Senaste tiden i punktform

 Min chef är ultraröd personlighet. Be brief, be bright and be gone är han i ett nötskal. Han blir sällan så glad som när han får mejl i kortfattad punktform. Han blir även glad när man är på tjänsteresa ihop och man säger ”ska vi ta in en flaska prosecco innan maten?”. Nu testar vi ett blogginlägg i punktform!

• Jag som har svart bälte i katastroftankar reflekterade inte ens över att Rumänien gränsar till Ukraina innan resan. Tur det.
• Sibiu i Transsylvanien (ballt!) där vi mestadels var är hur fint som helst! Skulle gärna åka tillbaka privat och besöka Draculas slott.
• Något av det viktigaste man kan ha lärt sig av en tv-serie är devisen ”Don’t mention the war.” Det var en tysk med i ressällskapet och vår största kunds inköpare, som också var med på resan, hade inte lärt sig det. Det är hisnande, hur tung skuld tyskarna fortfarande känner över andra världskriget, även de som inte ens var en glimt i sina fäders ögon när…
• Taxichauffören utanför Roms flygplats frågade om chefen och jag var på bröllopsresa. ”Men ni är ett par i alla fall?” frågade han när vi bestämt sagt nej. Då vi förklarat att vi är kollegor lät det på chaffisen som att Jaja, det ena behöver ju inte utesluta det andra. Framförallt chefen, som är nygift och nykär, var uppenbart besvärad.
• Chefen är behaglig att resa med. Han är inte den som tycker att man ska jobba några timmar på hotellet om mötet blev klart tidigt. Hellre sätta sig på en uteservering. Jag säger inte nej. Jobba kan vi göra nästa vecka.
• Tvära kast att vakna en fredag morgon utanför Rom och somna i en liten röd stuga i skärgården.
• Det första jag gjorde här var att plocka in ett stort fång med syrener. Det här med att ha kvistar med antingen bara blommor eller bara blad blev en game changer.
• Äventyret verkar ha fått reda på (tillräckligt mycket) för att känna på sig att jag pratade med hans poliskompis i höstas och hörde av sig. Kanske vet/anar han också att jag gjorde en anmälan. Jag kommenterar det inte öht, är bara kort och tydlig. Respektera att jag inte vill ha kontakt med dig. Får en lång triad om att jag flyr från mina känslor och inte mår bra, att jag är irrationell, att mitt liv är ytligt osv - mer än ett år senare. Han är helt sjukt i huvudet. 

Sista ordet

Tänk, det sista receptionistens kollega, vår kontorskoordinator som nu väl får gå tillbaka till att bli receptionist, sa till henne precis innan hon lämnade: "Vi är sååå besvikna på dig. För att du inte berättade hur du kände. Du gick i nio månader och sa inte att du var missnöjd. Vi är jätte-besvikna."

I en grupp människor ledda av en chef som inte visar någon medmänsklighet, där man blir straffad om man inte bara är tyst och lyder, i den skulle receptionisten berättat att hon känt sig utfryst och illa behandlad. Ja, eller hur. 

Resa med (eller utan) stil

Igår lade jag orimligt mycket tid på att packa. Det ska bli uppåt 30 grader varmt i Rumänien och jag har inga lämpliga klänningar. Antingen är de för varma, tjocka, långärmade, eller för leisure. Tyckte inte heller att jag har några lämpliga kjolar. Utöver chefen och jag ska inköparen från vår viktigaste kund följa med och jag vill se professionell ut, samtidigt som jag inte vill svettas ihjäl. Trodde inte jag skulle säga detta, men jag behöver tydligen komplettera garderoben.

 

På tal om inköp vill jag ha en snygg ryggsäck, något man inte behöver skämmas för på Roms gator. Finns det något som skriker 'turist utan stil och klass' som en rygga i nylon med företagstryck? Nope. Däremot har jag noterat att en Kånken aldrig är fel, till och med välklädda italienska pappor på nöjesfält kommer med en sådan slängd över axeln och syrran har en gammal som hon använder flitigt. Nu är jag inte Fjällräven-typen, hellre något praktiskt men elegant i konjaksfärgat skinn. 

