Status: Stau

Hej från just en motorvägskö i Österrike.

Är det kul med bilder? Ska vi fortsätta med det? 

Resan so far: Tio poäng. 

Berlin: Tio poäng.

Boendet: Tio poäng.

Typ.

Misstänker att utlänningar (inga fördomar här inte) inte begriper att sängar kan vara sköna men alla som bott i vårt gästrum hemma har sagt samma sak: Jag visste inte att en säng kunde vara så skön! Då är det ändå en minst 30 år gammal ramsäng som mina föräldrar hade i 20 år innan vi fick den som gästsäng.

Även tyskarna i sommarstugan lovordar sängen där. Mamman skrev att hon haft ont i kroppen ett halvår men efter två nätter i vår säng var smärtan borta. Tänka sig.

Det blev i alla fall fyra nätter i Berlin. Lägenheten jättefin men nästa gång vi åker på cityresa ska vi bo mer centralt. Jag kände mig nästan gråtfärdig av tacksamhet första kvällen, kunde inte sluta tänka på hur fint det är att främlingar lånar ut sina bostäder till varandra och att allt jämnar ut sig i längden.  I detta nu har det spanska paret anlänt huset hem-hemma. Det känns genuint bra att någon är där och ser efter det åt oss.

Berlin var en höjdare. Vi hade en lång lista på sådant vi ville göra men hann bara en bråkdel. Lill är katastrof på museum. Man hinner knappt läsa biljett innan han gnäller över att det är tråkigt. Son är en dröm på museum, kan gå i timmar, läsa och förundras. En dag gick han och jag på tekniskt museum medan Make och Lill gick på zoo. Lurigt att det finns två djurparker i Berlin, naturligtvis åkte de till fel, pga mina instruktioner, och behövde åka Uber i 45 minuter för att komma rätt.

Vi var också på spionmuseum. Laserbanan var en hit och själv gjorde jag en ’anställningsintervju’ för att bli underrättelseagent. Misslyckades totalt. Jättesvårt var det, jag som tycker att jag är uppmärksam och ”ser allt” missade det mesta. Skrev till Seglaren att jag inte kommer kunna bli spion och lika bra det för vår relation hade blivit komplicerad om… känner på mig att han blir illa till mods bara jag skämtar om det. 

Annat vi gjorde: Tog oss till fd flygplatsen Tempelhof och hyrde trampbilar (typ). Barnen cyklade säkert två kilometer på start- och landningsbanorna, Make och jag väntade på en bänk tills vi inte sett dem på en evighet och jag fick hyra egen cykel (7 EUR för en halvtimma) för att leta efter dem.

Två timmar fick jag för mig själv sista dagen. Då körde jag secondhandrunda på app-cykel. Cykeln var dyrare än en Uber varit men riktigt trevligt att cykla i Berlin och jag gjorde några fina fynd på Humana som hade halva priset på allt.

I natt sov vi i Regensburg och fick mindre tid där än planerat. Gick en liten runda idag på förmiddagen och det fanns en mängd helt underbara butiker som jag mer än gärna kollat in i lugn och ro men vi behövde komma iväg. Middagen serveras klockan 18.00 och som det ser ut nu anländer vi med 15 minuters marginal. In’shallah.

 

Mellanlandning

Vi mellanlandar några dagar hem-hemma. Tvättar, packar, bockar av på en gemensam lista. Nöjd med mig själv och beslutet att göra en sådan i Anteckningar och dela med Make och därmed behöver jag inte bli passivt aggressivt sur för att han inte fattar mina prioriteringar. Imorgon kör jag sommarstugan tur och retur, ska lämna kattskrället där och välkomna tyska familjen som ska bo där en vecka.

 

Det blev en eftermiddag och kväll med Seglaren i onsdags. Jag kom dit med andan i halsen, hade städat och fixat i ilfart för att kunna åka med drägligt samvete, lunchen var några stekta gnocchi (gniotschi som jag hörde en kvinna på Willy’s säga för någon vecka sedan) på stående fot medan jag skrubbade diskhon och rensade kylskåpet. Det här att Make så att säga godkände motvilligt fick det inte heller att kännas bra i magen. Seglaren kände av det och drog med mig ner i soffan för att landa, det tog längre tid än det brukar. Det är svårt för å ena sidan vill jag ju att Make ska må bra, jag vill också att vi ska kunna vara en välmående familj men jag kan inte föreställa mig en tillvaro där jag förnekar min sexualitet. Att veta hur det kan vara och avsäga sig det – nej, jag skulle inte kunna leva med det. Tusen gånger har jag önskat att Make skulle kunna hitta något sätt att bli lika nöjd som jag är, att allt det andra vi har, som är så fint, kan få fortsätta vara fint men där å ena sidan jag tycker att livet är jäkligt bra och jag är helt harmonisk känner han motsatsen. Han vill laga något som jag själv känner är rätt så perfekt (bortsett från att han inte är harmonisk) och ingen av oss vet hur vi skulle kunna gå tillväga.

 

Seglaren frågade i alla fall om jag ville ta det lite lugnare. Nej, egentligen inte men vi kan börja lite lugnare. Vårt sex är självreglerande, det blir summan av vad vi båda känner för. Kanske blev det lite lugnare, åtminstone kortare. Vi lekte, åt middag, pratade Rederiet-minnen i en halvtimma. När tallrikarna var tomma sa han ”Nu ska du få åka hem” så då åkte jag hem.

