Arbetsrelationerna: Martin

Det är meningen att jag ska arbeta tätt ihop med Martin. Han anställdes för att vara kvalitetsansvarig i teamet, vilket innebär göra revisioner, arbeta med att godkänna nya leverantörer samt utveckla interna processer och dokument. Ganska traditionellt inköpskvalitetsjobb alltså. Efter att han anställdes bestämde vår gemensamma chef att Martin och hans kollega David istället skulle jobba med leverantörsutveckling, alltså mer förbättringsorienterat. David med samma roll arbetar nära min kollega Anna, de är supertighta, tänker lika, avslutar varandras meningar men de har också arbetat ihop länge. Pekka och jag förväntas samarbeta på samma sätt med Martin men på de två år som Martin varit här har jag haft väldigt svårt att få med honom, i första hand för att jag glömmer bort att han finns, han är sällan på jobbet, och i andra hand för att jag inte riktigt ser någon nytta med honom. På så vis är jag nog ingen lagspelare, tycker att det bara tar onödig tid om jag ska involvera honom när jag redan vet och han bidrar aldrig med något relevant, upprepar bara självklarheter.

 

I Tyskland för någon månad sedan visade det sig att vi skulle prata om vårt samarbete, det mellan David och Anna som fungerar exemplariskt, men också det mellan Pekka, Martin och mig som inte fungerar alls. Jag gjorde som jag gör när det börjar osa katt; lägger mig platt, medger alla tillkortakommanden, lovar bot och bättring. Give credit, take blame. Ja men nu är det ju inte bara ditt ansvar sa chefen och blängde på Martin. Martin är inte chefens favorit.

 

Martin är negativ, så där som en del är för att de tror att det är ballt att vara cynisk men det chefen har svårt för är att Martin inte har någon fingertoppskänsla. De har suttit på leverantörsmöten ihop, möten som Martin är nyckelperson i, och mitt i alltihop reser Martin sig, stoppar mobilen i fickan och så är han borta en halvtimma. Han går på toa. Länge. Han gjorde samma sak flera gånger i Tyskland. Jag säger att han kanske har problem med magen och då är det synd om honom men de andra tror att han bara är uttråkad. Chefen är ändå tydlig. Martin ska involveras i allt jag gör. Fine! tänker jag och tar med Martin på allt, alla möten, lägger honom som cc på alla mejl. Jag frågar aldrig vad han tycker men ibland delegerar jag till honom, utan att använda det ordet.

 

I maj ska chefen och jag på ett leverantörsbesök i Östeuropa. Ingen av oss har nämnt Martin som egentligen borde följa med men jag anar att chefen är lika osugen på hans sällskap som jag. 

Uppföljning

Ja, det här med 'tidig pension' osv. Det är flera aspekter av det.

Dels det ekonomiska men säg såhär: Jag skulle inte sluta jobba om jag inte visste att jag hade mitt på det torra, med god marginal. Vad som helst kan hända. Ibland säger jag till Make att han kanske sticker med en 25-årig damfrisörska och då vill jag inte stå där på bar backe. Allt vi äger 'privat' är gemensamt. Bolag han äger tillsammans med andra är skyddat med äktenskapsförord och så måste det vara, det är praxis i alla aktieägaravtal för ingen vill ha en exfru (eller exmake) med i ägargruppen.  

 

Sedan har vi det här med syfte, känna att man gör något och inte bara 'ruttnar bort' men ändå vara flexibel och inte begränsad till fem sex semesterveckor om året. Jag skulle vilja arbeta ideellt. Det finns hur mycket som helst att göra, det ger jättemycket tillbaka men ingen kan kräva att man ska jobba mer än man själv vill. 

 

Om tio år är barnen 18 respektive 22.

