Rädda världen

Hon som serverar lunch i matsalen har påtagligt ofta blåmärken i ansiktet. Första gången jag tänkte på det var efter jul, då hon hade en riktigt saftig blåtira. Det var många som omtänksamt frågade och hon sa att hon skulle visa sitt barn något trix med en jojo och hade fått den i ansiktet. Det lät ändå trovärdigt men sedan dess har det varit flera blåmärken och jag tycker det är så svårt.

Tänker på min svägerska som berättade att en av hennes kollegor kom till jobbet med blåtira och när de frågade vad som hänt sa hon som det var: Att hennes sambo slagit henne. Det blev en ganska fin historia ändå, för hela arbetsplatsen slöt upp bakom henne - hängde med henne hem för att hämta grejer, hjälpte henne fixa ny bostad, hjälpte henne med det juridiska (advokatbyrå) osv. Det blev bra. Det har gått bra för henne efter det.


Det är så sjukt att när det är en kvinna som kanske fått/får stryk av sin man så tittar man åt andra hållet. Det är smutsigt. Man pratar inte om det. Hon har ju inte gjort något fel men ändå vill ingen fråga eller säga något, för att inte genera henne. Jag tror på riktigt att det är så folk känner. Att det är för hennes skull man inte frågar vad som har hänt.

I väntrummet inför förr-förra ultraljudsundersökningen sa jag till Make att när vi blir förmögna (ett ständigt återkommande samtalsämne hemma hos oss) så ser jag väldigt mycket fram emot att kunna välja ett antal organisationer att stötta ekonomiskt. Då menar jag inte ge en slant i månaden till Läkare utan gränser (en större slant än jag ger nu) utan något där man verkligen gör skillnad. Det första jag vill börja stötta är en lokal organisation, typ Kvinnojouren. Jag vet att de har extremt tight med pengar och tänk om man kunnat köpa en fastighet där organisationen kan inhysa kvinnor och barn som behöver någonstans att ta vägen. Det hade känts så bra. Just varje gång jag är på MVC/UL tänker jag på det, för de har sånadär informationslappar på toaletterna, där man kan ta en liten lapp med telefonnummer om man blivit utsatt för våld hemma, och det är många som tagit lappar. Kvinnor med bebisar i magen oroar sig för att bli utsatta för våld. Hemma. Det gör mig gråtfärdig.

Och så när jag funderar på om jag borde fråga lunchdamen om hur hon har det - jag har inget att erbjuda, annat än sympati. Tänk om jag kunnat säga Du, jag har ett ställe om du behöver någonstans att ta vägen. Säg till bara. Vad ska hon med min sympati till?

Gullet

Son är så söt när han drar runt på "sin" pall. En ganska otymplig trappstege från Ikea som jag spraymålat knallröd. Den står i köket och så snart man pysslar med något där hör man det hasande ljudet och tapp-tapp-tapp när han klättrar upp för att se vad man gör.

Igår pekade han på en gul konserv jag har på prydnadshylla, franska sardiner i citron och Son ba': "Makrill!"
Makrill? Var fick han det ifrån? Vi har aldrig någonsin haft makrill hemma men plötsligt pratar han om makrill och knäckebröd. Är det något han fått på dagis? Äter han det? Glömde fråga imorse när jag lämnade.

Annars älskar jag när han säger "En sån har vi på dagis!" Blir så varm i hjärtat över att han har ett vi som inte är familjen. Han skapar sina egna sammanhang. Och han har sina kompisar. Så gulligt att man kan vara treåthalvt och ha kompisar.

Samtidigt, på jobbet

Min efterträdare skulle ju se till att jag fick en soft nedrampning (hade jag tänkt) men så blev det en befintlig kollega som tar över och han avslutar sin nuvarande tjänst typ idag och på tisdag åker han på semester i två veckor. Jag kommer alltså 1) ha typ två dagar på mig att lämna över och 2) få en helt o-soft nedrampningsperiod, springa över mållinjen med andan i halsen som inför vilken semester som helst.

Visst, mycket man slipper lära honom men ändå.




F ö lite spattig sedan frågeställningen om nytt jobb väcktes. Nu när jag fått lite tid att tänka på det inser jag att jag (faktiskt) är sugen och jag börjar liksom flytta in lite mentalt i tjänsten. Fast nu i dagarna började det rullas ut en riktigt omfattande organisationsförändring som än så länge bara rör högsta nivåerna, men det kommer ju påverka hela vägen ner till oss gräsrötter. Mellan raderna och om man spekulerar lite kan det vara så att han som skulle bli min chef möjligen sitter lite löst (i a f på nuvarande funktion) och det är han som ska driva frågan med att sätta nya organisationen neråt. Gissningsvis lite stiltje på den fronten nu då.

Och igår satte jag kronor och ören på vad mitt Katastrofprojekt kommer kosta i uteblivna besparingar. Det var inte nådigt. Min chef såg ut som han fått ett slag i magen när jag sa hur mycket så nu är jag orolig att han ska ångra sin nominering. Jag hade i o f s flaggat innan för det där projektet, men inte lika konkret. Hade ont i magen halva dagen på grund av det.