 

Dagens händelse är att kattskrället inte kommit hem på hela dagen. Han sitter alltid utanför ytterdörren och väntar på frukost på morgonen, men nu är klockan 15 och han har inte synts till sedan igår kväll. Jag har kollat vägkanten, där var han gudskelov inte. Vi är inte alltför oroliga, jag har en känsla av att han markerar missnöje med att det var en hund på besök här igår. 

Dagen efter dagarna

 

Det var en tämligen sliten familj som återvände från Polen igår förmiddag. Två nätter med alldeles för lite sömn men vi var väldigt nöjda med resan. Jag har varit i Polen flera gånger tidigare för jobbet och har i flera år sporadiskt föreslagit att vi ska semestra där men det har aldrig blivit mer än så. Därför extra roligt att familjen och särskilt Make, var så positiva. 

Just idag blev en riktigt skön trött dag. Det regnade, blåste och var bara drygt 10 grader varmt. Barnen fick titta på tv länge, jag låg i timmar under en filt i soffan med bok och katten på magen. Lill träffade ännu en ny kompis, jag satt hos dem en timma med roobius och nybakad äppelpaj. Mamman och pappan riktigt trevliga, ännu en sommarkompisfamilj. På kvällen tände vi i kakelugnen. Kunde inte blivit en bättre dagen-efter-dag.

Med till Polen släpade vi på en satsig present från Svenskt Tenn till födelsedagsbarnen. Den kändes lite i överkant men symboliken avgjorde. Lite av ett magplask när de öppnade och var ärliga nog att säga att de har en enda grej från Svenskt tenn redan - just exakt en sådan som vi köpt. Nu vet jag inte riktigt hur vi ska lösa saken på snyggast sätt. Man kan ju konvertera presenten till presentkort men det känns lite vulgärt, särskilt eftersom de har råd att gå dit och köpa vad de vill ändå och att hitta en annan present, som känns lika rätt… Det är som att det var den eller inget. 

Kommande söndag kör vi mot först Berlin, sedan Österrike. Jag hade gärna velat träffa Seglaren innan men Make (som iofs var svintrött) tog inte emot den förfrågan särskilt väl. Vet inte hur det blir, om det blir av men guschelov för Seglarens inställning; ”Det blir när det blir, vi tar igen det då”. JAG vill, drömde väldigt hett och explicit om honom i natt, men det är obeskrivligt tacksamt att han alltid är hundra procent förstående i att jag har annat jag måste ta hänsyn till i första hand, hur mycket jag än vill…

Här på ön har det varit så torrt att löven blivit gula och trillar av träden. Nästan surrealistiskt, som oktober fast det är juli. Gyllengula björklöv över hela tomten.

Semesterrapport

 

Jag har redan tappat räkningen på det mesta, veckodagar som semesterveckor. Har jag varit borta från jobbet en eller två? Vet inte.

Vi är i stugan, väderapparna lovar regn men inget kommer. Gräsmattan är totalt sönderbränd. Make stod fåfängt med trädgårdsslangen här om dagen men jag vet inte vad han trodde att han skulle uppnå med det. 

Vi åker båt, äter ute, nästan bara på ställen med gästbryggor, ibland både lunch och middag. Det är vår semesterlyx. I lördags hittade vi en ö med världens finaste gästhamn, nybyggda hot tubs mot klipporna, pizzaugnar och kylt vitt vin. Bara klippor och hav. Magiskt. 

Igår hade vi ännu en sommarkompisfamilj på besök. Mamman och pappan var trevliga men jag fick kämpa med att inte döma hunden efter håren. Mamman hade tungpiercing, överdrivna lösögonfransar (men i övrigt helt ofixad) och jättelånga ovårdade naglar. En del är som att de samlar på långa naglar, låter dem växa tills de går av, som att ackumulerad nagellängd är det som räknas. Åtta av tio nästan en centimer långa, två kortklippta. Jag har väldigt bestämd uppfattning om just det.  Går en nagel av klipper man alla. Och varför har en helt vanlig 40-årig mamma en tungpiercing? Vad vill man förmedla med det? Är det en sexgrej eller var det bara något de sa i Pulp Fiction och om det är en sexgrej: Tillbaka till frågan vad man vill förmedla? Förstår inte.

Imorgon ska vi till Polen, vänner ska ha 50-årsfest i Sopot. Hon är från Nya Zeeland, han från en småländsk håla. Det kommer gäster från Nya Zeeland, Australien, Dubai, Texas, UK, Frankrike mm. 

Vårt hotell hade blivit avbokat pga jag spärrade mitt kort när vi trodde att Angelas parkeringskonto blivit hackat. Booking hade skickat ett mejl och begärt nytt betalmedel men inte så att jag håller koll på mejlen nu, så plötsligt hade vi ingen hotellreservation längre. Tur att jag såg det ändå, och det fanns en hel del ledigt i Gdansk. 

Seglaren var i närmaste större stad igår för att shoppa och skickade bild från rep-avdelningen på Bauhaus. Jag kontrade med en AI-genererad på temat att det vore kul om Bauhaus hade en BDSM-hylla. Uppskattat!