 

Efter Italien-resan har jag funderat på vad som egentligen är så hemsk (skämmigt) med att känna sig som en uppenbar turist och landar i att med det ultraturistiga skapar ett avstånd till stället man besöker, en markering att man bara är på besök, att man spelar efter andra regler, är klädd för något annorlunda och flyter ovanpå, en droppe olivolja i ett glas vatten. För mig blir upplevelsen mindre värd. Jag vill känna mig, så gott det går, upplöst där jag är, se, höra och smaka det som är på riktigt, åtminstone försöka att inte framstå som en idiot. Jag vill inte sitta på en uteservering klockan tre på eftermiddagen och beställa en cappucino för jag vet exakt hur dum i huvudet de innerst inne tycker att man är, även att de på turisttäta ställen håller masken. De håller inte masken utanför turiststråken. En gång har jag testat beställa cappucino vid fel tid, trots att syrran rådde mig att låta bli. Han i baren muttrade en harang på italienska och syrran sa Jag sa ju det, han tycker att du är dum i huvudet. Efter kl 11 sveper jag min pyttelilla kaffe med en hel påse socker ståendes vid baren – som man ska.

 

Syrran får så himla ofta frågor från bekanta och bekantas bekanta, alla tycker naturligtvis att just deras resa är speciell och engagerande. ”Hej, vi ska till Rom i juni och undrar om du har några tips…”
Önskelistan är lång och ofta detaljerad. De vill ha barnvänliga aktiviteter, kultur, bra restauranger, prisvärt men bekvämt boende, utflyktstips mm. De vill egentligen inte ha kultur. De tror bara att de vill det men när det kommer till kritan är de inte intresserade. Jag brukar mata in deras önskelista på Chat GPT och skicka svaret till dem sa syrran. Hon har alltid varit pragmatisk. 

Upp och iväg

Idag cyklade jag till jobbet för första gången sedan vi flyttade till nya bygget. 18 minuter tog det och ja, den enda egentliga ursäkt man har att inte cykla till jobbet är om vädret är dåligt. Samtidigt vet jag hur jag är och det är minsta motståndets lag.

 

Gårdagen hos Seglaren blev inte riktigt så intensiv som jag föreställt mig. Han hade fått i sig en gnutta glykol dagen innan när han fixade med båten och inte mått helt bra under natten så han hade inte riktigt sin vanliga energi. Dessutom: Efter en månad känner jag mig en aning stapplande, inte riktigt tillbaka på ruta ett men lite åt det hållet. Som jag brukar tänka och säga: Hur det blir när vi ses är summan av vad vi båda känner för där och då. Det var i alla fall väldigt skönt att träffa honom igen och timmarna går snabbt. För första gången var jag tvungen att be honom släppa mig mitt i en lek, repen gick för tight om mina överarmar och när han dessutom utmanade mig genom att dra mina armar uppåt och bakåt kände jag hur det snabbt började sticka obehagligt i händerna. Senare på eftermiddagen, efter en övning som varit ganska mentalt utmanande för mig pratade vi lite och det är alltid värt att prata där och då, för gör man inte det kan något som i stunden känns som en petitess på några dagar växa sig större och mörkare. Det behöver inte ens vara något som hänt, bara att mina tankar drar iväg till en sorts tänk-om-scenario men inget gör mig mer grundtrygg än att han kan läsa mig.  

 

Imorgon jobbar receptionisten sin sista (förmid)dag. Upphör inte att förvånas över hur tondöv hennes chef och hela avdelningen är, kan inte smälta att det är de som är vårt HR. Idag hade de avdelningsmöte men precis innan sa HR-chefen till receptionisten att hon inte behövde vara med eftersom de skulle prata ’framtid’, istället för att de kanske hade kunnat använda tiden till någon sorts.. tja, tack-å-hej? Vi andra tyckte det kändes så fel att hon inte får något som helst avsked från sin egen avdelning att en av ekonomicheferna jäktade iväg och köpte fika till en högst inofficiell avtackning. Kontorskoordinatorn hade förra veckan frågat receptionisten om de kunde prata en stund men det visade sig att hon ville ventilera var hur orolig hon själv  varit för att bli av med jobbet, och hur tufft det kommer bli för henne när receptionisten slutar. 

Nästan hela den här arbetsveckan försvinner eftersom jag och chefen ska till Rumänien på leverantörsbesök. Vi flyger imorgon kväll, sover i Wien, därpå två dagar i Rumänien, flyger till Rom på torsdag em, sover i Fiumicino (syrran kommer antagligen ut och äter middag med oss) för att slutligen komma hem i rimlig tid på fredag.

