Åtta timmar en söndag

Jag tänkte på igår, när jag körde hem, att de åtta timmar jag tillbringade blev som en symmetrisk palindrom och det kändes bra att göra så, att sätta mig i bilen hemma med helt rent ansikte, ta med en proppfull necessär in i Seglarens badrum och bli en annan därinne. En högpigmenterad mellanmörk metallisk blågrå ögonskugga över hela ögonlocket och suddad längsmed undre fransraden, mörkgrå kajal, mycket mascara. Håret i en prydlig hästsvans, rosett i svart spets med band ner mot ryggen. Hans reaktion när han såg mig, pysande utandning och sugande blick.

 

En enkel lunch, suddiga timmar på hans övervåning. Exakt vid halvtid tog vi paus, en kopp kaffe, slöar i hans soffa tills han tar ett fast tag om min handled, det är allt som behövs. Fler suddiga timmar. Han aviserade en tänkt utmaning, inget orimligt men den landade inte bra hos mig just där och då. Det gamla tog över, omedelbart, som det gör. Jag blir min egen värsta fiende. Det enda jag gör är att stirra upp i taket och nicka tyst men han anar, frågar om det kändes okej. Jag nickar igen fast det inte känns okej. Han lutar sig över mig, tvingar mig att möta hans blick. Du vill säga något. Säg det. Du får prata. Så jag viskade hur jag kände och varför. Hans omedelbara beslut: Vi ska absolut inte göra så idag. En annan gång, om vi vill, men inte idag. En lång kram, trygg i hans famn, får beröm för att jag berättade. Jag är glad att han såg det, såg mig, att han litade på sin intuition och bekräftade giltigheten i min känsla.

 

Vi börjar med mat och slutar med mat. Hånglar i köket mellan grill och hackande. När vi ätit går jag på toa, torkar bort det som är kvar av ögonskuggan med micellärt vatten på en bomullsrondel. Hårbandet med rosett stoppar jag tillbaka ner i necessärens ytterfack, borstar ut håret och fixar benan. När jag sätter mig i bilen ser jag ut exakt som när jag kom, den jag var under några timmar lämnar jag där till nästa gång. 

Från det ena till det andra

En helg av ytterligheter, känns det som. En efterlängtad diamantring på högerhanden, helt perfekt och jag är så glad och tacksam för den, liksom för min familj, för Bonus, för Make, för livet och tillvaron. Makes och min relation är inte som andra äktenskap, det är tydligt för alla som läser här, men det vi har är fint, bara på ett annat sätt än det vanliga. Den där ringen, jag känner på något sätt att det är hans sätt att visa att han uppskattar mig, allt jag gör i bakgrunden, att vi är ett lag som kämpar på olika flanker men framgången är vår gemensamma.

Dels den känslan i kroppen, å andra sidan motpolen, att jag ska besöka Seglaren idag. Varje gång tänker jag att jag nog aldrig längtat mer, varit mer pirrig men så inser jag att jag kände likadant förra gången och gången innan det. I veckan frågade jag om han har några preferenser gällande hur jag ser ut hos honom, jag tycker om att uppfylla en tydlig önskan. Han vill att jag ska vara (ännu) kraftigare sminkad runt ögonen och gärna att jag har håret uppsatt. Idag kommer jag anlända hans gård helt osminkad, har redan förvarnat om att jag vill göra mig klar där. Jag har ett nytt hårband med rosett i svart spetsband vilket känns som pricken över i. 

Nyligen frågade han om jag skulle vilja ha honom i hans ”arbetskläder” någon gång, de kläder han numera bara använder vid speciella tillfällen, dagligdags är han en jeans- och pikékille, och jag sa ja. Kläderna hänger i ett av hans sovrum, ibland sneglar jag på dem men de känns heliga, som att jag begår en överträdelse bara att titta på dem. Kläderna i sig är ingen ’kink’ för mig men jag vill uppleva den jag tror att han blir med dem på. Om hans pondus är vad den är i bara jeans och t-shirt, eller för den delen naken… känner på mig att jag skulle bli helt golvad.