34+0

Besök på MVC igår. Jag undrade vilken sorts smärta man ska vara uppmärksam på. Fick svaret att om det är ihållande smärta som inte går över när man vilar, och om livmodern känns alldeles spänd/hård så ska man definitivt ringa förlossningen och rådgöra med dem.

Jag beskrev så som det var i början av veckan, när jag hade som jobbig mensvärk och det inte gick över fast jag vilade. Till slut tog jag en varm dusch och somnade för att bli av med det. Barnmorskan sa att om det händer igen så ska jag absolut ringa. I så fall kan de vilja ge lite kortison så att bebisens lungor ska utvecklas lite snabbare. Jahupp.

Det är väl dumt, men jag är på något vis så inställd på att den ska komma tidigare än planerat. Gör den inte det kommer jag bli helt förvirrad. Typ som med Son, fast precis tvärt om.

Äsch, den här gamla surdegen?

Så här föräldraledighet -3 veckor verkar det som att jag äntligen fått ett surdegsprojekt i hamn! Det har pågått betydigt längre än jag varit anställd och jag har tagit mig an det. Inte så att jag varit tvungen, ingen hade klandrat mig om jag bara sagt att det inte går, men det var det rätta att göra - fullständigt hål i huvudet att inte göra det, så därför har jag bara inte kunnat ge mig.

Oj, så jag slängts mellan hopp och förtvivlan. Värst var när det stod klart att alla, alla, var överens om att det skulle göras men p g a bristfälliga interna rutiner sades det att det inte gick att göra, för vi visste inte hur vi skulle dokumentera det! Argh! Då var jag nära att slänga in Hotel Selection-handduken. Bröt ihop, gnällde för chefen som typ ba' "Jag hade kunnat säga till dig redan från början att det inte skulle funka" och gick vidare. Tog upp tråden: Bad, fjäskade, krävde, övertalade. En ny chef på 'andra sidan' gjorde sitt till och från en vecka till en annan hade det rasslat till så pass att jag i förmiddags kunde ringa den mest påverkade leverantören och inleda samtalet med orden "Jag har väldigt goda nyheter..."

Mental segergest och klapp-på-egen-axel. Lägger detta på listan över anledningar att öppna en flaska champagne om sisådär en fem veckor.

33+5 - Gravidhjärna

Åkaj, bebis är nu dokumenterat helt okej! Bara -9 procent på kurvan men det är ingen som helst fara. Skönt! Nu är det ju inte lika kul att gå på ultraljud heller, som det var i början, när man faktiskt såg något. Jag trodde inte man kunde tröttna på att gå på ultraljud, men det kan man tydligen.

För att krydda upp tillvaron lite upptäckte jag när jag var nästan framme vid lasarettet att jag inte hade telefonen (och alla kort) med mig. Fick en såndär kallduschkänsla att jag lagt den på moppe-sätet och kört iväg. Lugnade mig med att det var mer sannolikt att jag bara lämnat den på jobbet men var ändå lite nervös och hade inte ro att njuta av efterföljande lunch med Make. Såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att gå med mössan i hand till IT och be om att få en ny telefon igen. De har precis slutat titta misstänksamt på mig när jag kommer dit.

Nå, telefonen låg snyggt och prydligt i kvarlämnad handväska när jag kom tillbaka till kontoret. Nu är jag shoppingsugen, antagligen som en lättnadsreaktion. Mmmmm, shopping... Inget till mig, så klart men har under ganska lång tid gått och drömt om att börja byta ut hemmets handdukar och badlakan till Hemtex Hotel Selection. Jag köpte hem en liten handduk, billigaste varianten, där ifrån som jag tvättat några gånger för att se hur den beter sig när den inte är sprojlans, och den är fortfarande lika ljuvligt fluffig. Mmmmm, Hotel Selection... Nu har de 25% rabatt och jag har några kassar textilier som ska kasseras och som man får en liten tillgodo-slant för, så... Ja.

(Ironiskt förresten, eftersom handdukar på hotell aldrig är mysiga.)

WTF?

Ekonomikillen knackar på, vill prata om ett av mina projekt som på grund av omständigheter jag verkligen (alltså, verkligen!) inte kan påverka har gått käpprätt åt pipsvängen. Hua, vill knappt tänka på det. Jag lyfte saken med min chef förra veckan, om hur vi ska rapportera det för nu har jag bara låtit bli att ta upp det i månadsrapporten. Jag säger till ekonomikillen att jag tar det med chefen när han är här på onsdag. Känns som en sådan sak man hellre tar face-to-face själv. Visst, bra, säger han. Så gör vi.

Tio minuter senare får jag ett cc-mejl från ekonomikillen till min chef, där ekonomikillen frågar chefen hur han vill göra med mitt katastrofprojekt.


Asså?!