Känslor x 3

Fast jag påverkas minimalt själv börjar det här med uppsägningarna kännas även för mig. En projektledare, han som är hela företagets lillebror, fick besked om att han förlorar jobbet, fast han har en kollega som gör precis samma sak och anställdes långt senare. Företaget har använt ett av sina tre ’undantag’ för att peta honom och spara henne. Ingen förstår varför. De som arbetat med henne säger att alla hennes projekt är katastrof, hon sabbar relationer på löpande band. Om hon varit fantastisk och han kass hade man förstått. Däremot håller hon hög profil, är bra på att synas i externa sammanhang och postar massor av fjäskiga inlägg på LinkedIn om hur tacksam hon är över att ha sitt drömjobb på ett så fantastiskt företag #gratitude
AI-genererade, säger de som orkar läsa och förstår sig på. Vi undrar om det är därför hon får vara kvar. Idag sprang jag på han som blir petad, frågade om han ville ha en kram. Det ville han, vi stod med armarna om varandra långt mycket längre än vad som är brukligt på en arbetsplats men han behövde det, jag kände hur han darrade. Likblek, ansträngd röst, mår skit, befogat arg, ledsen och besviken.

 

Gårdagskvällen hos mig blev succé. Käpphästhoppning, rånarbowling, luftgevär mm. Jag skrattade så jag var tvungen att stå med benen korsade. Vi pratade inte alls om några uppsägningar, PNG blev så glad för örhängena vi valt ut och för kortet jag skrivit (ja, jag kände mig falsk men det var värt det) att hon började storgråta men jag är bra på sånt, blir inte obekväm, 70 procent medkänsla, 30 humor. Resten av sällskapet andades ut när hon fnissade mellan tårarna och snart skrattade vi åt något annat. Lite senare, när jag stod i köket och skivade tomat till hamburgarna kom chefen in och gav mig en spontan från-sidan-kram och sa tack, uppenbart lättad att det blev bra och att han slapp befatta sig med varken avskedstal eller tårar. Han berättade att PNG hade flippat på lunchen igår, hållit låda om alla dåliga beslut företaget fattat och då bestämde chefen att måttet var rågat, så hon jobbar sin sista dag imorgon. 

 

På söndag ska jag träffa Seglaren. Det är en månad sedan nu och behovet av extra allt känns i hela kroppen. Tänker oproportionerligt mycket på små knappar mellan hans varsamma fingertoppar och ett allt annat än varsamt grepp om mitt nackhår. Jag vill ha alla tänkbara ytterligheter på en gång, så hett att de smälter ihop. Han kommer förbereda en lämplig repstump för mig att fläta in i håret. Att använda mitt hår i lekarna har vi pratat om länge men hittills har det inte blivit av. Nytt för i helgen är en snygg axelbandslös bh, de vanliga går inte att få av helt när ens händer är bundna.

Depp och fest

Tillbaka på en deppig arbetsplats. Igår på morgonen var det ungefär 15 stycken som fick veta att de förlorar jobbet och kl 13 hade de stort infomöte. Hur organisationen kommer se ut vet vi inte än, och vi vet inte namnet på alla som blir av med jobbet, men min namne på hållbarhet är en av dem och jag är lite chockad över det, trodde att hon om någon satt säkert men när 50 procent av hållbarhetsavdelningen försvinner visar det hur företaget prioriterar. En annan är receptionisten som redan från början sa att hon trodde att hon skulle ryka. Hon fick en lång, lång kram idag på morgonen. Vad det verkar blir Martin kvar.

 

Marie och jag satt på hennes kontor och pratade när chefen stack in huvudet. Vi sa att vi pratade om gårdagen och så himla tråkigt men han viftade i princip bort det. ”Jaja, men det är så det är. Nu blickar vi framåt.” Tydligt: Sitt inte här och deppa! Marie sa att igår var det sagt att alla chefer skulle ha samtal med sina team för att fånga upp dem men chefen bjöd inte in till något. Vet inte om han är rädd för vad som händer om folk tillåts visa känslor eller om han bara tycker att det är trams, men jag blir besviken på honom, att han inte förmår visa mer empati och inte känner något som helst ägandeskap för hur hans team mår. Efter varsel-informationen var han också helt frånvarande. Till mig sa han att ingen tagit initiativ till att prata med honom (som att ingen verkar ha behov av att prata) men å andra sidan kanske det borde vara han som tog initiativ till att prata med oss.

