Från det ena till det andra

Igår körde snickare (singular) igång hemma i köket. Emil heter han. Vi har haft den firman flera gånger och alltid varit helnöjda med allt. "Han är ung men han är duktig och noggrann" sa firmans ägare när jag pratade med honom. Han var så gullig, Emil. Ung, ja, men allvarlig, på gränsen till surmulen framtoning men absolut inte otrevlig. En gammal själ liksom, garanterat uppvuxen på landet.

Hoppas det här går att lösa nu sa jag.

Allt går att lösa sa han.

Snickare alltså. Antagligen en av mina absoluta favorityrkesgrupper. 

 

Idag åker jag till Stockholm. Imorgon är årsstämma för en organisation Make arbetar med, på kvällen galamiddag. Ikväll ska delägarna med respektive äta middag och imorgon på dagen har jag tackat ja till det som förr i tiden kallades dam-aktivitet (men som nu kallas medföljandeaktivitet). Först ska vi binda julkransar på ett museum, sedan äta lunch. Inte för att jag är särskilt intresserad av julkransar, får klåda i nacken av att hålla på med sådant, hänger med bara för att lära känna lite folk. Kl 14.30 börjar cocktailminglet. Jag har knappt bestämt mig för vad jag ska ha på mig men det lutar åt en second handad klänning, en klassisk 'den lilla svarta' i ylle och elegant halsringning i satin, får mig att tänka på Audry Hepburn. Egentligen undviker jag helst svart på fest, det blir aldrig lika bra i praktiken som i tanken, man försvinner liksom men jag känner inget behov av att synas. Önskar bara att jag hade fler fina smycken. Är det något man borde ha sparat till, och samlat på under åren är det fina smycken. Glöm porslin och Orreforsglas – smycken är grejen. I det här sammanhanget, där jag uppskattar att sällskapets samlade förmögenhet uppgår till ett tvåsiffrigt antal miljarder, bär det emot att komma i strass från Glitter.

 

På tal om det frågade jag Make vad han önskar sig i julklapp och han sa ett trumset.
Efter lite betänketid frågade jag vad ett sådant kan tänkas kosta och han svarade med en blick som antydde att han förväntade sig en Men herregud så mycket pengar-reaktion från mig. Det fick han inte. Jag sa att det låter bra, för jag önskar mig nämligen en diamantring till högerhanden och då vet jag ungefär vilken nivå jag kan kolla på med gott samvete. Hehe.
Ett trumset håller bra i värde över tid sa Make.

Det gör en diamantring också kontrade jag. 

Kontorsdramatiken: The Grudge

Idag när jag kom till jobbet hittade jag en läskig bild på min kontorsstol. Gick runt och frågade de jag brukar skoja med om de lämnat en present till mig men alla var oförstående. Vid lunch fick jag klart för mig att bilden var från japanska skräckfilmen The Grudge och när jag läste sammanfattningen på Wikipedia blev jag lite kallsvettig, kunde inte låta bli att se paralleller till mitt liv. Innan jag gick för dagen bestämde jag mig för att kolla med en sista misstänkt, om än långt ner på listan. Trodde verkligen inte att han skulle skämta så, han är mer typen som (låtsas) knuffa till en när man bär ett fullt vattenglas, men frågade ändå och jo, det var ju han.

 

"Var det inte roligt?" frågade han och såg skuldmedveten ut.

"Nä inte särskilt" svarade jag men faktiskt bara lättad över att det inte var mer än att dåligt skämt.

 

Chefen pratade jag också med, om Strebern, att han tror att det är klappat och klart med ett jobb på vår avdelning. Chefen undrade hur i h-vete han kan tro det för han har verkligen inte sagt något om det och Strebern ska verkligen inte in i teamet. Vi pustar ut. 