En introverts bekännelser

I somras kom det mejl från en gammal kollega, från första jobbet jag hade efter plugget. De höll på att dra ihop en reunion med det teamet vi jobbade i då. Jag hanterade det moget och professionellt (dvs ignorerade alla kontaktförsök) men till slut SMS:ade hade mig och då gick det liksom inte att undvika längre.


Planen var/är att gamla teamet ska ses i Nyköping i slutet av september. Fredag kväll till måndag morgon, helst. Bo någonstans, typ en stuga eller vandrarhem eller liknande. Umgås en hel helg. Visst finns det en och annan i det teamet jag fortfarande saknar att arbeta ihop med. Den lille britten Mike som fortfarande är en av de klokaste personer jag träffat. Chefen A-K, som bevisade en gång för alla att en chef kan ha så jävla mycket pondus utan att tumma på humor och omtanke. Att säga att hon är skarp och kompetent är underdrifter och nästan lite orättvist. Nu är hon kvalitetsdirektör på ett av Sveriges Stolhets-företag.

Annars kände jag spontant att stänga in sig en helg med föredetta kollegor man inte träffat på sisådär 7-8 år vore en mardröm. Jag ser det framför mig, man har det helt okej första kvällen, pratar gamla minnen men sedan inser man att man inte har något gemensamt, annat än just de gamla minnena.
Då ska man fylla ut ytterligare ett dygn eller två med artigt kallprat. Mardröm, särskilt för en introvert person som jag. Jag skyllde på att jag är höggravid då (eventuellt antydde jag att bebisen skulle kunna komma när som helst vid det laget), skrev något vitsigt om att det hade blivit en minnesvärd reunion om det slutade på förlossningen. Sedan har jag inte gått in på tråden en enda gång.

Vad chefen frågade

Jo, chefen är ju som tidigare nämnts inte den som lindar in saker och ting. Rakt på sak sa han att han helst haft samtalet med mig face to face men nu fick det bli så här (kallsvetten börjar bryta fram). Så säger han att man tittar på en omorganisation (mer kallsvett) och slutligen kommer frågan om jag skulle vara intresserad av att ta över efter honom.
"Du menar... hålla ihop allt?" Frågar jag, en smula fåraktigt.
"Ja. Som inköpschef." Säger han.
Det var då jag började fnissa och inte kunde sluta fnissa.

Jag blev så förvånad. Omorganisationen hade man väl kunnat förutse men att jag skulle vara aktuell att ta över - den var rätt otippad. Jag har ju verkligen mest flutit med sedan jag började här, inte känt själv att jag ansträngt mig mer än jag behöver och sedan jag blev gravid har jag varit rakt av trög i huvudet. Dessutom sa jag på vårt utvecklingssamtal att jag inte såg någon väg framåt här, att jag inte för ett ögonblick trodde att jag skulle ha en chans att fixa chefens jobb. Inte så att han då sa emot mig heller (inte hans stil).

Omorganisationen gör jobbet lättare. Istället för att, som chefen gjort, ansvara för ett stort team på två sajter och fara som en vettvilling emellan kommer det bli två team på varsin sajt, med varsin chef.
Så tjejar man till det, frågar chefen om han verkligen tror att jag klarar det och han tålmodigt säger att han inte ställt frågan omhan inte såg mig som fullt kapabel att klara jobbet.
Samtidigt var han tydlig med att det bara är en fråga om intresse, inte ett erbjudande. Det är fortfarande många som ska säga sitt. Och så ville han veta om jag var intresserad helst direkt men i a f innan slutet av dagen, jag bad att få fundera några timmar.

Funderingarna: I första hand, klarar jag det? Kan jag leverera? Orkar jag vara chef över mina nuvarande kollegor? Särskilt en av dem oroar jag mig för. Orkar jag vara besvärlig och jaga dem på resultat? Kommer jag vakna på nätterna av att rummet snurrar pga stress som jag gjorde under förra jobbet? Är jag tillräckligt strukturerad för att hålla ihop allt? Kommer det finnas någon support uppifrån? Jag skulle rapportera till en fransk chef och inbillar mig inte att jag kan ringa honom i tid och otid för att bolla frågeställningar. Jag hade behövt ha en "coach", kanske någon extern.

Samtidigt, det är en möjlighet och jag vill ju gärna säga ja till möjligheter. Vill bara göra det av rätt anledning, inte för att jag är smickrad över att få chansen. Det vore en verklig utmaning, jag borde ha kapacitet att fixa det men jag får jobba hårt. Mellan raderna fattade jag på chefen att han ser en stor del av utmaningen i att samarbeta tvärfunktionellt och det har jag visat att jag är bra på. Jag är sjukt bra på folk och egentligen är jag ju intresserad av ledarskap, brände mig bara lite på förra jobbet, blev lite avskräckt (vilket jag också nämnde för chefen på utvecklingssamtalet). Jag har alltid varit öppen med vem jag är, aldrig försökt mörka svagheter eller misstag/dåliga erfarenheter och det är skönt i det här läget.