 

Konstig tajming att vi ska ha teamaktivitet hos mig ikväll. Femkamp och grilla hamburgare. Det bestämdes långt innan vi visste något om det här men nu är det bara att tuta och köra och se till att alla är på bra humör. Det blir dessutom avtackning för PNG och David som slutar. 

Cannelloni macaroni osv

På väg hem från Rom, barnen och jag! Det har varit en fin resa. Bra variation. I fredags soft dag hemma och mindre utflykt till Trevignano för lunch och gelato. I lördags heldag på nöjesparken Cinocitta. Väsentlig skillnad i kvalitet mellan italienska och svenska nöjesparker, det kan vi säga, men barnen fick flera vändor i flumridebergochdalbanan så de var nöjda och det var huvudsaken. 

I söndags körde vi två timmar norrut, hamnade i Toscana på vingården som syrran och hennes man nu i princip köpt. Det är bara tillträdet kvar inom någon vecka eller så. Det är ett helt underbart ställe, jag var alldeles lycklig när jag gick runt där. 300 olivträd, fruktträdgård, en vinodling som ger ca 1500 flaskor om året (men som man behöver börja om från början med så tar några år innan första ’utdelningen’. Flera stora fikonträd, massor av rosor och lavendel. Tennisbana och rejäl pool, båda med utsikt över böljande kullar men i skriande behov av en rejäl dos kärlek. Nuvarande ägarna slutade underhålla när det närmade sig försäljning. Sju sovrum kanske, gissar lika många badrum. Man tappade räkningen. Tjocka stenväggar och tegelgolv. Rejält lantligt kök med massiv mörkgrön gasspis. De ska ha det för event, bröllop, high-end airbnb. Husfru, kock och tenniscoach om man vill. 

Igår åkte vi in till centrala Rom, inledde med gelato på ett favoritställe, besökte Peterskyrkan och hängde runt i Prati där syrran bodde innan de flyttade ut till Olgiata. Det känns att gå runt där, så mycket tid jag tillbringat där, kört barnvagn eller låtit dem gå balansgång på murarna, minnen knutna till vart och vartannat gathörn. Här har tiden gjort en hållplats. Vi gick förbi porten på Borgo Pio där vi bodde för syrrans bröllop, när jag var höggravid med Lill. Jag känner mig hemma, kan svara på ”ursäkta, vet du var…”-frågorna på trottoaren, lite smickrad att se ut som någon som vet. Mötte upp syrran och kusinerna, åt en pizza värd namnet och ytterligare varsin gelato på ett annat favoritställe. Maxad sista dag. 

Placebo

För en dryg månad sedan hade jag videomöte med en nätläkare om hormoner. Nätläkare är ju roliga. Vi var överens om att jag inte behöver dem, hon sa också att man inte ska hålla på med hormonbehandling mer än max sju-åtta år så bättre att vänta tills behovet är påtagligt men trots det:  ”Om du vill skriver jag gärna ut”, sa hon flera gånger. För om hon skriver ut kan hon räkna hem ett nytt möte á 890 kr om tre månader, samt ett om 12 månader, osv. Skriver hon inte ut blir det ingen uppföljning och därmed förlorad intäkt. Jag avböjde och sa att jag återkommer när det känns mer angeläget. Läkaren tipsade i alla fall om kosttillskott, Magnesiumglycinat (jag köpte Närokällan) och något som heter Ashwagandha (köpte KSM66). Hon sa att, förutsatt att man inte fuskar med doseringen (!) hjälper de två riktigt bra mot det jag upplevde som mina största problem, att jag vaknar kallsvettig vid 4 på morgonen och har svårt att somna om.

 

Nu har jag tagit de där kosttillskotten nästan en månad och tyckt att jag känner mig som vanligt. Samtidigt har jag (utan att lägga ihop det ena med det andra) sagt till folk att jag fått en så bra dygnsrytm; somnar runt 22.30 och vaknar nästan alltid strax innan klockan ringer vid 6, känner mig pigg och utvilad som att det är min kropp som bestämmer rytmen och jag bara hänger med. Det här att jag tidigare legat vaken någon timma runt 4 hade jag helt glömt bort för det har inte hänt på ett antal veckor. Först idag på morgonen slog det mig att det kanske inte är någon tillfällighet att jag sover mycket bättre och på hela taget känner mig piggare.