Make och jag har sneglat en del på 21-5, får reklam för det hela tiden i flödet. Konceptet är att 21 familjer köper varsin andel i en förening som äger fem bostäder: En lägenhet i en storstad, en i en skidort, ett lantligt hus i Frankrike eller Italien, en kustnära villa på Mallis eller något sådant. 21-5 sköter allt praktiskt. Snyggt inrett och hög standard. Där ser vi oss om tio år. 

Spridda skurar: Jobbrelaterat

Vår receptionist berättade att hon aldrig varit i Tyskland, bara på båten till Tyskland en gång när hon var liten. Hennes mamma och moster frågade sina barn om de ville åka till Lalandia i Danmark eller badlandet Weissenhäuser strand i Tyskland, alla barnen valde Tyskland och var supertaggade. De hoppade på färjan men när färjan närmade sig Tyskland sa mammorna att nej nu är klockan så mycket så vi hinner inte med något badland, vi får åka hem istället. De gick inte ens av båten. Jag höll på att börja gråta när hon berättade det och frågade vad det är för fel på hennes mamma. "Ja, hon har alltid varit lite oorganiserad" sa receptionisten. Herregud vilket trauma.

 

Vår läskiga HR-chef och en ekonomichef har blivit ihop. Alla är i chock och undrar hur det är möjligt. Han som är så snygg och trevlig! Den lilla kurviga berättade att avdelningarna, som av någon anledning ofta slås ihop i gemensamma aktiviteter, skulle ha AW. De hade spikat ett datum alla kunde men plötsligt bestämdes det, utan förvarning, att AWn skulle bli ett annat datum. Den lilla kurviga och en annan kunde inte vara med det nya datumet och när hon frågade runt varför man ändrat när alla kunde första datumet var det ingen som kunde (eller ville) säga varför, men så kom det fram att kärleksparet synkat sina barnveckor och ursprungliga datumet passade inte dem längre. Då bestämdes det bakom kulisserna att byta till deras barnfria vecka. Den lilla kurviga summerade det hela med "Jag skiter egentligen i AWn men än en gång blir det tydligt att vissa är viktigare än andra och det är faktiskt lite deppigt."

 

Make trivs inte så bra med sitt nya jobb som vi hoppats. En vag plan är att gå tillbaka till gamla jobbet på byrån, jobba där tio år och sedan, strax innan 60, "pensionera sig" och bara jobba med egna placeringar. Jag retades lite och sa att han kommer bli som sin mamma, som vi skämtsamt kallar familjens chefsförvaltare, vars primära dagliga sysselsättning är att läsa i DI och SvD 'pärm till pärm' och sedan dutta med Avanza-portföljen, men Make är akademiker ut i fingerspetsarna, bara nöjd om han är hundra procent påläst och är väldigt intresserad av ekonomi. Nåja, om det blir så innebär det att även jag skulle gå i pension (eller som Make sa: "Pyssla med något du tycker är kul" – vad det nu skulle vara?) om 10 år, när jag är typ 53. Jag ska nog inte tänka för mycket på det, tror att man blir lite skev i huvudet då. Mer än vad jag redan är, höhö. 

Eftervärme

Det blev så bra i lördags, känslan sitter fortfarande kvar som en sorts eftervärme. Han hade tagit till sig av det jag sagt, alltihop, och vi tog det lite lugnare, mer stillsamt men något av det bästa är när det blir utmanande samtidigt som det är stilla. Det är något med närvaron, låta varje moment ta sin tid, varje rörelse kännas. Det var utmanande, till och med en sorts rekord tror jag men mer för hjärnan än för kroppen: Den totala utsattheten. Men Seglaren fattar, rakt igenom. Hur det känns för mig, vad jag är rädd för, min sårbarhet. Han vet också att jag vill vara där, balansera på gränsen, att jag behöver det, jag blir inte helt nöjd annars.

