, är vi dumma i huvudet som håller på så här men så tänker jag på senast och hur han berör där det känns allra, allra, allra mest, så som ingen gjort tidigare och jag kommer aldrig välja bort det frivilligt. Om någon ska välja bort får det bli han.  

 

Sist: En reflektion på tal om det där med hur man påverkas av (andra) turister – Åsa kommenterade förra inlägget, undrade mer om det här med att sätta fingret på det. Redan när jag satt på balkongen i Como och tittade ut på horderna i kepsar och gympaskor kom jag att tänka på den gamla godingen Fight Club (som jag sedan tonåren bokstavligen kan utantill) och en grej de sa där:

"Marla. The big tourist. Her lie reflected my lie. And suddenly, I felt nothing."

Är det där skon klämmer, att man ser sig själv i dem och därför inte kan koppla av och njuta?

 

Miljöboven hälsar…

…från Comosjöns södra strand. 

Sitter här på balkongen och försöker sätta fingret på vad det är med (andra) turister som gör att jag blir så störd. Jag kan inte njuta av platsen, kan inte se det vackra, när varenda människa har praktiska skor (gympadojor), praktiska väskor (ryggsäckar) och praktiska huvudbonader (kepsar i ljusa färger). Man går runt och hör i princip inte ett ord italienska någonstans, bara amerikansk engelska. 

Det blir inte äkta när ingen av människorna jag ser har någon förankring till platsen. Alla är bara tillfälligt inklippta och utklädda. Platsen blir en kuliss, turisterna statister. 

Jag tog tåget idag till Saronno, får panik av alla shorts och vita kepsar. Fick ett infall och gick till tågstationen som ligger ett stenkast från hotellet, googlade biljettautomatens snabbval och bestämde mig för Saronno. Köpte biljett och hoppade på tåget som stod inne på perrongen. Jag hade hoppats på en bra lunch men det var som att bara barer och mackställen hade öppet mitt på dagen. På väg tillbaka var tåget fullt av skräniga tonåringar som just slutat skolan. Från tåget ser man över murarna, in i folks trädgårdar. Det är slitet och påvert men det är inga kulisser, folks liv händer där. 

Åt rätt håll

• Det känns mycket bättre med Sofia nu. Man behöver vara tydlig med vad man förväntar sig kring det husliga men det känns som att man bara behöver säga det en gång. I helgen ska hon träffa en italiensk tjej som hon fått kontakt med genom någon lokal Facebookgrupp. Som vi tjatade på både Cass och Lisa om att försöka hitta lite umgänge här, men de var aldrig intresserade. Kul att Sofia verkar sugen och tar initiativ! En annan grej som är bra med henne är att hon håller koll och tänker själv. Hon påminner oss om att Lill har idrott idag. Igår om att biblioteksböckerna skulle med. Sådana saker. Det är också väldigt uppskattat! 

Livet knallar på. Sofia har inte gjort någon flygande start. Hon är bra med Lill men visar oroväckande begränsad initiativförmåga när det kommer till allt husligt. Första två kvällarna sa hon bara god natt och lämnade oss med disken. Sin frukosttallrik ställer hon bara i diskhon. Hittills tror jag faktiskt inte att hon lyft ett enda finger i köket eller någon annanstans.

 

Make och jag bestämde att det är en bra grej om vi inför veckomöten så det hade vi i söndags. En genomgång av veckan som kommer och ett bra tillfälle att repetera det vi sa under intervjuerna, vad vi förväntar oss för support. Det var ett bra samtal, hon svarar okej och naturligtvis till allt vi säger, som att det inte behöver nämnas. På veckomötet sa jag att det inte funkar om vi ska mikromanagera henne, hon måste se själv vad som behöver göras. Absolut! höll hon med men jag är tveksam. Ser man inte så ser man inte men vi ger henne ett tag till. Igår var Lill hemma från skolan och Sofia tog hand om henne hela dagen så det var inte riktigt läge att bråka om en yoghurttallrik och jag tycker att vi lärt oss från de tidigare tjejerna att man kan störa sig i början men att det liksom rättar till sig. 