 

Läkaren pratade så klart också om vikten av att styrketräna. Jag har ju hört det hundra gånger innan, men ja, nu händer det. Det var en riktigt bra runda med PTn i förrgår, betydligt tuffare än första gången men inte värre än att jag klarade det. Det är nog också en anledning till att jag behöver hjälp, jag har inte ”frivilligt” utmanat mig själv tidigare, behöver att någon säger till mig att jag klarar mer än jag tror för att jag ska våga ta i. Idag är det nästan så att jag vill träna? 

 

Nu när jag skrev det fick jag nästa aha-upplevelse. Det kanske är träningen som får mig att sova bättre och vara piggare. Shit så dum jag känner mig som inte reflekterat över något av det förrän idag.

Möten och sammanträden

Jag har (åter)infört begreppet sammanträde här på jobbet. Det finns möten, och så finns det sammanträden.

Möten bokar man i Outlook för att prata statusar, handlingsplaner, uppföljning osv. Torrt och tråkigt. 

Sammanträden sker aldrig i mötesrum utan i kontorsrum bakom stängda dörrar, ibland vid fikabordet om ämnet inte är för känsligt. Eller så talar man i kod, för att runda eventuella tjuvlyssnare. Ett menande ögonkast kan räcka för att alla vid bordet ska begripa vem man talar om. Under sammanträden spekulerar kring vad som händer bakom kulisserna, analyserar och värderar rykten, förfasas över den nya teven i receptionen som Den lilla Kurviga hade sett fakturan för (400 000 kr – som en smäck så här i uppsägningstider) eller planerar nästa veckas team-aktivitet (femkamp och grill hemma hos mig -woohoo!). Ja, det händer väl (...) att det talas om mindre populära kollegor också, det gör det. 

 

När någon säger ”Vi behöver ha ett sammanträde” så vet man vad det betyder, eller om någon införstådd knackar på en stängd dörr, sticker in huvudet och frågar om hen stör säger man Nejdå, vi har ett litet sammanträde bara.

 

Under morgonens sammanträde med Junior framkom det att Martins motsvarighet David som sagt upp sig och slutar till midsommar inte har andats ett ord om överlämning än, hade Martin berättat för Junior igår. De har inte börjat, fast det är en månad sedan David sa upp sig. Det förklarar nog varför Martin varit sur som ättika senaste tiden. Han är orolig. Det är inget bra tecken för hans del. 

Ditt och datt

I fredags kallade chefen till information för teamet på kort varsel. PNG ska sluta. Överlämningen började idag kl 8 och så snart den är klar ska hon få lämna. Hon har blivit utköpt så detta är inte del av varslet men (hade hon sagt till Anna) om hon inte accepterat utköpet hade hon kanske ändå fått sluta, bara med sämre villkor.

 

Vi är överens om att vara riktigt, riktigt snälla med henne tills hon slutar. I morse när jag såg henne sa hon att hon mår skit och då fick hon en rejäl kram och jag sa ”tråkigt att du ska sluta”, det bara kom, jag som har så svårt för att säga något jag inte menar men det kändes tillräckligt äkta i stunden, det är ju tråkigt (för henne). I fredags eftermiddag hade hon suttit på Annas rum i en och en halv timma, till 17.15, och pratat. Det är andra grejer som hänt i hennes liv också, flera smällar på raken. En olycka kommer sällan ensam. Ingen kommer sakna henne men på ett mänskligt plan känner vi naturligtvis starkt med henne. Nu ska hon sälja lägenheten och flytta från stan, bo i sin sommarstuga tills hon hittar ett annat jobb och det blir inte här.

 

Ett mysterium: Mitt favoritbälte är spårlöst försvunnet. Förra söndagen, strax innan mega-bråket, hade jag det. Jag hade tagit av det i soffan men när jag skulle lägga mig tänkte jag ”lika bra att jag tar med det här upp så jag har det imorgon bitti”. Nästa grej jag minns är att jag blev sur på Make för en skitgrej, och att han exploderade för att jag blev sur över en skitgrej. Sedan dess är bältet borta och jag saknar det nästan varje dag. Jag har letat på alla ställen jag kan komma på men utan framgång. Obegripligt.      

