Svärmor, del 18

 Hemma igen, sedan ett par dagar! Lediga från jobbet men dagarna är inte lediga för det. 

Sedan senast en veckan i norr, det gick faktiskt väldigt snabbt och fungerade utmärkt. Svärföräldrarna är ju, i motsats till vad svärmor vill ge sken av, måttligt intresserade av att umgås med sina barnbarn, så vi såg inte särskilt mycket av dem. Jag börjar tycka riktigt bra om svärfar. Han låtsas inte vara något han inte är, i kombination med att han är nyanserad, förnuftig och påläst. I bjärt kontrast till sin fru som alltid lyckas reta gallfeber på Make och mig med sina (politiska) åsikter. Alla får tycka olika så klart, men det är väl det där med ’nyanserad’ och ’påläst’ som saknas. 

Det vet du Lo, att SOCIALISM, det är det VÄRSTA som finns.

Både Make och jag har börjat luta mer och mer till vänster med åren, särskilt med tanke på vad som ligger i andra vågskålen så kära svärmor jag kan tänka mig en hel del som är värre än en ideologi som bygger på tanken att de som har det kämpigare i tillvaron ska få lite extra hjälp från de som inte har det kämpigt alls.

De är ju väldigt religiösa och jag ångrar att jag inte frågade henne vad hon tror att Jesus hade röstat på om han levt idag. Hade Jesus sagt ”Du där borta som har det jobbigt och svårt att få livet att gå ihop, det är viktigt att du får lära dig att kämpa lite extra och ta ett större eget ansvar för din situation.” Näee. Näee, jag tror faktiskt inte det.

Min ischiasnerv blev riktigt besvärlig. Vi befann oss på Pite Havsbad och jag bara grät och grät pga smärtan och maktlöshet, att varje litet steg var en utmaning. Bara att ta sig från rummet till frukosten var nästan omöjligt. När det blev lite bättre åkte jag till den lokala lilla akutmottagningen. Undersköterskan skulle precis säga till mig att komma tillbaka imorgon eftersom en ischiasnerv inte räknas som akut men hon såg hur ont jag hade, tårarna rann och jag sa Jag vet inte vad jag ska göra. Okejdå sa hon. Så nu är jag på en 14-dagarskur starka Naproxen och får därmed hålla mig till alkoholfritt till skaldjuren imorgon. 

Hemma har vi haft rätt kaosigt med grejer på fel ställe och allmän oreda. Hel dagen igår fixade jag, målade klart det vi kallar för bebisrummet i en varm, mörkrosa nyans. vi kunde bära tillbaka extrasängen, jag storstädade övervåningen som var smutsig, en runda till tippen och Erikshjälpen med ett stort lass grejer och nu blir det rummet ett tjejrum, med vanitystation och allt, utöver en extra sovplats för när vi har gäster och behöver stuva om eller när Bonus är på besök. Köket är klart. Jag är nöjd! Lite piff återstår men ska inte jäkta med det. 

Konsekvens och värk(an)

 Nu är vi i norr, hela familjen. Bor hos Makes syster och hennes döttrar. Tänkte det igår när vi kom, att det här är ett riktigt tjejhus. Vilket ideal ändå. Systern är inte den som sparat på krutet och efter separationen renoverade hon som hon ville ha. 

Min pappa brukar säga att gäster är som fisk, efter tre dagar börjar de lukta illa. Bo hos familj är väl inte riktigt lika illa men Som och jag som båda är lika introverta mår inte helt bra i att bo hos andra. Jag får nästan en lågintensiv panik av att inte kunna gå undan, inte kunna sitta med en bok och äta frukost i lugn och ro. De har en (liten) soffa. Vi har tre soffor/soffgrupper hemma. Det finns alltid någonstans att vara ifred. Jag märker att Son inte trivs heller, hans morgonrutin är viktig för honom också. Vi är så lika han och jag. Makes familj, han bror undantaget, är så kollektiva. Alla ska med, alla ska göra allt tillsammans och alla ska trivas så bra ihop. De trivs bra ihop för det mesta.