 

Hon ska tillbaka till Spanien en vecka i slutet av oktober, har något tandläkaringrepp hon behöver göra. Jag tänker att om vi till dess känner att det inte fungerar så kan det vara ett lämpligt bryt. Naturligtvis hoppas vi att det ordnar sig, men det känns samtidigt inte som hela världen om det inte gör det.  

Tillväxt

På fem dagar har familjen växt med 50 procent. Lille Astor som från dag ett är hela familjens älskade bebis. Det har gått så bra, allting. Han är så söt och gosig, bara man stryker honom en gång över ryggen börjar han spinna och trycker sig mot en. Att äta frukost tar över en halvtimma, för man måste gosa med honom mellan varje tugga. Går inte att låta bli.

 

Igår kväll anlände Sofia. Man börjar bli rutinerad nu, jag kände inget särskilt när jag åkte till tåget för att hämta henne, inte annat än att jag är glad att hon kommer. Minns när vi skulle hämta Cassy och jag tror hela familjen var ungefär lika nervösa som hon var. När Sofia klev av tåget igår, i gråa mjukisbyxor, hoodie och gympaskor tänkte jag på när Cassy kom emot oss på samma perrong. Det absolut första jag tänkte när jag såg henne var Hon har ingen behå. Ett tight linne med spagettiband, stora bröst och ingen behå. Misstänker att Make tänkte precis samma sak. Jaja, det gick ju bra det också men så sent som bara för några månader sedan hittade jag en av hennes silikonlappar, som hon hade för att inte bröstvårtorna skulle synas, i tvättmaskinen. Den hade fastnat i filtret. Så ofta rensar vi det. Fnissade lite och sände en tanke till Cassy, vi måste bjuda hem henne under hösten!

 

Jobbigast just nu är att jag (tydligen) fått dålig andedräkt. Make var vänlig nog att upplysa mig om den saken och det värsta är nästan att jag inte känner det själv. Det har tydligen varit så, lite till och från, sedan i somras och jag begriper inte varför, har inte gjort något annorlunda (bortsett från att konsumera mindre alkohol än normalt men vinbrist borde inte osaka dålig andedräkt), jag borstar tänderna, sköter allt som man ska. Har testat SB12 munskölj och sugtabletter med zink, men det hjälpte bara en kort stund, sedan smakar det illa i munnen och jag känner mig ofräsch på riktigt. Jag skrapar tungan, använder tandtråd, provat mellanrumsborste och kört med Listerin, borstat igen. Nu har jag bokat tid hos en privat tandhygienist nästa vecka, hoppas det kan hjälpa.

 

I helgen blir vi hemma. Mamma ska låna sommarstugan på egen hand eftersom pappa är bortrest. Jag ska ta med Sofia och Lill till svampskogen, tror jag. Något av det bästa Sverige har att erbjuda, om du frågar mig!

Of cats and men

Det blev en bra helg efter en andan-i-halsen-vecka.

 

Jag drog till Finland för ett enda möte, en idiotresa som jag inte är stolt över men ibland måste man. Det är den där jävla Pekka som är inne och trampar på mitt område. Han hade bjudit in MIN största leverantör till möte där, deras Finlandschef, Nordenchef och EMEA-chef. Jag skulle varit med på Teams, var det tänkt och jag (och vår gemensamma chef) ba' No way. Så jag åkte dit, bara för att bli överpratad och avbruten och underminerad av Pekka i nästan tre timmar. Vet inte om jag ångrar resan eller inte men allt sammantaget var det nog ändå bättre att åka än tvärt om.

