Mörk måndag efter svart helg

 Måndag efter den svarta helgen. Glad att slippa den där matta känslan inombords man (jag) får när jag spontanhandlat för mycket. 

Men jag är matt på andra sätt. Make och jag hade ett bra och fint men utmattande och känslosamt samtal igår. Jag hade svårt att somna inatt, tankarna snurrade. Idag känner jag mig lite manglad. Trött i ögonen och trött i själen men på ett vackert sätt. Lite vemodigt. Som när något ställts på sin spets och man valt rätt men samtidigt försakat något annat.

Något som är väldigt viktigt för mig, för att jag ska må bra, hänger just nu på en tunn tunn tråd, om ens det. Jag är på väg att förlora det viktigaste andningshål jag haft, det ställe där jag kunnat släppa fram en annars undantryckt sida av mig själv. Jag har många gånger önskat att jag kunde skriva om det här men det går inte, det är för känsligt. Det är i alla fall ingen tveksam om att jag vet vad jag väljer. Skiter det här sig får jag väl hitta ett nytt andningshål, även att det känns lite tungt och mörkt just nu. 

Låtom oss skratta

 Vi är nu inne på andra veckan med vabb och alltså, vore det inte för att det brinner så på alla fronter på jobbet så hade jag inte haft något emot det. Det är (fortfarande) mysigt att vabba och jag får mycket gjort hemma. Igår storstädade jag tvättstugan och utrymmet man passerar för att komma till tvättstugan. Det var obeskrivligt smutsigt på båda ställen. Vi har tvättstugan i vår råa oinredda källare. Mitt huvudbry är att golvfärgen börjar släppa och jag inser/antar att det är ett jätteprojekt att åtgärda. Helst hade jag velat måla källargolvet schackrutigt men Make anser att det faller under kategorin "Onödigt" så om jag ska göra det får det bli när han är bortrest en vecka.

Samtidigt som det brinner för mig är Make på upploppet med plugget. Han skriver uppsatsen på en månad, egentligen är det en egen terminslång kurs, och naturligtvis mycket på jobbet samtidigt. Och så vabb på det. Hittills den här vabb-rundan har vi kört 50/50 men om min situation är jobbig är hans dubbelt upp, på grund av plugget.

Igår tänkte jag högt om att jag skulle kunna försöka ta lite mer vabb resten av veckan, men då vill jag att han öronviker den extra tiden han får åt plugg. Han muttrade lite över att jag ville mikrostryra hans tid men för mig är det en viktig markering: Hans jobb är inte viktigare än mitt. Däremot är det viktigaste av allt att han blir klar med uppsatsen i tid. Ergo: Se bonustiden som pluggtid, inte jobbtid. Vet inte om han fattade hur jag menade och idag, när det åter igen är så många mejl som trillar in att jag inte vet vilket jag ska börja med (är inte det en indikation på "utbrändhet"?) så jag skriver detta istället, känns det inte längre aktuellt att bjuda på några extra timmar till honom oavsett. 

Håhåjaja. Man kanske kommer se tillbaka på det här om några år och skratta åt hur det var?

Trés bien!

 Jag har förresten börjat öva franska med barnen. Hehe, ja varsågod att kräkas lite i munnen över hur pretto det låter! 

Vi laddade ner Babbel och körde igång. Första sju dagarna gratis men kommer fortsätta betala de 60-70 kr det kostar i månaden, det är ju egentligen ingen kostnad om barnen får grunden till ett så svårt språk. Engelska kommer de ändå att lära sig men franskan blir utmanande. Det är främst Son och jag som kör något eller några "kapitel" om dagen, så länge han är taggad.  Varje tar knappt tio minuter. Jag passar på att lära mig också, är ju nybörjade jag med.

Man får i varje kapitel lära sig några nya ord, placera in de nya orden i luckor i en dialog, para ihop med översättningen, öva på att uttala dem med inspelningsfunktion i appen och dessutom lite stavning. Det senare perfekt på hans nivå för man får bokstäverna och ska placera dem i rätt ordning. Är det långa/svåra ord får man en bit av ordet och ska pussla in bokstäverna för andra halvan. Vi kryssade för att användaren är under 7 år, antagligen hade en vuxen fått annat upplägg. 

