Vid fikat i morse var det helt packat runt bordet, alla stolar slut. En man hade just hämtat en stol åt sig själv och jag sa Åh, tack så mycket, men var ska du sitta? Han gruffade lite men gick och hämtade en till stol, åt sig själv. Jag vet att han är lite svag för mig, vi håller alltid på att tetas lite med varandra och i ett väldigt avlägset universum, där precis alla förutsättningar var annorlunda - vem vet vad som hade hänt?
Nå, när jag nöjt satt mig upptäckte jag ett nytt ansikte i gruppen och kom på att en ny tjej börjat på Kvalitet. 40-drygt. Typisk industritjej, inget tjafs och skinn på näsan. BLICKEN hon gav mig. Jag såg precis vad hon tänkte. "Vad är det här för våp som inte ens kan gå och hämta sin egen stol?!"
Det är inte första gången jag får den blicken från helt nya, kvinnliga kollegor. Inte just på grund av stolar, det har varit allt möjligt, men jag är van vid det och det bekymrar mig inte ett ögonblick för jag vet att det behövs cirka en och en halv fikarast för att de ska upptäcka att jag är en jäkligt skön person med milsvid självdistans. Jag ger bara inte det första intrycket. Jag har min jargong, mitt sätt att vara. Jag spelar rollen av mig själv som vore tillvaron en komedi utan burkskratt. Det kommer hon också upptäcka inom kort.
Då skulle hon, nya tjejen, sett mig fem minuter tidigare då jag rundade ett hörn och fann mig själv stående nästan bröst mot bröst men en av beredningskillarna. Vi glodde på varandra två sekunder och så sa jag högt "Ja, jag tänker inte flytta på mig!" så han fick göra det.
HÄRSKARTEKNIK! ropade jag efter honom när vi fortsatte åt varsitt håll. Han bara garvade och viftade med handen.
Nå, när jag nöjt satt mig upptäckte jag ett nytt ansikte i gruppen och kom på att en ny tjej börjat på Kvalitet. 40-drygt. Typisk industritjej, inget tjafs och skinn på näsan. BLICKEN hon gav mig. Jag såg precis vad hon tänkte. "Vad är det här för våp som inte ens kan gå och hämta sin egen stol?!"
Det är inte första gången jag får den blicken från helt nya, kvinnliga kollegor. Inte just på grund av stolar, det har varit allt möjligt, men jag är van vid det och det bekymrar mig inte ett ögonblick för jag vet att det behövs cirka en och en halv fikarast för att de ska upptäcka att jag är en jäkligt skön person med milsvid självdistans. Jag ger bara inte det första intrycket. Jag har min jargong, mitt sätt att vara. Jag spelar rollen av mig själv som vore tillvaron en komedi utan burkskratt. Det kommer hon också upptäcka inom kort.
Då skulle hon, nya tjejen, sett mig fem minuter tidigare då jag rundade ett hörn och fann mig själv stående nästan bröst mot bröst men en av beredningskillarna. Vi glodde på varandra två sekunder och så sa jag högt "Ja, jag tänker inte flytta på mig!" så han fick göra det.
HÄRSKARTEKNIK! ropade jag efter honom när vi fortsatte åt varsitt håll. Han bara garvade och viftade med handen.