 

Det värsta är att Pekka ÄR oerhört påläst och kunnig. Han absorberar så mycket information som jag aldrig ens orkar lyssna på, om organisation, strategier, teknisk utveckling, framtidsspekulationer. Jag har så fullt upp med här-och-nu. Det hade väl varit fine om han så att säga pratade när han blev tilltalad men han beter sig som att det är en ren formalitet, det här att jag är den ansvarige för leverantören, och att det i själva verket är han som bestämmer i bakgrunden, som att jag är någon frontfigur utan egentligt inflytande. Lagom kul alltså. Jag är inte tillräckligt motiverad för interna maktkamper, tycker inte att man ska behöva vinna över en one-man-show i form av femtiplus finne för att få göra sitt jävla jobb. Om jag ska överrösta honom, när han talar i normal samtalston, hade jag behövt skrika så högt jag kan. Det ska inte behövas.

 

Jaja, men så hem och i lördags flyttade Astor in hos oss! Världens finaste katt! Så lugn, snäll och förståndig. En självklar del av familjen från start. Helt underbar känsla att få överraska barnen med ett husdjur, de har längtat i flera år. Jag jobbar till stor del hemifrån den här veckan, älskar att sitta i soffan med datorn i knät, och honom tätt mot mitt lår, spinner som en liten motor.

 

I lördags fick jag en kväll med Äventyret också. Egentligen var jag inte i toppform, förkyld och trött i kroppen, men det var länge sedan och vi, han och jag, är överens om att det får bli vad det bli när vi ses. Det finns inga checklistor. Ibland *host-host* vi som djur två timmar utan avbrott, ibland är det lugnare, en annan typ av närvaro. Ibland äter vi tillsammans, turas om att fixa mat. I lördags blev det rätt sent, tror inte vi satte oss att äta förrän vid åtta. Vid slutet av måltiden kände jag hur trött, mätt och förkyld jag kände mig. Inte alls särskilt sugen på det som gjort mig så varm när han viskat om sina planer för efter middagen. Just som jag satt där och laddade inför att säga att det vore rätt skönt att börja avrunda kvällen sa han "Du, vad säger du om att bara lägga oss en stund och smälta maten, det är nog dags för dig att åka hem sedan." Vi är alltid så synkade med vad vi känner för. Att det sedan inte riktigt blev så är en annan femma, båda kände för det också.

 

Livet är bra ändå. Jag skiter faktiskt i Pekka. 

Här har tiden gjort en hållplats

 Jag ville så gärna lägga upp fotot på familjen som bodde i vår stuga. Har lead på en som vet vilka de var men inte pratat med honom än.

Kvinnan: Visst ser hon ut som någon man skulle vilja prata om livet med? Älskar hur hon poserar på bilden, med händerna i koftans fickor och bredbent. Det ser inte ut som att det här med att bli fotad var någon stor grej för henne. 

Vilka var de? Ös på med spekulationer! 🤗

Andas bör man, annars…

 Det har varit ännu en skön, avkopplande helg i sommarstugan. Nu blir det nog inte på åtminstone två veckor eftersom katten Astor kommer nästa helg och helgen efter blir Sofias första i Sverige. Gissar att vi gör annat då. 

Senaste veckorna har jag längtat så mycket efter att träffa Äventyret, mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Två gånger har jag frågat Make om det är okej att jag… men båda gångerna har han sagt nej utan att säga nej. Jag märker att han inte tycker att det känts bra så då släpper jag det. I onsdags skulle jag på AW och då tyckte han att det var bra tillfälle men då var jag trött, frusen och inte riktigt i form, så jag stod över och inbillade mig att jag skulle ha det innestående men något är det tydligen som skaver… 

Jag önskar så att han skulle hitta någon han också, skulle inte bli annat än glad om han bara ville utnyttja den frihet jag mer än gärna återgäldar men han vill inte, eller om han inte är tillräckligt motiverad. Jag vet inte men så fantastiskt det vore om han hade sitt, jag hade mitt och så kan vi vara en långsiktigt glad och harmonisk familj i det stora, det som räknas. Känner mig fångad på ett sätt jag inte gjort på länge. Fullt medveten om att den här friheten är långt ifrån självklar i de flesta förhållanden men för oss, för mig, är den ett måste. Den är mitt syre och jag vet inte hur länge jag fixar att hålla andan. 