 

Jag har börjat träna vilket inte första gången men det är första gången med PT (har förköpt fem tillfällen).  PTn är en liten sparvliknande man med flygigt hår och förstärkta strumpor. Hans grej är löpning, tror jag, verkar tycka att maskiner är ett jävla trams så hela mitt program är med fria vikter. Det var inte det jag tänkt, men det blir säkert bra. 

Ljusare tider

 I fredags förmiddag messade jag Make och skrev att jag nog inte kände för att åka till stugan i helgen. Jag gjorde verkligen inte det, fick lite ont i magen inför att tillbringa en helg med dålig stämning i ett litet, litet hus. Det blev ändå så att vi åkte och det är jag glad för. I bilen höll vi hand, nästan första gången vi rörde varandra på en hel arbetsvecka. 

Jag hade planerat att träffa Seglaren idag och in i det sista osäker, skulle vi köra med en eller två bilar? Make sa att det var okej men det kändes inte bra, så jag ställde in. Lättad över att Seglaren är så lättsam och förstående. Äventyret hade gjort en jättegrej av det men när jag skrev att det varit en tuff vecka på hemmaplan svarade Seglaren bara Lugnt, gumman! Vi ses en annan gång. Ta hand om familjen! Han har massor att göra ändå, i skogen och med båten som sjösätts nästa helg. Hans liv kretsar inte kring mig, som Äventyrets gjorde. Tur i oturen, för idag blod på pappret. Det händer max en handfull dagar per år. Inte mycket men tillräckligt för att jag inte hade känt mig bekväm och Seglaren har inga problem med blod i övrigt, kan sy sår, sätta dropp och säkert hjälpligt hantera en skottskada om han måste, men blod i kombination med sex är no-no, för oss båda.

Det har i alla fall varit en fin helg. Make har varit fin. Vi har varit snälla med varandra. Igår kvällssol och helt vindstilla mot husväggen, vi satt i flera timmar i varsin solstol, pratade, åt hemgjord pizza i plockvänliga bitar och drack bubbel medan barnen åt inne framför teven.  Jag visade ett träffande inlägg om introverta, det satte ord på vad jag kände om hela åka-norrut-grejen. Han sa att han förstår och accepterar men önskar att jag kände annorlunda, det förstår och accepterar jag. Gott så. 

Hälsningar från ett trångt hörn

Nä, det har inte varit någon höjdarvecka i äktenskapet, det har det inte. Igår ringde kvinnan på kommunens familjerådgivning upp och vi bokade en tid, om en månad eftersom både Make och jag är på vift innan dess och alla anser att det är bra om vi båda är hemma tiden efter samtalet, man aldrig vet vad det rör upp för känslor.

 

Minns inte om jag skrev det tidigare men Make och barnen ska upp till Norrland en vecka från midsommar. Hans bror kommer från USA och det ska firas jämna födelsedagar i efterskott. Jag har från början sagt att jag vill stanna hemma och vi var överens om det. Det är så mycket värt för mig med en vecka hemma själv, ledig från precis alla förpliktelser, 51 veckor om året är jag first line manager (”maaaammaaaa!”) med hundraprocentigt operativt och strategiskt planeringsansvar. Tänk att under en vecka få släppa allt, göra exakt vad jag vill, inte behöva tänka och planera för alla andra - vilken dröm. Jag tycker om (!) Makes syskon så det är inte det, men jag behöver ledigt mer än jag behöver träffa dem.

 

Nå, igår sa Make att hans familj tycker att det är jättetråkigt att jag inte kommer och han kan inte förklara för dem varför jag väljer att stanna hemma, hur jag kan prioritera egentid framför att träffa dem när vi ses så sällan. Jag förstår inte varför det är så viktigt för dem att jag följer med. Är kanske alltför pragmatisk men de är inte min familj och inget står och faller med om jag, en sextondel av sällskapet, är med men principen är att alla ska med (och älska att umgås med varandra), allt annat ser illa ut. Le och vinka. Make säger slokörat att han inte kan tvinga mig följa med, men ändå är det precis det han gör, genom att ge mig dåligt samvete och få mig att känna mig egoistisk för att jag vill vara själv. Jag lyckas inte bena ut om det är orimligt av mig att så gärna vilja ha en vecka själv och att han egentligen har rätt i att jag är egoistisk. Jag lyckas inte bottna i det, men inte en enda fiber i min kropp vill följa med. 