Hommage

Det här med en kommande organisationsförändring börjar sjunka in och kännas. Alla spekulerar, det viskas om vilka som ligger mest pyrt till och alla funderar högt på sig själva, hur länge man varit anställd i relation till vilka som skulle kunna ta ens plats i det stora pusslet som i denna stund läggs i ett förseglat konferensrum. Jag känner mig lugn inför utsikten att kanske bli av med jobbet. Inte för att jag känner mig överdrivet säker på att få vara kvar (25/75?), men jag är trygg i att jag klarar mig och om jag blir arbetslös har jag redan en plan, både för att klara den mentala påfrestningen men också för att snabbt hitta ett annat jobb. Det som känns mest är att jag trivs så himla bra här, det hade varit sorgligt att förlora det, antingen som arbetsplats, eller om vissa kollegor försvinner.

 

Det jag reflekterat över när jag tidigare varit i den här situationen är att en fin grej är att nu under några veckors tid, tills vi får konkreta besked, är vi alla i samma båt och sedan, när de som blir av med jobbet vet att de kommer bli det, kan man prata öppet om det. Man kan heja och stötta varandra i jobbsökandet, det är inte som när man söker sig bort för att man vill bort, när det är hysch-hysch och smyg. Kommer månader ska vi fira varandras framgångar och peppa i varandras motgångar.

 

Den lilla kurviga och jag sa att vi kanske ska starta en food truck ihop. Hon sa att då ska arbetsklädseln vara leopard från topp till tå, som Gun. Anna sa att hon kanske vill vara med men hon klär inte i leopard. ”Det är lugnt, du kan ha zebramönstrat!” var Den lilla snabb att säga. Bara det hade varit ett äventyr. Jag har inte kommit dit i livet att jag klär mig i djurmönstrat, vet inte om jag någonsin kommer göra det. Den lilla har en hel del i leopard. När vi pratade om det berättade hon att hennes farmor älskade leopard och när farmodern dog kände Den lilla att hon ville föra det vidare, att hon har en del av sin farmor med sig när hon drar på en leopardmönstrad blus. Jag torkade en liten tår från ögonvrån när hon berättade det, tyckte att det var väldigt fint. 

Här händer det grejer

Idag aviserades informationsmöte för alla tjänstemän med 40 minuters varsel. Det är aldrig något gott tecken. Det lustiga är att jag exakt en vecka tidigare satt på min chefs kontor och tänkte högt över att vi inte tar tillfället i akt och rensar ut lite i leden nu när det går knackigt. Detta är ju ett gyllene tillfälle sa jag till min chef. Förväntade mig ju inte att han skulle säga något men har lärt mig hur hans pokerface ser ut nu och ja, hopp till i förmiddags när vår CEO berättade att vi kommer behöva varsla 40 tjänstemän av… Jag vet inte hur många vi är, men totalt antal anställda (inklusive kollektivare) är väl drygt 350 i Sverige, så det är procentuellt ganska många.

 

Jag känner en viss upprymdhet över att vi står inför en förändring och att verkligheten äntligen kommit ifatt oss. Sedan jag började för 3,5 år sedan har jag förundrats hur man bara vräkt på med mellanchefer med otydliga funktioner, även när det egentligen är anställningsstopp. Vi har mellanchefer med bara en eller två rapporterande. Tanken har väl varit att mellancheferna ska utgöra skelettet för framtida team men pengarna att fylla på teamen finns inte.  Skulle också tippa på att det finns en lista med folk som väger betydligt mer än de drar. Vår egen PNG inräknad där. Vi har också några riktiga stolpskott på Kvalitet (det är där de hamnar, de som inte fungerar någon annanstans) plus lite annat. Ingen är fredad var CEO tydlig med, så man får vara ödmjuk inför det, men jag tror ändå på det stora hela att detta blir bra.  Detta blir spännande. 

 

Som lite extra drama har vi noterat en skum polskskyltad men helt omärkt skåpbil som är inne på andra dygnet parkerat längst ut på vår väg. Idag såg vi att någon verkar bo i den, han satt i framsätet men hade täckt för i princip alla rutor med trasor så att man knappt såg honom och det är verkligen ingen camper van. Jag sa till receptionisten att hennes polis-sambo måste åka och kolla den. Just då var han upptagen med att leta knark i skogen utanför Den lilla kurvigas hus (vi håller honom sysselsatt, haha) men så snart han var klar med det kom han ut till oss för att kolla skåpbilen. Det visade sig att den stackars polacken som bodde i bilen har lämnat in produkter till oss för reparation, och nu väntar han på att få tillbaka dem så att han ska kunna köra hem till Polen igen. Således inget fishy men poliserna höll med om att det såg klart misstänkt ut så jag ångrar inte att jag drog ut dem. Bilen hade lika gärna kunnat vara full av stöldgods. 