 

Mitt balanssinne sätts alltid ur spel när vi leker, jag vet inte vid hur många tillfällen han fångat mig i luften när han släppt loss mig och det varit meningen att jag ska stå själv. Vi var inte klara men jag behövde en paus och han noterade hur jag skakade så han drog ner mig på sängen, höll lugnt om mig medan alla spänningar fick härja fritt tills de tagit ut sig själva och min kropp pumpar runt ett överflöd av serotonin, endorfin, dopamin, oxytocin, you name it. Undan för undan slappnar jag av, till slut bara varm och tung i hans famn. Kanske slumrar jag en minut, minns inte.  

 

Jag ser på honom när han behöver kaffe. Vi tar med oss muggarna ut på hans trädäck för frisk luft. Han dirigerar mig till en minimal solfläck och jag sätter mig där, skräddare rakt ner på plankorna, han bredvid med benen dinglande över kanten. Det är svalt men vi är varma. Jag i enbart min bomullskimono, han i kallingar och mörkblå jobb-tischa.

Vi ser ut över hagen bakom hans hus, den som kommer hysa antingen kor eller hästar om någon månad. Seglaren pekar ut vilka träd han kommer ta ner för bättre siktlinjer. En bil passerar nere på vägen, vi följer den med blicken. Han lägger armen om mig, pussar mig på huvudet, jag flyttar närmare, känner mig liten bredvid honom. Det är den sortens tystnad som påbjuder att någon säger något som bekräftar stunden, bekräftar känslan, men ingen av oss är den typen. Allt behöver inte sägas. Solen skyms av en grantopp, jag huttrar, får bråttom in. Vi kilar upp till hans sovrum, jag kryper in under täcket och han kommer med två uppsättningar mjuka rep, säger att han behöver att jag drar armarna ur kimonon. 

Fin

Jag kopplade upp mig på ett Teams-möte med en kvinnlig kollega och det absolut första hon sa var ett uppgivet "du ser så fräsch ut". Hennes dämpade tonläge fick mig att omedelbart medge botox-fusk. Fyllde på för två veckor sedan. Det känns bra att, när effekten avtagit, inte är så att man ser sig i spegeln och tycker att man är ful, men med effekten är det mer som att varje dag är en extra bra dag, man ger sig själv 30 procent bättre grundförutsättningar.

 

Samtidig har den där 'blowout professor' som jag börjat följa helt revolutionerat min hårvårdsrutin. Jag gnuggar hårbotten (särskilt bakdelen av hjässan) med schampo riktigt noga x 2, balsam bara 'mids to ends', samma leave-in med värmeskydd som jag haft länge pga fungerar utmärkt, fönar åtminstone rötterna torra och sist, när håret är helt torrt, två droppar (!) Moroccanoil treatment (light – eftersom jag har tunna hårstrån) fördelat i topparna vilket får mitt hår att se lyxigt stylat ut, fast det inte är det.  

 

På lördag ska jag ha en dag med Seglaren igen. Vi messade en stund igår och jag berättade att jag känt mig ömtålig sedan senast, hamnat i gamla tankar, gamla sinnesstämningar, inte riktigt lyckats hålla det stången. Förr-förra helgen var jag nära att springa på mitt första ex, kom in precis efter honom och hans dotter (i Lills ålder, måste vara en sladdis) i en butik och fick en undrande blick av personalen när jag gjorde en tvär u-sväng och sprang ut igen, klart påverkad men ändå inte så illa som den där gången han plötsligt stod framför mig på gymmet. Jag är glad att jag kan formulera det, vara konkret och rationell kring det. Så här har jag känt. Det är inget farligt, det är övergående och behöver inte innebära någon dramatik, jag vill bara att han ska veta och vara extra vara uppmärksam i vissa moment, jag har full koll på vilka som är kritiska och berättar för honom. Han tar allt på allvar men med ro, säger att jag aldrig någonsin ska behöva oroa mig med honom och bara att vi kommunicerat om det gör mig helt lugn, de mörka tankarna som bortblåsta. Nu tickar det otåligt i mig, längtar tills han möter mig på sin gårdsplan och det suger till i magen för jag lyckas alltid glömma exakt hur förbannat sexig han är. 