 

Det ringer från +31 till mitt privata nummer. Vet att det är ett jobbsamtal, de har väl googlat och bara hittat mitt privata nummer. Jag vägrar svara, lärde mig tidigt i min karriär att inget gott någonsin har kommit från att svara när det ringer någon från Nederländerna. Europas snackigaste folk. (Inga fördomar naturligtvis.)

En stukad Streber

Den lilla kurviga på Ekonomi har haft möte med Strebern och messar mig på Teams: Gu' så kul! Är det du som ska lära upp honom? Jag: *Idel uttrycksfulla frågetecken*

 

Strebern har nöjd berättat för henne att han i princip har kirrat jobb på vår avdelning, att det enda som saknas är att min chef ska få okej på en extra tjänst i budgeten (vilket han frågat om i flera år men alltid fått nej till). Jag blir lite kallsvettig. Pratade ju med chefen om det här senast förra veckan, berättade att Strebern slängt ut krokar åt alla håll och att han inte imponerar ett dugg i sina leveranser. Chefen höll helt med om det och sa Nä, honom vill vi inte ha! Nu blir jag nervös att chefen ändå tar chansen till ett extra par händer, eller så har han sagt till Strebern att det är budgeten det hänger på, skyllt på det. Imorgon ska vi ha avstämning, chefen och jag, behöver ta upp det med honom då. Inte särskilt smart av Strebern att skryta om nytt jobb i förväg, men jag har en känsla av att han gärna vill imponera på den lilla kurviga.

 

Vi har en pågående surdeg, Strebern och jag. Vi har brottats med den i snart två år och varje gång vi trott att vi haft en lösning har det visat sig vara mer komplicerat än någon anat. I slutet av förra veckan skickade Strebern ut ett mejl om att det är ur-akut med leveranser på ett artikelnummer. Streberns nya chef höjde omedelbart tonläget och skrev "det känns som att det inte händer något", samt lade min och sin egen chef som cc. Hon avslutade taktiskt med en jag-rätta-mig-gärna-om-jag-missuppfattat-något-brasklapp. På det stora hela gillar jag henne men bli sur när någon antyder att jag inte skött mitt jobb och kopierar in min chef så jag svarade neutralt att ja, hon har faktiskt missuppfattat på grund av (…) men jag förstår att det är svårt att veta när man kommer utifrån och inte har insyn. Bam. Jag markerade också genom att konstatera att mejltråden bara sväller och sväller så istället för att fortsätta på det spåret bokar jag ett möte där vi kan lösa frågan. Bam-bam. 

 

Bjöd bara in Strebern och en tekniker, min bedömning att det är vi som kan lösa problemet men Strebern vidarebefordrade till sin chef. Som sagt: Högt tonläge. Innan mötet ringde jag till leverantören för att höra om hur vi kan lösa problemet (det som är Streberns jobb att göra) men han är minsta-motståndets-lag. Det visade sig att det inte var något problem alls, hur många vill ni ha? Om Strebern bara tagit upp telefonen och ringt leverantören från första början, istället för att börja skrika om materialbrist och förseningar till kund (och istället för att springa runt och fjäska) hade han sparat sig själv förödmjukelsen. Idag var ingen bra dag för honom. 

De som går före

Ett av våra heliga värdeord är Ansvar.

Det kan betyda så mycket men för mig personligen är en aspekt av ansvar att reflektera över hur det såg ut när jag kom och hur det ser ut när jag går, eller som jag brukat tänka: Det man tar och det man lämnar kvar. Tar mjölken slut pressar jag ihop kartongen och går de knappa tio stegen till återvinningsstationen istället för att lämna den tomma förpackningen på bänken som precis alla andra här gör. För några veckor sedan såg en av damerna som jobbar i köket att jag tog en servett och torkade bort mitt kaffeskvätt. Du är den enda jag sett här som torkar upp efter sig.