Så har vi det som inte ska spela någon roll, men som jag ändå gottar mig lite åt. Jag får frågan, jag som är enda tjej i (lokala) teamet på sex personer, dessutom yngst, dessutom höggravid. Minst tre av de andra skulle kunna se sig som mer kvalificerade för tjänsten, två av dem tror jag skulle tacka ja dessutom.

Så när jag gått och halv dag och funderat, pratat några rundor med Make, ringde jag chefen och sa Ja, jag är intresserad. Dagen efter (igår) flaggade han orgförändring för teamet men utan att nämna några namn så klart. Nu får vi se vad som händer.

Vissa förmiddagar är inte som andra

8.40 - Byter ett par ord med en kollega. Oklart hur det kom på tal, han frågade väl hur jag mådde och sa något om att "det är magiskt, det där" och så - väldigt otippat - vände han bort blicken och sa med grötig röst: "Alltså, allvarligt. Det finns inget vackrare än en höggravid kvinna" vilket hade kunnat vara sliskigt men han lät så uppriktigt rörd (och han är inte sådan) att jag var helt okej med det uttalandet.

10.20 - Jag kommer in i ett konferensrum där en kille som gjorde praktik här innan sitter. Han intervjuade mig om mitt jobb vid ett tillfälle, annars hade jag inget med honom att göra men det kom sig så att jag klappade honom på axeln när jag gick förbi istället för att ta i hand.
Så sa han som bjudit in praktikanten att det var för att den tredje närvarande (man) på mötet skulle få "klämma och känna" lite på praktikanten (alltså - lära känna honom) och jag sa att det klarade jag ju av på tio sekunder. Skämt från de övriga två om att stackars praktikanten hade axlar som man gärna ville klämma och känna på och vi garvade innan det slog mig att jag eventuellt sexuellt trakasserat den stackars praktikanten (som i o f s inte på något vis såg missnöjd ut men ändå). Var tvungen att be om ursäkt för säkerhets skull.

10.35 - Jag ursäktar mig från mötet eftersom chefen ringer. Han undrar om jag kan gå undan någonstans och då blir man lite nervös. Så säger han, som vanligt utan att linda det, något som är oerhört överraskande men ändå positivt för mig och jag vågar inte skriva vad (än) men jag blir så paff att jag börjar fnissa och kan inte sluta fnissa.



Ja, jävlar.

Namn

Fördelen med en tjej är att det finns så många fler fina tjejnamn än killnamn!
Oj, vilken konstig mening det blev - jag ser det ju själv, men med Son hade vi jättesvårt att hitta/bestämma oss för ett namn vi gillade men tjejnamn finns det ju precis hur många som helst man älskar.

Helst vill vi ha något som finns (funnits) i släkten. Det ville vi med Son också, men fick inte till det, mer än att han i mellannamn heter Holger efter Makes farfar. Inte ett namn någon av oss egentligen tycker är särskilt fint, men det passade bra ihop med förnamnet och Make tyckte väldigt mycket om sin morfar.

Nu har vi en short list på tre namn:
Elsa (efter Makes farmor. Det är bara så himla vanligt nu.)
Vera (Egentligen inget släktnamn även om min gammelmormor hette det i mellannamn. Jag har alltid tyckt att det är väldigt vackert.)
Signe (Min gammelfarmor. Vackert men jag känner att jag läspar lite när jag uttalar det.)
Alla tre passar ihop med Sons namn.

Och så har jag sagt till Make att jag absolut vill att hon ska heta Jytte i mellannamn, efter min farmor. Det känns väldigt, väldigt angeläget.

Så har vi Josephine som av någon anledning bubblat upp från ingenstans på min lista. Tveksam hur bra det passar ihop med Sons namn, det är ganska omaka men man kanske inte ska fästa så stor vikt vid det? Svårt. Hur som helst: Vi kommer inte bestämma oss förrän bebis är ute.

Nedräkning

Idag en månad kvar innan jag slutar jobba!


Hoppas så att jag kommer ha lite energi för de där veckorna innan bebis kommer. Son får vara på förskolan 15 timmar/veckan och bara det känns lyxigt. När han föddes hann jag inte ha någon tid alls hemma. Jag arbetade sista dagen Skärtorsdagen 2014. Sedan satte det igång natten mellan Annandag påsk och tisdagen så bortsett från påskhelgen blev det inget ledigt så som jag planerat för.


Nu går jag och gottar mig orimligt mycket åt att allt är i så bra ordning. Vi ska inte managera nyfödd bebis med husrenovering. Vi har allt vi behöver. Det lilla vi kommer köpa är för att vi vill, inte för att vi behöver. Allt står på plats. Bara finlir kvar. Mysa till bebisrummet lite. Tvätta upp alla de minsta kläderna och stoppa i lilla pistagegröna byrån. Organisera och städa skötbordet. Bädda spjälsängen. Köpa mini-böjor (åh så gulligt med mini-blöjor!). Ta fram liggdelen till vagnen och preppa den.

Så jäkla kaosigt allt var när Son var nyfödd. Husrenovering och vuxenrelationen som gick från rosaskimmer till (nästan) total ödeläggelse nära nog över en natt. Så blir det inte den här gången.

