Låtom oss hoppas

 Make skrev tenta i tisdags och det är minst sagt ödesmättat. Detta var sista chansen på den tentan innan slutet av VT 2021 och anledningen till att han inte tagit den tidigare var för att han prioriterade att läsa till en annan tenta eftersom han skulle varit utomlands när den omtentan gick. Så blev det inget utomlands och om man varit synsk hade han gjort annorlunda. 

Om han missar den här tentan får han inte fortsätta på nästa kurs utan blir ett år försenad. I så fall säger han att han nog säger upp sig och startar eget istället, eftersom delägarskap på byrån ligger några år bort även om han kan ta sin examen efter årsskiftet som planerat. Han tror att det är 65 procent chans att han klarade tentan, men inte helt säker.

Jag håller tand för tunga. Från min sida har jag känt att Visst, jag drar det här tunga lasset för att han ska plugga, det är en gemensam investering men (ej uttalat) då får han fanimej se till att fixa tentorna, annars är ju allt förgäves. Det säger jag inte till honom, han är tillräckligt orolig och självkritisk för att jag ska lägga sten på börda, men om han inte klarar tentan och ska starta eget istället finns ingen anledning att slutföra utbildningen och då har de här asjobbiga snart två åren varit i onödan. Å andra sidan kanske han borde ha startat eget redan för två år sedan, istället för att ta en ny anställning och satsa på delägarskap.

Men hur som helst: Man ska inte ångra sådant man inte hade möjlighet att förutse när man fattade beslutet. Låt oss bara hoppas att han klarar tentan.

Alfapojken

 

Son har gått en vecka i F-klass nu och trivs bra. Igår hämtade jag Lilltjompan på dagis p g a rinnig näsa när de stora barnen var ute på lunchrast och Son var liksom mitt i smeten, hade jätteroligt med massor av kompisar omkring sig. Han såg mig inte ens. På väg ut från skolgården hittade jag hans kompis som satt på en gruslåda och såg ledsen ut. ”Kompis” med citationstecken runt. Vi gillar inte att Son hänger med honom, han är ingen trevlig person. Han är en sådan, redan som liten, som trycker ner andra för att själv känna sig duktig. Son förstår inte det, fast vi har försökt förklara. Han blir bara förvirrad när Gabriel säger att Sons kullerbyttor är dåliga, för det är så han håller på. Du kan inte det. Du är inte bra på det. Du gör inte det lika bra som jag. Det där är inte rätt. Du är dålig på det.

Dessutom dessutom har han en skrämmande hård jargong. Innan sommarlovet var Son ledsen för att Gabriel sagt att han var en ”Mördar facking jävla skitunge”. Man häpnar. Jag har rätt bra kontakt med Gabriels föräldrar och de är bra.

 Nå, man är ju inte mer än medmänniska så jag satte mig bredvid den lille skitungen och frågade hur det var. Han muttrade bara, är sex år gammal redan matcho, vill inte att det ska synas att han var ledsen. Det kröp fram att han inte trivs i Fklass. För många nya barn. Erkände han på ledande fråga. Jag är innerst inne skadeglad, tänker att det är nyttigt för honom men kanske blir effekten motsatt ödmjukande.

Sedan kom hans storasyster och hennes kompisar och Gabriel fick följa med dem. Jag är faktiskt lite rädd för den där blåögde blondlockige sockersöta grabben men anmärkningsvärt djup röst. Nu är han försvagad, maktstrukturen han varit van vid är rubbad, men det är bara en tidsfråga innan han är tillbaka som alfapojke, och då kan vad som helst hända på skolgården.  

Om ryssen kommer...

 Vår tevesoffa har levt ett hårt liv. Vi desperatköpte den eftersom föregångaren inte gick in i nya lägenheten (upptäckte vi när vi skulle flytta in). Då var soffan utställningsex på Mio och dessutom rejält read. Ett fynd, faktiskt. Och exakt vad jag sett framför mig i det rummet, inspirerad som jag blivit av en Dior-reklam som rullade på teve då. 

Nå, sedan dess har soffan blivit kräkt på av både vuxna (extremt gravidillamående) och barn. Kiss och säkert lite bajs vid något tillfälle och tuschritad och impregnerad av alla tänkbara livsmedel. Guschelov går det att ta av och maskintvätta tyget på alla dynor/kuddar, med för varje gång blir de lite mer noppiga och lite mindre Dior-aktiga. 

Nu var det länge sedan senast och jag har skojat att om ryssen kommer/det blir hungersnöd, kan vi alltid blötlägga klädseln och sedan ha näringsrik soppa för en vecka framöver men nej - i helgen fick jag nog. Så nu har vi oklädda dynor i ett hela havet stormar på hela nedervåningen som GENOMGÅENDE är obegripligt snuskig men jag kommer mig inte för att städa när det är så varmt plus att barnen inte låter en göra något mer än fem minuter i taget och Make pluggar varje vaken minut. Allt är äckligt och slitet och det luktar lite sopor och samtliga 23 kökslådor skulle behöva torkas ur noga. Men en sak i taget. Vi börjar med soffan. 