Djungeltrumman

Han på Order, som vi i gruppen aldrig nämner vid namn utan bara gör en feminin gest med handen, har skaffat flickvän. Killarna i gruppen är rätt säkra på att han spelar för båda lagen, men nu har han alltså hittat en tjej. När jag var precis ny här här skulle vi ut på lunch samtidigt och han tyckte att vi kunde äta ihop och jag tyckte varför inte. Över sushi på närmaste köpcentrum frågade han om min familjesituation och sedan sa han att han nog inte vill ha barn själv men (med påtagligt sug i blicken) gärna träffar någon som har. Han är sliskig, runt 35 skulle jag tro och vi är överens om att han nog ändå riktar in sig på riktigt unga tjejer, sådana som blir imponerade över att han har jobb, bil och egen lägenhet för en normal vuxen kvinna skulle aldrig se åt hans håll. Nu berättade Den lilla kurviga att han träffat en tjej, det var han noga med att få sagt efter att i fredags medvetet ha styrt in samtalet på helgplaner. Alla vid bordet överens om att när "Hur gammal är hon?" är den enda frågan man har, så säger det en del. Den lilla kurviga sammanfattade det med sin vanliga elegans: "Antingen har hon barn eller så är hon ett barn."

 

Över Teams sa jag till Junior att göra skäl för sin ställning som snoken numero uno och se till att gå till botten med detta. Jag sätter en hundring på "Asså, hon är bara sjutton men hon är jävligt mogen för sin ålder, man tror liksom inte att hon är så ung när man träffar henne".
Om nu folk inte lägger upp sina relationer på Facebook längre får du väl prata med honom, grabbar emellan, tyckte jag men Junior tycker också att han är slemmig och vill helst inte prata med honom alls. Strebern då? sa jag. Han pratar ju med dig om sitt dejtande och han och Slemmet delar kontorslandskap, du kan väl fråga om han vet något?

Junior vill inte prata med Strebern heller. "Igår satt han och pillade sönder en finne i ansiktet så det började blöda under mötet" skrev Junior.
"Gör han inte det sitter han och river bort flagor från hårbotten. Har du sett hans tangentbord? Det är vidrigt."
Jag tror jag behöver lite frisk luft.

Den yngsta projektledare, hela företagets lillebror och evig singel, kom tillbaka efter en buss-skidresa. Jag frågade med tillgjort tantig röst om han träffat någon trevlig flicka på resan och alla vid bordet fnissade. Projektledaren såg oförstående ut tills Datakillen berättade att han vid samma fikabord en vecka tidigare, när någon frågat var projektledaren höll hus, sagt att han "var på kå-en-ull-resa".
Skidflickor är ju så söta sa jag. Rosiga kinder och håret i såna där gulliga tofsar. Varför rodnar du? Kolla han rodnar! Jo, du rodnar!

Jag rodnar för fan inte fräste projektledaren med illröda kinder.

Det är inte synd om honom. Som sagt hela företagets lillebror, hittar på bus och retas med allt och alla så fort han får chansen. Han har jobbat ihop till det. 

Ljus och mörker, mörker och ljus

 Hemma efter en barnfri helg i sommarstugan. Jag har tillbringat åtminstone åtta timmar med att slipa ett barn jag köpte på Erikshjälpen. Det var vitmålat, inte särskilt snyggt men jag gillade konstruktionen och att det är helt i massivt trä. Jag blev precis klar med slipningen, nästa gång ska vi lackbetsa det i en mellanbrun nyans och låta det ersätta ett klumpigt och opraktiskt klaffbord. Nu är mina axlar och nacke ömma och jag ser teatersminkad ut, ett fint färgpuder gör mig två nyanser blekare än vanligt, sitter i hårfästet och ögonvråna. Jag behöver ett långt bad, fixa naglarna och slänga alla kläder i tvätten innan jag känner mig som en människa igen.. 