Kropp och själ

 Ännu ett ytlighetstips: Vet inte om det syns på bilden men mina ben har fått sig några dagars behandling med the Ordinarys glycolic acid toner (generöst på en bomullsrondell efter duschen). Jag var noga med att göra det vid några tillfällen innan jag rakade benen och efter rakning bara en omgång med biotherms bodylotion. Annars har jag svårt att få bukt med den lite fnasiga och matta huden på mina smalben men den här glycolic acid verkar vara grejen. Man ska tydligen vara försiktig med solen upp till en vecka efter, idag lade jag på tjockt med spf 50 inför en dag på havet.

I förmiddags när jag smorde in mig noterade jag även att vissa märken från i förrgår var kvar. Man ser det om man vet, annars inte. Jag har ofta märken när jag åker därifrån men de är sällan kvar dagen efter. Skickade bild till Seglaren som svarade att jag ju trots allt var bunden riktigt tight i en timma. Fattar inte att det var så länge. Det är nästan lite obehagligt att inte minnas, som att jag varit drogad. På sätt och vis har jag det.

Ikväll hade vi besök av en mamma som svarade på mitt anrop om sommarkompisar till barnen. Hon var jättetrevlig och satt kvar tills både hennes och våra barn kommit och frågat om det skulle bli middag snart. Hela hennes familj skulle grilla vid sjöbodarna bortanför oss och när vi satt där i gyllene kvällssol cyklade en efter en av hennes familj och släktingar förbi, några tittade in, satt en stund, erbjöds ett glas vin de med, gick husesyn. Hennes dotter och Lill fann varandra omedelbart. Make och jag har också fått sommarkompisar, känns det som. Nu är jag helt slut. Sol, vind, hav, bubbel och ny bekantskap har tagit ut sin rätt men en fin dag! 

Undantagstillstånd

Jag är varm och mjuk i kroppen efter en dag och kväll hos Seglaren igår. Fruktansvärd träningsvärk i käkarna. Han hade gjort om lite hemma, det som var hans sovrum tidigare har han gjort om till dedikerat lekrum. Där tillbringade vi många timmar. Fyra? Fem? Jag hade sagt innan att jag önskar få vara i den sinnesstämningen längre, att inte bryta för tidigt. De fysiska urladdningarna med honom är närmast utomjordiska och jag vill inte vara utan dem men väntar helst tills vi är klara med resten. De två är inte förenliga för mig. Först leker vi. Sedan kommer jag. Jag har aldrig varit i någon relation tidigare där orgasmglappet är omvänt. Jag får nästan alltid två, han aldrig mer än en. Mina är dessutom tusen gånger mer intensiva än hans men han säger att komma inte är särskilt viktigt för honom, han njuter mest av leken, att inte bara få fria tyglar med mig utan att jag blir lika het av det som han, plus att vara delaktig i min njutning. 

Jag kan inte se mig mätt på honom. Han är alltid attraktiv men nu på sommaren med en bränna djupare än jag någonsin kommer i närheten av blir hans ögon grönare och han ser ännu större ut, hans överarmar är hypnotiska och hans underarmar som mina vader. Det minst attraktiva med honom är hans politiska åsikter. Han är definitivt höger (inte SD, det hade varit en deal-breaker) och beklagar sig ofta över ”batikhäxor och vänsterradikala” som ställer till det, mest sätter de käppar i hjulet relaterat hans jobb och jag kan ha viss förståelse för att han blir frustrerad, om det nu fungerar (eller inte fungerar) som han påstår. Han är fullt medveten om att mina värderingar ligger åt vänsterhållet men det är inget vi tjafsar om, utan håller det på en lättsam agree-to-disagree-nivå. 

Igår hade vi värmt upp, ätit lunch och jag sminkat mig kl 14 då vi gick upp till lekrummet. Kl 17 kom vi ner för en försenad kaffepaus, jag så luddig i huvudet att jag inte fattade inte att mjölken blivit dålig, tyckte bara att den rann långsamt ur förpackningen. Han: ”Du, den där ser inte ut att må så bra va?” Eh, va? Han brygger så starkt kaffe att det gick utmärkt att dricka som espresso istället, med en rejäl skopa socker i. 

Vi satt på hans uteplats, båda vända mot solen som värmde en kort stund. Han vred min fåtölj så att jag kunde lägga upp fötterna i hans knä. Nordsvenskarna kom lunkande och tittade uppfodrande på oss, mindes garanterat att jag gav dem morötter senast. Så kom en kall vind, molnen hopade sig och vi gick in. Preppade för middagen, satte in i ugnen på låg värme och timern på en timma. Ännu ett pass i lekrummet, nu med tidspress medan doften av vitlök och västerbottens- spred sig i huset. Vi hann inte klart men gratängen kunde stå kvar i ugnens eftervärme och klockan var med råge efter 20 när vi satte oss för att äta. Det är inte ens en by han bor i, två-tre gårdar längs någon kilometers (?) grusväg,  men jag tänker på den där avkroken som ett av universums undantagstillstånd, inklusive hur tiden beter sig. 

En sommarlovsvecka

Jag får ge utlåningsfamiljen upprättelse, det kom ett trevligt SMS igår med tack för allt, prisade stugan o s v så allt är förlåtet.