Jag plågas sedan ungefär en vecka tillbaka av en ischiasnerv. Det går upp och ner. Redan i tisdags var jag hos min underbara naprapat. Hon visade hur jag ska göra för att lugna nerven och när jag har möjlighet att göra de rörelserna blir det bättre, men idag var en riktigt dålig dag. På morgonen hade jag så ont att jag grät, jag som brukar säga att jag inte gråter av smärta. Det är också väldigt ovanligt att jag tar värktabletter men senaste veckan har jag snittat två om dagen. 

Naprapaten frågade om jag ägnat mig åt något ”lustigt”. Hon menade på att min åkomma är något som byggts upp under tid, det är inte en felaktig rörelse som är orsaken fast folk ofta tror det. Jag sa att jag inte kunde komma på något men senare började jag fundera på om det kan vara någon av alla övningar hos Seglaren, poängen med vissa av dem är ju att de inte är ergonomiska, så att säga. Jag har inte upplevt att jag inte känt mig bra i kroppen efteråt, men det var det enda jag kunde komma på. Inget jag ville dryfta med henne dock. Jo, jag har en kompis som…

Spridda skurar: På upploppet

Det är lite mycket nu. Jag ser redan fram emot ett glas vin i loungen på Arlanda imorgon.

Min underbara kollega Marie fyller 60 i mellandagarna och vi firar stort. 95 personer hade swishat och idag överraskade vi henne med fika och present, en flaska bubbel och presentkort på Misshumasshu. Det blir en riktig brakmiddag. Jag har styrt upp allt, fullt frivilligt och det är ju roligt men också en hel del att hålla i huvudet.

 

Även lite stressad över allt det sista som faller på plats hemma. Imorgon kl 9 kommer de med nya bänkskivan. Till dess behöver jag få av befintlig bänkskiva, vilket omfattar att dra ut ugnen för att kunna lossa skruvarna där. Make är redan i norr så Angela och jag får hjälpas åt bäst vi kan. Den väger bly, bänkskivan, så vi kommer nog få be elektrikern om hjälp med att lyfta av den imorgon. Jag har hittat en (överlycklig) kille som hämtar gamla bänkskivan inkl häll imorgon efter lunch. Han får den gratis, vi slipper besväret med att köra iväg den. Jagar hantverkare för att få fakturor. De måste betalas innan årsskiftet för att få 50 procent i ROT.

 

Imorgon åker vi norrut, barnen och jag. Vi ska fira jul hos Makes syster. Ingen har packat än och ikväll ska teamet ut och äta med den blivande 60-åringen. Överraskning nr 2. Hon har inte en aning. Guschelov för Angela som fått en diger att göra-lista för dagen. Hon ska bl a hjälpa barnen packa och i eftermiddag ska de komplettera med mössa och vantar. Igår berättade hon lite nervöst att hon börjat dejta någon och undrade om det var okej att han kommer och hälsar på när vi inte är hemma. Absolut! Det är en snickare, ett år äldre än hon, från samma kommun som Seglaren bor i och ser väldigt trevlig ut på bilden hon visade, faktiskt som en yngre version av Seglaren. För några ögonblick fick jag för mig att det kanske var hans son men insåg snabbt att det var för mycket som inte stämde. Jag är glad för hennes skull! Det är ju faktiskt så att hon redan pratar om att eventuellt stanna i Sverige efter att hennes uppdrag hos oss är avslutat.

 

I Italien är det sorgligt. Min syster behöver avliva sin hund. Det kommer ske idag eller imorgon, jag har inte velat fråga närmare, förstår ju hur ledsen hon är. Hunden är lika gammal som Son och det går inte längre. Jag lider med henne och hela familjen men de känner en veterinär som kommer hem till dem och gör det, så att hunden kan få somna in i lugn och ro på sin favoritplats.

 

Den lilla kurviga på Ekonomi har haft ännu ett 'bra snack' med PNG. Hon skriver på Teams och inleder med orden "Om du undrar något om lymfdränage är det bara att fråga." Då förstår jag vem hon pratat med. Tydligen ska man smeka igång sina lymfkörtlar i ljumskarna. PNG hade inte bara berättat utan även visat. Den lilla kurviga var halvt i chock.