Jag tänker mycket på Seglaren, mörkare tankar snurrar efter senast. Vi kommunicerade om det i veckan. Jag är saklig, inte anklagande, berättar hur kände och hur jag visar det, sådant jag inte sagt innan så inte konstigt att han missade. Han tackar mig för att jag berättar och säger att han ska tänka på det. Min hjärna är sedan mer än två decennier programmerad till mörka tankar om sex och påtagligt ofta kan en fantasi förbytas i en vaken mardröm, särskilt när jag som nu är mentalt nedsatt. Gamla tankar och känslor kommer tillbaka, att det är fel på mig, att jag är andrasortering, att det är min lott i livet, att vara någon man inte är rädd om, att jag inbillat mig, tagit på mig en offerkofta som inte finns eller att jag själv är orsaken till att det blivit som det blivit. Jag tänker att Seglaren ska tröttna, som andra tröttnat, ledsnat på att jag betett mig konstigt, långt innan jag kunde sätta ord på mörkret som jag gör nu.

Så kände jag första åren med Äventyret också, innan jag vågade lita på att allt jag berättade, alla negativa känslor och tankar jag med ytlig andning delade skulle landa mjukt hos honom, ibland med tårarna rinnande utefter kinderna samtidigt som jag skrev och sedan inte vågade läsa hans svar, rädd för att han inte skulle orka med mig mer. Med tiden insåg jag att han rent uppskattade förtroendet och intimiteten i att jag berättade, han frågade, bände varsamt upp det som var jobbigt att prata om, fick mig att släppa in honom, så djupt som behövdes, tills han vidrört allt jag trott skulle göra ont eller framstå som fult, inte ge sig förrän han nått min botten och då bara vara där, älska mig där.

Seglaren uppmuntrar inte till att borra i känslorna som Äventyret gjorde, men han är konsekvent tydlig med att mitt bagage inte gör något, det är en del av mig och han har inga problem med att navigera runt det. Eller igenom, om det är vad jag önskar. I mörka stunder tänker jag att han inte sett en bråkdel, han vet inte vad han gett sig in på. I ljusare stunder att jag kanske helt enkelt mår bättre nu, är delvis läkt. 

Knepet är att sitta stilla i båten. Nästa gång vi ses har han reflekterat och tagit till sig av vad jag sa, han kommer se sådant han inte såg senast, allt kommer kännas bra och om det finns något jag fortfarande vill prata om är det bättre att ta det då, inte över SMS. Han är bra att prata med live, bättre än i text.

Under åtta timmars slipning har jag hunnit tänka på texten jag började på, vill gärna fortsätta men det är omöjligt utan egentid. Det är ingen terapitext, det vägrar jag göra det till. Den är ett pärlband av händelser, alla handlar direkt eller indirekt om sex, de flesta även bdsm och följer en associationstråd snarare än en kronologisk. Ett nedslag som är på tal om något annat på tal om något tredje på tal om något fjärde. Hellre kärnfullt och underförstått än långa utsvävningar. Osäker på om texten kommer ha någon början, mitt och slut, men försöker få det till att varje nedslag har det. Jag ser fram emot att fortsätta men när jag fåfängt gör ett försök på det mest undanskymda ställe jag kan komma på tar det inte tio minuter innan jag hör VAR ÄR MAMMA någonstans i huset och då är det bara att stänga igen, mitt i en jävla mening. 

Lifehack: Resa "gratis"

För något år sedan försökte jag övertala Make att testa house swapping. En kollega till mig har ägnat sig åt det länge och är enbart positiv. Jag gillar tanken på att man lånar ut och får låna, att man kommer överens med någon som verkligen gillar ens ställe om att de ska få bo där, ta hand om katten, vattna blommorna mm, snarare än att hyra ut på Airbnb. Det känns mer personligt och tryggare. Min kollega kör enbart rakt-av-byten, alltså att hans familj åker och bor i någon fransk familj hus och den franska familjen kommer och bor i deras hus samma period. De byter till och med bil med varandra. I sommar ska de bland annat tillbringa två veckor i ett chalet utanför Chamonix. Samma boende hyrs även ut via Airbnb och när han kollade upp det såg han att motsvarande period kostat 70 000 kr om man skulle betalat med pengar. De ska även bo en vecka på västkusten, han skickade länken till en magnifik villa med havsutsikt. Det husets ägare ville gärna tillbringa tid i Småland så alla nöjda och glada.