 

Hela veckan utom idag har jag kommit till jobbet vid nio p g a kört Lill till mormor och morfar varje morgon. När man jobbar på fabrik och kommer klockan nio säger folk inte god morgon, de säger god middag. Egentligen vet jag att jag ligger plus, resten av året kommer jag relativt tidigt och går relativt sent, nästan varje dag, plus att jag tjuvjobbade några timmar förra veckan när jag hade semester, men ändå känner jag mig skyldig den här veckan.

 

Son gått på ”band camp” fyra dagar, varit jätteduktig och tagit bussen själv till centrum. Make var inställd på att skjutsa men jag har insisterat på att han både kan och behöver få klara sig själv. Det har gått utmärkt och trivs med att inte bli behandlad som ett småbarn. Igår kväll hade de uppvisning och Son sjöng en svår låt på engelska som han nästan, men inte riktigt, lärt sig hela texten på. Han gjorde det bra! Sedan spelade de två låtar. Allt verkade frid och fröjd efteråt men i bilen på väg hem blev han jätteledsen. Sedan låg han i soffan och grät resten av kvällen, vägrade äta, ville inte titta på teve, mådde jättedåligt över något men vägrade säga vad det var, bara att det var något alldeles hemskt och att han var kass. Han påstår att ingen sagt något taskigt men är inte övertygande. Nu är både Make och jag livrädda att han kommer ge upp musiken för det är så han är och har varit med allt annat han gjort tidigare. En motgång och så tappar han sugen men musik får han bara inte ge upp, för han är väldigt begåvad och älskar det.  

 

Syrrans barn har ju varit hos mormor och morfar sedan i söndags. Hennes son fyller 10 och dottern som sagt nio månader yngre än Lill, fyller åtta om några dagar. De är båda otroligt väluppfostrade, har gått en helt annan skola än våra barn, framförallt deras pappa är extremt noga med manners och att uppföra sig. Men i bilen på väg till mormor och morfar igår berättade Lill att kill-kusinen inte är snäll ibland. Han hade dragit upp hennes kjol och när hon sa att han inte fick och att hon skulle säga till mormor sa han ”Jag är mycket starkare än du och jag slår dig om du säger något”. Där trillade han ner många pinnhål i mina ögon.

 

Veckans spridda skurar

Första utlåningsfamiljen är i stugan nu. En svensk familj som gjort nästan 30 byten redan och fått utmärkta omdömen så jag känner mig trygg med att de kommer lämna huset som de fann det, men när man lånar någons hur och ägarna uppenbart ansträngt sig, tagit in blommor, ställt fram en flaska välkomstbubbel osv – hör man inte av sig och skriver något i stil med ”Så härligt hus ni har, tack för att ni gjort i ordning så fint!” – eller? Hon har hört av sig, mamman i familjen, men bara för att säga att de är framme och för att fråga var de kan hänga badkläder på tork. Inte ett enda uppskattande ord.

 

I en butik förra veckan sprang jag på en kille som var så himla lik Äventyret, men sisådär 15 år yngre och så märkligt för det var som att exakt samma energi fanns där, våra blickar möttes och det var nästan obehagligt, så intensivt att jag flydde närmaste vägen till kassan men kom på att jag glömt något så gick tillbaka och då var han där. Det kändes som att han var på väg att ta kontakt, så jag flydde igen, pustade ut först när jag satt i bilen på parkeringen. Natten efter drömde jag om Äventyret, att han kom till mitt jobb och ställde till med en scen.

 

I natt har barnens kusiner (mina systerbarn) sovit hos oss och idag på morgonen när jag packat ihop barnens grejer och väntade på att de skulle bli klara hörde jag ett genomträngande tjutande ljud. Omöjligt att avgöra varifrån det kom, det var som att ljudet flyttade sig och när jag gick upp på övervåningen lät det lika starkt där. Det tog pinsamt lång tid innan vi kom på att det var en mp3-spelare i kusinernas väska som lät (ja, han har en iPod). Han hade ställt den som väckarklocka och jag hade ju burit runt på den där väskan medan jag letade efter ljudets källa. Då kände jag mig inte så smart.

 

Sommarens resa blir roadtrip till Österrike och tillbaka. Son har önskat att vi ska stanna i Berlin på vägen, så det blir två drygt två heldagar där (kanske till och med nästan tre om vi rullar söderut sen eftermiddag). Först hade vi tänkt bo på hotell men tre nätter på något som ser trevligt ut är lågt räknat 7000 spänn. Det är ju pengar det också tänkte jag och föreslog att vi ska använda våra utlåningspoäng för gratisnätter där. Okej sa Make. Så nu sitter jag och tittar på alla fina gratis-lägenheter som finns i Berlin. Vilken grej! Annan bra (ekonomisk) grej är att betala en månadsvis slant till Ionity och därmed få snabbladda till nästan halva priset. Vi kommer köra minst tre-fyra hundra mil i sommar, så värt.

 

Min avdelning och några fler kör VM-tips. Jag är den enda som inte är med pga totalt ointresserad. Den lilla kurviga ligger tvåa. Hon har satt sitt tips utefter hur snygga hon tycker att flaggorna är och hittills verkar det vara en framgångsfaktor. 

