Viewing hour

 Våra barn ser sin farmor och farfar på Facetime två gånger om året. En gång när Son fyller år och en gång när Lilltjomp fyller år, lägligt nog nära perfekt utspritt över året. Kanske en gång på julafton också men det är inte säkert att barnen deltar i samtalet då. Farmor och farfar brukar inte direkt prioritera att ringa när barnen är vakna och frågar aldrig efter dem om de ringer dagtid. Det är upp till Make att hålla upp telefonen framför det ointresserade barnen och försöka uppmuntra det till att samtala en stund, något som inte brukar gå så bra och bemöts med ett barn-är-så-härliga-överseende leende norrifrån.

Det är lite som ett möte med kungen och drottningen. En alltid lika välfriserad och hållning-som-en-flaggstång-farmor konverserar den nyblivna treåringen, berömmer henne för att hon har så fint hår och säger att det kommer paket på posten, det var bara så mycket med presidentvalet och allt (de bor i Norrland) så de var sena med att skicka. Farfar slänger in ett ord då och då men har har mestadels blicken fäst på något bortanför mobilen, van vid att hans hustru sköter de sociala relationerna vilket hon gör lika proffsigt som en kunglighet. Hon är bara lite ringrostig när det kommer till yngre barn. Barnet ifråga yttrar inte ett ord utan stirrar bara tillbaka med helt uttryckslöst ansikte. Hon är alltid tyst med folk hon inte känner. 

Efter någon minuts ensidigt försök till samtal har både farmor och födelsedagsbarn förbrukat allt intresse för varandra och ses vi inte i Frankrike i påsk blir det på Facetime till Sons födelsedag i slutet av april. 

Au revoir!

Inget konstigt alls

 Igår åt vi tacos (eller taaaaakos som vi skämtsamt brukar säga i familjen, en referens till nedan. Taaaakosen var inte på vegofärs utan på KÖTTFÄRS. Sa till Make att man kommit rätt långt i att äta grönt när det är en lite festlig happening att man äter köttfärs en onsdag. 

Den stolta mamman

 Son har charmat sin barskaste fröken, den paranta silverräven med ett enligt egen uppgift förflutet som mellanchef (ok?). Hon som inte lägger fingrarna emellan - inte ens när det gäller föräldrar som inte beter sig på ett, i hennes tycke, korrekt sätt. Jag gillar henne skarpt, tror benhårt att det sista barnen behöver är någon som jamsar med dem.

Jallafall, tydligen är barska fröken en av Sons favoriter och när han ser henne ropar han Heeeeej äääälskling! (och kramar henne) PK-maffian här (d v s jag) funderade några ögonblick på om det är okej, man relaterar ju till hur motsvarande beteende tagit emot på min arbetsplats (hej HR!), men Fröken ifråga verkade inget annat än helcharmad. Gott så. Och jag är stolt, nu när jag kommit över mina PK-betänkligheter. 

Jag älskar när han visar sin kärleksfulla sida. Den är varm, gränslös och översvallande. Där klappar jag mig faktiskt lite på egen axel och tänker att all kärlek han har inom sig är kärlek som vi laddat honom med. Sedan Son var liten har jag visualiserat det så. Sett honom och sedermera Lilltjompan som två batterier som ska laddas med kärlek och trygghet. Ju mer kärlek och trygghet vi laddar dem med, desto bättre kommer deras liv bli. Det är trots allt det barn behöver: Trygghet och kärlek. 

Ditten och datten

* I (hyfsat) god tid inför höstlovet lade jag en order till Skapamer på pysselgrejer. NU har den levererats. Tack för det. Till deras försvar stod det i orderbekräftelsen att vissa varor hade en leveranstid på 5-14 arbetsdagar så jag får väl skylla mig själv.

* Jag hade ett missat samtal från sjukvården. Ringde tillbaka och fick höra av en inspelad röst att någon försökt nå mig. Om jag har ett pågående vårdärende kan jag prova kontakta kliniken ifråga. Jag ringde till mottagningen jag var förra veckan och de ringde upp men visste inte varför någon därifrån skulle ha ringt mig. Å andra sidan sa hon att provsvar inte skickas till dem utan till gynavdelningen eftersom det är där läkaren jobbar dagligdags. Det togs en odling förra veckan och jag är lite nervös att den visat något, hon sa att hon bara hör av sig "om det är något". 