Måndagsbetraktelser

Även på ett annat ställe tror jag att det spökade, lägenheten där Make och jag bodde innan vi flyttade till huset.
Fastigheten var från tidigt 1900-tal och det var något med köket. Jag vet inte hur många gånger jag mitt i matlagningsbestyren drog efter andan för att säga något spontant till den som kommit in och ställt sig strax bakom mig men precis när jag öppnat munnen för att säga Kan du duka? eller Kolla vilken fin avokado! insåg jag att det inte var någon där. Det är väl sånt som händer men där hände det precis hela tiden. Det lustiga är att Åsa på förra inlägget kommenterade nästan identisk upplevelse, mina ord i hennes kommentar liksom!

 

Medan jag skurade trall och spaljéer i lördags lyssnade jag igenom tre P3-dokumentärer. Två och en halv, snarare. Den tredje, om ’Fallet Sofie’ klarade jag inte av att lyssna klart på. Inte för innehållets skull i sig, det blev bara för plågsamt att lyssna på förhören som hölls med henne, 14 år gammal som tagit mod till sig och polisanmält en rad övergrepp men blir totalt förödmjukad. Hennes dialekt träffar rakt i magen, det var som att höra mig själv som 14-åring, och den där okänsliga polisen som… Vet inte, som en pinsam och tondöv pappa, hur han resonerar med henne om hon verkligen trott att hon skulle få droger gratis, utan att mannen skulle kräva något i utbyte. Mhmmmm… men om du nu visste att han skulle… varför gick du dit igen då? med nyfiket tonfall, så där som man låter när man verkligen försöker förstå varför någon valt att göra något riktigt dumt.

 Det blev för mycket och jag bytte till en go’ dokumentär om ett misslyckat rån istället. En av de intervjuade rånarnas berättelse hade lästs in av en skådespelare och han lät tämligen gay. Undrar just vad den riktiga rånaren tyckte om det röstvalet. Får för mig att de är ena rediga machotyper, rånare.

 

I veckan fyller jag år och för första gången på många år är jag förväntansfull. Jag är väldigt, väldigt sugen på den där ringen. Nu när jag provat att ha den på fingret är det som att något saknas när den inte är där. Så laddad att jag till och med överväger att fixa naglarna på salong igen, har inte gjort det på flera år. Gellack, inte några otäcka förlängningar och bara nu över sommaren. Till hösten och vintern vill jag ändå bara ha nyanser av rött och det kan jag lika gärna göra själv hemma. 

Tre nedslag

 I badkaret vid fyrasnåret en solig lördag. Att bada badkar i dagsljus har alltid känts extra lyxigt, på gränsen till dekadent men efter att först ha putsat alla fönster på övervåningen och sedan såpaskrubbat räcken, spaljéer och trädäck tog jag mig den lyxen. Vattnet lite för varmt för ett dagbad så jag öppnade takfönstret på glänt och lade upp fötterna på badkarskanten för att svalka mig. Solen sken rakt på mig genom fönstret och det var nog veckans skönaste stund, i varmt rosmarindoftande vatten, sval vårluft och sol mot naken hud.

På middag hos mina föräldrar, mamma som antagligen fått reumatism. Min mormor led av det mer än halva livet, redan från 40-årsåldern men mamma har klarat sig till 70. Det sjuka är att det började samma vecka som mormor dog. Den veckan halkade mamma, fick jätteont och det har inte blivit bättre, vården har inte kunnat säga varför förrän nu. Igår sa mamma att precis innan mormor dog öppnade hon ena ögat och blängde på mamma. Hon tror att mormor där och då överförde sin reumatism till henne, min mormor i ett nötskal. Tro inte att du ska slippa. ”Jävla kärring” sa jag. Ja, sa mamma. 

