Sån jäla tur att jag slutar om en dryg månad, annars tror jag faktiskt att jag riskerat den berömda väggen. Det går liksom inte att prioritera, allt det som verkligen har högst prio är mer än jag fixar på en arbetsdag. Det är så mycket utöver det jag borde göra men som jag inte kommer i närheten av. Allt jag gör blir skarvlösningar som kommer behöva fixas sen. Jag blir uppgiven och vägrar kvällsjobba för att komma ikapp för jag vet att om jg gör det kommer jag börja må dåligt på riktigt. Nu har jag i alla fall förmåga att släppa jobbet när jag stängt datorn.
Vi är tre strateger med varsitt område. Det är el, metall och så allt som inte är el eller metall. Det sista är mitt område. Det är spretigt, allt från isolering till rör, pumpar, fläktar, element, packningar. Jag har inte lidit av det direkt innan, men nu med transfern är det så väldigt mycket som inte är el eller metall, alltså hamnar på mitt bord. Så är det ju inte så att de andra inte har grejer att göra, de har också fullt upp men jag tror att de mer hinner jobba med det de ska jobba med, jag känner att jag mest stirrar apatiskt på allt som brinner. Jag vet inte var jag ska börja så skriver ett blogginlägg istället.
Det ska bli så skönt att om fem veckor stänga datorn och aldrig se tillbaka. Fem veckor till står jag ut.
Annars har man en känsla av att saker och ting (materiellt) rasar. Bilens larm står och tjuter, vad vi än gör, och packningen till vattenlåset i badrummet är sju år gammal och behöver bytas men föcking Ikea har naturligtvis inte packningen som reservdel eftersom vattenlåset utgått (de räknar tydligen med att folk ändå byter ut sin badrumsinredning vart femte år) och efter 30 minuter i telefon med kundtjänsten kommer vi till vägs ände - de kan inte hjälpa mig. Så nu har vi ett vattenlås som läcker och jag är sjukt osugen på att betala en rörmokare några tusen för att lösa något som inte borde ha varit ett problem alls. Japp, har surfat efter packningar på andra ställen, men hittar inget med rätt dimensioner.
Fläkten till datorn fortsätter att vina, trots att jag drar ur laddsladden. Den är avgjort det störigaste med hemmajobbet numera. VD och jag har möte på fredag om vad jag ska vara klar med innan jag slutar. Henne rundar man inte hur som helst, med en annan interimchef hade jag kunnat sitta av tiden och göra det jag hinner, men icke sa Nicke. Det ska bli så skönt att lämna det här.
Min favoritkollega i teamet avslöjade att han sökt två jobb själv och jag tror att en av inköparna också är på väg att byta för han har varit borta några timmar i stöten två gånger senaste veckan. "Haft något att fixa". Mycket otypiskt för honom och det var precis det mönstret jag hade för några veckor sedan, men kanske bara jag som känner mig själv genom andra.
Det börjar gå upp för mig, genom andras reaktioner, vilket jädra toppenjobb jag landat. Jag insåg nog inte riktigt det under processen men nu när jag berättar vad jag ska göra säger folk Wow! och menar det. Jag har nog inte riktigt insett det, inte flyttat in mentalt i det än. Bara flyttat ut från mitt nuvarande.
Meanwhile, pappa fyller år i helgen och jag lät Kusin inspirera mig till present. Hon är min mesta influencer. Jag får alltid så mycket idéer från henne. Efter att vi hängde några dagar i hennes stuga i somras kunde jag inte sluta prata om henne. Hon gör ditten och hon gör datten. En grej hon gör är att köpa färdigblandade vinlådor från typ Vinoteket (kostnadsfri leverans hem till dörren). Nu blir det en låda till pappa när han fyller år på lördag: Sommelierenas favoriter under 100-lappen (- just det sista behöver man ju inte berätta för pappa) och jag passade på att ta en Månades deal till oss, när jag ändå beställde. Har siktat in mig på en låda med temat Röda från soliga Frankrike till svärfar när han fyller i slutet av mars.