Dagens gapskratt

 Förra veckan ville Son att vi skulle köpa ballonger. Vi leker ofta med ballonger, helst de stora från Claes Ohlson, men han verkar, framkom det, ha en väldigt speciell relation till ballonger. 

"Mamma" sa han förtroligt. "Min snopp blir hård av ballonger."
Jaha sa jag. Okej?
"Ja. Den blir liksom alldeles rak. Du vet när jag var liten så brukade jag ju ligga och studsa på ballonger... då blev min snopp hård men nu blir den det bara jag tänker på ballonger."
Där ser man sa jag. Gå och fråga pappa om det är så för honom också. Moahahaha!

Jag berättade det senare för syrran och vi skrattade båda så att vi knappt kunde stå upp. "Du kanske ska börja spara till psykologen redan nu" frustade hon.

Smålänningen tipsar: Budgetglow

Woohoo, ny order till Jolse. Jag hade sådan tur, båda mina favoritprodukter på kampanj!

Bästa peelingen är en av dem och den heter Real Barrier Aqua Soothing Peeling Gel, antagligen en av de bästa produkter jag använt någonsin. Jag använder den varannan, var tredje vecka i duschen efter att jag tvättat ansiktet som vanligt och alla döda hudsceller släpper direkt. det blir som fullt av blött toapapper i ansiktet. Första gången trodde jag att det var fejk, att det liksom var gelen som snabbtorkade och gav den effekten men nej, det är verkligen döda hudceller. Ibland gör jag om den direkt efter, för att verkligen få bort allt. Sedan känner man sig ett halvkilo lättare och får världens lyster. Nu kostar den drygt 15 USD, att jämföra med knappt 22 USD i normalfallet. 

C-vitaminserumet använder jag helst varje dag och det heter SOME BY MI Galactomyces Pure Vitamin C Glow Serum. Det har inte jättebra hållbarhet, bör nog helst förvaras i kylskåpet, och det märks verkligen när det är dags att beställa nytt. Jag får inte alls samma lyster, om ens någon, när det börjar bli gammalt. Nu är det nog tredje eller fjärde gången på raken jag beställer samma produkt och den ligger på 12,72 USD (normalpriset är 21,20 USD). 

Den här gången slog jag till på ett peptidampoule (AMPLE:N Peptide Shot Ampoule - oklart för mig vad skillnaden mellan ampule och serum är) som fått många jättebra recensioner på en europeisk sajt där produkten kostar över 30 EUR. Nu har Jolse den på s k Time Deal och då betalar jag knappt 9 USD. Även en hårimpackning som låter så äcklig att den måste vara bra: TONYMOLY Haeyo Mayo Hair Nutrition Pack (med ÄGGULA!) Trés intressant. Jag tänkte även testa en snigelkräm (COSRX ADVANCED SNAIL 92 ALL IN ONE CREAM) som flera verkar använda under sin vanliga fuktkärm. Även den hade fått många bra recensioner. 

Därtill lade jag två stycken TONYMOLY Intense Care Gold 24K Snail Hand Cream, mest för att det är en bra liten "rolig" present att ha på lut. Jag har den själv och tycker att den är bra men använder å andra sidan inte mycket handkräm, bara på vintern när händerna blir som fnöske. Däremot tänker jag faktiskt börja använda innisfree Orchid Hand Cream SPF15 PA+ 50ml som jag också lade beställning på, främst på ovansidan av händerna. Jag blir lite stressad av att mina händer börjar se gamla ut och tänker att jag behöver steppa upp solskyddet på dem. SPF 15 känns i lägsta laget men aja. 

Något kul ska man väl få ha? 😁

Män hormoner PMS

Jag är ju väldigt glad för min hormonspiral som jag satte in våren 2018. Det var bra tajming, satte in den innan jag slutade amma lilltjompan så mensen hann aldrig komma igång och så har det varit sedan dess. Jag förstår på andra, som satt in den under mer normala omständigheter, att det kan ta upp till ett halvår innan man tycker att den fungerar bra och för vissa fungerar det inte alls, men i min kropp är den perfekt. 

Jag har mens ungefär var tredje månad, och då är det väldigt lite. Någon gång i månaden, ibland lite oftare, skvätter jag men behöver inget skydd annat än för att inte trosorna ska bli missfärgade. Ironiskt nog misstänker jag att spiralen ger mig kraftig PMS, som att det jag slipper i mens kommer där istället, och jag tror att det är därför jag blir så avig i relationen. Mitt humör, som normalt sett är som en pråm, blir nattsvart och för en vecka sedan var jag så arg över att Make är för fin/lat för att källsortera plast att jag inte kunde sluta dunka handen i kylskåpet. Det är inte normalt. Eller? Tesla vill han ha, "för miljöns skull" men att tänka på att köra lite mer ekonomiskt i vår dieselbil (och kanske inte plattan-i-mattan-accelerara upp till 110 kmh på 90-väg när han VET att vi ska svänga om 300 meter) är inte till att tänka på. Nej, han är lite för bra på att köra bil för att inte hela tiden köra så snabbt det går. 