Nyansskillnad

Här får man ju frågan "Vet ni vad det blir?" tusen gånger om dagen och jag är så kräktrött på att folk inte kan komma på något annat att fråga om. Mitt svar har f ö hundra procent av gångerna varit "Vi hoppas på en liten människa" men börjar ledsna och säger bara nej nu. Vi vet inte. Skit i det du, vill jag säga.


I Rom frågade alla "Blir det en flicka eller pojke?" - utgick ifrån att vi visste för där tar "alla" reda på det. Inte ens en fråga om. Och när vi sa att vi inte visste: Stora förvånade ögon. Va? Vet ni inte? Nähä.


Vet inte om det är för att de är så mycket mer blått/rosa där. En teori i alla fall, att det är viktigare att förbereda genom att fixa allt i rätt färg. Säga vad man vill om italienarna, men unisex är inte riktigt deras grej.

32+4 Var känsla har sin tid

Igårkväll kunde jag inte somna för magen krampade så. Ganska länge. Det känns ju alltid längre när klockan är sent och man är trött men det gjorde så inåtahelvete ont. Som värkar, riktiga värkar. Kom och gick, kom och gick.

Övervägde att ladda ner någon såndär värk-app till telefonen för att ha underlag om jag blev tvungen att ringa förlossingen. Så avtog det efter vad som kändes som 45 minuter och jag kunde somna.

Igår pratade jag med Kusin om hennes (två) förlossningar. Hennes nummer två var väldigt-väldigt likt hur det var för mig med Son (fullt uthärdliga värkar i ett dygn, vattenavgång som på film och sedan ett fåtal jobbiga timmar innan bebisen var ute), med skillnaden att hon gick över tiden och upplevde själv att hon var mycket tröttare på grund av det. Med nummer ett var det så som jag varit lite rädd för, att vattnet ska gå från början. Jag har tänkt att om vattnet går tidigt kommer det göra så jäkla ont direkt och blir så himla jobbigt under längre tid men hon upplevde det inte alls så. Alla är olika osv, men det var ändå skönt att höra.

Jag fattar fortfarande inte att jag har en bebis, en liten individ i magen. Jag borde se fram emot att få lära känna den (henne) men det är för abstrakt. Det är "bara" något som lever runt i min mage. Jag ser ärligt talat mer fram emot att sluta jobba än att få träffa bebisen. Samtidigt: Jag tillåter mig att känna så, för jag vet att när det väl är dags och vi får träffa (henne) kommer allt komma, all kärlek och lycka och förälskelse och tredagarsgråten och uppgivenheten inför det stora i livet, inför allt man inte kan styra och Tänk Om Jag Dör Imorgon. Var känsla får ha sin tid.

En mini-mini

Okej, så det blev inte sista ultraljudet. Nytt igen om knappt två veckor eftersom bebis inte ser ut att hålla sig på kurvan utan nu droppat ner under normalfördelningen (-7 på kurvan för fyra veckor sedan. -21,7 i fredags). Det som är bra är att alla proportioner stämmer, så de tror att den bara är liten vilket, för att citera barnmorskan: "man får vara".

Make tycker jag äter för dåligt. Han har blivit en riktig hönsmamma och jag gottar mig lite åt det. Annars tycker han alltid att jag unnar mig för mycket. Han har så mycket Luther i sig, och jag är livsnjutare. Nu har jag i stort sett ingen aptit. Det känns alltid som att jag precis ätit.

Idag har vi ledig dag. Son är hos mormor och morfar och jag tänker skriva större delen av dagen. Framförallt ska jag jobba med Sympati För Huvudpersonen, efter coachning från Amanda!

32+1 - Sista ultraljudet

Idag ska vi på sista (utgår jag ifrån) ultraljudet. Ett -tillväxt eftersom jag bara har två kärl i navelsträngen och då gör i a f vårt landsting extra ultraljud som rutin. Eftersom det var cirkus om fosterrörelserna för några veckor sedan gjorde de ett tillväxtultraljud då också, och sköt upp det vi redan hade planerat till nu.

Jag räknade ut att dagens blir det sjätte ultraljudet för vår bebis och det blir på Ultraljudsmottagningen vilket känns trevligt. En mysig barnmorska och skärm så man ser. De senaste två har läkare gjort och då har det bara varit tjoff-tjoff Jo-det-ser-bra-ut! Mobil UL-enhet med bara en integrerad skärm så jag har typ inte sett något alls och Make har kunnat sitta och luta sig åt sidan och kolla lite över läkarens axel men inte mer än så.

Så idag blir det lunchdejt med Make, sådan Ultraljud och det hade varit så skönt att gå hem sedan, ta ledigt i eftermiddag. Städa huset. Jag skulle kunna med gott samvete. Har fyra timmar från semestern som inte syns i flexen, som jag tänkt ta ut vid tillfälle. Tänk om man skulle...?

Om att inte göra det svårare för sig än man behöver

På senaste MVC-besöket frågade BM om amning, hur det funkade senast (bra) och hur länge jag ammade (slutade helt när han var ett år). Inga problem alls? frågade hon. Inte sår/ont eller något?