 Han tycker att det är roligt och är förvånandsvärt duktig. Ibland sitter lilltjompan med och härmar orden och får trycka på Fortsätt-knappen. Hon är också duktig. Smälter inombords av hennes lilla urgulliga röst som får till de franska orden riktigt bra!

Saker man köper och inte köper

 Jag är fast besluten att inte gå i Black Friday-fällan i år. Det sa jag förra året också och har jag inte nu en vit jättefancy duschhylla som ligger i källaren efters det inte blev vitt kakel i duschhörnan i nya badrummet som vi trodde, utan mörkgrått? Så arg på mig själv för det köpet. Har försökt kränga den på Blocket men enda intressenten var en amerikansk kvinna som ville köpa den åt sin kusin i Italien och kunde jag möjligen... Tack men nej tack.

Däremot har vi, oberoende av Black Week, köpt (beställt) en ny bil. Det blir en WV iD4, el-SUV. Det ska bli jättekul med en ny bil. Vår Passat har snart sju år på nacken och börjar kännas lite... gammal. Nya bilen blir genom Makes jobb och kostar inte mer än drygt 4500 kr i månaden, in alles. 

Jag har även slagit till på munskydd. Beställde ett fempack från Etsy i svart lite silkigt material. Ska ju så klart fortsatt hålla sig hemma, men känns ändå bra att ha för de nödvändiga utflykterna. 

Chefen ringde igen...

 ...och förvarnade om att VD kommer kontakta mig och fråga om det där med teamleader-rollen. Min chef hade inte velat säga att hon redan pratat med mig eftersom det inte var på bordet då än, så jag lovade att låta lagom förvånad när jag får frågan igen, men hon hade flaggat för VDn att hon trodde att min nuvarande livssituation kanske gör att jag inte är sugen. Men, sa hon, VD är mycket bestämd på att hon vill ha mig på den rollen. Alltså får jag förbereda mig på att hon kommer försöka övertala mig.

Jag tänker att när hon ringer får hon berätta mer om vad hon tänker sig och så fattar jag mitt slutgiltiga beslut efter det. Det kan vara att hon bara vill att jag ska hålla i rapporteringar och sådant och det känns redan självklart att jag ska göra. 

Visst är det smickrande men...

Chefen ringde...

...och sa att hon ska ha möte med VDn imorgon och om det är så att det kommer upp fråga om att någon tar ansvar för inköpsavdelningen, skulle jag vara intresserad? Typ team leader-roll, åtminstone tills en ersättande supply chain-chef är på plats.

Fast jag förberett mig på frågan blir jag så smickrad att jag har ett kvittrande jaaaaTACK på tungan. Besinnar mig dock och säger tack men nej tack. Jag skulle inte hålla ihop, få magsår, inte kunna sova. Jag har sett hur chefen har det och den arbetsbördan med småbarn hemma som plötsligt kan vara sjuka en vecka eller två i kombination med en VD som själv jobbar dygnet runt och verkar förvänta sig detsamma från sina närmaste. Nej tack. Chefen förstod, hade nog haft på känn att jag skulle svara så men jag är så glad att hon i alla fall frågade - särskilt eftersom jag känt mig rätt värdelös på jobbet senaste tiden. Omotiverad och låg energi, det här hemmajobbandet är inte bra för mig. 

Jag föreslog en annan i teamet. Han och jag har inte jättebra "kemi" men jag är inte sämre än att jag ärligt medger att han är duktig. Om han sedan vill är en annan fråga. Har på känn att han liksom jag ser det där jobbet som en riktig bajsmacka och att även han värdesätter sin fritid mer än att förbättra sitt CV eller få några extra kronor i lön. 

Företaget som chefen ska till är enormt expansivt. Jag sa att om hon behöver rekrytera kan det hända att det kommer en ansökan. Snarare: Det kommer nog sju ansökningar, alla i teamet sörjer att "den bästa chef man någonsin kommer ha" slutar.

 Det var ett bra samtal. 

Rövdagar och ljusningar

Igår var f ö en riktig rövdag men som så många redan upptäckt: Det blir lite mindre rövigt om man pyntar och gör fint hemma. Ingen slump att så många fått upp adventsstjärnor och ljusstakar redan. Jag dömer ingen men just det håller vi på någon vecka till, inte minst för att Make är rabiat traditionell när det kommer till sådant. Däremot har jag pimpat verandan, köpte allt jag inte redan hade hemma på ICA Maxi (Win!) och tänker sätta upp ljusslingor i trädgården vilken dag som helst. Även det tycker han är för tidigt, men får vackert tugga i sig.

