Glatt och muntert

 Vi kämpar på på jobbet. Det är ett steg fram och ett tillbaka känns det ibland. Mest jobbigt att det skiter sig på alla fronter. Jag blir stressad fast jag försöker att inte bli det, och har gjort några slarvfel p g a det. Pinsamt, kände att jag gjorde så bra ifrån mig fram till semestern och nu rasar det bara. Hoppas innerligt få lite mer styr på tillvaron om några veckor när värsta säsongskaoset lagt sig. 

Messade med Munter, som testat crossfit för första gången, igår. Hon hade tyckt att det var jättekul och jag frågade vad de gör där (funderade halvt på att prova det jag också) och hon sa att de gör armhävningar och benböj och pullups och sådant. Jag svarade något i stil med att "Åh herregud! Tycker du att sådant är kul?" och lite glada/svettiga emojsar på det. Jag begrep av hennes svar, en aning defensivt och maskerat med lika glada/blinkande emojsar, att hon tagit lite illa upp. Munter är känslig, hon gräver ner sig i småsaker. Hon kan gå och analysera/irritera/störa sig på ett ordval eller en marginell handling länge. Förstår ju att man inte väljer sin personlighet själv, men begriper inte hur man orkar vara så känslig. Det är ingen slump att hon så ofta är i lågintensiva passiva dålig-stämnings-konflikter med familjen. Det är en välsignelse att veta vad man ska rycka på axlarna åt, och inte. 

Jag har ingen lust att behöva ta ett snack med henne senare, efter att hon gått och analyserat/irriterat/stört sig på att jag inte upplevts som stöttande så jag gjorde vad man ibland måste göra i en relation. Svalde och skrev något som jag själv kände var påklistrat om hur duktig hon är som utmanar sig själv o s v. Jag tycker att hon är duktig, det är inte det, men det kändes lite sådär att behöva skriva det bara för att hon inte ska bli sur. 

På tal om relationer har jag haft lite tyst dåligt samvete gentemot Make, för att jag gått och varit sur med honom, för att jag ibland längtar ut. Han är så fin och snäll och generös - jag är dålig på att uppskatta det i perioder, tar det för givet. Skrämmande så mycket man tar för givet och smågnäller om, istället för att vara tacksam. Ska försöka påminna mig själv om det framöver. 

Kan bara bli bättre

Tillbaka på jobbet efter en trött helg. I fredags åkte jag hemifrån 6.20, var hemma 17.40 och hade bara tagit 20 minuters rast sammanlagt under dagen. Helt slut. Messade Make att stå redo med en kopp sprit när jag kom hem.

 

Tröttheten tog ut sin rätt på lördagen, förstärkt med lite pms/mens/magont. Bråkade med Make och låg sedan på mage i sängen större delen av eftermiddagen. Trött. Slumrade. Var hungrig men övervägde att bara somna ifrån allt. Fantiserade om att bo själv. Tänkte på allt jag skulle vilja säga till honom, om allt jag inte är nöjd med. Typiskt när vi bråkar för att jag har synpunkter på något han gör eller (oftast) inte gör är att han tror att det handlar om bara den gången, att jag är sur för att han inte städat köket just då. För mig handlar det aldrig om bara en gång, det handlar om alla hundra gånger före den gången. För mig är det alltid den sista droppen men han har alltid en anledning till att (inte) göra som han (inte) gjorde just precis den gången.

 

Det blev ändå bättre framåt kvällen, när jag ätit lite. På söndagen kände jag mig precis som vanligt, solsken efter regnet. Make på bra humör men lite avvaktande, han hade uppenbart känt sig påhoppad dagen innan och ja, jag hade nog överreagerat lite. Han tog barnen, Munter och jag gick ut i skogen, plockade lingon och åt mina lunchbaguetter med go'ost, fänkålssalami och ramslökspesto. Hon berättade att hon lyssnat på en hud-podd och förstått att hudproblemen hon brottats med i jättemånga år i själva verket är rosacea. Hon har lagt mer pengar än någon jag känner på ansiktsbehandlingar och svindyra, überexklusiva produkter när det i själva verket var något som i princip kunde åtgärdas med en receptfri kräm från apoteket. Hon kände sig blåst, hudterapeuterna på salongen med rekordhög svansföring hon går till borde väl ha kunnat åtminstone hinta om att det kunde vara något så enkelt. Fattar det, jag hade varit jättesur i hennes situation.