Jaja. Det gick upp för mig att han var tjurig för igår. I min värld var frågan stängd och avslutad, men inte i hans. När han lufsar runt med utstrålning som en ouppskattad slagpåse och lägger extra mycket krut på hushållsjobbet vet man att han känner sig stukad. Jag tror att han tror att jag ska få dåligt samvete när han pysslar med tvätten och dammsuger, för att jag var fräck nog att antyda att han inte drar lika tungt lass som jag. Orkar inte, så jag bara ignorerar honom.
Det går till en viss gräns, sedan frågar jag om "vi" kan sluta tjura snart. Det kan "vi" tydligen inte för jag får ett mejlsvar om att han tycker att jag är orättvis mm. Hans bild stämmer inte med min. Orkar egentligen inte det heller. Fattar inte att han orkar tjura sådär men det är väl den sårade manliga stoltheten.
Svarar så kort som möjligt att jag tycker att vi glömmer det som har eller inte har varit, strunt samma vem som tömde den där tvättkorgen för två månader sedan typ. Jag är nöjd om vi båda kan enas om att hålla ordning i hallen, i köket och på tvätten samt att båda känner lika stort ägandeskap inför att middagen kommer på bordet, oavsett vem som står vid spisen. Samt att han fixar middag en kväll i veckan. Det sista är viktigt för mig. Jag vill ha ledigt från kökschefsjobbet en dag i veckan, plus det är inte värdigt för honom att vara så handikappad i köket som han är plus barnen behöver få se att pappa också kan laga mat.
Nu hoppas jag att vi kan lägga det här bakom oss och blicka framåt.
Mitt mejl igår togs väl emot så väl man kan hoppas/förvänta sig. Han delade inte riktigt min bild och kände sig uppenbart stukad. Sårad manlig stolthet. Han tyckte dessutom att han tagit hand om barnen mer sedan han blev klar med plugget och jag orkar inte gå in i den diskussionen (också) för det är också något jag irriterat mig på, hans föreställning om att när man är med barnen kan man inte göra något annat. Eller för den delen Om man gör något annat kan man inte ha med barnen. Han tycker att gå ut med barnen och åka pulka är lika valid hushållsarbete som att vika tvätt och därför kan han "prioritera" att gå ut med dem. Javisst, de behöver komma ut men det är ju inte så att allt det andra behöver göras mindre för att han "prioriterar" att gå ut med barnen. Eller att inte jag också tyckt att det var rätt najz att komma ut en vacker vinterdag men inte kan med tanken att komma hem till en svinstia. Nå, den diskussionen tar vi kanske en annan gång. Om det behövs.
Det viktiga är att frågorna är lyfta och han bad om ursäkt för att han fått mig att uppleva situationen som jag gjort och naturligtvis ska han försöka bättra sig. Gott så.
Jag är glad att han inte blev mer defensiv eller började smälla tillbaka med grejer han inte gillar i mitt beteende för så blev det alltid förr. "Men du gör ju alltid si och så och det stör jag mig på men jag har inte sagt något..." Man ska ju inte kasta sten i glashus och vi hade som en tyst överenskommelse om att bara leva med varandras ovanor. Den här gången kände jag dock att det vägt över för mycket för att inte säga något och att jag faktiskt har ganska rent framför egen dörr. No pun intended.