Från en molntuss

Det kom upp i mitt flöde något om att barn till välbeställda (amerikanska) Boomers irriterar sig på att deras föräldrar inte hjälper dem mer ekonomiskt när de kämpar ekonomiskt. Föräldrarna har råd att köpa en yacht men hjälper inte barnen med skulderna efter en universitetsutbildning de förmått barnen att skaffa sig. Det är en intressant frågeställning, Makes föräldrar är som bekant inga fattiglappar (’det går ingen omedelbar nöd på dem’ som vi säger till barnen när de frågar om farmor och farfar är rika) och de har alltid varit väldigt försiktiga med att ge sina barn pengar. Vi fick en slant när vi gifte oss, tror det finansierade större delen av bröllopet, och några hundra tusen utöver det, när vi köpte hus och hade renoverat. Det var ju guld värt så klart, men vi hade det ändå kämpigt och det var ju då vi behövde pengarna, för 8-10-12 år sedan. Nu... Vårt liv hade inte blivit annorlunda om det landade in en rejäl påse pengar på kontot, inte som det blivit annorlunda om de till exempel löst våra huslån. Vi hade garanterat inte blivit odrägliga heller. 

 

När Make fyllde 19 började han få månadsvisa utbetalningar från en kapitalförsäkring som hans farmor och farfar upprättat.

Makes föräldrar har gjort motsvarande till våra barn och jag gillar verkligen den grejen. Make visste aldrig hur mycket pengar det fanns, hur länge de skulle fortsätta komma men det var kanske 5000 kronor i månaden under större delen av studietiden, då pluggade han ändå rätt länge. Om man ska ge en ungdom pengar tycker jag att det är sunt. Det är inte som att få en halvmiljon rakt in på kontot när man fyller 18, det är inget annat än korkat. Våra barn kommer inte få veta att de har en ganska svulstig kapitalförsäkring (det har varit en fin tillväxt på kapitalet) som ligger på jäsning och väntar på dem. Det blir samma sak för dem, en summa pengar varje månad, mest sannolikt kommer de läsa på universitetet då, men utan att veta för hur många månader. Eller år.

 

När min farmor och farfar stack till oss jul- eller födelsedagspengar var det alltid i ett återanvänt fönsterkuvert. Varför slösa pengar på nya, lyxiga kuvert när ett uppsprättat begagnat fyller precis samma uppgift? Innan de dog såg det till att det fanns en liten ’fond’ så att min syster och jag skulle få en femhundring eller en tusenlapp varje jul och födelsedag och nu, snart tio år senare, har pappa hintat om att pengarna snart är slut men de kommer fortfarande i återanvända fönsterkuvert, för att det ska vara så, och på står det ”Grattis Lo, från en molntuss”. Så kommer det väl bli för våra barn också, om deras farmor och farfar inte lever när pengarna börjar komma, bara mer pengar, varje månad och inte i något återanvänt fönsterkuvert.  

Olika varianter av het

 Hälsningar från ön. 

Idag håller jag mig mest hemma mest men ska iväg på lite ärenden. Igår var jag hos Seglaren. När jag kom sa han att han mådde lite sådär men trodde att det var för att han fått för mycket sol. 

Vi får ta det lugnt med dig sa jag.

Bara för att det är lugnt för mig betyder inte att det blir lugnt för dig flinade han.

Jag älskar när han gör det jobbigt för mig, lika mycket som han älskar att göra det jobbigt för mig. 

Vi lekte några timmar men efteråt var han glödhet och hade feberfrossa, höll sig utomhus i skuggan medan jag lagade middag och matade hästarna i hagen intill med morötter. Idag har han fortfarande feber och jag har sagt till honom att vila duktigt, så kanske vi ses imorgon istället. Varannan dag är ganska lagom. Min kropp behöver hämta sig också. 

Jag njuter av lata dagar och är glad att jag saknar familjen lite. Skönt att vara själv men jag saknar dem. Jag har skrivit en del. Det är planlöst men på något sätt finns en självklar röd tråd som jag följer, en associationskedja, varje länk ett isolerat nedslag. 

En midsommarafton

Vaknar en midsommaraftons morgon av att det är ljust i rummet. Jag har sovit naken. Det gör jag bara när jag är själv.  Övervåningen i stugan är mer som ett inrett loft, det är bara på mitten man kan stå raklång. Från sängen skymtar jag blått hav och blå himmel genom fönstret i Lills rum. Hon har bästa utsikten men rummet är något mindre och inte ens vår 160-säng får plats där inne.

Ett SMS från Äventyret, skickat 23.27 inleds med orden ”Så här ett år senare… skäms du inte?” Det är svårt att inte svara men jag har lovat mig själv att inte ge honom mer syre. 

Seglaren blev sen i starten så jag körde in till hans båtklubb istället. Vi tuffade ut till en liten holme strax utanför stan, bara klippor, fiskmåsar och en cementbrygga att lägga till båten vid. Kokade potatis, dukade upp lunchen, Seglaren badade säkert fem gånger. 17 grader i vattnet. Vid ett tillfälle, när jag akut behövde tvätta av mig, gick jag ner till midjan och det räckte.  Det blev ett antal timmar i kajutan, praktiskt att masten går genom bädden vid fotänden, en utmärkt fästpunkt. Paus för kaffe och jordgubbstårta innan fortsatta experiment med andra fästpunkter. Vi känner varandra så väl nu, han vågar mer, utmaningarna tuffare, kräver mycket tillit men när jag markerar att något inte känns bra backar han genast. 