 

F ö var förra veckan en dyr vecka. Jag missade en låg stenmur och tryckte till sidan av nya bilen. Sexton jävla kameror i bilen, men muren syntes inte på någon av dem, och inget pipande heller. Den där paranoida bilen, som själv bromsar i tid och otid, så man blir ståendes och varken kommer framåt eller bakåt, kunde den inte ha sagt något?
Det är då man är tacksam att man hållit tand för tunga de gånger Make haft bilrelaterade missöden (jag har fortfarande några till godo).

Dåliga försäkringsvillkor visade det sig, hög självrisk, beställda glasögon och så kom fakturan från Polisen sedan jag fångades på fartkamera innan semestern.

 

Håller tummarna för att detta blir en bättre vecka men tycker att jag anar VAB-moln vid horisonten. 

Full rulle

Det är lite mycket nu, på jobbet. Deadlines duggar tätt och jag hinner inte riktigt med. Alla är precis på bristningsgränsen och det finns inga marginaler. Jag kämpar med fortsatta transportproblem (priset på sjöfrakt från Kina har gått upp med 840 procent senaste året, påstår min kollega som i sin tur fått det från någon branschorganisation men det låter ju helt vansinnigt. Kan det verkligen stämma? Senaste veckan hade priset ökat med 12,5 procent. Så förutom att det tar en dryg månad att få tag på container och boka plats på en båt har jag även komponentbrist på min storsäljare så den kommer inte komma ut i butik förrän i bästa fall fram mot december. Vi har färska säsongsvaror för 15 miljoner som ska ut i butik nu om några veckor och det är som alltid en j-a massa strul med det. Ett utvecklingsprojekt som står och stampar för att jag, med chefens goda minne, prioriterat ner det, det får helt enkelt bli en senare lansering än vi tänkt. Och så nytt affärssystem som ska implementeras nu i höst, som lök på laxen.

 

Jag har aldrig varit utbränd, tänker inte bli det heller, men jag är lyhörd inför hur jag känner och reagerar, lägger märke till små förändringar och tar dem på allvar för jag känner att jag hade kunnat vara i riskzonen att snabbt börja må riktigt dåligt över allt som borde göras men inte hinns med. Jag sticker kallt huvudet i sanden och skjuter till morgondagen hellre än att försöka lösa en omöjlig uppgift arbetsdagens sista halvtimma och sedan må dåligt resten av kvällen och natten och morgonen för att jag inte löst den.

 

Men kul att Make var norrut igår och hade nytt möte om företaget. Det hade gått långt bättre än förväntat och alla är nu på samma våglängd, eniga om vart de ska och hur det ska bli. Make uppenbart glad och lättad, ett drygt halvårs anspänning som börjar släppa och det är nästan overkligt. Så fort det gått ändå, från att i januari 2021 inte ha haft en aning om vad som skulle hända, till att i januari 2022 bli majoritetsägare. Redan från och med oktober kommer Make och hans syster sitta med i styrelsen. Det var den där kvällen i februari (?), när Make läste ett SMS från sin pappa och utbrast MEN VAD I HELVETE?! Det var så det började. Om inte Make reagerat då, fattat att något var väldigt, väldigt fel och ringt sin syster i ren affekt, då hade allt varit annorlunda. 