 

Vi hade varit mest intresserade av att låna ut primärt sommarstugan för att samla krediter att sedan till exempel använda för att bo gratis i Paris på höstlovet. Jag följer Emma Hamberg och tror att hon gör det också, hon åker en månad till Paris (DRÖM!) och mellan raderna har jag förstått att de löser det med just bostadsbyten. Vilken grej va!

Igår pratade jag med min kusin om det och hon sa att hennes barndomskompisar gjorde något liknande redan på den tiden (hur det nu gick till) och varje sommar var de två-tre veckor i Italien, Spanien eller Frankrike, något som de aldrig någonsin haft råd med om inte boendet varit 'gratis'.

 

Make å sin sida har tagit på sig planeringsansvaret för en resa vi ska göra med ägargruppen i september och ta-daaaa det blir Paris! Tyvärr bara en långhelg, men ändå. Poängen är att Make nu vet hur förbenat dyrt det är om man ska bo vettigt i den staden, och plötsligt är han nästan lika taggad som jag på house swapping-konceptet!

Sidan min kollega använder är (tyckte jag först) rätt dyr, drygt 2000 kr per år men det som är bra är att man få ett gäng välkomstpoäng när jag betalar de där 2000, och med dem kan man få tre-fyra nätter någonstans, så redan där har man gått plus.

 

Det här ser jag fram emot att testa!

Närhet på gott och ont

 Överoptimistiskt att tro att vi skulle hinna städa trädgård idag. Första au pairen Cass kommer på lunch med sin sambo och ikväll mina föräldrar för att fira födelsedag. Det var en fin dag igår, lyckat restaurangbesök. Ett av de bättre ställena i stan, utan barnmeny och vi hade först tänkt ge barnen annan mat innan men så visade det sig att restaurangen bytt koncept och nu kunde man saxa ihop en barnvänlig middag med det som fanns på menyn. Personalen var så himla fina med barnen också, blir glad när ett ställe som helst inte vill ha barnfamiljer som gäster ändå fick oss att känna oss mer än välkomna. 

Bonus sa ”Det här är bästa dagen!” - hon älskade restaurangen och var fascinerad över att man beställde vid bordet, inte vid någon disk. Det är så mycket hon aldrig gjort och sett. Hade älskat att ha med henne på semester någon gång, det är bara att sömnen funkar ”sådär”. Hon kan bara sova nära mig och även då är hon som en helikopter i sömnen, viftar med armarna, drar mig i håret, slår mig i ansiktet och gnisslar tänder så att det skär i öronen. Jag tror jag vaknar 20 gånger per natt men kan man leva med det så…

Idag är det exakt ett år sedan jag hade sista längre mötet med Äventyret. Minns att det var på internationella kvinnodagen för vi skojade om det. Ett uppbrott anades inte ens på horisonten då. Seglaren har jag inte hört av sedan i onsdags, det är jag som hör av mig först åtta gånger av tio. Om han varit Äventyret hade han velat veta att jag kom hem säkert från Tyskland men Seglaren tänker uppenbarligen inte så, bara jag som oroar mig för att han ska ligga i skogen med ett träd över sig. När vi ses är han så jädra gullig och närvarande och uppskattande och bekräftande men som nu, när jag sagt att nästa gång blir först om tre veckor, är det som att han delvis kopplar bort under transportsträckan och det är helt okej. Hellre det än att han är klängig och ger mig dåligt samvete.