Så satt vi med varsin öl och laxröra på finknäcke i kvällssolen på fördäcket medan glöden tog sig, alldeles vindstilla. Grillad oxfilé, potatissallad, överblivna jordgubbar. Han ska sova i båten i natt och körde mig tillbaka till båtklubben innan han vände tillbaka. Min hjärna har tagit hundra bilder idag, mobilen bara två.

Nu är klockan strax 22.30, jag har tagit en efterlängtad dusch och utanför Lills fönster är både himmel och hav rosaorange.

Because I respect her too much to do to her, what I'm going to do to you

Idag blir det inte mycket jobbat. Kom sen och går tidigt. Körde familjen till tåget, kom till jobbet just i tid till en timmas info om organisationsförändringarna (helt meningslöst, de pratade summariskt och visade organisationsschema med så liten text att ingen kunde läsa). Anna verkar ha tinat en smula, hon pratade med mig för första gången på flera veckor. Fortfarande extremt negativ, men hon pratar i alla fall. Man får vara glad för det lilla.

 

Midsommarafton verkar bjuda på bra väder och Seglaren frågade om jag vill fira med honom på båten. Han har hittat en ett ställe hyfsat nära stugan på ön där han kan plocka upp och släppa av mig. Jag har lovat att fixa silltallrik och jordgubbar, han står för grill på kvällen. Det kommer bli en oerhört instagramvänlig midsommarafton utan en enda bildruta eller filmsnutt, inte ens en svensk flagga i fartvind mot skummande blått hav eller mässingsskylten han är så glad för: ”The Captain’s Word is Law”. Det gör mig inget att komma tillbaka hem på kvällen, det hade varit mysigt att somna på båten men jag kommer alltid föredra att vakna själv.  

 

Vi har med glimten i ögat pratat om rollspel. Det är inget någon av oss har erfarenhet av, bortsett från att jag själv för många år sedan fann mig själv i en liknande situation som den i Modern Family-avsnittet My Funky Valentine. Helt spontant med en vanilj-kille jag var ihop med, i en hotellbar, började som ett skämt ”Ursäkta, är det ledigt här?” och slutade med att vi gick upp på rummet, fortfarande låtsades att vi aldrig träffats tidigare. Här om dagen halvskojade jag om att vi kanske ska leka att han är pirat som kidnappat en prinsessa (eftersom han ofta kallar mig för prinsessan, även i situationer då jag minst av allt känner mig som en), och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte båda gick igång en smula på tanken. Åtminstone i teorin. Ibland är det inte helt lätt att avgöra vad som gör sig i verkligheten och vad som borde förbi en tanke. 

Ditt och datt

Angela åker hem imorgon och vi känner ett stort ÄNTLIGEN. Hon är jättesnäll och gullig men en hel del som skavt och det känns helrätt att inte ha en ny au-pair. Vi är klara med det nu. Det ska bli så skönt att få tillbaka hela sitt hus, hon är tveklöst den hittills som tagit mest plats. Vi ska sälja tredje-bilen och matkostnaderna kommer minska märkbart när hon inte handlar finmat till sig själv (och delvis till sin kille, är vi inte dummare än att vi begriper) längre. Kostnaderna har verkligen rusat under våren men vi kände att det var så kort tid kvar att det inte var värt att lyfta det med henne. Bortsett från parkeringen då, att hon parkerat för 1500 spänn på mitt kort sedan februari och det blev droppen. Det var jag tvungen att ta med henne. 

På torsdag åker Make och barnen till Norrland. Jag ska vara i stugan med katten, läsa, preppa för utlåning, garanterat träffa Seglaren en hel del, kanske till och med premiär för en dagstur på hans båt. Är glad om jag lyckas hålla mig ur vägen och låta bli att snava, trilla i vattnet eller få en bom i huvudet. Å andra sidan: Om någon kan få mig att vara lite bättre när jag kliver av än när jag klev på är det han. Vi är ju på samma lag. 

Anna pratar fortfarande inte. Inte med mig i alla fall. Säger varken hej när hon kommer eller hejdå när hon går, fast vi har kontoren bredvid varandra. När detta blåst över kommer hon för alltid vara den som tjurade i flera veckor över en organisationsförändring som inte ens berör henne själv, det kommer man alltid ha i bakhuvudet. Tur att hon är den enda i teamet som reagerar såhär, då blir det att hon sitter tyst på sitt kontor. Om en till varit missnöjd hade det blivit ett fruktansvärt neg-snack. 

Från det ena till det andra

Infon i torsdags var egentligen ingen skräll, visade det sig. Åtminstone inget jag inte redan kände till men så hade jag fått lite förhandsinfo från chefen också, eftersom vi ska få en ny kollega i teamet och han kommer ta över vissa grejer som jag jobbar med så att jag kan fokusera på annat. Nöjd och glad med det, enbart positivt för min del. På hela taget var det som att alla – nästan – drog ett djupt andetag, hade planerat för en hjärndöd torsdagseftermiddag (Marie, jag och Namne gick på AW - Anna hade förhinder och Junior vabbade). På fredagen god stämning, alla hade liksom startat om. Alla utom Anna. Hon hade långt infon kom pratat om att hon hade en dålig magkänsla, att det här inte skulle bli bra och det blev inte bättre i torsdags. På det uppföljande mötet som vår chef föredömligt nog kallade till var det uppenbart att hon inte var nöjd fast hon inte sa det rakt ut. Efter det mötet mumlade hon några uppgivet, packade ihop sina grejer och sa Jag kommer nog inte imorgon.