 

Receptionisten har uppgivet berättat för mig hur det ser ut i konferensrummet efter ett ledningsgruppsmöte. Äppleskrutt och använda tepåsar direkt bordet när det står en papperskorg precis bakom. Kladd och klet. Det finns en vagn i rummet där de hade kunnat ställa sin disk, om inte annat för att visa att de inte är sådana som bara reser sig och går, men det är det ingen som gör. Receptionisten kommer ju och städar efter dem, så varför skulle de?

Kontorsdramatiken: Lucia Edition

HR-avdelningen, de som mobbar receptionisten, åtminstone ägnar sig åt lite hederliga gamla härskartekniker gentemot henne, de kallar sig inte HR utan "People & Culture". Visst serru. Nu är de ute på tunn is eftersom de bestämt att i år blir det ingen skolklass som ska gå luciatåg, utan det ska de själva göra, tillsammans med Ekonomiavdelningen. Tre personer av sex på Ekonomi sa omedelbart att de vägrar vara med, övriga är motvilliga. Den Lilla Kurviga var först rätt taggad men eftersom P&C redan bestämt allt och inte är mottagliga för övriga förslag eller egna initiativ blev hon snart av-taggad.

 

Den enda på ekonomi som verkar relativt tillfreds är CFOn. Han var nämligen snabb på att paxa luciarollen, till P&C-kvinnornas missnöje. Enligt uppgift har det framförts flera propåer om att någon av dem ska vara lucia istället, men han är benhård. Paxat är paxat. Själv känner jag att om luciatåget består av fyra P&C-kvinnor och en luciaklädd man sitter jag hellre kvar på min plats och jobbar.

 

Utöver Luciagate gör de sitt bästa för att bygga en värdeordssekt. Fyra ord som betyder allt och inget. Tanken är väl god och så, men värdeorden blir rätt tandlösa när inte en människa förstår hur det påverkar deras vardag, eller när ingen i ledningen föregår med gott exempel. P&C-chefen verkar tro att om man pratar tillräckligt länge tillräckligt ofta om stark företagskultur får man en stark företagskultur automatiskt och upprepar man värdeorden kommer folk till slut att bli frälsta.

 

Senaste påhittet är en pepparkakshustävling mellan avdelningarna. Trevligt! Men! Pepparkaksbyggena ska SPEGLA VÅRA VÄRDEORD! Och den traditionsenliga julhälsningen som varje avdelning spelar in och visas för hela företaget på årets sista månadsinfo, den ska också SPEGLA VÅRA VÄRDEORD. Som en icke-namngiven källa sa: Den lilla, lilla inspiration och kreativitet man möjligen lyckades uppbåda inför den uppgiften tidigare är ju stendöd nu.

 

Som teamets kreative chef är jag ansvarig för julhälsningen. I år blir det en lökig, inställsam och framförallt ironisk skapelse. En AI-genererad Last Christmas-refräng med modifierad text som soundtrack till vår tolkning av musikvideon. Minus George Michaels blonderade toppar, då'rå. Kommer bli succé.

Tillit x 2

Seglaren bekräftade att han sett mig i lördags och bestämt sig för att avbryta. Så långt allt väl. På minussidan: Han är inte kommunikativ om sådant. Jag känner att jag kan berätta för honom om allt, han blir inte trött eller less eller ger sken av att tycka att jag är jobbig, men det är en relativ envägskommunikation. Inga eller få följdfrågor, inte mycket till reaktion. Här jämför jag med Äventyret som lade hela sin själ i att förstå och reda ut något som hänt. Han gav sig inte förrän jag vänt ut och in på mig själv, även om jag var initialt motvillig och trodde att jag inte ville prata om det.

 

Det här med att en persons bästa sida också ofta är en persons sämsta sida. Det jag uppskattar med Seglaren är ju att han är okomplicerad och inte krånglar till det, men det är också det jag (ibland) uppskattar minst med honom, som med just detta.