Familjerna då och nu

I en av bodarna vid sommarstugan stod det ett gammalt klaffbord, dammigt, äckligt och täckt av tjock spindelväv. Det rengjorde och slipade jag upp förra helgen, för att slutligen "marinera" träet med en mix av olivolja och kaffe. Låter konstigt men blir snyggt. (Tips även för trötta teakmöbler (inomhus). Rugga upp lite med sandpapper, olivolja och kaffe i en mugg. De skiktar sig, men jag doppar en vanlig kökssvamp i blandningen, hela vägen från botten så att man får med både olja och kaffe, och fördelar rikligt på träet. När det inte absorberar mer torkar man bort överflöd med hushållspapper eller en trasa.) Nu i helgen flyttade vi in det i stugan, att ha som matplats i allrummet. Få se hur mycket vi använder det, men det var tomt utan något där.

 

Nästa projekt är en av de två innerdörrarna som stod bakom klaffbordet i boden, om möjligt ännu smutsigare och otäckare, med döda intorkade spindlar här och var. Eftersom vi vridit sängen i vårt sovrum till att ha huvudänden mot fönstret (tidigare var den under snedtaket men jag gillar inte den känslan) tycker jag att vi behöver en sänggavel och kommer återbruka en av dörrarna för det.  I helgen lade jag den bäst lämpade på två bockar för att tvätta av men insåg snabbt att det enda raka var att skrapa dem. Ytterst är en gulbrun skör och sprucken lack. Under det trött vit färg och under det vad jag tror är ek i fantastiskt skick. Nu är min tanke att bara slipa bort all färg så gott det går och låta sänggaveln vara trären. Det känns hemskt att måla den, om resten av dörren är lika fin som det jag hittills skrapat ren.

När jag stod där med skrapan och kisade för att inte få lackflagor i ögonen tänkte jag på fotografiet som hänger i ett av rummen, på huset och de som bodde i det för hundra år sedan. Dörren måste ha suttit i huset då, varit så självklar i deras vardag att de inte ens tänkte på den och att jag jobbar med den nu är som att röra vid dem.  Det är nog fotot som gör det, fruns karska leende, jag känner en stark samhörighet med dem, inbillar mig deras förflutna närhet i huset, familjen som trampat samma golv vår familj trampar.  

 

Carina frågade efter förra inlägget om hur det går med våra tankar på att bli stödfamilj och lustigt att få frågan, för typ dagen innan hade samordnaren på kommunen hört av sig om en tjej, född '18, som behöver en stödfamilj. Vi bestämde oss för att ta det vidare genom att prata med fickans handläggare. Samordnaren vet egentligen bara det som handläggaren berättat, handläggaren är den som känner henne och familjen (en ensamstående mamma) bäst.

"Tänk att vi kanske är sju i familjen snart" sa Make i torsdags. Vi fyra, nya au pairen Sofia (som kommer 14/9), katten Astor och nu möjligen en tjej som är ett halvår yngre än Lill. Den sistnämnda hade ju bara vissa helger, men ändå. 

Familjen växer

Tillbaka efter en fullmatad helg. Man säger ju att tiden får fort när man har roligt men efter den här helgen vill jag nästan hävda att tiden känns längre (på ett bra sätt) när man hittar på mycket.

 

I fredags tog vi tidig eftermiddag, fyllde bilen till bristningsgränsen och drog till sommarstugan. Det är mycket grejer dit, nästan inga grejer hem. Jag satte upp gardinskenor i Sons rum där, och gardiner jag fyndat (fyndat!) på Kupan. Helt underbar kvalitet, måste ha varit snordyra från början, men 95 kronor för ett par. Ibland har jag sådan fyndtur att jag blir tårögd.