Igår beställde jag två metallringar som jag ska göra kransar av. Frågade Munter om hon vill ha krans-workshop med mig utomhus till helgen. Hon verkade sugen och vi behöver båda något trevligt att se fram emot. Jag har fått lov av grannarna att nalla från deras nyponbuskar. Kommer samla material i skogen och kanske komplettera med något från torget. Nybörjare på kransar är jag, men det man inte har i huvudet får man ha i Pinterest, som ordspråket lyder. Och Munter har pysslat lite med sådant tidigare, hennes mamma är riktigt duktig. 

Nu när jag, rövdagarna till trots, tagit mig ut det här negg-träsket jag suttit fast i så länge inser jag hur mycket jag uppskattar Munter. Jo, hon är lite Ior, men en så genomsnäll, lojal, pålitlig och tillgiven kompis hon är! Jag har inte gett henne tillräckligt mycket cred för det. Även att jag lyckats få upp mig själv på rätt väg när det kommer till relationen med Make är jag stolt över, utan att det behövde bli någon uppslitande urladdning. Vi är tillbaka där vi vill vara, generösa, tålmodiga och respektfulla mot varandra. Jag mot honom, det var aldrig ett issue att han inte var det mot mig. Jag är lycklig, nöjd, tillfreds. Det som saknas saknas fortfarande, men jag är okej med det, så länge allt det andra är bra. 

Ställ in!

Jag sammanfattade senaste rekommendationerna/restriktionerna för Make som inte hade tagit del av nyheterna än. Inget gym, inga fester, ingenting. Ställ in! 

Men så såg man på presskonferensen precis när han var klar och på väg av scenen så kom han på att han glömt något och vände och gick tillbaka till micken och tillade "Detta gäller naturligtvis inte advokater eller jurister som jobbat minst fem år efter avslutade studer. De kan fortsätta leva sina liv som vanligt." 

SKÖNT! sa Make.

Tackåhej!

Så världens bästa chef har sagt upp sig, fick vi veta idag på morgonmötet. Fan också. Hon har ju tidigare flaggat för att hon ser mig som sin kronprinsessa men sedan en dryg månad har hennes ansvarsområde tredubblats och jag känner att även om jag nu skulle få frågan (vilket jag verkligen inte tror att jag får) hade jag inte övervägt att ens tackat ja ens till hennes ursprungliga tjänst. 

Fattar inte att hon orkat så länge som hon gjort, sitta fast mellan alldeles för högt ställda förväntningar från chefer alldeles för många lager från verkligheten, och att inte ha mandat att fatta några som helst beslut. Nu ska hon till ett mindre företag med lokalt ägande där hon får forma sina förutsättningar efter eget huvud och budget. Fattar att hon tog det, alla da'r i veckan. 

Hon har liksom varit behållningen med mitt jobb och jag är inte ensam om den uppfattningen. Det var som att luften gick ur hela teamet idag när vi fick nyheten. Själv är jag, efter många organisationsturer på många företag, helt osentimental. Jag vet att min nästa chef sannolikt blir sämre än min nuvarande, men det är inget jag kan påverka. Dessutom har Make vänligt men bestämt tagit mig ur villfarelsen att jag kan byta till ett hobbyjobb närmaste åren, så det är lika bra att ställa in sig på ännu ett byte till ett annat "riktigt" jobb eller tugga på och gilla läget där jag är ett tag till. Jag kommer inte ligga vaken och oroa mig för något av det. 

Framsteg i november:

 * För första gången någonsin har jag inhandlat fejk-blommor. Vita liljor från Ikea. De står liksom lite i periferin, man befinner sig inte jätteofta i närheten av dem utan ser dem mest i ögonvrån. Make hade, när jag gjord en snabb poll, inte noterat att de inte var riktiga. Å andra sidan är det tveksamt om han noterat dem ö h t. Känns ändå som ett framsteg, att man försakar det fåfänga i att vilja ha färska blommor hela tiden till något som känns lite... tja, tantigt men ändå. 