 

Dagen efter skrev jag till chefen att han nog borde prata med Anna och försöka fånga upp henne för sådant kommer han inte på själv. Svårt att veta om man ska lägga sig i eller inte, men bestämde mig för att det ändå var motiverat att ge chefen en puff i rätt riktning, om det gör att Anna mår bättre och chefen tog det på rätt sätt, guschelov.

 

Den här veckan har det varit riktigt illa. Anna säger knappt hej, stänger in sig på sitt kontor och vid lunchen är hon helt tyst, stirrar bara rakt ut i luften, reser sig så snart hon ätit färdigt. Både chefen och Marie sa bakom stängd dörr att hon pratat om att jag visste om förändringen, som att hon hängt upp sig på det. Nu har jag en känsla av att hon är arg på mig för att jag inte sa något men det hade varit fel av mig att säga något när jag lovat chefen att vara tyst. Jag vet ju att Anna liksom jag anser att viss information måste komma från rätt håll. Det finns saker man kan tissla och tassla om, men det finns också sådant man absolut håller tyst om och själv känner jag att den gränsen går när någon uppenbart berättar något i förtroende, specifikt för mig. Det är i alla fall dränerande att någon som man annars har en nära relation till nu är som förbytt. Jag skickade en chat till henne, frågade hur hon mår och skrev att om hon vill prata är hon välkommen men det har hon varken läst eller (obviously) svarat på.

 

Det har varit lite för mycket senaste veckan. En näckande pappa, Äventyret och så Annas svarta-hål-energi. Stunder som dessa blir jag medveten om hur mycket jag uppskattar Make. Jag måste bli bättre på att komma ihåg- och visa det, oftare. 

Visa mig ett problem som inte går att lösa med ett välriktat bazooka-skott

Igår skulle jag ha ett nytt pass med PT:n men i samma ögonblick jag steg in i styrketräningsavdelningen på gymmet såg jag Äventyret. Han såg inte mig, var fullt upptagen med bänkpress men jag vände på en femöring och kände paniken byggas upp. Ringde PTn och bad honom möta mig i receptionen, vi gick ut på parkeringen, bakom ett hörn och jag kunde nästan inte prata men fick fram det väsentliga. Kände mig så dum, typiskt att man ska känna sig dum. Så nej, det gick inte och jag behöver byta gym igen, kommer inte kunna gå tillbaka dit. Bara det gör mig arg och ledsen och jag känner mig svag som inte står upp för mig själv och mitt utrymme men kan heller inte göra våld på mig själv, när jag känner som jag gör.

 

Så förra helgen var Äventyret arg igen och jag begick misstaget att svara honom, några sms fram och tillbaka som slutade förra söndagen med att jag skrev att han borde söka professionell hjälp. Det gick fem dagar, sedan fick jag ett långt sms med innebörden att jag behövde ”lugna ner (min) ton!”, samt en rant på det vanliga temat, jag är en falsk självisk människa som flyr från mina känslor och inte begriper vilka som egentligen vill mig väl. Det lät jag bli att svara på och har nu bestämt mig en gång för alla att inte svara honom öht för mina reaktioner ger honom näring, oavsett hur jag reagerar. En del av mig har nog fortsatt tro att det ska gå att resonera med honom, att om jag bara säger rätt sak kommer han att begripa och sluta men nej, det kommer inte hända.

 

När jag lämnat gymmet ville jag inte åka hem innan jag lugnat mig så jag parkerade en bit bort och frågade Seglaren om jag kunde ringa honom en kortis.
Han hörde att jag var ledsen och vi pratade en stund. Det känns bra att prata med honom, han är utomstående men insatt, förstående och stöttande men blir inte upprörd. Han sa att han tidigare i livet alltid försökt lösa sina kvinnors problem men insett att det ofta inte är vad de vill och att det här problemet kan han inte lösa åt mig, ens om jag skulle vilja.

Jag sa att nej, det finns inget han kan göra för att lösa det.
Såvida du inte kan få tag på en bazooka.

”Tja, det finns ju på jobbet, jag kanske kan låna hem tjänstebazookan någon helg” sa han och det fnisset behövde jag.

”Du måste säkert betala förmånsskatt om du ska använda den privat” sa jag.

Ja, sa han. ”Och så blir bonden här intill orolig för sina kor om jag har en bazooka hemma. Det förstår man ju.”

 

Så det där med granatkastare (eller vad en bazooka nu är) strök vi från listan på möjliga lösningar även att det i princip är ett lockande alternativ.

Seglar-söndag

Det blev ännu en söndag i skogen hos Seglaren. Lite för sen i starten, behövde göra några stopp på vägen, ladda bilen, lunch hos honom och plötsligt var klockan efter halv två. Jag hade frågat om det var okej att göra som tidigare, att jag anländer ’civil’. Han uppskattar terminologin och jag gillar känslan att både anlända och lämna som den jag är i verkliga världen. Den jag är med honom existerar bara där.  