 

PC&L del åtta

Stjärnorna som jobbar med ”människor, kultur och ledarskap” har utarbetat en ny policy för distansarbete. Detta har varit en laddad fråga sedan i somras när de senast gjorde samma sak, men lyckades göra det så luddigt att resultatet blev att olika chefer tolkade det helt olika, och det blev ganska orättvist mellan avdelningarna. Allt från fritt-blås-bara-jobbet-blir-gjort till absolut nolltolerans mot distansarbete.

Nu har det alltså kommit nya riktlinjer men bara vissa har fått dem presenterade för sig. Inget på intranätet. Min chef visste inte ens att ny policy var på gång. Massor av tissel, tassel, spekulationer och jag-har-hört-att.

Den lilla kurviga på Ekonomi är om sig och kring sig så hon hade fått en inofficiell dragning av insatt men ej namngiven källa. Enligt denna källa ska allt hemarbete, för samtliga på företaget, ansökas om i förväg, på samma sätt som vi ansöker om semester mm, genom tidrapporteringsystemet. Sedan upp till chefen om hen godkänner. 

Maximalt får man arbeta på distans fyra dagar av 20.

Att arbeta hemma är ingen rättighet man har, utan något som kan vara möjligt - om chefen går med på det.

Man får inte jobba hemma om man känner sig sjuk. Då ska man sjukskriva sig. 

Man får enbart arbeta från sitt hem. Mycket specifikt och uttryckligen: EJ FRÅN SOMMARSTUGA eller liknande.

Tydligen finns en ambition om att vi ska bli ett snöstormsföretag - ett företag vars anställda åker till jobbet även om det är snöstorm. Jag förstår inte riktigt poängen. Själv avskyr jag att jobba hemma men jag blir oerhört provocerad av att min arbetsgivare hittar på en massa regler som begränsar min möjlighet att göra det som jag finner lämpligt. Nu vet jag att vår chef kommer sluta högaktningsfullt i den nya policyn. Han kommer inte begära att vi ska ansöka och han kommer inte räkna dagar, men vi kommer få hålla väldigt låg profil när vi inte följer reglerna. 

För honom är det rätt illa. Han har hus i Spanien och har då och då jobbat därifrån en vecka. Det är det nog slut med tills vidare.   

Årets julklappar

Ja, hörni, här ligger man ångestframkallande mycket efter med allt vad julklappar heter men några bra grejer blir det ändå!

 

Switch nails! En kollega hade fixat naglarna så fint – trodde vi men visade sig att hon testat switch nails som man gör hemma. Man fäster en 'lösnaglar' (250 kr för ett set) med en tejp vilket håller i upp till två veckor. Finns i många olika färger, former och längder. Köper man till extra tejpbitar kan man återanvända samma lösnaglar flera gånger så jag slog till på ett set till mig själv, ett till Angela som jag vet vill fixa naglarna men tycker att det är för dyrt, och ett till min syster fast vi egentligen inte byter julklappar, tror att hon kommer uppskatta det.

 

Eto Wine! En kombinerad dekanter och förvaringsflaska för vin (det håller upp till två veckor). Urlyxig prisvinnande design. Inte billig, 200 eur med frakt, men en bra julklapp till svärföräldrarna.

 

De familjens yngre tjejer får namnhalsband. Igen. De fick förra året men "dålig kvalitet är aldrig billigt" och inom kort hade två av tre gått sönder med gråt och förtvivlan som följd. Båda önskar sig nya i julklapp och den här gången har jag köpt från svensk sida, för mycket mer pengar men då kan man åtminstone förvänta sig att det ska hålla.

 

För Make och mig blir det nog varken trumset eller diamatring. Den här köksrenoveringen har inte varit gratis så att önska sig en ring för en massa pengar känns lite tondövt. Jag önskar mig YSL Libre edp och eventuellt en ny sous vide, eftersom den förra jag hade gick i golvet. Inte jätteofta jag använde den men några gånger om året saknar jag den verkligen. Lill ska, efter mycket tjat, få ta hål i öronen. Vi höll emot länge men hon vill så gärna. Överväger också att hon ska få bli uppgraderad till en (strippad) iPhone, inga andra appar än ringa, SMS, Facetime, kamera och kanske typ Tetris. Hennes rosa knapp-Nokia med Snake och T9 kommer sluta fungera i februari, om vi inte byter operatör. Marinerar det fortfarande.