Jaha, nu blev jag visst irriterad igen, märker jag, men inte i närheten av så irriterad som inför småskvättandet. Det är ändå en gradskillnad mellan att såhär mellan tangentbord och skärm beklaga sig för att sedan gå vidare med sina bestyr och att känna att man vill slå sönder allt porslin i köket för att man hittar en rejäl bunt mjukplast i soppåsen. Och hormonspiralen är tamejtusan amazing ändå. Kommer nog aldrig använda annat preventivmedel, tror jag. 

Semesterrelationerna

Oj så fort de här fyra veckorna har gått. Jag har inte haft så kort semester sedan vi fick barn, tror jag, brukar ha MINST fem veckor, och den där femte veckans frånvaro känns liksom. Att vi inte varit utomlands har nog också gjort sitt till, det blir inte riktigt samma grej.

Det har ändå varit okej. Vilsamt. Vi har nästan inte fått något gjort, på gott och ont. Relationen känns inte heller så laddad som den brukar så här års. Detta brukar vara vår bästa tid, det är semesterboosten vi ska leva på resten av i alla fall hösten och vintern och det känns sådär att gå in i höstterminen med känslan av en pyspunka. Det är okej men inte mycket mer än det. Jag har under semestern ofta kommit på mig själv med att tvivla på att det här äktenskapet kommer hålla 'för alltid' och som en effekt av det brottas med känslan att det kanske är fel att gå och dra på något som man ändå inte tror på i längden. Så har jag aldrig känt tidigare, inte sedan innan vi förlovade oss. Om vi inte stått med allt vi har, barn, äktenskap, hus o s v, hade jag dragit. Så är det. 

En inte obetydande del av mig längtar efter ett liv där jag får vara med barnen varannan vecka och vara bara mig själv varannan vecka. Inte vara fru eller mamma utan bara JAG. Träffa någon men inte bli ihop. Inte på det sättet. Något som är totalt okomplicerat utan att vara oseriöst, med någon som vill samma som jag. Plocka russinen ur förhållande-kakan. Ses när man känner för det. En j-a massa sex. Äta gott tillsammans. Trevliga resor men inga relationsambitioner utöver det, inget träffa familjer, ställa sig in hos någons ungar, inget hos-vem-ska-vi-fira-jul, inga parmiddagar, inte behöva hålla på att frua någon eftersom vi ändå haft separata liv och den dag man vill vidare har man närapå noll knutar. Det har jag drömt om mer än vad som nog är riktigt sunt den här semestern. Men bara för att man drömmer om något betyder inte att man vill att det ska hända, visst? Jag älskar väl mitt liv? Det har jag alltid gjort hittills och vad skulle ha ändrats, egentligen? Hade jag inte känt mig mindre än halv utan min familj omkring mig hela tiden? Varför känns det som att jag försakar en större och större del av den JAG är? 

Det hjälper nog inte att det är motigt lite på alla fronter. Make har dragit igång med plugget för en sista-chansen-tenta på tisdag och sedan ska han skriva uppsats. Dessutom är han fortsatt i dålig form, huvudvärk och sömnproblem. Jag börjar bli så trött på att han alltid är i dålig form och jag känner mig hemsk som känner så men det går ut över allt annat och jag ser ingen ljusning. Varför skulle det bli bättre när det alltid varit så? 

Men så en annan del av mig kan vakna upp från de där tankarna alldeles kallsvettig. Vara utan min familj? Vilken mardröm när allt väl planat ut och man kommit över det inledande ruset av att kunna göra vad jag vill när jag vill? Att tänka på barnen och allt tid jag missar med dem? Att inte ha Make att prata med? Våra kaosiga middagar när Son sitter och håller låda om absolut ingenting parallellt med att Make pratar om juridisk problemlösning på hög nivå och Lilltjompan sjunger Ja må hon leva högt för sig själv på repeat. Vi är ju en enhet, för tusan! Skulle jag offra det?

Barnen har varit as-jobbiga under semestern, särskilt Son. Han har blivit så stimmig, fysisk. Innan har han mest varit odräglig och väsnats, men nu har han blivit sådär "pojkig" och springer runt som besatt, det går inte att trötta ut honom. Han säger själv att han har så mycket spring i benen. Detta utöver att han väsnas och är odräglig. Jag ÄLSKAR honom men antalet gånger per dag jag känner att jag TYCKER OM honom är... inte många. Vi är sura på honom precis hela tiden och har naturligtvis dåligt samvete för det. Imorgon börjar han inskolning till F-klass och GUDSKELOV, det kan bli räddningen.