* Presidentvalet. Liksom förra gången stör jag mig lite på att folk här är så engagerade i att en idiot inte ska få (behålla) makten i USA när så få tar samma ställning på hemmaplan där en samling lågintelligenta bonnläppar utgör landets näst största parti. Men nej, det är inte roligt att prata om för då riskerar man att stöta sig med någon och "det där med invandring är ju en svår fråga". Då är jag av uppfattningen att man förverkat sin rätt att raljera över hur folk i andra länder röstar.

Grannarna - ovissheten

11 september skrev jag om att jag tror att grannarna ska flytta eftersom jag noterade/överhörde spekulanter i trädgården samt att de gick igenom ett besiktningsprotokoll. Sedan dess har vi inte sett eller hört något alls. I söndags träffade jag damen som bor i huset bortanför, alltså grannens andra granne. Man vill ju inte vara den som skvallrar, men ändå är vi otroligt nyfikna och de har en närmare relation till varandra, så jag ställde en helt öppen fråga: Vet du om någon ska flytta? 
"Någon"? sa hon.

Mmmm sa jag.
Jaha du menar DOM! sa hon.
Japp, sa jag. 
Då sa hon att nej, hon visste inget men de har pratat om det hemma jättemycket, för de hade också noterat mäklare och besiktningsman osv, men grannarna hade inte sagt något och "man vill ju inte fråga om det är något känsligt". 

Jag tror att de ska separera. Make är högst ovillig att tro det, han tycker att de verkar vara en sådan helyllefamilj (vad nu en sådan är och om ni sådana skulle vara immuna mot kärlek som tar slut) men jag säger bestämt att det där inte är ett lyckligt hus, det ser jag. Fast de är hemma är huset alltid helt mörkt. Jag begriper inte var de befinner sig. Teven är på, men annars inga lampor tända och verkligen inget trevlig belysning. De har inte en enda fönsterlampa. 

Det som är oroväckande är att de inte börjat rensa. Om det nu blev affär i början av september, så borde tillträde vara i början av december och med tanke på att de har hela garaget fullt av SKIT (jag har sett när de "städat". Då har de burit ut all bråte, lagt det i en stor hög utanför garaget, sedan har det legat där några veckor, hjälpligt täckt av en presenning. Sedan har de burit tillbaka allt skräp in i garaget, vad det verkar. Typiskt dem.

På sin tomt, i typ sydvästra hörnet, har de en skog. Det är några höga, vildvuxna granar som stjäl nästan all kvällssol. Dom ba': "Vi är så glada att vi har naturtomt!" 

Om vi varit stenrika hade vi köpt det, fixat det värsta, inget finlir men det värsta. Gjort det lite mer tillgängligt/hemnetvänligt. Gu' vad det behöver fixas, det huset. Trädgården är som en djungel. Jag hade kunnat ha det som projekt. Managera snickare. Gjort en flip. Inte för att tjäna pengar utan för att det var kul och för att FÅ VÄLJA SINA GRANNAR. Vi tar bara emot bud från familjer med barn i åldrarna 2-7 år. 

Framåt uppåt

Så går jag och känner mig sådär nöjd och harmonisk igen, så som jag oroat mig för att jag inte varit på länge. Kanske var det något med att få "magen" kollad (fast jag var ju inte medvetet orolig mer än någon vecka) eller så är det bara att jag har en annan tillförsikt inför den gemensamma framtiden, jag ser liksom mer nu att det som är jag, utan honom, faktiskt kommer få plats i vårt liv. Han är förstående, generös. Han vet hur jag är och vad jag behöver och han är okej med det. Han förstår att jag behöver det för att må bra. 

När jag mår bra och har luft att andas blir jag lätt, glad, överseende och generös tillbaka.

För drygt sju år sedan, när vi gifte oss, pratade prästen om millimeterrättvisa. Minns inte precis vad han sa, men jag tror det var något om att millimeterrättvisa inte är bra för en relation och vi har tagit med oss det. Vi tillämpar inte millimeterrättvisa. Vissa relationer kanske behöver det, en sorts system, men vår hade bara tagit skada om vi höll på med sådant. Istället bjuder vi till när vi kan, för varandra. Försöker säga ja hellre än nej. Försöker ge varandra utrymme att vara och göra det vi vill och behöver. 