* Sagt till Son (och menat) att om han inte äter det som serveras får han somna hungrig. Innan vi fick barn var Makes hypotetiska inställning benhård. Hans föräldrar erbjöd inga alternativ, det var bara att äta det som serverades oavsett om man gillade det eller ej. I mitt fall tvärt om, jag levde på snabbmakaroner, smör och ketchup när jag var liten och tyckte att jaja, det viktiga är väl att barnen äter. 
Nu är vi precis tvärt om. Make är blödig och har jättesvårt att neka en macka till hungrigt barn. Jag är Hitler, noll empati. Med urskiljning, ska sägas. Jag vet vad barnen borde tycka om, om de bara ger det chansen och då tycker jag att de kan äta. Lagar jag något som jag vet är lite komplicerat skulle jag inte tvinga dem att äta (men vill gärna att de smakar). Men: Son kan vara odräglig när det kommer till mat. Han kan titta på maten, något jag vet att han egentligen gillar, från tre meters håll och förkunna att det är äckligt och han tänker inte äta. Lilltjomp, som just skulle stoppa första tuggan i munnen tvärnitar och gör som storebror, skjuter ifrån sig tallriken så hårt att den far över bordet och nästan trillar över motsatt kant. Då blir vi vansinniga. Jag säger till Son att han hade mått bra av att somna hungrig några kvällar. Även det menar jag. 

* Infört familjeregeln att man sitter vid bordet tills antingen alla är färdiga eller tills man frågat om lov och fått tillåtelse att lämna. Det går sådär. Man kan ju inte binda fast dem vid stolarna men ändå tycker jag att det går bättre och bättre. Bakgrunden är väl mest att när Son lämnar bordet gör lillasyster, som tar längre tid på sig att äta, det också, oavsett om hon är klar eller inte. 

Mjuka paket

 Farmor och farfars present till Lilltjompan kom igår. Kom kanske tidigare, men vi tömmer inte brevlådan varje dag. Jag fick bita mig i läppen. Farmor hade köpt en Frost-tröja, ljusblå förvisso, men ändå och en såndär plastig Elsa-klänning. Jag har konsekvent undvikit att köpa den sortens kläder till Lilltjomp, för jag vill inte att hon ska utveckla smak för prinsessstilen men misstänker att farmor köper halvt på pin kiv, för hon vet att vi inte vill att Lilltjomp ska ha tjej-tjejigt och farmor tycker att det är alla små flickors rättighet att klä sig i rosa och glitter och ryschpysch. Lilltjomp blev naturligtvis överlycklig och gick runt i den där äckliga klänningen resten av kvällen. Tröjan gömde jag undan och klänningen också, när hon väl tagit av den. Hoppas att den faller i glömska så att jag kan ge den till Erikshjälpen. Elakt att ge bort min dotters fördelsedagspresenter? Kanske. Ursäkta om jag inte ligger vaken på nätterna och tänker på det. 

Farmor har även satt i system att rycka bort lapparna på kläder hon ger till barnbarnen. Jag tror att det är för att man inte ska kunna smyg-byta dem. Ett tag köpte hon för små kläder till Son men det var ju kört att ens byta dem till större storlek. F ö har jag sagt till Make att säga till henne att barnen inte önskar sig kläder. Sons besvikelse varje jul och födelsedag när presenterna från farmor och farfar kommer. Han vill inte ens öppna dem. "Det är ju bara kläder" säger han. Inför jul ska Make säga till farmor att Son önskar sig Lego. 

Det är konstigt, för är det någon som utstrålar stilåklass så är det farmor. Hon är alltid ett eller två snäpp överklädd, har en riktigt schysst garderob som jag inte skulle ha något emot att ta över. Ändå tycker hon att småflickor ska se ut som våp. Jag får inte ihop det. 

Detta blir garanterat en av slutscenerna i filmen sen.

 

The low point of the effort undoubtedly came Saturday, when Giuliani held a news conference outside Four Seasons Total Landscaping in Philadelphia just after the race was called for Biden. Standing in the shadow of a sex shop and a crematorium, just down the road from a state prison, Giuliani called a disgruntled poll watcher to the microphone to discuss the “shenanigans” in the city. Political observers tuning in from nearby Trenton, New Jersey, immediately recognized the man as a convicted sex offender and perennial candidate for office.
(saxat från ApNews)

Frågan är bara vem som ska spela Trump. Jag ser ingen sådär direkt framför mig.