 

Annars är Den Magiska Korgen återkommande julklapp/födelsedagspresent till mina föräldrar som har allt. Jag har en korg som är perfekt för tre flaskor och när vi inte kommer på något som känns riktigt bra får de korgen med tre bättre flaskor vin, oftast champagne, i. Jag brukar fästa en etikett med smakbeskrivning och föreslagen pairing runt varje flaskhals. Korgen får jag med tillbaka hem.

 

Vad har ni hittat på för bra julklappar i år! Inspirera mig!

Tyvärr, jag är i Venezuela

Åsa skrev så kul om huliganer och jag kom att tänka på något liknande, när jag var barn och man ropade på MAAAMMAAAA! sådär som jag får stressutslag när mina barn ropar på mig. Nu som vuxen förstår jag att hon inte svarade ibland. Däremot sa pappa ofta ”Hon har åkt till Venezuela”. Det betydde att man kunde ropa tills man blev blå i ansiktet, hon skulle ändå inte svara, det var liksom pappa eller inget. Venezuela sa oss ingenting. Det kunde vara precis vad som helst. Skulle tro att det var första gången jag med visst intresse studerade en världskarta som det gick upp för mig att var hon än må ha befunnit sig när vi ropade så var det inte i Venezuela. 

På tal om detta bad jag AI ta fram en bild på det jag önskar mig mest av allt i julklapp: En skylt att hänga på t ex badrumsdörren, med texten ”Fråga pappa” på. Jag är så trött på att säga Fråga pappa. Realistiskt tänker jag att någon gång borde de lära sig men rent intuitivt anar jag att de inte kommer göra det. 

I Frankrike umgicks vi lite med en otroligt trevlig mamma och hennes något mindre trevlige son. Han var lurig, framstod som sympatisk och vänlig men jag observerade honom fler än en gång leverera subtila spydigheter till Son, så raffinerat att jag misstänkte att Son inte fattade men så sa Son vid något tillfälle att han inte tyckte att den killen var så himla trevlig så vi slutade umgås med dem. Jaja, han hade inte haft det så lätt. Inte mamman heller. Hon berättade att killens pappa misshandlat henne och nästan bitit av henne örat. Eller om det var killen som berättade det där om örat för Son. Minns inte.

Vid något tillfälle hörde killen mig säga ”Fråga pappa” till barnen, eftersom jag haft en hel vecka med dem själv och tyckte att det var Makes tur att hantera tjat, medling, konflikter mm. Killen flinade överlägset och frågade om jag inte fick bestämma något själv. Det var något i hans uppsyn som fick mog att tagga till, som att han skulle trycka till mig och även i hur han ibland pratade med och om sin mamma när hon satt bredvid. Fullt medveten om att han generade henne men så charmigt leende att det utan vidare passerade som ’sånt där som barn säger’. Jag tror inte att han blir någon vidare trevlig person när han växer upp. 

Icke-fruandet

Köket är fortfarande uppochner men vi kan använda häll, ugn och vatten så klagar inte. Det är bara uppställt, smutsigt, kaosigt. Plattsättaren blir klar idag. Täckskivor till köksön kommer på måndag och jag har sagt till bänkskivsleverantören att de kan komma med bänkskivan från och med tisdag nästa vecka.

 

När vi planerade projektet trodde jag inte att vi skulle bli så påverkade som vi ändå blir. Till och med barnen tycker att det är jobbigt och undrar när det är klart. Katten bajsade på skyddspappret förra veckan. Misstänker att det var hans sätt att markera missnöje. Märker dessutom att om det är oreda i centrum av huset blir det oreda lite överallt, som att man bara lägger grejer där man står och tänker jaja, det är ju ändå stökigt.

 

Messade med Seglaren igår, han bad om smakråd för tredje rummet. Tror jag att det vore fint med mörkbetsade bjälkar? Absolut! Jag föreslog en sänggavel eller -ram som går att leka med. Han skrev att han nog 'designar' och bygger en egen, med goda möjligheter till fästpunkter. Hehe. Han är jäkligt händig, duktig på att snickra och får mycket gjort men är själv fullt medveten om att han saknar blick för inredning. En stark kontrast till Äventyret som hade oklanderlig smak i allt, kompromissade inte med något. Jag kan sakna hans säng ibland, alltid bäddad med dyra lakan i dova färger. Allt fluffigt, mjukt, lyxigt. Som en smekning bara att krypa ner där. Seglaren… Han förvarar sina t-shirts, pikétröjor och underkläder i en öppen Billy-bokhylla i sovrummet. Han tycker väl bara inte att clutter är ett problem och det är inte ett problem för mig heller, för jag är bara på tillfälligt besök.