 

I ljuset av senaste tiden, bråket i söndags vi fortfarande inte hämtat oss från, blir Make extra ledsen för att jag ”inte vill vara med min familj” vilket ger mig ännu sämre samvete. Jag är ju med min familj 51 veckor om året men det spelar ingen roll, han köper inte det, inte minsta lilla. Om jag är viktig för dig följer du med. Det är det han säger, knappt ens mellan raderna.

En dag i (arbets)livet

Även den här veckan verkar passera. Fullt ös är det. Igår två leverantörsbesök och fick däremellan en stund med min fina vän B. Jag hade beställt varsin sushi till oss och frågade receptionisten om det var okej att B och jag åt i gästmatsalen så att vi skulle få lugn och ro. Hon är samlad på ytan men jag ser hur spänd hon är under, allt som måste lösas här och nu hänger över henne. Bostad, pengar och tänk om de kommer behöva bråka om katten. B sa att hon har vänner hon inte orkar med nu, de är alldeles för hetsiga, går på om att hon ska jävlas med sambon men hon vill inte det, hon vill bara göra ett rent avslut och gå vidare men alla ”Du borde!” från vänner gör henne utmattad, de hjälper inte. Det är verkligen något att ta med sig, en sådan sak jag tror att jag blivit bättre på med åren men som ändå tål att påminna sig själv om: Att stötta någon är inte att berätta för dem vad de borde göra, utan att lyssna in vad de behöver för att må bättre, och stötta dem i det, eller bara lyssna utan att komma med oombedda tips, råd eller uppmaningar.

 

Förmiddagens leverantörsbesök var det meningen att Martin och jag skulle hålla i tillsammans men (ingen är förvånad) jag tar lead och driver mötet, han sitter passivt tillbakalutad bredvid mig. När diskussionerna började komma igång bad jag honom ta anteckningar eftersom jag själv delade skärm och behövde koncentrera mig på diskussionen. Hans reaktion: En lång, djup suck följd av missnöjd tystnad, en sådan man håller för att visa sitt missnöje och ge den andra en chans att ändra sig. När jag inte sa något i den vägen muttrade han något om att leverantören väl hade förberedd en presentation själva så vi kan väl bara ta den som dokumentation. Herregud! Nej sa jag. Det är klart att vi måste ta noteringar.

Då suckade han igen och sa att han inte visste var han skulle skriva dem, som att det var ett oöverstigligt hinder. Men skriv bara var som helst sa jag, bara så vi har dem och kan dela dem efteråt. Ackompanjerat av en tredje bråddjup suck, demonstrativt långsamt och omständligt öppnade han ett Word-dokument. Resten av mötet såg jag i ögonvrån hur han inte tog en enda notering om något av det han borde, fångade inget av det som var relevant. Fem korta meningar skrev han under hela mötet.

 

Arbetsdagen avslutades med att en distributör meddelade att de med omedelbar verkan fryser alla leveranser av ett visst fabrikat, eftersom tillverkaren har kopplingar till ett kinesiskt företag som levererar till rysk krigsindustri och därmed hamnat på EUs sanktionslista, så när jag egentligen tänkt gå hem tillbringade jag en timma till på att sätta igång en serie åtgärder och analysera vilka produkter och kunder som påverkas. När man jobbar med elektronik kan vad som helst hända och när det händer måste man vara med i svängarna för det går förbannat snabbt. 

jag vill höra det du tänker trots att det har konsekvenser

Jag känner mig fortfarande lite avslagen efter söndagsnattens bråk, trött och stum inombords. Vi har kommit fram till att vi ska prata med någon. Jag ser det som gemensam rådgivning för vissa saker kan vi inte prata om på ett vettigt sätt och då är det nog bra att någon utomstående hjälper till och guidar oss.

 

När jag tänker efter inser jag att jag är betydligt mer tillfreds i vår relation än vad Make är. Jag har inte tänkt på det så tidigare. Jag är på det stora hela nöjd med hur vi har det, är harmonisk, uppskattar att vi är ett så bra team, att vi gillar att vara med varandra, att vi stöttar varandra, värdesätter varandra och att samtalen aldrig upphör men Seglaren är det som avgör, utan honom (eller motsvarande) i ekvationen hade det aldrig gått. Problemet är ju att Make inte har motsvarande, han vill inte ha det och konsekvensen blir att något viktigt saknas för honom. Samtidigt ser jag inte att vi någonsin kommer ’hitta tillbaka’ till det fysiska emellan oss, eftersom det fysiska aldrig fungerat.