Kom ihåg var du hörde det först.

Kåvid schmåvid

 Äh, det är bara att vakna och lukta på kaffet. Jag kommer inte bli lyxhustru än på några år. Fan också. Synd och skam, det är en sysselsättning som klätt mig alldeles utmärkt. Jag får harva på ett tag till och idag känns det ändå lite bättre.

Nåja, meanwhile har jag kåååvid-testat mig idag på eftermiddagen. Har haft huvudvärk, svid i halsen, tjock i näsan och rösen, som det heter på småländska. Hurven, tror jag de säger i norrland. Make sitter hemma och jobbar idag och imorgon. Trevligt med sällskap. Hans arbetsgivare är jättesnåla med hemjobb. Till och med nu tycker inte hans arbetsgivare att det är relevant för dem. I mars, när vi på mitt jobb på skarpen blev tillsagda att hålla oss hemma och bara komma in om vi absolut måste, införde de på Makes jobb förebyggande rutiner som sa att man skulle undvika att skaka hand med andra. Punkt. Ingen begränsning i besök eller hemjobb eller någonting, bara det. Undvik att skaka hand. 
Nu i o m nya rekommendationerna hade de kommunicerat att det är fortsatt kontorsjobb som gäller om man inte har någon särskild anledning att jobba hemifrån, då ska man diskutera med sin chef. 

Det är som att de tycker att de står över sådant tramsigt som pandemier. Det gäller inte advokater utan bara vanligt folk. Skönt att tillhöra en så priviligerad grupp som är Covid-immun kommenterade Make torrt.

Lyxen man drömmer om

 Make och hans syster har bestämt att de ska fråga sin pappa hur han tänker kring generationsskifte. Vissa grejer är föräldrarna väldigt öppna med, till exempel var deras testamenten ute på remiss med efterföljande diskussioner hos alla tre syskonen vilket var ganska... obekvämt? Men det finns en stor elefant i rummet, den som är mellan nu och att föräldrarna, kanske främst pappan, inte finns längre. Det är aktier i ett stort företag som han fortfarande är tämligen aktiv i. Det hade varit skönt för Make och hans syster (brorsan bor i USA och kommer bara bli utköpt/ta vad han får) om det gick att genomföra ett ordnat, väl genomtänkt generationsskifte nu, medan pappan fortfarande är vid sina fulla fem, än att behöva fatta kanske snabba och pressade beslut i samband med ett frånfälle.

I fredags frågade Make lite på skoj hur jag skulle ställa mig till att bli blir delägare i förvaltningsbolget, med ett eget kapital på [obegripligt mycket pengar]. Jag sa att ja, då behöver jag inte snåla i fiskdisken nästa gång. Det blir förresten kummel till middag. Rödtungan var svindyr. 

Men skämt åsido. Jag vill sluta jobba. Jag hatar mitt jobb just nu. Jag ligger efter med allt, har dåligt samvete för allt och det är så många beslut som ska fattas som jag inte känner mig byxad att fatta. Jag har inte tillräckligt på fötterna men det finns heller inte tid stanna upp och tänka efter. Jag får gissa och det känns inte som att jag gör ett bra jobb. Lägg hemjobbarträsket på det. Jag har stirrat in i datorskärmen sedan kl 7 imorse. Enda pauserna, bokstavligen, är när jag varit på toa.  

Det är den enda lyxgrej jag drömmer om: Att säga upp mig utan att ha ett nytt jobb på lut. 

En man med glatt humör

 Vi har världens snällaste busschaufförer i vår kommun. Brukar inte busschaufförer vara sura? Inte våra i alla fall. De vinkar alltid glatt till barnen, om barnen vilkar först, och är jättesnälla med att stanna mellan hållplatser om någon viftar för att de inte hinner fram. Vi bor längst ut på fyrans linje och en gång gick vi förbi en buss som väntade på nästa tur och chauffören frågade om barnen ville komma in och titta. Så fick barnen öppna bussdörrar och chauffören visade massa coola knappar. Pre-Kåååvid, så klart. Men ändå. 

Busschaufförerna är några av mina trognaste stammisar i äppeltider, när jag ställer ut en korg med Varsågod!-skylt vid gatan. De stannar alla tider på dygnet och plockar på sig några äpplen. Då är det extra roligt att ge. 