 

I sängen har han uddaörngott som inte nödvändigtvis matchar påslakanen och jag har noterat att han ofta bara bäddat ena sidan. Varför använda två påslakan om man sover själv? Jaja. Det är nästan så jag gottar mig åt att han får göra vad han vill, det är inte min sak, jag har mer än nog med mitt eget hem. Jag vägrade frua Äventyret och jag vägrar frua Seglaren. 

Reader discretion is advised

Det blev en fin helg som dessvärre slutade med feber och halsont. 
En fredagskväll på skärgårdsön, vin, brasa och bok. Jag kände mig inte mörkrädd på hela kvällen och sov gott. Lördagen flöt på, jag fräste älggrytbitar, kantareller, kryddor och grönsaker i en gjutjärnsgryta, hällde i rödvin och smaksatt crème fraiche, lät det puttra på svag värme i flera timmar men ställde ut på trappen i god tid för att hinna svalna. 

De håller på med tredje och sista sovrummet på hans övervåning. Även där frilagda takbjälkar nu men snickaren hade tagit ett eget initiativ och gjort dem "only for eyes" som Seglaren citerade, med brytning och allt. 
Om han säger only for eyes, vad menar han då? I motsats till vad? undrade jag. 
Seglaren fnissade och sa att näe, han tänker nog inte riktigt så, menar nog mer med hänsyn till husets konstruktion men att Seglaren kommer testa hållfastheten själv innan de används till något annat. Klarar de att han gör chins med sina dryga 110 kilo så ska de nog klara det mesta vi har i åtanke. 

Han tänker ha en säng under snedtaket. Jag föreslår att han ska ställa den framför fönstret istället, med en låg sänggavel bakom. Inte så dumt att ha bjälkarna rakt över sängen liksom. Det låter som en bra idé, tycker han. 

Vi hamnade i hans andra sovrum, han på rygg, lite trött efter en dags byggjobb, och jag över, lite trött av en annalkande infektion. Innan jag visste ordet av hade han tagit tag i mig och lyft mig rakt upp i luften, höll mig så på raka armar. Det känns så konstigt att bli lyft som ett litet barn och jag vet ju att jag inte är liten, 170 cm lång och väger närmare 70 än 60 kilo. Fick för mig att han inte skulle orka, att jag skulle tippa framlänges och göra en faceplant i golvet. 
Du vägar ju ingenting säger han när jag ligger på hans bröst igen utan att kunna sluta fnittra - en nervös reaktion kanske. 
Mitt rekord är 150 kilo i bänkpress. Gånger två. Din vikt är ingenting.

Senare, i hans sovrum, lyfter han mig igen, men den här gången hjälper jag till själv. Mina händer är bundna rakt upp mot en av takbjälkarna när han får upp mitt knä mot sin höft. Jag tar tag om repet och drar mig uppåt, försöker att inte tänka på vad som händer om det inte klarar belastningen, låser benen om hans midja, hans händer om min rumpa.
Hett viskar han. Så jävla hett. 

Fotänden av hans säng har ändå takbjälkar över. Manschetter om mina handleder, bakom ryggen, ett rep uppåt, tvingar mig att sitta framåtlutad på knä i sängen. Han justerar, tror att jag klarar lite tightare. Jag klarar allt han säger att jag klarar. Emellanåt ändrar jag position. Om jag står på knä istället för att sitta får armarna vila en stund. Han har överseende med det, begränsade stunder i alla fall. Jag är dimmig, påverkad, har sedan länge tappat tidsuppfattningen. Han frågar om jag vill komma men i så fall behöver han lösgöra mig så jag skakar på huvudet och säger Senare. Jag vill inte sluta än. Då och då känner han på mina händer, ser till att de inte är kalla, att cirkulationen är tillräcklig. Slutligen tycker han ändå att det räcker, lossar repet och låter mig ligga på sida, fortfarande med händerna fast bakom ryggen. Först då känner jag hur trött jag är i kroppen, hur skönt det är att ligga ner. Han stoppar om mig, viskar till mig att vila en stund, smeker bort håret från mitt ansikte och frågar om jag mår bra. Jag mår bättre än bra. Jag blundar, svävar, hög som ett hus på alla -in kroppen har att erbjuda. 