Sedan pratade vi om spöken, det som fanns huset där jag växte upp, som både mamma och jag upplevde. Det var inget mina föräldrar nämnde med ett ord, inte förrän den där morgonen när jag var kanske 17 och frågade pappa varför han hade varit uppe och gått utanför mitt rum (jag bodde i källaren som tonåring), och om han suttit och jobbat mitt i natten i gillestugan som också fungerade som hans arbetsrum. Jag hade ju hört att någon gick utanför mitt rum och när jag steg upp för att gå på toa såg jag ett konstigt svagt ljus från gillestugan, som från en datorskärm i ett helt nedsläckt rum. Nej, han hade inte varit uppe alls, helt oförstående och mammas reaktion, riktad till pappa, glömmer jag aldrig: Det är ju det jag sagt hela tiden!  Och jag ba’: Exakt VAD har du sagt hela tiden?! Det var så jag fick reda på att det spökade i mitt barndomshem. 

Tror ni på spöken? 

Under ytan

Den lilla kurviga en grej på lunchen idag, på tal om ett namn på en besökare som fick Den lilla att dra parallellen till att ”Lo kanske också håller på med läder och piskor (med andemeningen att jag skulle vara den som höll i piskan) och jag flinade I de lugnaste vatten… (det sämsta man kan göra är att förneka, skämtsamt hålla med är bättre. Den lilla kurviga sa Jag är inte säker på att det är så lugna vatten… och sedan: ”Lo är som en islossning på (den stora sjön). Man tror att isen ligger och allt är lugnt och stilla men har ingen aning om vad som gömmer sig under ytan.” Det var faktiskt träffande, det måste jag säga.  Anna fick en glimt i blicken och sa ”Ja, isen kan vara förrädisk”. Jag är väldigt säker på att hon såg en del av ett SMS från Äventyret en gång för länge sedan, tillräckligt för att misstänka men inte nog för att vara säker.

 

Det har jag f ö hört förr, från både kvinnor och män. Du ser snäll och oskyldig ut men man får liksom en känsla av att… Jag antar att den klick som är mer säkra på sin sak inte säger något alls. Jag tar det med ro och bemöter det lika skämtsamt som allt annat. Folk kan tro och gissa och känna på sig men spela roll. Jag har aldrig någonsin gjort ens en vag antydan om mina preferenser på jobbet, skulle aldrig komma på tanken att med flit låta den jag är hos Seglaren skina igenom i något annat sammanhang men om en del är perceptiva och uppfattar en skiftning under ytan så får det väl vara så. Ingen kommer ändå veta säkert.   

 

Och ja, Seglarens kollegor, vissa av dem, anar nog de med. Dagen efter att jag varit där för ett tag sedan bad en kollega till honom om spontan husesyn inför en gemensam tjänsteresa och först när det var för sent insåg Seglaren att han glömt vissa onämnbara föremål framme. Det tog till slutet av en väldigt lång t/o/r-bilresa innan kollegan tog mod till sig och frågade om Seglaren träffar någon nu. Jag höll på att dö av genans å Seglarens vägnar men själv tyckte han mest att det var komiskt och han fick ju säga att jo, han träffar någon, för den alternativa slutsatsen hade varit betydligt mer skämmig. 

Ditt och datt

Vet inte om jag är överkänslig eller tolkar in för mycket men tycker att jag fått lite konstiga mejl senaste tiden. Två män från olika företag som kommit med propåer som känns en aning… tveksamma. Den första levererar inte till oss idag och jag är inte intresserad heller, vilket jag vänligt, tydligt och pedagogiskt förklarat i två olika mejl men han framhärdade och skrev något konstigt om att ta en kaffe ihop och se om det är trevligt för då kan jag välja hur jag vill gå vidare och inget jobbsnack om inte jag initierar det. Skickade till Junior och hans Namne för manligt perspektiv – båda sa att det defintivt var creepy. Oavsett avsikt blir jag väldigt irriterad på att någon inte respekterar när jag varit tydlig med att jag inte är intresserad, utan verkar tro att om han bara är tillräckligt trevlig så kommer jag prioritera om.

 

Igår fick jag mejl från en ny kontaktperson hos en leverantör som inte heller är prioriterad att ha möte med, mest för att de redan säljer allt i sitt gebit som vi köper och det är ett sidospår som jag inte lägger en minut mer än jag måste på. Vi hälsade på varandra kort i vintras och jag drog mig till minnes att det var ett bzzz-ögonblick, det var ju en stilig karl och han såg ut att tycka motsvarande om mig men inget jag fäste något som helst avseende vid. Nu vill han bjuda på lunch nästa vecka, ’informellt och utan agenda’ för att ’lära känna mig bättre’. Igen: Även om jag läser in för mycket i det känner jag att jag inte har något som helst intresse av att äta lunch med någon jag inte känner minsta lilla. Vad ska vi prata om? Familj och semesterplaner - till vilken nytta? Nej tack.