Jo för fan, visst gjorde det ont som tusan i början men efter att ha lidit och nästan dragit mig för att amma några dagar/en vecka köpte jag sånadär silikonskydd för att skona boobisarna. (En smula provokativt från min sida att berätta det, vet att de inte gillar sådant och kan bli tokig på att de är så konservativa. Inget som gör det enklare är bra. Börjar man med silikonskydd kommer bebisen aaaaldrig vilja amma utan. Ger man flaska en gång kommer bebisen aaaaldrig vilja amma igen.
På BB när jag klagade över att det gjorde så ont att amma sa de bara att Jo, det gör ont i början. Det behöver ju inte göra ont. Eller - de kan ju i a f försöka tipsa om sätt som underlättar istället för ba' Jo men så är det, suck it up.)

"Jahaaaa.." sa BM angående silikonskydden. "Så då fick du använda det sedan, resten av amningen?" (De tror ju verkligen på det själva också.)
Nej för fan, sa jag. Jag använde det varannan gång i kanske två veckor. Sedan var jag så härdad att det inte behövdes längre. Nemas problemas.


Samma sak med flaska. Vi gav Son flaska någon gång ibland, redan från början, så att han skulle vänja sig vid det och så att man skulle kunna vara flexibel. Det är en mardröm för mig att inte ha fungerande alternativ till amningen, att sitta fast och bara ha två/tre-timmarsfönster att göra något eget. Jag förstår inte att inte alla gör så utan litar blint på vad "vården" säger och vågar inte ens testa förrän ungen är ett halvår och då är det inte säkert att den accepterar annat än bröstet. Så får de sitta där och inte kunna göra något alls och hur kul är det?

Söndagsmorgon i Rom

Ungefär lika trött (fortfarande) efter Rom-helgen som jag förutspådde. Alldeles för lite sömn. Gatan vi hyrde lägenheten på var en jättefin och mysig gågata, nästan helt knäpptyst på nätterna men när det är så knäpptyst hör man ju vartenda ljud desto bättre. Jag hade nästan föredragit trafikbruset och sirenerna, det vänjer man sig vid ganska snabbt, men när de satte igång tidigt, tidigt på morgonen med klonkande och smällande och städande och vad de nu gjorde, gick det verkligen inte att sova.

Natten mellan lördag och söndag passade jag enligt tidigare löfte brudparets ettåring. Första gången han sov utan sin mamma och pappa. Det gick ändå över förväntan, men det var så hjärtskärande när han vaknade till, tittade på mig några sekunder och det sedan gick upp för honom att jag inte var hans mamma. Lilla vännen. Inte kan man förklara för en ettåring heller, varken före eller i stunden.

På morgonen var han grinig som tusan så jag lade honom i vagnen och gick en liten promenad. Jag hade öppnat syrrans kylskåp men inte direkt sett något jag var sugen på att äta till frukost. Gick längsmed parken vid Castel St Angelo, vek upp höger på paradgatan upp mot Petersplatsen. Klockan åtta på morgonen och helt stilla, nästan inte en bil ute. Morgonmässa med öppna portar i någon av sidokyrkorna. Ettåringen somnade i vagnen. Några enstaka jetleggade turister som var ute tidigt och tog selfies med domen i bakgrunden. Vek höger igen, ner mot muren. Hamnade på ett öppet café/restaurang, faktiskt på hörnet av vår gata. Satte mig ute under ett parasoll trots att det började droppa. Beställde frukost. Panini men ost och skinka, färskpressad juice, caffe latte. Regnet tilltog, till slut regnade det så kraftigt att jag var tvungen att gå in med vagnen och barnet vaknade men den där halvtimman i stillhet innan dess, sitta ute, skyddad från regnet och äta en god frukost blev på något vis helgens höjdpunkt.

Befogad fråga

Kvällen efter bröllopet satt vi alla runt Syrrans köksbord med take-away-pizzor och Make (som inte är jättevass på engelska) ställer en fråga som börjar med orden:
"So have you done it.." och gör en paus för att hitta rätt utryck. Samtliga övriga runt bordet slutar tugga, stirrar på honom och det är tyst som i graven i några sekunder innan han fortsätter och avslutar frågan som går ut på om de gift sig på ett sätt så att det även är giltigt i Sverige.

Vi andra skrattade så tårarna rann, alla utom Make och tvååringen - båda ungefär lika oförstående.

Gammal och trött

...känner jag mig.

Vi har en konsult inne, en junior kille men som verkligen har det lilla extra. Han fattar saker direkt, tänker själv, kommer med initiativ och är inte rädd för att hugga i. Jag ser på honom och tänker: Så där var jag också för tio år sedan.

Om inte han också blir gammal och trött som jag så kommer han gå hur långt som helst. Precis som alla sa att jag skulle göra. Det är bara det att jag inte vill. Det lockar mig inte längre att 'gå hur långt som helst'. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig i soffan hemma och inte gå en meter till, någonsin. Fast naturligtvis ändå med samma lön som nu, haha.


