Pang-pang!

1) 
Vaaaccinerad! *klapp-klapp klapp klapp klapp*

Vaaaccinerad! *klapp-klapp klapp klapp klapp*  

De verkar nästan tacksamma över reserverna. Make fick också vaccintid idag, han anmälde sig till reservlista igår.

2)
Vi har en au-pair på gång. Först var vi supertaggade och högg på allt som rörde sig (nåja). Sedan en period av stiltje och mja-kanske-ändå-inte men nu rasslade det till och igår pratade vi i över en timma med en underbar 26-åring som har tagit sabbatsår från sitt jobb som sjuksköterska för att jobba som au-pair. Precis innan vi lade på berättade hon, i förbigående, varför. Hon vill åka iväg med Läkare utan gränser och för att få anmäla sig behövde hon förbättra sin engelska så då tar hon tjänstledigt ett år för att göra det.  Inte så att hon skröt om det heller, det var bara något hon nämnde i förbigående. Man blir ju nästan tårögd av att det finns sådana människor! Hon sa i slutet av samtalet att hon verkligen gillade oss och de andra (tre) familjerna hon pratade parallellt med kändes "sådär" i jämförelse. 

Det som är bra är att hon bara vill stanna i fyra månader. Det blir en bra början för oss, så får vi känna på hur det är att ha en inneboende. 

Reservist

 Eftersom vi nu ändå inte har så mycket filter här kan jag väl berätta att jag anmält mig på reservlistor för vaccin. Det kommer jag inte våga säga utanför bloggen men så är det. Igår pratade jag med en av lilltjompans kompisars mamma. Pappan i familjen har cancer (men med bra prognos) och har därför fått vaccin. Själv hade hon efter tips från någon ringt runt och hört sig för. I grannkommunen har de jättesvårt att fylla sina tider, de går bokstavligen in på Coop och raggar folk för att slippa slänga doser, så där hade hon fått boka en tid nästa direkt. Det kanske skorrar lite falskt, när man säger att man såklart inte vill gå före i kön, men det vill jag verkligen inte. Det är inte det, men om de ändå inte kan fylla sina tider...?

Nu har jag mejlat tre grannkommuners "vaccinerare" och idag vid lunch hade jag ett missat samtal från dolt nummer. Känner mig väldigt säker på att det var en av dem, den som är i samma kommun som jobbet. Hoppas de ringer imorgon igen för då är jag fem minuter bort!

På tal om lyx...

 Sonen hade ett av oändligt antal raseriutbrott för några veckor sedan. Snabbt sammanfattat var hans liv fruktansvärt, han hade världens sämsta föräldrar som förväntar sig att han ska äta den (barnvänliga) mat som serveras. Livet var ytterst orättvist och det var oerhört synd om honom. 

Då kom jag att tänka på en serie bilder från AP (tror jag det var) som jag fått upp i flödet bara någon dag tidigare. De var från Gaza och med fokus på barn. Inga liksäckar, blod eller så, men pedagogiska för en sjuåring. "Titta, den här pojken letar i sitt sönderbombade hus efter sina leksaker. Den familjen bor i en skola eftersom deras hus inte finns kvar längre. Det där är allt de kvar kvar. Den mamman som kramar sina barn och gråter var kanske orolig att barnen blivit skadade." O s v. 

Det funkade. Han tittade noga på bilderna, vi pratade om dem och sedan sa han inte att livet var orättvist mer den kvällen. 

Lyxstatusarna

 Fortsätter tacksamhetskänslorna över nya jobbet. Känner inte ens behov av semester men så är det ju när man är ny på 'at. Nästa år kommer vara en helt annan femma, inget snack om den saken. Chefen sa igår, mellan fyra ögon, att den här vakanta tjänsten som tekniskt sett är ett steg upp från min nuvarande och som hon försöket rådda som tillförordnad, tycker hon att jag ska ta över och att vi tar in en ny person till min nuvarande. Nu har hon sett vad jag går för några månader och tror att jag skulle klara det galant. Själv är jag i ett flow där jag känner ba' Bring it on! Jag är glad för allt som händer och är fortfarande lite hög på att jag lyckats byta bana. Men så är det mycket jag är osäker på, som är svårt. Den här veckan sitter jag med prissättning, det är helt nytt. Förpackningsfrågor, där är jag helt nollad och det där estetiska sinnet jag vet att jag har någonstans (eller åtminstone har haft) är numera ganska djupt begravt under allt fyrkantigt jag pysslat med senaste femton åren.

Vi är ju också helt friska från covid sedan typ två veckor tillbaka. Tacksamt! Jag är ju fortfarande försiktig och håller avstånd och så, men i hemlighet känns det lite som att det där med covid inte angår mig längre. Det jag gör är för alla andras skull men det går upp för mig att den och den skulle jag kunna krama, eller att den och den skulle jag kunna skaka hand med.