 

Helt orelaterat ovanstående: Jag läste nyligen att många (konsumtions)köp leder till (typ) i genomsnitt fyra andra köp. Ett par nya byxor triggar att man även vill ha nya skor och kanske en blazer som gör outfiten komplett. Köp en ny lampa till vardagsrummet och plötsligt vill du ha nya soffkuddar, andra gardiner osv. Mycket träffande. Som smålänning köper jag ofta enliters schampo/balsam-förpackningar och de får inte plats i den dolda hyllan i min dusch så jag har dem ståendes på golvet eller ovanpå duschväggen i glastegel. Igår beställde jag nytt balsam och kom samtidigt på att jag vill ha väggfasta pumpar i duschen. Hittade på Åhléns vägghängare med 3M-tejp för 1-3 stycken valfria flaskor på Åhléns. Köpte en svart sådan, samt stilrena svarta pumpflaskor. I eftermiddag har tejpen på vägghängaren härdat 24 timmar och jag ser mycket fram emot att fylla på med produkter och gömma undan de fula bulkiga. Om det funkar ska jag sätta upp likadana i Makes dusch, tror han kommer uppskatta det. 

A place where things go to die

Min ID4 är fortfarande uppfuckad, ursäkta franskan. Förra söndagen behövde vi ju bärga den men när personalen på verkstan kom till jobbet tisdag morgon fungerade den finfint. Igår samma visa igen. Jag var runt en massa ärenden på förmiddagen men på eftermiddagen vägrade den starta och har varit typ död i ett dygn, tills idag vid lunchtid. Så kan man ju inte ha det. Nu står den hos vår lokala VW-verkstad som lovat att göra felsökning under veckan.

 

Messade med Seglaren som var frustrerad på sin symaskin. Japp, karl’n har (hade) en (second handad) symaskin. Jag häpnade när jag såg den första gången men jo, ”jag är rätt bra på att sy” sa han. Igår försökte han byta en dragkedja på båtkapellet och det ville sig inte alls, senare på eftermiddagen fick jag en bild på symaskinen efter att han avreagerat sig på den med en slägga och därmed befäst det han brukar säga om att ingen maskin någonsin vunnit över honom. Symaskinen såg faktiskt ganska besegrad ut men vill påstå att ingen av dem vann.

 

Jag frågade om jag fick låna hans slägga till min bil men han rekommenderade brand istället, lättare med ersättning från försäkringen. Då undrade jag om han kunde ta med något hem från jobbet för att ge bilen en knuff i rätt riktning, en bazooka eller så. På alla arbetsplatser finns ett utrymme där grejer som borde slängas hamnar, trasiga stolar är en klassiker. Borde finnas där också tyckte jag, det skulle duga med något som inte är helt uttjänt utan kanske bara har lite dålig sprutt. Sprängmedel som passerat bäst före-datum till exempel, ingen vet hur det ska sorteras (ej brännbart) så då hamnar det där istället. Han lovade kolla upp det, villkorat att hans symaskin inkluderas om det nu ska smälla. Släggan var tydligen bara en aptitretare. 

Ytligheter

En söndagsförmiddag i lugnt hus. Make är på unn-helg i Göteborg med kompisar. Det är inte jämförbart med mina get-aways men jag blir glad när han gör sådant, att han också får komma iväg och ha det bra ibland, om än på ett annat sätt och inte alls lika ofta som jag. 

Lills kompis sov över igår. Hon är sladdis och beter sig som ett ensambarn. Det blir många djupa andetag men hon har varit Lills bästis sedan de var tre och när det blir alldeles för mycket attityd gör jag klart att hon kan välja mellan att bete sig eller gå hem. Jaja säger hon obekymrat, skärper sig (tillräckligt) och så är det inte mer med det. 