 

Barnen verkar verkligen trivas där och särskilt Lill som insisterar på minst två cykelrundor om dagen. Hon älskar att cykla! Vi är så glada där, hela familjen och det tog emot att lämna redan lördag eftermiddag för att hinna hem till kvällsaktivitet (Make och Son) medan Lill och jag stannade hemma och hade mys framför teven. På söndagen åkte barnen och jag på en släktträff, jäktade hem därifrån för att åka och titta på några kattungar.

 

Ja, vi har blivit med katt.

 

Det kan tyckas plötsligt påkommet men det är det egentligen inte. Redan innan vi köpte hus drömde vi om att ha katt, jag ville ha en som hette Astor. Det har inte blivit någon katt fast vi stött och blött frågan i tio år, nästan enbart för att vi känt att vi reser lite för mycket men nu, med sommarstugan, satsar vi på att hålla oss mer i Sverige och plötsligt känns katt som ett projekt vi kan ta ansvar för hela vägen. Räknar kallt med att kunna ta med katten dit, nämligen.

 

Barnen vet inget. Lill var med men till henne sa vi att vi bara skulle åka och gosa. Hon frågade inget och tjatade inte ens om att få en katt, så övertygande har vi sagt nej alla hundratals gånger de frågat, hihi. Alla kattungarna var oerhört snälla och keliga. Vi höll på i en timma, lyfte, gosade, bar och fast man märkte att de stundtals tyckte att det var lagom kul var det ingen av dem som fräste eller klöste eller ens pep. Vi valde en mörkgrå ullig (50 procent ragdoll) liten kattkille och han ska heta Astor, så är det bara. Jag längtar så oerhört efter att få överraska Lill med den – oklart hur intresserad Son är egentligen, han avböjde att följa med för att gosa med kattungarna, haha. 

Här var'e hår!

Lite reflektioner kring hår, detta ständigt aktuella ämne, hehe.

 

Under utlandsvistelsen slutade jag föna håret efter tvätt och märkte till min stora förvåning att mitt tidigare så spikraka tråkhår börjat få självfall. Visst, serru! Fönar jag håret blir det inget självfall men om det får självtorka blir det nästan lockigt. Överlyckling för detta. Jag läste på lite, och det kan tydligen bli så när man blir äldre och hormonerna ändras. Jag läste också att självfallet behöver elasticitet (fukt) så jag misstänker att mitt leave in-spray (typ som ett multifunktionellt balsamspray) gjort sitt till.

 

Alltså är min nya "rutin" att jag (som tidigare) tvättar håret max två gånger i veckan. Efteråt sprayar jag i en sorts multifunktionellt balsamspray och borstar igenom håret som får självtorka. Bra spray är antingen Lykos eget (Beat the heat multi spray) som jag tycker är en fantastisk allt-i-allo-produkt. Senaste tiden har jag använt Uniq One Hair treatment spray, som har ungefär samma egenskaper men lite tjockare i konsistensen. Båda sprayerna är jättebra efter tvätt men också dagarna efter, om håret ser trött och risigt ut.  Vill jag ha lite tuffare frisyr använder jag ett gammalt root lifting spray (Goldwell) som jag hittade i badrumsskåpet. Sprayar det vid hårbotten och fönar bara vid rötterna, låter längderna självtorka.

 

I ett år, fram till innan semestern, hade jag två set HairTalk, förtjockande slingor som man ungefär var sjätte vecka "flyttar upp". Det var så skönt att bli av med dem, jag vande mig aldrig vid att känna fästena och det kändes begränsande, blev fult när jag satte upp håret. Plus orimligt dyrt att underhålla. Frisörerna tar 1000 kr för den halvtimma det tar att flytta upp. När jag ifrågasatte den prisnivån sa de att det är "rekommenderat från HairTalk" och jag ba' Köper inte det, hördudu. Samtidigt var det riktigt dyrt att köpa slingorna, så heller inte så att man bara vill sluta innan de blivit utslitna. Det var en befrielse att bli av med dem och jag kommer aldrig sätta i extensions igen.