 

Make har tagit upp det här med rådgivning tidigare men jag har duckat, ärligt talat rädd att det ska leda till att vi delar på oss och jag vill inte det. Jag vill leva med min familj. Det är inte perfekt men det är tillräckligt bra för att hålla ihop. Å andra sidan: Om Make faktiskt far illa av att vara kvar i relationen så måste jag acceptera det, då får vi göra det bästa av situationen. 

 

Min jobb-bästis Bi i Göteborg har gjort slut med sin sambo sedan vet-inte-hur-många-år. De har haft det kämpigt länge, han har alkoholproblem, är deprimerad och har varit 'mellan jobb' i flera år. Förra veckan medgav han känslor för en tjejkompis och Bi föreslog att de skulle vara ifrån varandra över helgen så att han skulle få utrymme att fundera, själv åkte hon till en kompis i en annan stad. Det blev en miss i kommunikationen så grannen trodde att båda åkt som först planerat, gick in för att mata katten och upptäckte till sin förvåning en annan kvinna i huset men trots att de blivit ’påkomna’ hade kvinnan stannat kvällen och natten och åkt först förmiddagen efter. Det fick Bi reda på för att grannen berättade det, sambon själv sa att han bara ’chillat’ hela helgen. Hon kommer hit idag, vi har ett leverantörsbesök ihop. Ser fram emot att ge henne en ordentlig kram. Hon är inte ledsen säger hon, bara arg. 

En bra och två dåliga

En härlig långhelg som slutade med ett onödigt och totalt dränerande bråk med Make. Våra bråk är så konstiga. Nästan alltid blir han, som annars är lugnet själv, totalt rasande, så där så han inte kan kontrollera sig, och själv är jag helt lugn. Det är en konstig känsla när någon är så arg att han vrålar med sitt ansikte alldeles för nära mitt för att det ska kännas bra, och inte ens få ett litet adrenalinpåslag själv. Jag tänker ganska ofta att jag har som en lokalbedövning i hjärnan. Undrar om jag har någon liten, liten defekt som hindrar mig från att reagera ”normalt” på vissa saker. Eller så är det att jag i stunden tar ansvar i att hålla huvudet kallt, för om vi båda blivit så arga som han blir... Det hade inte varit bra. Jag tycker att det är obehagligt, att han blir som förbytt, han som annars är klycklingpappa i stunden inte ens bryr sig om att han skrämmer barnen. När Make stormat ut i natten insåg jag att Son nog inte hunnit somna så jag smög in till honom och mycket riktigt, han var vaken och orolig så jag kröp ner bredvid och vi pratade en stund. Även då är jag tacksam över mitt lugn, att jag kan ge honom den tryggheten.

 

Son har brist på folsyra, har ett blodprov visat. Vi har länge tyckt att han varit blek och han har klagat över att han är trött och inte orkar göra något. Egentligen hela läsåret har han aldrig varit med vänner efter skolan för att han inte orkar, har han sagt. Vi har tänkt att han sover för lite och att han blir trött av att inte aktivera sig, så nu har jag rätt dåligt samvete för att jag inte tog det på allvar. Han har länge haft stora problem med afte, munsår. Det var därför vi gick till vårdcentralen och vi har tidigare sökt hjälp hos tandläkare för hans munsår och nu när bristen på folsyra är konstaterad blir jag nästan förbannad när det står att ja, folsyra (brist på) är en välkänd orsak till munsår. Hur i h-e kan varken tandläkare (som ska vara experten) eller allmänläkare ha koll på det?

 

Bortsett från hur gårdagen slutade var helgen helt perfekt. Överraskande varmt, tio grader mer än prognosen visat, i skärgården. Jag som bara packat tjocktröjor och långbyxor har som tur är lite extra sommarkläder där. Vi har rensat ut en hel del grejer, mest småpryttlar, men eftersom huset är litet gör varje grej skillnad. Innan vi åkte gick jag igenom skafferiet, slängde allt som blivit för gammalt och organiserade.  Vi har invigt vårt nya trädäck som är helt perfekt, bordet är monterat, stolar inköpta och diverse växter planterade. Det känns vuxet att ha en ordentlig uteplats med ordentliga möbler efter att ha skarvat och flyttat runt i två år.