På tal om klängig har jag pratat allvar med familjen och sagt att vi måste börja respektera vår katt. Särskilt Make och Son visar ingen hänsyn till kattens integritet och man märker att han tycker att det är jobbigt. Sedan i torsdags har ingen tvingat sig på honom och redan efter någon dag gav det resultat. Katten kommer till oss för att gosa på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Kattpsykologerna på Instagram hade rätt! 

Back in business

Lustigt, man har varit borta bara några dagar från jobbet och har egentligen massor av grejer som behöver tas tag i men får inget gjort. Teams-chatten går varm om allt möjligt som inte har med jobb att göra, resan ska avhandlas med de som inte är med, eftersnackas med de som var med. Pekka skötte sig hyfsat, det får man säga. Någon självgod anekdot blev det, men inte i samma utsträckning som han brukar.

 

På morgonfikat idag hann vi inte undan för PNG som satte sig mitt emot mig med ett övermoget päron. Det var ingen trevlig stund. När hon bitit av päronet på mitten stoppade hon ena änden i munnen så att den delvis stack ut och sög/åt i sig det som gick, vilket minst sagt såg ut som en erotisk handling. Namne som satt till vänster om mig såg mig djupare i ögonen än han någonsin gjort, totalt desperat blick, och sa, långsamt och entonigt:  Idag ska vi byta bank. Så pratade vi en stund om det utan att bryta ögonkontakten medan PNG ljudligt sörplade i sig sitt päron.

 

Den lilla kurviga behövde ventilera över en obefogad utskällning hon fått. Varje månadsskifte kämpar hon som ett djur för att alla fakturor ska attesteras i tid, eftersom det är så det är sagt att det ska göras. När hon ser att någon ligger efter påminner hon och manar på, men när en av dessa (som är slarvig och mañana generellt) inte gör något på ett dygn bad hon chefen se till att fakturorna hanterades. Chefen svarade med att boka ett möte med den lilla kurvigas chef, om att den lilla kurviga är taskig som stressar hennes medarbetare "som faktiskt gör så gott de kan". Peppade den lilla kurviga och till nästa månadsskifte ska hon, med sin chefs goda minne, meddela att hon inte kommer påminna utan bara lita på att de löser det som ska lösas, "så får vi se hur det går".
Det kommer ta hus i helvete när så många fakturor inte är attesterade oroade sig den lilla kurviga.
Ja sa jag, men det blir den överbeskyddande chefen som får stå med hundhuvudet då, inte du.

 

Jaja, det är fint att vara tillbaka.

 

I helgen kommer lilla Bonus, vi ska fira födelsedag på restaurang och det blir garanterat ett antal timmar i trädgården som ser bedrövlig ut. Jag lämnade alla tomatplantor som de var i höstas. Det är ingen vacker syn nu. Plus alla redskap som barnen använt för att göra snöfort mm. Snön är borta men redskapen ligger kvar.

 

 

På resande fot

Idag blir det road trip till Tyskland och vårt relativa nyförvärv där. Sex personer i en minibuss och det är en lång resa men ska faktiskt bli rätt kul. Den lilla kurviga undrade om jag laddat upp med snacks för bilresan. Lite färska räkor som ni kan skicka runt?  Pekka ska plockas upp på Kastrup. Senast vi åkte minibuss med honom var han så sur att han inte ens sa hejdå efteråt, för att alla inte pratat engelska hela vägen. Nu väntar två dagars workshop och vi kan se fram emot flertalet av Pekkas oombedda anekdoter, samtliga slutar med ungefär "…och sedan sa de att de aldrig varit med om någon som varit lika duktig som jag". 

 

Igår hade vi vårt månadsvisa besparingsmöte och chefen ifrågasatte varför Pekka bara har tre initiativ pågående. Pekka skyllde på råvarupriserna och att han inte kan öppna upp för några prisdiskussioner nu men då sa chefen att de andra drabbas också av råvarupriser men de har ändå en massa besparingar på gång. Sedan var Pekka sur för att jag av rent misstag och av bara farten råkat förhandla ner priset på en av hans artiklar med 300 000 kronor/år. Han muttrade att han faktiskt fått det lägre priset för länge sedan men pga (extremt dålig ursäkt) hade han valt att inte gå vidare med det. Glad att chefen hörde honom säga det, särskilt i dessa tider då varje krona räknas och det borde Pekka veta.