Sysslorna vi utför är inte jämnt fördelade utan rätt tydligt uppdelade men jag är övertygad om att tiden vi lägger är det. Det enda jag kan lacka ur på är just det där med tankearbetet, planerandet, koordineringen. Jag kan bli så trött på att alltid vara den som tänker efter, att han inte ens tänker på att det finns något att tänka på och kommer undan med det. Men på det stora hela... Vi har det bra. Jag är lycklig!

Samtidigt, i Suburbia

 Två grejer som, i alla fall i min fantasi, kunnat sluta illa senaste veckan. 

I början av veckan glömde jag mangeln på i tvättstugan. Jag hade matat in några örngott och skulle bara fixa en grej i ett angränsande förråd medan den gick någon minut, men så hittade jag något jag letat efter och något till Sons nya koja och så hade jag med ens helt glömt att jag manglade. Precis innan vi skulle lägga oss kom Make upp från källaren, märkbart skakad. Han hade ett ärende i tvättstugan och där luktade det bränt och mangeln var glödhet. Tänk om vi gått och lagt oss och det börjat brinna!
     Vi har brandlarm och verisure-kamera i källaren, så det hade nog märkts ganska snabbt, men vilken mardröm. Ska köpa en timer och sätta på mangeln ASAP.

Det andra är att jag i lördags är tämligen säker på att jag promenerade rakt in i en knarktransaktion. Med barnen, dessutom. Vi hade varit på skolgården och på väg hem kom det en bil i typ 90 knyck på 30-sträckan som går förbi skolgården och vårt hus. Det hade redan stått en bil parkerad på skolparkeringen och när den här nya kom körandes och tvärbromsade för att svänga in på parkeringen gav den väntande bilen till ett litet hej-det-är-jag-tut. Alltså lade jag senare ihop att de kanske inte kände varandra sedan tidigare, att den väntande bilen ville säga Kusten är klar. 

Vi joxade med ungarna som satt i skrindan och jag tänkte att jag tar vägen om den snabba bilen och byter några ord med chauffören så jag stegade ditåt med ungarna på släp. I framsätet satt två killar som stirrade på mig när jag stod utanför. Ytterst tveksamt vevade chauffören ner sin ruta och jag påpekade vänligt att det är 30 här på vägen och jag våra barn cyklar här och nu börjar det bli mörkt och du kanske kan tänka på det nästa gång? Han fann sig snabbt och svarade lika vänligt och artigt att ja det kanske ha gått lite snabbt där men han ska tänka på det och Tack för att du sa till. Tack för att du lyssnade sa jag. Så fick han syn på de halloweensminkade barnen och sa till sin kompis Kolla va söta! Har vi något godis? Jag uppfattade att killen bredvid var väldigt obekväm och på spänn men tolkade det nog mest som att han tyckte att det var lite pinsamt att en soccer mom hade synpunkter på deras bilkörning. 

Jag vinkade hejdå och fortsatte liksom yttervarvet om snabba bilen, så jag gick mellan den och bilen som väntat. Då blev jag sådär i periferin medveten om att det var fyra killar totalt som kommit i snabba bilen Samtliga ursäktauttrycket invandrare. Jag hade inte reagerat om det inte var för att killen i den väntande bilen var så olik dem. En "helt vanlig" svensk kille och han samt de övriga två från snabba bilen stod tätt ihop mellan bilarna och smusslade med något. Jag kände spontant De har inget gemensamt med varandra. De är alldeles för olika, de är inte kompisar, de känner inte varandra men jag hade hunnit om hörnet innan jag fattade att de måste ha sålt/köpt något olagligt. 

Jag lade ihop smusslet, den spända stämningen och plötsligt i min fantasi hade de vapen på sig och kanske var det bara min smala tur och tacksamt naiva jag-fattar-inget-ha-en-fortsatt-trevlig-lördag-Nu går-vi-hem-och-lagar-middag!-bubbla som gjorde att de inte kände sig tillräckligt hotade för att... ja, jag vet inte. Det är lätt att tankarna skenar. Säg gärna att jag är fjantig. Jag skulle på riktigt uppskatta det.