 

En annan grej jag kommit fram till är att det här med att snurra upp håret i handduksturban efter tvätt nog inte är så himla bra. Det var no-no med HairTalk. En gång testade jag och då lossnade en av slingorna direkt. Efter att jag slutat med HairTalk har jag undvikit turbanen och tycker faktiskt att jag inte tappar alls lika mycket hår i samband med tvätt som jag gjorde tidigare. Det kan vara en tillfällighet, men jag tror inte det.

 

Igår var jag hos ny frisör. Frågade en bekant, som alltid är så snygg i håret och fick tips om den här tjejen. Det var inget tjusigt ställe men frisören var jättebra.

1. Det gick snabbt. Vissa frisörer är som att de räknar hårstråna och det tar timmar att lägga slingor. Jag var in och ut på mindre än två timmar. Fantastiskt!
2. Hon tog egna initiativ. Formade min trötta "lugg" utan att fråga om jag ville, lade mycket mer energi på det än någon gjort på väldigt länge.
3. Hon är smart, föreslog själv att lägga bara några tunna ljusare slingor precis runt ansiktet, så att det ser snyggare ut om jag sätter upp håret. Hon är den första frisör som kommit på det själv, annars får jag alltid säga det och det är ändå inte som att de fattar. 

Sommarstugan

Hela förra veckan bodde vi i sommarstugan. Jag är så glad för hur bra det känns för jag visste ändå inte helt säkert, har ju alltid sagt att jag inte är sommarstugetypen, blir rastlös efter någon dag eller så, men inte den här gången. Det var bara så fint och avkopplande och mysigt. Bloggen Julia Eriksson (som finns länk här till höger) skrev tidigare i somras om det här med behov och att köpa saker. Hon skrev något i stil med att allt man vill ha bottnar i ett behov men vilket behov är det egentligen man tillfredsställer om man köper ett par nya solglasögon fast man redan har ett par, och hjälper det? Blir verkligen behovet tillfredsställt av det där man vill köpa? Det är en nyttig tanke. Varför vill man ha en sommarstuga när man redan har en stor villa? Det är inte så att vi behöver mer yta. Jag funderade en del men kom fram till att stugan ger en känsla av trygghet och det är nog mycket det som lockar. Det känns tryggt att vara i ett litet fysiskt rum, nästan så att man kan sträcka ut båda armarna och nudda varsin motstående vägg (tillspetsat, riktigt så litet är det inte, haha). En throwback till barndomens lekstuga. Något som är lite på låtsas fast ändå inte. 

 

Efter mycket om och men har vi kommit fram till att vi nog inte ska ha internet där heller, fast fiber är indraget av tidigare ägare. Istället har jag grävt fram min gammelfasters teve från källaren, vi fick den för flera år sedan när hon bytte, minns inte varför men den är fullt fungerande. Igår på Erikshjälpen hittade jag en liten nätt DVD-spelare för 200 kronor. Vi tänker: DVD-filmer om barnen (eller vi) vill kolla på något. Make tyckte att teven är lite för liten men en av Maria Soxbos alla kloka tankar om hållbarhet är att man kanske får nöja sig ibland, att allt inte måste vara exakt precis så som man helst skulle vilja. Har ändå en fungerande 28" teve i källaren kan man använda den, även om man hellre velat ha en 32". Det här med att folk ska ha exakt det de vill precis hela tiden, det är fan inte sunt och inte konstigt att planeten håller på att krascha.

 

Nå, eftersom jag mejlar alla inlägg till bloggen ska jag se om jag lite senare kan gå in via Blogger och lägga in lite bilder. Visst är det kul med bilder?