Sminket, den mörka ögonskuggan och ny vattenfast eyeliner som ändå skulle visa sig inte riktigt hålla måttet. Håret i stram fläta. Visst är det en uniform. Han såg mig några sekunder innan jag såg honom eftersom han placerat sig i en fåtölj i ett rum jag glömmer bort men varifrån han såg mig så snart jag klivit ut från badrummet. Den blicken kommer jag kunna leva på ett tag, liksom pirret i magen när han reste sig och kom emot mig. Inte så att jag blir rädd, men instinktivt backar jag ändå några minimala steg. Hans storlek tar fortfarande andan ur mig, precis allt med honom är stort.

 

Timmar senare öppnar vi sovrumsfönstret och släpper in frisk luft, ligger nära varandra men inte tätt. Mitt huvud på hans ben, mina fingertoppar rör sig slött från hans bröstkorg ner mot hans ljumskar och upp igen. Hans fingertoppar lika lätt i min svank, över min höft och rumpa. Svetten får självtorka och utanför ett lätt regn. Ingen av oss känner någonsin behov av att tynga de där stunderna med ord och uppskattar varandra för det. Inga verbala ömhetsbetygelser, inga klibbiga uttalanden med förväntan på bekräftande respons. Jag vet att han njuter och mår bra, han vet att jag njuter och mår bra. Inget behöver sägas.

Sommarkompis X2

Det föll sig så att båda barnen blev inbjudna till nya kompisar kl 14 idag. Eftersom vi har två bilar tog Make Son till hans nya kompis och jag tog Lill till hennes nya kompis. 

Drygt två timmar senare sammanstrålade Make och jag hemma. Han helt lyrisk över familjen han träffat, massor av gemensamma beröringspunkter, en hel musikstudio i källaren och jättetrevliga föräldrar. 

Jag å min sida stannade med Lill lika länge men inte för att kompisens ensamstående pappa var så trevlig utan snarare för att jag hade en konstig känsla och drog mig för att lämna Lill där. Det var något med hur han petade på Lills axel, insisterade på att hon skulle bada i deras pool, att han sa att han också tänkte bada och jag kände att jag inte ville ha den mannen i samma pool som min dotter men Lill badade bara snabbt medan jag dröjde mig kvar, klättrade runt, hängde över kanten och jag försökte följa hans blir genom solglasögonen, bakom mina egna, såg konturerna av hans ögon genom de tonade glasen, fick en känsla av att han följde henne med blicken men var inte säker. 

Jag har alltid fått en dålig känsla när någon varit för ’på’ med barnen. Den där killen som sökte ett barnvaktsjobb hos oss innan au pair-tiden, han lät alldeles för angelägen, jag fick en dålig känsla och sa bestämt nej. Skolans vaktmästare som lät rent bedjande när han föreslog att han skulle ta med Son ner till gympasalen för att leta efter försvunna glasögon. En dålig magkänsla, jag sa nej, jag går dit själv. Och jag gillar inte när en vuxen man ivrigt försöker övertala Lill till att bada i en pool han själv tänker hoppa ner i.

Kanske var det något annat jag uppfattade. Hans prat om sitt ex ”isdrottningen”, att han frågade flera gånger om inte jag ville bada (jag hade uppenbart inga badkläder med och sa bestämt nej, skulle aldrig komma på tanken att hoppa i en pool med en främmande man), att han gjorde en stor affär av hur fantastiskt han mår efter 10 månaders månader som separerad men gav intryck av att vara allt annat än i balans, hans over-sharing och i förbigående nämnde en tjejkompis som alltid varit ”jävligt sugen”.

Jag lämnade Lill färdigbadad och påklädd i den nya kompisens rum, tog med hennes baddräkt därifrån och sa till henne att ringa mig omedelbart om hon ville komma hem. Avtalade med pappan om att vara tillbaka en timma senare, kl 17. Messade honom dessutom 16:55 att vi var på väg så Lill kunde göra sig klar. Make följde med för att hämta och när vi närmade oss såg jag från vägen hur pappan klättrade ur poolen. Backade in bilen på parkeringen, gruset knastrade under däcken. Smällde extra hårt i bildörren. Make gick några steg före och viskade, precis innan det var för sent Vänta här, han är naken! 

Jag stannade till, lät Make gå före. Pappan hade dragit av sig badbrallorna just exakt det ögonblick då han måste ha förväntat sig att jag skulle komma runt hörnet men fick snabbt fram en handduk att ha runt midjan. Han såg riktigt paff ut över att Make var med och det blev jättekonstig stämning, även att Make höll masken som ett proffs.

Lill och den andra tjejen kom jättebra överens, så typiskt att pappan skulle vara så konstig. Den andra tjejen har inte så många vänner på ön, så man hade velat att det skulle vara perfekt. 

Fördomsfredag

En teams-chatt mellan mig och min work-BFF:

 

Hon:

Did you see Carl's answer 

 

Jag:

I did.

What part of "rough estimate from Sales" is it he doesn't understand? 

 

Hon:

(Frustrerad emoji)

 

Jag:

It means literally "If we get 10 percent of this we should be happy".

He should know better.

Hon:

guess Japan is gonna interrogate him

 

Jag:

I'm sure in Japan, "rough estimates from Sales" is probably 100 percent accurate.

If not, sales manager needs to apologize to the whole company and their families.

Bow three times.

 

Hon:

maybe we can just say a rough estimation with the though of customer expansion but the strategy is confidential.

something fluffy like that.

 

Jag:

OMG you are so good with this stuff

 

Hon:

learn it from you

you can "piffa" a bit in the mail

 

Jag:

I'll do the piff