Även våra sopgubbar är faktiskt väldigt trevliga. De tutar och vinkar också tillbaka, om barnen hoppar jämfota av glädje över att möta sopbilen på väg till dagis.

Viewing hour

 Våra barn ser sin farmor och farfar på Facetime två gånger om året. En gång när Son fyller år och en gång när Lilltjomp fyller år, lägligt nog nära perfekt utspritt över året. Kanske en gång på julafton också men det är inte säkert att barnen deltar i samtalet då. Farmor och farfar brukar inte direkt prioritera att ringa när barnen är vakna och frågar aldrig efter dem om de ringer dagtid. Det är upp till Make att hålla upp telefonen framför det ointresserade barnen och försöka uppmuntra det till att samtala en stund, något som inte brukar gå så bra och bemöts med ett barn-är-så-härliga-överseende leende norrifrån.

Det är lite som ett möte med kungen och drottningen. En alltid lika välfriserad och hållning-som-en-flaggstång-farmor konverserar den nyblivna treåringen, berömmer henne för att hon har så fint hår och säger att det kommer paket på posten, det var bara så mycket med presidentvalet och allt (de bor i Norrland) så de var sena med att skicka. Farfar slänger in ett ord då och då men har har mestadels blicken fäst på något bortanför mobilen, van vid att hans hustru sköter de sociala relationerna vilket hon gör lika proffsigt som en kunglighet. Hon är bara lite ringrostig när det kommer till yngre barn. Barnet ifråga yttrar inte ett ord utan stirrar bara tillbaka med helt uttryckslöst ansikte. Hon är alltid tyst med folk hon inte känner. 

Efter någon minuts ensidigt försök till samtal har både farmor och födelsedagsbarn förbrukat allt intresse för varandra och ses vi inte i Frankrike i påsk blir det på Facetime till Sons födelsedag i slutet av april. 

Au revoir!

Inget konstigt alls

 Igår åt vi tacos (eller taaaaakos som vi skämtsamt brukar säga i familjen, en referens till nedan. Taaaakosen var inte på vegofärs utan på KÖTTFÄRS. Sa till Make att man kommit rätt långt i att äta grönt när det är en lite festlig happening att man äter köttfärs en onsdag. 

Den stolta mamman

 Son har charmat sin barskaste fröken, den paranta silverräven med ett enligt egen uppgift förflutet som mellanchef (ok?). Hon som inte lägger fingrarna emellan - inte ens när det gäller föräldrar som inte beter sig på ett, i hennes tycke, korrekt sätt. Jag gillar henne skarpt, tror benhårt att det sista barnen behöver är någon som jamsar med dem.

Jallafall, tydligen är barska fröken en av Sons favoriter och när han ser henne ropar han Heeeeej äääälskling! (och kramar henne) PK-maffian här (d v s jag) funderade några ögonblick på om det är okej, man relaterar ju till hur motsvarande beteende tagit emot på min arbetsplats (hej HR!), men Fröken ifråga verkade inget annat än helcharmad. Gott så. Och jag är stolt, nu när jag kommit över mina PK-betänkligheter. 

Jag älskar när han visar sin kärleksfulla sida. Den är varm, gränslös och översvallande. Där klappar jag mig faktiskt lite på egen axel och tänker att all kärlek han har inom sig är kärlek som vi laddat honom med. Sedan Son var liten har jag visualiserat det så. Sett honom och sedermera Lilltjompan som två batterier som ska laddas med kärlek och trygghet. Ju mer kärlek och trygghet vi laddar dem med, desto bättre kommer deras liv bli. Det är trots allt det barn behöver: Trygghet och kärlek. 

Ditten och datten

* I (hyfsat) god tid inför höstlovet lade jag en order till Skapamer på pysselgrejer. NU har den levererats. Tack för det. Till deras försvar stod det i orderbekräftelsen att vissa varor hade en leveranstid på 5-14 arbetsdagar så jag får väl skylla mig själv.

* Jag hade ett missat samtal från sjukvården. Ringde tillbaka och fick höra av en inspelad röst att någon försökt nå mig. Om jag har ett pågående vårdärende kan jag prova kontakta kliniken ifråga. Jag ringde till mottagningen jag var förra veckan och de ringde upp men visste inte varför någon därifrån skulle ha ringt mig. Å andra sidan sa hon att provsvar inte skickas till dem utan till gynavdelningen eftersom det är där läkaren jobbar dagligdags. Det togs en odling förra veckan och jag är lite nervös att den visat något, hon sa att hon bara hör av sig "om det är något". 