Klockan är ett innan jag är i säng, sover dåligt som vanligt och vaknar tidigt av att halsen svider. Upp, frukost, bädda ur sängen, bära ut det sista i bilen och hem. Lill har uppvisning kl 14 och behöver få håret fixat av mamma. På kvällen har jag över 38 grader och somnar tidigt. Idag första sjukdagen från jobbet på över tre år. 

Mot en bättre helg

Det blir en bra helg, tror vi! Ingen dimma som kan ställa till det! Det blir nästan en hel helg själv i stugan – woohoo!

 

Bilen är redan packad med diverse förnödenheter och idag tänker jag lämna jobbet så tidigt som mitt (tämligen flexibla) samvete tillåter så att jag kan komma till stugan, tända i kakelugnen och förhoppningsvis hinna få hjälpligt varmt innan det är läggdags men även om… så gör det inget. Jag har sovit fullt påklädd med raggsockar där tidigare, är inte rädd för lite kyla. Vi planerar att byta luftvärmepumpen till en som man kan fjärrstyra genom wifi, ser mycket fram emot det.

Seglaren har snickare hos sig i helgen, därför var det extra lämpligt att jag utgår från stugan. Kommer inte kunna åka till honom förrän lite senare imorgon eftermiddag och så behöver jag inte känna att jag ska vara hemma en viss tid heller. Jag hade gärna sovit över men Make har lagt in sitt veto så jag låter bli. Lika skönt som det (vore) att bara få krypa ner under täcket och somna istället för att klä på sig och ge sig ut i mörkret, lika skönt är det att vakna själv.  En dejt bör aldrig bli så lång att man behöver komma in på en toa som luktar illa, enligt mitt tycke.  

Luciagate, del 2

I veckan har det varit struligt med affärssystemet, så pass att allt (allt) som gjordes under hela tisdagen försvann. Poff, borta. Allt måste göras om, alla godsmottag, inköpsordrar, tillverkningsordrar, systemuppdateringar, betalningar, attester mm. För oss som jobbar hundraprocentig spårbarhet i våra produkter innebar det att vi behövde öppna allt vi monterat under dagen för att notera serienummer osv. Man höll sig för skratt men mest av alla höll sig vår lokale datakille, tillika skrivbordsgranne med den lilla kurviga på Ekonomi, för skratt.

 

Han har även med stor framgång lyckats hålla sig för skratt när det handlat om P&C-luciatåget som han, i egenskap av att organisatoriskt tillhöra Finance, förväntas medverka i. Olyckligtvis sammanföll luciatågsplaneringen med just affärssystemets krasch, så datakillen kunde dessvärre inte medverka i planeringen.

 

Den lilla kurviga på Ekonomi berättade för mig hur det hela hade utspelat sig. Hon hade kommit tillbaka från planeringsmötet och uppfattat hur pissigt datakillen tyckte att livet var så hon hade inte hjärta att berätta för honom att det under mötet beslutats att datakillen skulle medverka i luciatåget utklädd till lussebulle. IT-chefen är en riktig spelevink som även råkar äga en lussebulledräkt (han brukar ha den på julfesterna) så han tyckte antagligen att detta var en utmärkt idé. Så den lilla kurviga höll tand för tunga och allt hade väl varit lugnt där och då om inte P&C-direktören en smula tondövt bestämt sig för att sticka in huvudet och briefa datakillen om vad de kommit fram till på planeringsmötet.

"…ja och så tänkte vi att du ska vara utklädd till lussebulle."

Den lilla kurviga återberättade detta för mig med de avslutande orden: "Och då svarade datakillen, sådär lugnt och lågt som bara en riktigt vansinnig man kan säga det: Jag ska inte vara med i något jävla luciatåg." P&C-tanten retirerade, en aning chockad. 