(One of those days.)

Poll vid fikabordet

(Ej på eget initiativ.)

Nio av tio församlade tror att det är en kille. Min favoritkollega Jenny tog chansen att kolla in min rumpa. Den tionde är stenhårt övertygad om tjej, inte ens att alla andra gissade kille fick henne att tveka. Det kommer bli hon som har rätt men det sa jag inte till dem. Vet inte varför det känns så privat att avslöja könet. Jag kände jättestarkt även med Son att jag inte ville att någon skulle få veta innan, men den här gången har jag varit så glad åt att det är en tjej att jag inte helt kunnat hålla mig.

På tal om polls så har Make en kusin som är gravid för andra gången och hon verkar helt manisk med det. Förvisso helt manisk med det mesta, men hon hade typ organiserat en vadslagningspoll på Facobook (?) där hon ville att folk skulle tippa på vilket datum de tror att bebisen kommer. Eller om hon hade mejlat, lite oklart. Jallafall, inte så att hon tar det lilla lugna och tänker att de som tycker att det är kul svarar och resten är inte intresserade, utan nu jagar hon Make kring hans deltagande. Mycket märkligt beteende.

30+6

Jobbigast just nu är vad jag tror är ischiasbesvär. I Frankrike i somras blev jag ståendes mitt på trottoaren på strandpromenaden, mitt i ett steg. Kunde inte ens skifta kroppsvikten. Folk fortsatte gå och jag kände det som att jag inte kunde andas, fick panik, började gråta, ingen märkte något utom en kvinna i en butik som kom ut och frågade hur jag mådde, hjälpte mig att sätta mig ner. Det gick över på fem minuter.


Igår åkte jag hem vid lunch för att jobba hemifrån resten av dagen. Ny ischias-jox och jag kunde i alla fall ta mig till sängen där jag låg och hyperventilerade några minuter. Det är nästan så att jag svimmar. Synfältet krymper, det blir svart i ögonvråna.


Så igen idag på förmiddagen när jag pratade med en av konstruktörerna. Han ba': Hur mår du? (såg att jag höll mig krampaktigt i hans dörrkarm) och i det läget finns det två vägar att gå: Skratta eller gråta. Jag lyckades skratta om än något sprucket och jag såg att han såg på mig att jag var precis lika nära att börja gråta. Pallar inte gråta inför kollegor, inte ens om det bara är p g a smärta.

Öhhh...?

Jag tror att jag precis blev erbjuden doula-tjänster av en kille i produktionen? Asså, på riktigt. Han är rätt märklig men som jag förstod saken ser han sig som lite av en förlossningsexpert.

"Har du någon som är med dig när det är dags?"
Öhh, ja min man.
"Jaha. Jaja, men du vet, om det är så att han inte riktigt pallar eller så, så är det bara att ringa. Jag bor jättenära sjukhuset, så jag kan vara där jättesnabbt."

Då kom en tredje kollega och avbröt (guschelov) och sa något som gjorde att jag fattade att han verkligen är en doula-wannabe. Herreminje.

Gyllene

Nu har jag äntligen kommit på vad jag ska göra med allt (nåja) gammalt guld jag har liggandes hemma: Det ska göras om till ett hängsmycke med barnens namn, som jag ska ha i en lång kedja om halsen. Det svåra är hur det ska se ut. Jag har bildgooglat i evighet men hittar ingen inspiration som känns rätt. Grejen känns dock väldigt rätt. Jag har mina ringar som är symbolen för mig och Make men vill ha något motsvarande för barnen, något jag alltid bär med mig och som är kopplat till dem. Herreminje, det är första gången jag skriver/säger/tänker "barnen".

Jag ser väldigt mycket fram emot att omsätta förlovningsringen till något fint. Inte den jag bär nu, utan den som ligger i lådan hemma, ett litet monument över exakt hur korkad, godtrogen och självdestruktiv en tonåring kan vara.

Vi förlovar oss den första i första, år tvåtusen! sa han. Det blir coolt!
Om vi förlovar oss så kommer jag verkligen känna att det är på allvar, då kommer jag aldrig att vara otrogen mot dig sa han.

På riktigt. Han sa så. Och jag ba' Ehhh Okej? Ringen fick jag ta mina egna sparpengar för att köpa. Han ville att vi skulle ha fina ringar, stora.
Mamma började gråta när jag berättade.

Nyår firade vi i hans lilla etta i Göteborgsförorten. Hans bror med flickvän var också där, de bråkade hela kvällen. Brorsan hade köpt ett fint halsband till sin tjej i julklapp för livförsäkringen de fått från sin pappa och han använde det som slagträ hur länge som helst efter. Så fort han blev arg på henne sa han till henne att ta av halsbandet för hon förtjänade inte något så fint.
Min kille var aspackad redan vid 22-tiden och hans bror som vanligt ännu mer packad. Brorsan tafsade på mig, tryckte upp mig mot väggen och när jag "skvallrade" för min kille hotade brorsan att slänga ut mig genom fönstret (på sjätte våningen). Min kille sa att jag inte skulle bry mig så mycket, "Han är bara full, han menar inget med det."
Eftersom han själv kände att han höll på att bli så full bytte vi ringar i köket redan vid 22-tiden istället för att vänta till 12-slaget, för han ville "komma ihåg det efteråt" som han sa.