I fredags hade jag en av mina sällsynta hemjobbardagar. Under veckan hade jag klarat av alla uppgifter som kräver två stora skärmar och kunde fixa med sådant som går att utföra på bara en laptop utan att bli galen. En vanlig arbetsdag hoppar jag mellan fem olika Excelfiler, flera olika fönster i affärssystemet, Teams, Chrome (för webbaserat ritningsarkiv) och gud vet hur många meddelanden i Outlook, då fungerar det inte med bara en liten skärm. Passade på att köra flera maskiner tvätt och tog långlunch med Make, vi tittade på vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Fastnade för en ring med en karats solitär i prinsessfattning. Elegant och tidlöst. Nu med labbodlade alternativ kommer en sådan ring liksom inom räckhåll. Motsvarande med naturlig diamant gick loss på så mycket att jag blev generad över att ens ha ställt frågan. Om det nu känns som fusk med labb-sten kan man trösta sig med att de är garanterat 'fair trade', inga blodsdiamanter eller ursprung från konfliktområden där inte. 

I veckan har jag videomöte med Femcare. Det ska bli väldigt spännande att se vad de säger. Det här med åldrande alltså. Senaste året har jag blivit noga med att lägga samma hudvård på halsen som ansiktet, plötsligt går det åt dubbelt så mycket av allting. Nu har jag bestämt mig för att börja med ovansidan av händerna också, inklusive daglig spf. x3 - med andra ord. En av mina bästa produkter är Eucerin Photo aging control, som går utmärkt att använda dagligen under makeup (på sommaren använder jag den ibland som dagkräm). Den skyddar även mot strålning från skärmar (HEV) och är minst sagt prisvärd. Från och med nu kommer den ingå i min rutin på ansikte, hals och händer. Nu säger Vän av Ordning att det väl inte är hela världen att bli lite rynkig och nej, det är det så absolut inte och jag lägger ingen som helst värdering i andras utseenden, men jag ser det som en sport att fördröja det för mig själv.

Fullmakt

Innan vi börjar förhör han sig om hur jag mår, om jag har ont eller är extra känslig, om det är något något jag helst vill låta bli. Det explicita berör mig. Utan att jag någonsin behövt säga det förstår han att mitt samtycke kan upphöra vilket ögonblick som helst.

 

Du vet ju nu att jag bara vill dig väl säger han när jag berättar hur mycket jag uppskattar det. Visst - men det där med att inte vilja någon illa är den lilla biten. Det är hans omdöme, att han inser sitt ansvar, hur mån han är att inte begå några överträdelser ens av misstag som inte är någon självklarhet - särskilt viktigt mot bakgrund av det vi resten av dagen ska ägna oss åt i något av hans sovrum, i hallen mellan rummen, mot hans köksvägg, i hans vardagsrum.  

 

Det finns en gammal rest från förr, en sista som legat kvar och skavt. Seglaren har vetat länge, både att det är svårt och att jag vill komma över det, men det är först nu vi är mogna att närma oss det. Han forcerar inget fysiskt, låter mig bestämma takten men använder befälstonen, den som är så mättad med latent pondus att han inte behöver lägga någon skärpa i, när han ger mig ett delmål som gör mig kallsvettig. Långt senare säger han att han såg hur mig och hur jag kände, men där och då viker han inte en millimeter och lustigt hur man blir stark när en person man har förtroende för säger Du klarar det här. Jag hjälper dig. Vi gör det tillsammans. Om han tvekat eller backat hade det gjort saken värre.

Jag vill ju dit, vill klara det och han befinner sig precis intill, så nära att jag kan pressa pannan mot hans axel, gömma ansiktet mot hans hals. Hans fingertoppar rör sig lugnande från mitt nackhår ner över ryggen, upp igen. Medan jag kämpar med mitt finns han där, lugn och urstark. Det är inte sex, inte det här. Det är något annat. Senare däremot, när jag säger att jag vill prova igen och upptäcker en helt annan känsla... Dagens andra urladdning, kanske nytt rekord, både i intensitet och hur länge den varar. Han håller om mig hårt medan min kropp krampar okontrollerat, kysser min nacke och axlar i efterskalven.

 

För första gången på länge är det fortfarande ljust när jag rullar ut från hans gårdsplan och styr i riktning mot den dalande solen. Jag känner mig påfylld, som att jag fått en transfusion, som att han diagnostiserat ett antal brister och toppat upp det som saknats.