På samma lag

Behagligt pirrig inför helgen då jag hoppas kunna träffa Seglaren. Vi har kommunicerat rekord-lite sedan senast, mest för att tiden gått, vi har nog haft fullt upp på varsitt håll och det har inte funnits jättemycket att dryfta men här om kvällen messade vi en lång stund och jag tog upp det som loopat i min hjärna sedan senast, sa att jag inte vill att han ska fråga om lov men jag vill att han ska berätta innan, ge mig möjlighet att reagera. 

Han uttrycker uppskattning för att jag "ger konstruktiv feedback både i avhjälpande och förebyggande syfte". Det är väl en vana från jobbet, att formulera sig så. Jag är bara glad att det landar rätt hos honom, att han genuint värdesätter att jag gör mitt bästa för att hjälpa honom göra rätt och inte skyller ifrån sig.

 

Jag svarade att jag inte alltid kan ta ansvar för vad som händer i situationen, men jag kan alltid ta ansvar för att kommunicera om det, både före(byggande) och efteråt. Han är som sagt inte lika engagerad som Äventyret men upprepar, så ofta som jag behöver, att den delen av mig, mina minor som vi kallar dem, en blinkning till hans yrkesroll, inte gör honom något. Vi hanterar dem tillsammans, navigerar runt eller – om vi kan – desarmerar dem.

Vi är ju på samma lag, du och jag.

Rumpan i smöret

Just idag känns det extra mycket som Tillbaka till verkligheten. Tvära kast liksom. Från bra restauranger, gott vin, inte behöva ta upp plånboken en enda gång, bli bortskämd och känna sig viktig tillbaka till… ja, verkligheten. Fabriken. Här är man 'just another brick in the wall' och det är helt okej men ärligt talat, lätt att vänja sig vid det där andra.

 

Jag måste säga att helgen överträffade mina, förvisso lågt ställda, förväntningar. Ett bra drag att hänga med på "damprogrammet", de jag talade med av de andra fruarna var genuint trevliga och över det vita lunchvinet i fredags blev det omgående hög stämning, samtal som gick direkt på väsentligheterna. Jag berättade om min danska farmor och alla hennes roliga uttryck, bland annat "…och se på mig nu, här sitter jag med rumpan i smöret" vilket väckte stor munterhet och vi konstaterade gemensamt att det måste man ju säga om oss också, vi sitter definitivt med rumpan i smöret.

 

Galamiddagen hölls i en gammal dynamitfabrik, känd från teve. Jag hade inte reflekterat över att det var jubileumsår och extra uppklätt. Nästan alla män hade smoking och nästan alla damer hade långklänning så jag kände mig först lite stressad över min knälånga och Makes kostym, men så finns det guschelov alltid någon som är mindre uppklädd och då känns det bättre.

 

Vi hade tur och hamnade vid ett väldigt trevligt bord, även där samtal som bara högst pliktskyldigt passerade de tråkiga vad-jobbar-du-med-då-frågorna. Frampå nattkröken uppträdde en s k 'flickfavorit' från bland annat Mello. Mer energi och utstrålning än musikalisk upplevelse kanske men härlig närvaro och jag råkade stå så att han sprang förbi mig på väg ut efter sitt nummer plötsligt var han bredvid mig, lade en arm om min midja och gav mig en liten kram innan han rusade vidare, bråttom iväg innan någon hann komma på tanken att be om en selfie.

 

När vi skulle checka ut på lördagen noterade jag att hotellets städerska hade sin son med sig. Han var något år yngre än Son och hjälpte sin mamma i arbetet. Han var så duktig, sprang med grejer mellan rummen och städvagnen, hjälpte henne byta sängkläder. Det träffade rakt i hjärtat och på väg mot hissen med väskorna tvärvände jag, gick tillbaka och hittade dem i ett rum. Sa till mamman (tolkat via sonen) att jag gärna ville ge dem lite dricks men hade inte kontanter, kunde jag möjligen swisha?  Det tog ett tag innan de förstod men jag fick mammans nummer och skickade en slant, antagligen generöst för att vara dricks men på tåget hem ångrade jag att jag inte dubblade summan, eller vad fan - tredubblat. Mammor alltså, vad de kämpar. Och deras barn också.