 

Igår när jag höll på med middagsstöket ringde syrran. Hon skulle ha varit i Australien nu, hennes bästis bor där sedan snart 20 år och ska gifta sig i helgen. Syrrans plan, som skulle mellanlanda i Doha, hann till Grekland, då stängdes luftrummet och de fick åka tillbaka till Rom. En stor lättnad att ha henne i Europa.

Vad blir det till middag idag då? undrade syrran.
Jadu, ikväll blir det italiensk afton! Upplyste jag henne om efter en snabb blick på köttfärssåsen och pastan.

Så pass? sa syrran. Italienska tapas och schanti-vin? Gapskratt från oss båda. Vår mamma i ett nötskal.

 

Mamma fyller 70 i sommar och vi ska fira henne i Österrike. Syrran undrade vad vi ska ge henne i present och jag tycker ju att hitta på saker tillsammans slår prylar alla dagar i veckan. Ett förslag var att åka till syrrans nyköpta lägenhet i bergen (nära Cortina) i september eller oktober och vandra, bara mamma, pappa, hon och jag. Utöver den där lägenheten och några lägenheter i centrala Rom tittar de även på att köpa en vingård. De har kommit rätt långt i förhandlingarna om en som är helt magisk. Liten, producerar ungefär 1500 flaskor vin om året men en stor olivodling och en rejäl fruktträdgård. Allt de köper är för business, ingenting är för dem själva men det hindrar dem inte från att boka in sig själva när de vill nyttja sina ställen eller båtar. 

Son frågar emellanåt om syrran och hennes familj är rika, med tanke på deras hus och bilar osv. Det går ingen omedelbar nöd på dem brukar jag svara då. Det är mellan Make och mig en omskrivning för 'rika som troll' men vi vill inte att barnen ska reflektera över ekonomisk status, varken vår egen eller andras. Det går ju faktiskt ingen omedelbar nöd på oss heller säger jag till honom, väl medveten om att den egentliga innebörden går honom förbi. 

Ingen människa stiger ner i samma flod två gånger,

för det är inte samma flod och hon är inte samma människa.

Det blev en fin dag med Seglaren i helgen, om än inte riktigt som jag, vi kanske tänkt. Senast var ju… ja, ni vet, och mänskligt att gå in med det i åtanke. Egentligen har jag ju lärt mig det sedan länge: man ska alltid börja på ruta ett, varje gång. Det går inte att fortsätta på något som hände senast, heller inte att småspringa för att komma ifatt och ta upp tråden där man slutade, hur lockande det än är i teorin men man glömmer att resan är målet och det där med samma flod.  Det kändes som att han forcerade en aning och jag var lite känsligare men någonstans på vägen kände vi nog båda två att det inte riktigt stämde. Utan att tala om det tillät vi oss själva att göra vad vi kände för, inte vad vi föresatt oss, drog ner på tempot, mjuknade och släppte allt annat.

Jag borde kanske varit hårdare med dig idag sa Seglaren självkritiskt när vi höll på att runda av, som att han inte levt upp till någon outtalad förväntning men så var det ju inte alls. Jag sa till honom som jag så ofta sagt till Äventyret: Det vi gör när vi ses är en produkt av vad vi båda känner för just då och det ska aldrig vara på något annat sätt. Liksom med Äventyret är en av våra överenskommelser att våra möten ska vara 'både och'. Absolut mest tonvikt på lek men jag skulle aldrig vilja ha en lek-relation som inte också innehåller närhet, gos, kel, hångel och (helst) att man kan föra ett samtal också. Det är vi helt eniga om.