* Presidentvalet. Liksom förra gången stör jag mig lite på att folk här är så engagerade i att en idiot inte ska få (behålla) makten i USA när så få tar samma ställning på hemmaplan där en samling lågintelligenta bonnläppar utgör landets näst största parti. Men nej, det är inte roligt att prata om för då riskerar man att stöta sig med någon och "det där med invandring är ju en svår fråga". Då är jag av uppfattningen att man förverkat sin rätt att raljera över hur folk i andra länder röstar.

Grannarna - ovissheten

11 september skrev jag om att jag tror att grannarna ska flytta eftersom jag noterade/överhörde spekulanter i trädgården samt att de gick igenom ett besiktningsprotokoll. Sedan dess har vi inte sett eller hört något alls. I söndags träffade jag damen som bor i huset bortanför, alltså grannens andra granne. Man vill ju inte vara den som skvallrar, men ändå är vi otroligt nyfikna och de har en närmare relation till varandra, så jag ställde en helt öppen fråga: Vet du om någon ska flytta? 
"Någon"? sa hon.

Mmmm sa jag.
Jaha du menar DOM! sa hon.
Japp, sa jag. 
Då sa hon att nej, hon visste inget men de har pratat om det hemma jättemycket, för de hade också noterat mäklare och besiktningsman osv, men grannarna hade inte sagt något och "man vill ju inte fråga om det är något känsligt". 

Jag tror att de ska separera. Make är högst ovillig att tro det, han tycker att de verkar vara en sådan helyllefamilj (vad nu en sådan är och om ni sådana skulle vara immuna mot kärlek som tar slut) men jag säger bestämt att det där inte är ett lyckligt hus, det ser jag. Fast de är hemma är huset alltid helt mörkt. Jag begriper inte var de befinner sig. Teven är på, men annars inga lampor tända och verkligen inget trevlig belysning. De har inte en enda fönsterlampa. 

Det som är oroväckande är att de inte börjat rensa. Om det nu blev affär i början av september, så borde tillträde vara i början av december och med tanke på att de har hela garaget fullt av SKIT (jag har sett när de "städat". Då har de burit ut all bråte, lagt det i en stor hög utanför garaget, sedan har det legat där några veckor, hjälpligt täckt av en presenning. Sedan har de burit tillbaka allt skräp in i garaget, vad det verkar. Typiskt dem.

På sin tomt, i typ sydvästra hörnet, har de en skog. Det är några höga, vildvuxna granar som stjäl nästan all kvällssol. Dom ba': "Vi är så glada att vi har naturtomt!" 

Om vi varit stenrika hade vi köpt det, fixat det värsta, inget finlir men det värsta. Gjort det lite mer tillgängligt/hemnetvänligt. Gu' vad det behöver fixas, det huset. Trädgården är som en djungel. Jag hade kunnat ha det som projekt. Managera snickare. Gjort en flip. Inte för att tjäna pengar utan för att det var kul och för att FÅ VÄLJA SINA GRANNAR. Vi tar bara emot bud från familjer med barn i åldrarna 2-7 år. 

Framåt uppåt

Så går jag och känner mig sådär nöjd och harmonisk igen, så som jag oroat mig för att jag inte varit på länge. Kanske var det något med att få "magen" kollad (fast jag var ju inte medvetet orolig mer än någon vecka) eller så är det bara att jag har en annan tillförsikt inför den gemensamma framtiden, jag ser liksom mer nu att det som är jag, utan honom, faktiskt kommer få plats i vårt liv. Han är förstående, generös. Han vet hur jag är och vad jag behöver och han är okej med det. Han förstår att jag behöver det för att må bra. 

När jag mår bra och har luft att andas blir jag lätt, glad, överseende och generös tillbaka.

För drygt sju år sedan, när vi gifte oss, pratade prästen om millimeterrättvisa. Minns inte precis vad han sa, men jag tror det var något om att millimeterrättvisa inte är bra för en relation och vi har tagit med oss det. Vi tillämpar inte millimeterrättvisa. Vissa relationer kanske behöver det, en sorts system, men vår hade bara tagit skada om vi höll på med sådant. Istället bjuder vi till när vi kan, för varandra. Försöker säga ja hellre än nej. Försöker ge varandra utrymme att vara och göra det vi vill och behöver. 