Svärmor och svärfar gav oss ett guldkuvert i julklapp. Ett guldkuvert från dem kan finansiera en mindre renovering men årets var mindre än förra årets p g a de även slängde in en resa till (då) okänt mål och TBD-datum. Nu lutar det åt en medelhavskryssning 2022, om ganska exakt ett år! Jag har aldrig varit på kryssning och hade hoppats precis på det. Maten ska vara fantastisk. 

Vi står inför att boka resa till Frankrike i juli. Det lutar åt att vi åker redan under vecka 27, fast min semester börjar först vecka 28. Jag kan  lika väl jobba därifrån några dagar. Distans som distans och kan man lämna innan 1 augusti när franska Rivieran över en natt förvandlas till italiensk parkeringsplats är det tacksamt. Inte riktigt så varm heller, i juli som augusti. Svärmor och svärfar har ombesörjt service av både bil och båt nu när de är nere, så det är bara att tuta och köra. 

(Ja, vi har det så mycket bättre än vi förtjänar och ja, det händer att jag har dåligt samvete över det. Jag känner att vi äter av karmakontot på ett ohållbart sätt (flummigt) men jag lovar dyrt och heligt att kompensera lite senare i livet, när vi har möjlighet att faktiskt göra skillnad, mer än nu när vi egentligen bara åker snålskjuts. Det är det vi gör.)

Episkt fail

 Båda barnens pass har gått ut och jag kände mig oerhört duktig som inte bara upptäckte det i god tid, utan även bokade tid för förnyelse!

Typ en och en halv månad senare (d v s idag) hastade hela familjen in på den lokala polisstationen för att de båda barnen skulle få varsitt nytt pass. Det gick sådär. Först hade vi (jag) missat att fylla i ett sånt där papper där man intygar att båda vårdnadshavare godkänner att barnen ska ha nya pass (jag trodde att det bara var aktuellt när en förälder inte kunde närvara). Icke-polisen i luckan plockade tålmodigt fram ett formulär och lät oss fylla i till barnen, samtidigt som hon erbjöd sig att vidimera våra namnteckningar. 

Parallellt med det noterade hon att Son har en blåtira runt ena ögat (efter en fotbollsincident för tre veckor sedan). Hon sa att det får inte finnas något i ansiktet som "stör" men att man kan prova sminka över det. Jag hade inget smink med mig så hon hämtade (tolkade jag det som) en tops med en kladd smink att använda. Det var inte tillräckligt täckande, så vi kunde inte förnya hans pass, men då var hon snäll och bokade tid åt oss om två veckor, två kommuner bort. Tacksamt! 

Om det stått en dricksburk vid luckan hade hon fått en slant. Jag sa att hon borde haft en. Då fnissade hon. 

Hejpådej!

 Vi fick inbjudan till närmsta grannpojkens student. Baksidan av att vara så socialt fine-tuned som jag är: Jag far illa av socialt konstiga situationer. Som grannarnas son som aldrig BOKSTAVLIGEN ens hälsat på oss. Möts man på gatan tittar vi båda åt annat håll (jag för att jag lärt mig att två av deras tre barn aldrig hälsar, mellantjejen är däremot supertrevlig!). Han har aldrig någonsin gjort ansats att säga hej eller ens nicka igenkännande. Nu ska vi (tydligen) lalla in dit och låtsas som att vi bryr oss och ge present och säga graaaaattiiiiis! Jag får lite klåda av det. Fattar inte varför de bjöd oss, om det var med armbågen för att de trodde att vi skulle bli sura (?!) annars? Vi kan inte gärna säga att vi inte kan, för då måste vi hålla oss hemifrån en hel eftermiddag/kväll. 

Make, som är ehm betydligt mindre socialt fine-tuned än jag tycker att det väl inte är några problem. Vi går dit, äter lite, dricker lite, säger grattis och så är det inte mer med det. Det kan vi bjuda på, säger han. 

Ja.. Jo... Ja, det kan vi ju så klart. 

 

Shady

 Igår fick vi tummen ur och beställde markis till (över soffgruppen) på uteplatsen. Sydvästhörnet, det går inte att sitta där innan klockan 16 soliga dagar. Markisgubben har det som extraknäck och kommer på kvällar eller helger. Igår messade jag honom att vi är redo att gå vidare (han var här för ungefär en månad sen) och då svarade han att han idag skulle få en prishöjning idag, tisdag, så det fick bli omgående, alltså igårkväll. Håhåjaja. Så det blir ett stort (dyrt) beslut fattat på tom mage och med lite kniven mot strupen, men vi hade redan landat i att vi behövde en markis så det var "bara" fråga om färg. Det blir ett lite blåaktigt med beiga ränder i, för att inte pollen och smuts ska synas lika bra. Klapp på axeln för att vi inte gick på slentriangrått. Oj, vad vi ser fram emot att få upp den! I god tid innan semestern, lovade han, gubben.

Snajzigt va?