Jag hade skrivit ett lååååång argt inlägg om min Make och hushållsarbete men! Tog den vuxna linjen och skrev ett mejl till honom istället, inte argt p g a det blir aldrig bra, om att jag BEHÖVER att vi kommer överens om hushållsarbete för jag är hel-less på vissa grejer. Som att ständigt plocka efter honom. Som att vara den enda som känner ägandeskap för att ren tvätt hamnar i skåp och lådor. Som att han ofta kommer släntrandes när maten börjar bli klar och sätter sig vid bordet och väntar på att bli serverad. Det senare gör mig så arg att jag totalt ser rött och det är så oacceptabelt att jag å hans vägnar skäms ögonen ur mig. Det blev nämligen lite droppen och bägaren här i helgen. Jag föreslog även att han ska planera, handla, laga middag en dag i veckan, på en helg. Då har han, som är helt ovan vid att laga mat, gott om tid på sig att leverera till middagsdags. Gott ska det va'! Och hälsosamt! Helst vego! Och alla ska äta det utan gnäll! En baggis, visst.
En av helgens droppar var nämligen att jag i lördags eftermiddag gick och kände mig lite bitter/deppig över att han nog inte en enda gång under alla år vi varit ihop sagt Älskling. Gå och lägg dig med ett glas vin i badet så ropar jag när maten är klar. Däremot frågade han (snällt) i lördags vid 17-tiden om det var okej att han tog en bastu innan middagen, vilket jag sa okej till om än något pressat.
Ett långt mejl blev det, men sakligt och sansat och utan alla de raljanta påhopp som jag kanske strösslat med om jag skrivit en text här. Bra där! Klapp på egen axel, visst?
Det var fint, var det. De inledde med melodin till Himlen är oskyldigt blå och det var ju som att vrida på en kran för min del. På torsdagskvällen, precis när Kusin anlänt, ringde morbror till henne och sa att han inte fick komma till kyrkan, präsen hade sagt nej. Rimligt, faktiskt, men ingen annan hade väl hjärta att säga att han inte skulle få komma.
Kan du inte Facetima eller något? sa jag när hon lagt på. Så får han vara med på ett hörn i alla fall? Jo, det ville han gärna så när vi kom till kyrkan förklarade Kusin för alla varför hon skulle hålla på med telefonen och alla, särskilt personalen, tyckte att det var en toppenlösning. När det blev hennes tur att lägga blommorna (morbrors också) följde begravningsentreprenören henne med telefonen så att morbror skulle se. Efteråt, när vi gick ut, sa Kusin att det var tur att det inte var några utomstående i kyrkan, de hade med all rätt tagit henne för en riktig idiot.
Jag klappade kistan och tänkte på sista gången jag träffade honom, hur sjuk han var och jag sa att det snart skulle vara över, att han såg ut att vara nöjd med det. Tårar mer av ömhet och sinnesrörelse än sorg. Jag kände faktiskt ingen sorg alls, känner inte ens något för mormor som är ensam kvar., mer än att jag inser att det är synd om henne. Jag har tänkt på det till och från, jag tror faktiskt att jag har vissa psykopatdrag, om man ska använda kvällstidningsjargong. Permanent lokalbedövning på känslor jag vet att jag borde känna, men kan å andra sidan ligga vaken på nätterna och gråta kudden våt över något jag sett på nyheterna.
När allt var klart gick begravningsentreprenören fram och spände subtilt ögonen i oss och sa att Vi går ut medan klockorna ringer. Jag fick samma känsla som när man är på restaurang och serveringspersonalen börjar cirkla nervöst runt bordet efter en timma och 45 minuter eftersom, visar det sig när man frågar, sittningen är bara två timmar. De måste ha haft bråttom för mina föräldrar hade sett dem köra ut kistan ur kyrkan på en liten vagn, de hann inte ens vänta tills alla anhöriga lämnat parkeringen, till och med småsprungit med den. Kistan lastade de in i en skåpbil (!) med Svenska Kyrkans logga på. Min gissning: De hade en till begravning klockan 13 och den kistan i fin-bilen. Kanke hade de "samåkt" men behövde förvara morfar någonstans under tiden. Ovärdigt. Tur att inte mormor såg. "Dem ska vi inte anlita nästa gång" sa mamma. Bara det uttalandet nästan lite komiskt.