Det är klart att han var otrogen ändå men när jag fick reda på det blev jag bara glad. Lättad och glad för det var sparken i ändan jag behövde för att lämna honom. Vi hade varit på fest och hans bästis, som alltid var schysst mot mig, hamnade i enrum med mig och berättade hur det var, att min kille låg med allt som rörde sig. Mamma kom och hämtade mig. Min kille stod utanför festlokalen och skrek efter mig när jag åkte.

Det tog mig närmare tio år att bli redig efter det förhållandet, någon gång ska jag skriva ett inlägg om det, men jag tror att brorsans tjej hade det ännu värre. Och guldringen ska bli något vackert.

Helgen: Fail

Mysiga fredagskvällen inleddes med (som jag fick  klart för mig ganska långt senare) ett missriktat "skämt" från Makes sida. Cirka två dygn senare kunde jag landa i insikten att Okej, jag överreagerade kanske en smula när jag slängde träsleven i stekpannan, skrek "Laga din egen jävla mat då!" och sedan varken pratade med honom eller ens gick med på att titta på honom resten av kvällen. Jag somnade som klubbad innan 21 och han hade legat vaken halva natten.

Jag har för lätt för att somna när jag är arg. Det stör mig inte. Jag somnar. Han kan inte sova när vi har bråkat eller när han är upprörd. På lördagen skulle han åka vid 10 på förmiddagen. Metallicas ersättningskonsert i Köpenhamn. Han såg ut som en fallfrukt i ansiktet av sömnbristen. Vi var fortfarande inte vänner när han åkte men kramades i alla fall och sa några snälla ord. Det kan hända så mycket. Bilolyckor och terroristatacker. Ariana Grande, liksom.


Igår var mitt tålamod precis som bortblåst och stackars Son fick ta all skit. Jag har en ganska avslappnad inställning till föräldraskapet annars, tänker att sålänge man visar att man älskar dem så reder nog det mesta ut sig, men för typ första gången (?) någonsin fick jag så dåligt samvete att jag grät för att jag var så taskig mot honom. Okej att man inte har oändligt tålamod alltid, men jag snäste åt honom. Flera gånger. Och då hade han inte gjort något fel, bara ställt sina små gulliga frågor med sin gulliga lilla röst, men det slog bara slint för mig. Man snäser inte åt sin treåthalvtåring, det gör man bara inte.

Make kom hem vid lunchtid, stämningen god igen. Jag körde lite planlöst på loppistur, kollade några möbelbutiker. Han gav Son full attention, lekte kafferep i evighet och tog med honom till stora lekplatsen. Fick lite städat hemma, lade på en duk på matbordet för första gången sedan semester (vilken skillnad!), plockade blommor i trädgården och putsade silverljusstaken. Son somnade i vettig tid, jag tände massa ljus och helgen fick i alla fall ett tusen gånger bättre slut än början.

30+1 Flodhästen säger hej

Som att det kom över en natt. Så tung och otymplig som idag har jag inte känt mig hittills. Idag känns det som att ovansidan av låren tar emot på magen när jag går i trappor. Det gjorde det inte igår. Jag har haft så "hög" mage, har jag själv tyckt men nu är det som att den sjunkit ner en decimeter.


Och trött i ryggen. Skulle vilja ha en riktigt massageomgång. Förra gången minns jag att det var omöjligt att hitta någon som ville massera på riktigt. Bara klapp-och-smek men det kan jag få hemma. Gu' min rygg. Provar stå vid skrivbordet istället för att sitta, tidigare har det hjälpt men idag - not so much.


Gnäll, gnäll, gnäll - borde inte gnälla. Jag har lite ont i ryggen för fan. Det är ingenting.


På tal om: Det är skandal på en arbetsplats där det jobbar över 150 personer, men vi har inget vilorum. När jag frågade efter ett blev jag hänvisad till ett utrymme i källaren, bakom arkivet, där det står en gammal brits men då måste man låna nyckel i receptionen och det är c:a17 grader varmt i det utrymmet, samt mögelluft. När jag klagade på det fick jag tipset att gå och lägga mig i solariet. Jo, vi har ett sådant. Eller i soffan i fikarummet, där man hade fått frågan "Hej, varför ligger du här?" en gång i minuten (inte den man vill ha när man är gravid i vecka 8 och mår illa som bara den). Jag pratade med vår VD om saken och fick svaret  Ja men här ska vi väl ändå jobba och inte vila? (med ett osäkert jag-skojar-fast-ändå-inte-leende). Nå, jag ger mig inte utan har "anmält" saken till skyddsombudet. Något säger mig att vi fortfarande inte kommer ha något vilorum när jag kommer tillbaka efter föräldraledigheten, exakt ett år från idag.