Hemfärd

Sista dagen i Frankrike och jag vaknade redan vid sju. Annars har jag under hela semestern lyckats hålla en behaglig lunk, somnar innan midnatt och vaknar av mig själv vid 8. Jag har aldrig längtat hem som under den här resan. Förra året ville vi inte åka hem, den här gången har jag räknat dagarna sedan en vecka tillbaka. Jag vet att det varit skitväder i Sverige, men jag längtar hem till regn, långbyxor, blåbär och svampskog. Barnen och jag har varit utomlands i en dryg månad! Det räcker nu. 

Det har gått bättre än förväntat med svärisarna. Farmor har gjort vissa ansträngningar och faktiskt varit med Lill lite då och då. Spelat pingis, pusslat. Son håller sig för sig själv, är inte mottaglig, men Lill älskar sällskap och gemensamma aktiviteter. Sedan är det fortfarande så att deras behov och vanor kommer i första hand. Svärmor har sina morgonbestyr som bokstavligen tar fram till lunch. Vet inte riktigt vad hon gör, men hon verkar äta frukost i omgångar, läser tidningen i en halv evighet, är lite upprörd över att man inte bara kan förbjuda koranbränningar men får en sur kommentar från sin man; "Det där har vi diskuterat redan". Då fortsätter hon läsa tidningen. 

Svärfar är behållningen. Jag gillar honom mer och mer. Han är rationell, imponerande påläst om you-name-it och för varje år som går visar han mer och mer humor. Det var inte jättelänge sedan det var helt omöjligt att skämta med honom, han tittade bara på en som att man var dum i huvudet, men nu är det till och med han som skojar med oss ibland. 

Lill har lärt sig simma den här sommaren, gör fina arm- och bentag när hon vill och man påminner henne - annars blir det gärna hundsim. Hon hämtar grejer från botten av poolen som om hon aldrig gjort annat. Son vill mest vara inne och gillar bara att vara på stranden när vi åker till den vid Cagnes-sur-Mer. Vår strand här nere är för snäll, inga vågor. Andra sidan halvön och bort mot Nice, där är det fritt blås från Medelhavet, stora vågor även lugna dagar. Där vill han bada. 

När vi kommer hem är det mycket som händer. Imorgon möte på banken för att fixa med lånet på sommarstugan och på torsdag kör vi dit med fullpackat släp. På kvällen kommer min kusin med tåget, det var bestämt sedan långt innan vi visste att vi skulle köpa sommarstuga, för på fredag morgon åker hon, jag och min syster till Österlen. Vi ska rida islandshästar och bo på hotell, deras 40-årspresent till mig. Någon gång, så snart som möjligt, behöver jag några timmar med Äventyret också. Som ett brev på posten, alltid när det går för lång tid mellan gångerna, blev han stingslig för någon vecka sedan. Då börjar han tänka, fundera, analysera, tycker att jag inte hör av mig tillräckligt ofta, att jag är för mentalt frånvarande. Det är jag. När jag är med honom, i hans säng, är jag tusen procent där men annars - det funkar inte. Jag kan inte gå runt och tänka på honom hela tiden, så som han tänker på mig. Det är nu, när det närmar sig, som också längtan kommer. Så är det alltid. Jag längtar aldrig så mycket efter honom och hans säng, som dagarna innan vi ses, oavsett hur lång tid som gått sedan senast.

Sedan senast

I Frankrike sedan… söndag. En vecka imorgon! Första veckan med makes syskon+familjer. Det har funkat bra! Barnen har så kul tillsammans, fast de är i olika åldrar. Broren åker tillbaka till USA idag, systern åker hem till Sverige imorgon. Sedan är det mest bara vi en dryg vecka och tisdag nästa vecka kommer makes föräldrar.