Make my day

Det blev lite tokigt igår. Vi städade ut, packade bilarna snudd på ännu fullare än de var när vi åkte dit och sedan började jag göra mig i ordning för Seglaren. Make och barnen åkte hemåt och när jag såg deras bil rulla iväg pustade jag ut, det är alltid jobbigt att ha dem runt mig när jag är på väg in i det andra. I alla fall, jag stod i badrummet efter duschen, färdigsminkad och nöjd. Eftersom de åkt och jag var lite varm gick jag utan en tråd på kroppen för att klä på mig på övervåningen. När jag passerade tamburen såg jag liksom i ögonvrån en äldre, vithårig man, typisk öbo, som stod utanför ytterdörren och eftersom det är fri sikt därifrån upp i trappan dök jag in i Sons sovrum och såg mig desperat om efter något att skyla mig med. Jag ryckte åt mig första bästa filt och snodde om mig. Samtidigt hade mannen börjat knacka på dörren och just som jag var på väg för att höra vad han ville öppnade han dörren och klev in. Han blev rätt förvånad när han fick syn på mig och visade fram några mojänger, som förklaring till vad han gjorde där.

Då slog det mig att det var ju han som Make träffat där i torsdags, han ska fixa vår varmvattenberedare som läcker men vi hade inte avtalat någon tid eller så.

 

Jag trodde han var ensam här mumlade mannen och syftade på Make.

Nej, det är jag som är ensam här! Du kan ju inte bara gå in! sa jag, mer än en smula upprörd.

Men så tänkte jag att jaja, han vet ju var varmvattenberedaren finns så jag viftade mot övervåningen och stegade själv tillbaka till badrummet där jag åtminstone hade min pyjamas. Väl där gick det upp för mig att filten jag svept om mig, en virkad historia, har mer än lovligt stora maskor. Jag hade lika gärna kunnat skyla mig med ett fisknät. Tänkte inte på det.

 

Egentligen borde jag ha pratat med honom om att byta luftvärmepumpen också men ville bara att han skulle gå så det får faktiskt Make göra en annan gång. Han sa förlåt sedan, innan han gick och när jag fått på mig lite kläder. Jag sa att jag fattar att det var ett misstag men jag tycker ju att det är obehagligt när någon bara går in i huset sådär.

 

Seglaren fick sig i alla fall ett gott skratt när jag berättade. ”Du gjorde nog hans dag.”

Med tanke på hur mycket av min ända han måste ha sett genom filten gjorde jag nog snarare hans år. 

Påskrapport

 Halva helgen himmelsk lugn och ro. Jag oljade bordet en gång, det behövdes en gång till. Det blev lite tight med tid så jag bad Make göra det långfredagens kväll medan jag fixade middag. Han brukar vara extremt petig (mycket petigare än jag) men man ska inte be honom göra grejer när han är hungrig. När jag kom ut i snickeboa påskaftons morgon såg jag att kanterna såg bedrövliga ut, bitvis missat och bitvis tjocka rinningar. Nå, även uppenbart att jag missat slipa här och var så någon gång när jag känner mig hågad tar jag hand om det. 

Igår tog Make och Lill bilen en bit bort för att cykla/springa. Jag passade på att organisera allt sänglinne. Har inte haft koll på vad vi har eller var vi har det men det har jag nu. Ren njutning. Tyckte att det tog tid för dem att komma hem och (lång historia kort) - de kom inte in i bilhelvetet efter sin motionsrunda. Makes telefon låg dessutom kvar i bilen. De knackade på i första bästa hus och fick skjuts hem. Sån himla tur att vi tagit två bilar hit. Resten av dagen gick åt till att ordna med bärgare och hyrbil. Bärgaren lyckades öppna bilen med luftkuddar så Make fick sin telefon i alla fall. 

Stugan är kaosig, mycket pga större delen av gårdagen gick åt till annat. Barnen drar kaos med sig, vart de än befinner sig. Vi ska packa in en massa grejer i bilarna och sedan drar jag till Seglaren. Känner mig inte så preppad som jag önskat men han får hålla till godo. Tror inte att han kommer klaga. Tveksamt om han ens noterar, haha. Han är inte direkt den som fixar sig själv. Fräsch (!) men totalt ofixad.

Jag har bestämt mig för att boka tid hos Femcare, tror jag behöver Progesteron. Det är min bestämda uppfattning att mänskligheten kommit så långt att man inte ska behöva finna sig i naturens idiotiska påfund. Varför ska man ha mens om man inte behöver? Varför förklimakteriebesvär om man inte behöver? Jag sover sämre och sämre, har börjat få hormonella plitor i ansiktet, och antydan till tantmage.