 

Lite funderar jag på om det kan vara en tillitsfråga från hans sida.
När jag säger Jag litar på dig svarar han Och jag litar på dig, alltid med en allvarlig underton som antyder att den tilliten inte är någon självklarhet. Om han blev anklagad för något skulle han bli av med jobbet, jag tror att det är den sortens tillit han syftar på. Drar han sig för att kommunicera skriftligt av den anledningen? En kort stund i lördags begick han ett övergrepp, om än utan uppsåt och jag håller det inte emot honom, "den som ger sig in i leken" osv, han avbröt så fort han förstod, men kontrasten mellan hur han och Äventyret reagerar på motsvarande typ av händelse skaver lite hos mig, betydligt mer än händelsen i sig. 

Åtta timmar Seglare

Det här att jag alltid sover så illa efter Seglaren, liksom jag alltid gjorde efter Äventyret, det är som att allt behöver falla på plats. Mellan sömn och vaket lyfter min hjärna fram sådant jag inte tänkte så mycket på i stunden, loopar det, sätter ljuset på från olika håll för att hitta en spricka. Det är alltid något jag behöver kommunicera med honom om efteråt. Idag, efter åtta intensiva timmar igår, vill jag veta om han såg mig i en mycket utsatt, utmanande situation. Allt gick bra men jag behöver veta om det gick bra för att han hade koll och styrde åt rätt håll, eller om det bara var tur. 

Det är inte första gången jag ställer den frågan och hittills har han alltid fått mig lugn i att han haft koll. När han förklarar för mig vad han sett, hur han läst mig, berättar för mig vilka tecken jag gjort, hur han reagerat på dem. Att jag knöt händerna hårt, hur jag lät eller rörde huvudet, sådant jag inte gör med flit men jag känner igen när han säger det och det gör mig lugn. Jag har, från första gången vi sågs, varit trygg med att han aldrig skulle göra mig illa, med flit eller av nonchalans, men nu är jag också betydligt tryggare i att han läser mig, lär sig mina tecken. En högre nivå av tillit. 

Det var nog likadant med Äventyret, ända till slutet. Jag slutade aldrig ställa den frågan till honom, slutade aldrig be om den bekräftelsen. Såg du mig? Hade du koll? Jag kommer antagligen aldrig sluta ställa den frågan till Seglaren heller men om man nu, så här i goda vänners lag, skulle jämföra så är Seglaren mer försiktig. Äventyret gick för långt ibland, kunde ha något för stor tilltro till sig själv. Vi pratade alltid om det efteråt, han sa förlåt och tog reservationslöst hela ansvaret om det var något som skavde hos mig. Seglaren upplever jag som mer riskmedveten även i stunden, mer noga att inte göra fel. Jag tror att det kommer bli färre sådana samtal med honom. 

Strebern

Tidigare har jag berättat om den unge strebern. Han har en operativ roll, angränsande till min strategiska. Detta är hans första jobb efter universitetet, han är sjukt karriärskåt men tror att det räcker med vara inställsam, komma löjligt uppklädd till jobbet och att prata om hur mycket han vill framåt, uppåt. Prestationen är tunn och när jag försökt vara konstruktiv, förklara hur han kan presentera saker så att mottagaren lättare förstår och för att han själv ska kunna se lösningarna istället för att knuffa problemet vidare till andra, är han inte intresserad. Han visar inga tecken på analytisk läggning, kommer oförberedd till möten han själv kallat till och fast både hans chef och jag försökt coacha honom till en viss struktur är det likadant igen nästa gång. Det är minsta motståndets lag, han ger upp så snart något blir lite jobbigt, kommer till mig och vill att jag ska…

 

Tydligen blev han lovad en kometkarriär av den som anställde honom (och som några månader senare fick sparken). Nu tycker han att företaget är skyldigt honom en befordran. Ja, han använder det ordet. Han har faktiskt förtjänat en befordran eftersom han varit här 2,5 år nu, säger han, som att det är en karens man väntar ut.