Jag har räknat ut hur det gått till nu, varför de kommer. Det är INTE för att umgås med barnen, fast det är vad all låtsas. De kommer fför att kunna säga att de kom för vår skull. En markering. "Så, nu har vi offrat oss. Nästa gång är det er tur." De köper sig fria genom att komma hit. Make kommer aldrig kunna uttrycka besvikelse för att de inte är intresserade av sina barnbarn, då kommer de påpeka att de kom till Frankrike en väldigt obekväm period (varmt) för att träffa barnen "…men när kom barnen och hälsade på oss senast?"

De tycker att det ligger minst lika mycket på oss att komma till dem som tvärt om. 

I slutet av dagen spelar det ingen roll om man fysiskt befinner sig under samma tak, det betyder inte att de kommer aktivt vara med barnen för det.

Jag kollade på biljett hem i förtid för bara mig (hur underbart hade det inte varit att få en vecka hemma SJÄLV) för jag tror att det kommer bli riktigt dålig stämning och kände för ett tag att om make nu tagit fan i båten… men så var det ändå det där med "i nöd och lust". Jag vill inte att make ska känna att jag lämnar honom i sticket men jag är lite rädd för hur irriterad jag redan är på dem, min stubin kommer vara obefintlig så det kanske är bättre för alla om jag lämnar innan de kommer. Vet inte, har bara en dålig känsla i magen för alltihop. 

På hela taget en dålig känsla, det gnager. Jag går här och väger allt, ser allt med andra ögon. En del av mig tar farväl, tror jag. Som det känns nu är jag inte säker på att vi kommer hit mer, att sommarstugan blir vårt ställe, inte det här. Jag frikopplar mig från huset, utsikten, området men vissa grejer går inte att lägga distans till. Våra vänner på berget, jag har inte varit så glad på hela veckan som när vi träffade den en kortis på stranden i måndags. Och det här med att barnen får träffa sina kusiner. Det är bara här vi kan ses alla. Svärmor kan dra något gammalt över sig vad mig anbelangar, men de andra relationerna vet jag inte om jag klarar av att försaka. 

Ikväll ska vi i alla fall avsluta fint med systern och hennes tjejer. Det blir en kvällsutflykt med medhavd picknick i båten. Skönt att vara ute när solen inte steker. Fixar inte sol alls längre. 

*Poff*

Jag frågade syrran om man kan känna sig trygg i Neapel. Man har ju en viss bild... Jarå, säger syrran. Eller tänker du på vulkanen?
Vulkanen?

Ja, Vesuvius.

Den får väl inga utbrott?

En dag kommer den att få ett utbrott.

Jamen de har väl sensorer och grejer så att man vet när?
Nja, det är jättesvårt med de där sovande vulkanerna. Etna får små utbrott mest tiden, det puffar ut lite då och då, blir inget jättetryck.

Jaha... så det kan plötsligt komma lava...?

Alltså, lavan är inte så farlig. Den flyter ungefär tio meter på fyra sekunder så den kan man springa ifrån. Nä, det är väl mer att vulkanen blir som en atombomb. Ba'... *poff*

Jaha.

Jaja.

Nä men då vet vi det. Låt oss hålla tummarna för att ingen vulkan poffar närmaste dygnet, okej?

På tal om...

Igår fick barnen pasta och kyckling i skolan.

Jag tittade på syrran, inte ett ord. 

Hon tittade tillbaka och sa "Ja. Pasta OCH kyckling. Inte pasta MED kyckling."

Till och med Son verkar rätt nöjd med veckan. De gör pottery, flying yoga och capoeira, badar i poolen minst en gång om dagen. Båda gillar maten men deras magar mår inte bra av allt vitt bröd och pasta. 

Gjorde för övrigt en bold action igår: Doppade min iPhone 12 i poolen med flit. Apples support-sida sa att det skulle gå bra men jag var ändå lite nervös. Det gick bra. Blev jättecoola filmer på barnen som simmade under vatten!