Sysslorna vi utför är inte jämnt fördelade utan rätt tydligt uppdelade men jag är övertygad om att tiden vi lägger är det. Det enda jag kan lacka ur på är just det där med tankearbetet, planerandet, koordineringen. Jag kan bli så trött på att alltid vara den som tänker efter, att han inte ens tänker på att det finns något att tänka på och kommer undan med det. Men på det stora hela... Vi har det bra. Jag är lycklig!

Samtidigt, i Suburbia

 Två grejer som, i alla fall i min fantasi, kunnat sluta illa senaste veckan. 

I början av veckan glömde jag mangeln på i tvättstugan. Jag hade matat in några örngott och skulle bara fixa en grej i ett angränsande förråd medan den gick någon minut, men så hittade jag något jag letat efter och något till Sons nya koja och så hade jag med ens helt glömt att jag manglade. Precis innan vi skulle lägga oss kom Make upp från källaren, märkbart skakad. Han hade ett ärende i tvättstugan och där luktade det bränt och mangeln var glödhet. Tänk om vi gått och lagt oss och det börjat brinna!
     Vi har brandlarm och verisure-kamera i källaren, så det hade nog märkts ganska snabbt, men vilken mardröm. Ska köpa en timer och sätta på mangeln ASAP.

Det andra är att jag i lördags är tämligen säker på att jag promenerade rakt in i en knarktransaktion. Med barnen, dessutom. Vi hade varit på skolgården och på väg hem kom det en bil i typ 90 knyck på 30-sträckan som går förbi skolgården och vårt hus. Det hade redan stått en bil parkerad på skolparkeringen och när den här nya kom körandes och tvärbromsade för att svänga in på parkeringen gav den väntande bilen till ett litet hej-det-är-jag-tut. Alltså lade jag senare ihop att de kanske inte kände varandra sedan tidigare, att den väntande bilen ville säga Kusten är klar. 

Vi joxade med ungarna som satt i skrindan och jag tänkte att jag tar vägen om den snabba bilen och byter några ord med chauffören så jag stegade ditåt med ungarna på släp. I framsätet satt två killar som stirrade på mig när jag stod utanför. Ytterst tveksamt vevade chauffören ner sin ruta och jag påpekade vänligt att det är 30 här på vägen och jag våra barn cyklar här och nu börjar det bli mörkt och du kanske kan tänka på det nästa gång? Han fann sig snabbt och svarade lika vänligt och artigt att ja det kanske ha gått lite snabbt där men han ska tänka på det och Tack för att du sa till. Tack för att du lyssnade sa jag. Så fick han syn på de halloweensminkade barnen och sa till sin kompis Kolla va söta! Har vi något godis? Jag uppfattade att killen bredvid var väldigt obekväm och på spänn men tolkade det nog mest som att han tyckte att det var lite pinsamt att en soccer mom hade synpunkter på deras bilkörning. 

Jag vinkade hejdå och fortsatte liksom yttervarvet om snabba bilen, så jag gick mellan den och bilen som väntat. Då blev jag sådär i periferin medveten om att det var fyra killar totalt som kommit i snabba bilen Samtliga ursäktauttrycket invandrare. Jag hade inte reagerat om det inte var för att killen i den väntande bilen var så olik dem. En "helt vanlig" svensk kille och han samt de övriga två från snabba bilen stod tätt ihop mellan bilarna och smusslade med något. Jag kände spontant De har inget gemensamt med varandra. De är alldeles för olika, de är inte kompisar, de känner inte varandra men jag hade hunnit om hörnet innan jag fattade att de måste ha sålt/köpt något olagligt. 

Jag lade ihop smusslet, den spända stämningen och plötsligt i min fantasi hade de vapen på sig och kanske var det bara min smala tur och tacksamt naiva jag-fattar-inget-ha-en-fortsatt-trevlig-lördag-Nu går-vi-hem-och-lagar-middag!-bubbla som gjorde att de inte kände sig tillräckligt hotade för att... ja, jag vet inte. Det är lätt att tankarna skenar. Säg gärna att jag är fjantig. Jag skulle på riktigt uppskatta det.