 

Otåligt har han gjort en drive, sökt upp flertalet chefer och sagt att om de får en lucka i sin organisation så är han kanske intresserad. Inte enligt någon priolista, han verkar inte bry sig om vilken sorts jobb han får, bara det är ett steg upp, så han kör fullt ös på alla fronter samtidigt. Detta pratar han också om, tycker inte att det är skämmigt. En gubbe som jobbar här, nära vän med tidigare huvudägaren, har ett sånt där jobb som antagligen inte är ett jobb. Luddig titel, otydligt ansvarsområde, alltid inne på Aftonbladet när man går förbi och smiter vid lunch varje fredag. Någon sa att han närmar sig 65 och genast nappade Strebern. Hans jobb skulle jag kunna ta! Den han talade med undrade om Strebern ens vet vad gubben jobbar med (för vi är många som undrar) men nej, han hade ju inte en aning. Den tjänsten kommer inte att ersättas, det fattar varenda unge. Ja, utom Strebern då. 

Passivt aggressivt

På lördag skulle Lill egentligen varit med på en gymnastiktävling men ska inte det, eftersom Make, självutnämnd aktivitetschef, inte haft tid/prioriterat att läsa ett enda informationsmejl från gymnastikföreningen. Lill således inte anmäld och fick snällt stå och se på när de andra tjejerna provade tävlingsdräkter på träningen i onsdags. På väg hem storgrät hon hela vägen och jag gnisslade tänder över att Make inte bara sett till att sköta det här, att Lill hamnar hjärtskärande i kläm för att han gett sig själv tillåtelse att prioritera bort hennes fritidsintresse, utan att ens delegera det till mig.

 Han har alltid varit bra på att ge sig själv slack när han missar eller glömmer, van vid att omgivningen ställer upp och Det går säkert att lösa, som att det var en engångsgrej. Han första reaktion när han glömt eller missat något - vem kan vi prata med för att lösa detta? Och om det inte går: Åh, så DUMT att man inte kan anmäla sig i sista minuten! Som att det var dem det var fel på. Eller den där gången när han bokat en jobbresa samtidigt som jag, missat att jag inte skulle vara hemma. Alla möjligheter han bollar, han föredrar att sätta andra i en besvärlig situation framför att ta konsekvensen av sitt schabbel, det är inget problem i hans värld, bara problemet löser sig för hans del, omgivningen finns till för att mildra effekten när han missat. Då var sån OTUR, tyckte han, att mina föräldrar inte var hemma och kunde ställa upp som barnvakt.  

En aning naivt trodde jag honom när han sa att nya jobbet skulle betyda mer jobb veckorna han är i norr men att han skulle vara mer närvarande och ta större ansvar hemma de veckor han inte reser. Jo tjenare. Tigern och ränderna. Vad trodde jag? Plötsligt har jag blivit en sådan fru som är passivt aggressivt sur på sin man för att han jobbar för mycket. Där trodde jag inte att jag skulle hamna. 

Collateral damage

I fredags vad jag och två av killarna på lunchpromenad. Jag sa Vet ni vad jag ska göra i helgen? och berättade om min förestående injektion. Samtidigt sa jag uttryckligen Det kan ju stanna mellan oss för jag pallar inte med att höra allas åsikter i frågan.

Idag vid lunchen blev det ett kort uppehåll i samtalet och som för att fylla ut tystnaden säger den ena av dem, han som fortfarande går under smeknamnet Junior i gruppen, fast han är snart 35 och varit anställd längre än jag: Hörni, har ni tänkt på va slät Lo är i pannan? och sedan ett illmarigt lillebrorsleende. Jag blev faktiskt sur på honom. Bryr mig inte så mycket om botoxgrejen, känner att det i sig inte är något att hymla med och bryr mig minimalt ifall 'alla vet'. Det som gör mig sur är att jag uttryckligen bad dem att hålla det för sig själva men så gör (den ena av dem) inte det.

 

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan berätta något hemligt för Junior, och jag pucklade (verbalt) duktigt på honom resten av eftermiddagen. På torsdag ska de på mässa och jag hade sagt att jag skulle med för att en annan person inte skulle åka med dem; den halvnya i Teamet, hon som vi fått för våra synder, persona non grata. Killarna bönade och bad att jag skulle med så att bilen skulle bli full men som konsekvens av Juniors utspel outade jag att jag inte ska med (vilket betyder en plats ledig i bilen), vilket fick den andre killen, han som var helt oskyldig, att halvt gå i taket och tycka att jag var jättetaskig. Sorry sa jag. Ha bättre pli på Junior i fortsättningen så blir det inte så här.

 

Precis innan jag gick från jobbet lät det som att ingen av de andra tre tänker åka på torsdag. En bilresa med henne ("och en påse morötter som färdkost – CRUNCH") är mer än de står ut med. Den här PNG kommer jag behöva skriva mer om snart. Situationen är snart ohållbar.

Tänk inte på detta!

I lördags hoppade jag på botoxtåget en gång för alla. Ingen jätteskön upplevelse men det går åtminstone fort. Många förmaningar om första dygnen. Gör inte si, gör inte så.  

När jag ser mig i spegeln tycker jag inte att det är jättestor skillnad, tvivlar på att någon skulle reflektera över det. Som det känns just nu är jag osäker på om jag kommer göra om det men avser inte tänka för mycket på det.

 

Samma sak med skrivandet. Har jag mer än en timma ostörd kör jag igång. Vet inte riktigt vad jag håller på med och övertänker inte.

 

Något jag däremot övertänker är vårt köksfix. Bänkskivan är åtminstone påbörjad, installation beräknas bli vecka 49. Vet inte riktigt hur vi ska få till köksön. Djävulen i detaljerna stressar mig, jag blir frustrerad över att en del blir jättefint och genomtänkt, men inte hänga ihop med annat – typ luckorna och fronterna som Make aldrig i livet skulle gå med på att byta eller ens måla om. Han tycker att de är fina. Att komma överens om väggarmaturer är avlägset. 

And who’s Madeleine?

Jag fick nog lite hybris av kommentarerna på förra inlägget. Tidigare idag hade jag några timmar över, så jag slog upp datorn och började bara skriva. Jag ser det inte som annat än ett experiment, en text, helt enkelt. Liksom förra gången jag gjorde ett liknande experiment har jag inga som helst problem med att skriva. Utmaningen är att jag vill vara ostörd men bara jag får vara det så hakar det aldrig upp sig. 

Just den här texten har definitivt en början och en mitt, men den hade behövt ha ett slut också. Hur slutar det? skrev jag i Word. Sedan ett ord som svar men frågan är om det ordet är tillräckligt. Hur som helst känns det illavarslande att hitta på ett slut till en verklighetsbaserad kedja av händelser, leka Gud liksom…

På tal om öppna äktenskap som slutar illa har jag lyssnat en del (selektivt) på Lily Allens senaste. Det var nog först på sjätte eller sjunde lyssningen som jag insåg att ”tennis” inte är en omskrivning för något annat, att just det blir droppen för henne.

 I can’t get my head ’round how you’ve been playing tennis. If it was just sex I wouldn’t be jealous.

Det tål att tänkas på.

I stopped CPR, after all it's no use

På tal om Lills tillblivelse slog det mig att jag nog inte skrivit så mycket alls om just det där med hur vi hamnade här, Make och jag, med Äventyr, Seglare och grejer. Om man bara blir inslängd i min livslogg förstår jag att man undrar Hur i hela friden…? Det har väl delvis varit av respekt för Make och vår relation, men jag tror att man kan konstatera att det egentligen alltid varit uppförsbacke för oss. Vår kemi på det planet har aldrig funkat och visst kan man fråga sig varför vi gifte oss med varandra, men under många år gick vi båda och intalade oss att det skulle bli bättre, att allt bara handlade om omständigheterna där och då. Bara det blir semester, bara det blir helg, bara det blir lite mindre på jobbet, bara vi inte är så trötta, bara vi går och lägger oss samtidigt, bara vi kommer igång…  

 

Som att börja cykla i uppförsbacke. Jag gav till slut upp. Ett svårt konstaterande, särskilt att tala med Make om. Det finns inget att bygga på, inget att rädda.
The spirit was gone, we would never come to.

 

Jag hade gärna sett att Make träffar någon men han är inte intresserad, inte tillräckligt motiverad för att söka en match och sedan odla den relationen. Min fysiska drift har alltid varit mycket starkare än hans. När vi satt på en restaurang i Rom noterade jag en vacker kvinna vid ett annat bord, ute med sina väninnor, alla fyra fixade och uppklädda - hon satt och slängde blickar på Make. Han är stilig, kanske särskilt för en italiensk kvinna om hon gillar långa och blonda män. Jag blev glad. En del av mig ville gå fram och säga Have you met Make? Skulle så gärna vilja att han får samma guldkant i livet som jag får.  

 

TUTA!

Idag fyller Lill åtta år! Så stor men ändå familjens lilla tjej. Hon är petit, har alltid följt sin kurva men legat en kanal under det normala. Hon står på händer mot en vägg i en minut och 21 sekunder och när hon får välja nagellack blir det metallicblå. Det låter kanske konstigt, men jag tänker ofta på tillfället hon blev till.  Redan då hade Make och jag det kämpigt med "samlivet". Jag minns hur frustrerad jag var över att ägglossning efter ägglossning passerade utan att vi ens försökte, för han "kände inte för det". Så den där söndagen i februari, när jag kände i hela kroppen Det är nu eller aldrig. Jag skulle iväg på tjänsteresa till Tyskland, Make 'kände inte för det' och jag var besviken men så var det som att han tog en för laget och några minuter senare, när han gjort sitt och lämnat rummet, ställde jag mig i princip på huvudet i sängen och såg till att komma, hade läst att den inre krampen kan ge extra skjuts.

Två veckor senare var jag i Polen, vaknade på natten av att brösten gjorde ont. Dagen efter köpte jag ett gravtest. På polska gravtest har de en bild av en söt bebis, så att man inte ska få några dumma idéer, och själva testet var knöligt, pipett och grejer. Men det blev ett svagt, svagt streck där på hotellrummet i Polen. Det lilla strecket var Lills första Hej! 

 

Några månader tidigare hade jag varit skengravid. Ingen mens på åtta veckor och positivt gravtest men kände mig inte gravid. Så kom mensen och jag fick tid hos en privat läkare som gjorde ultraljud och konstaterade förvånat att det var helt tomt där inne. Läkaren sa att när jag väl blev gravid igen skulle jag höra av mig och boka ett tidigt ultraljud i vecka 9, så kan vi se så att hjärtat slår då. Hon skrev även ut något läkemedel som skulle hjälpa till att få fäste. Sagt och gjort, jag kom dit vecka nio, ett litet hjärta slog och jag blev så lycklig.

 

För åtta år sedan; världens bästa förlossning. Sons blev rätt traumatisk, de blev tvungna att snabbt klippa navelsträngen och springa iväg med honom men Lill hade full pott på Apgar-skalan och jag mådde så himla bra. Mindre än en timma efter att hon fötts ställde jag mig i duschen, pigg och stark, säkert hög på kroppens egna smärtstillare. En barnmorska kom in och gjorde stora ögon. DUSCHAR DU?! Den enda smärta jag kände dagen efter var träningsvärk i armarna.

 

Idag har vi firat med nygräddade croissanter med (typ) Nutella eftersom åtminstone vår ICA Maxi inte säljer pain au chocolat längre. Eller panda-choklad som barnen sa när de var små. Hon ville bara ha en liten present på morgonen och resten ikväll när vi äter med mormor och morfar på restaurang.

 

Lilla Lill. Jag älskar henne mer än livet.