Ditt och datt

 Vi har bokat flygbiljett till vår nya (avlönade) familjemedlem! Lördagen 11 september kommer hon och alla är jätteglada, inte minst barnen. Jag förtränger helt det faktum att de åtminstone första tiden inte kommer kunna kommunicera verbalt med varandra, det får helt enkelt lösa sig. Jag sätter stor tillit till barnens intuitiva förmåga att förstå vad vuxna vill att de ska göra och hoppas att de kan lära sig lite basicord snabbt. Lill har, på de franska ord vi testat henne på, ett fantastiskt uttal. Hon säger caca och pipi, ofta och gärna!

F ö oerhört illa berörd av Afghanistan. Jag känner deras ångest ända hit, kvinnornas. Tänker på det vid tre, när jag kryper ner i Lills säng efter att hon vaknat av en dröm och ropat på mamma. Hennes lilla kompakta varma kropp mot min och vi är helt trygga, inte ett problem i världen, men så lite fantasi som behövs för att bara ana deras panik, jag gråter för deras skull. Det måste vara det värsta, att inte veta hur man ska kunna hålla sina barn säkra. Tänk att inte kunna hålla Lill och Son säkra, inte kunna skydda dem, deras trygghet helt beroende av vansinniga mäns nycker, veta att man själv kan råka illa ut när som helst och vad händer då med barnen? 

Redan nu mår jag dåligt av alla cyniska kommentarer från svenska (främst) män som, om det inte har något annat argument alltid kan falla tillbaka på "Man kan inte hjälpa alla" - alltså ska man inte hjälpa någon. Hur kan så många vara utrustade med så lite empati att de på fullt allvar inte känner någon som helst önskan att hjälpa människor fly helvetet på jorden? Det är skrämmande.

På tal om konstigt folk så har vi ett trädgårdsbord med sex stolar ståendes i trädgården efter kalas i helgen. Det är mina föräldrars bord och de hade tänkt skänka det eftersom det är lite slitet i ytan men i fint skick annars. Vi sa till pappa att lägga ut det billigt på Blocket. Lite sent på säsongen, svalt intresse och pappa fick mejl från någon som ville köpa det men kunde bara betala 500 kr (det låg ute för 850) och han kunde inte hämta det förrän på lördag då han fått lön och skulle först lägga 100 kr i handpenning men sedan hade han inte råd med det heller. Då sa pappa, dumt nog, att han kunde få det gratis. 

Det är bara det att mannen ska köra 20 mil enkel väg för att hämta det. Då sa jag till pappa att det är ju jättekonstigt. Han har inte råd att betala 500 kr men men har råd att köra 40 mil med släp för att få det gratis? Typiskt Blocket-trash. Sa till pappa att säga till honom att vi ändrat oss och vill behålla det själva, så kör vi det till Erikshjälpen här istället, hellre det. Då blev han sur och menar att de har ett "bindande avtal" (vilket i o f s stämmer). Herregud! VAD VAR DET JAG SA! Man ska hålla folk från Blocket jävligt kort!

Dagens handling

I vintras på väg till fjällen slarvade jag bort mina glasögon. Jag använder dem nästan uteslutande på jobbet/framför datorn och hade guschelov ett par reserv men som inte är i närheten av lika snygga. 

Att skaffa ett par nya förstahands har varit prio länge, men jag köper via Misterspex p g a skulle känna mig lurad om jag köpte i vanlig butik och det där med att hitta rätt modell, någon som är så lik de gamla som möjligt, har gjort mig trött innan jag ens börjat. Idag fick jag snilleblixten att kolla i orderbekräftelsen från förra köpet, och sökte på den modellbeteckningen. Övertygad var jag om att den skulle vara passé sedan länge, det är ju ändå tre år sedan jag köpte glasögonen och jag trodde att de bytte beteckningar i princip varje säsong, men TAMEJTUSAN om de inte fortfarande gick att köpa! 

Och mitt recept låg kvar i Misterspex-profilen!

Och 20 procent rabatt på redan låga priser!

Så istället för att betala vad som DÅ hade kostat 7 000 kr på Synsam för bågar och glas betalar jag nu (med lite extra tillval) 2 100 kr. Sugen på att köpa ytterligare ett par, något guldfärgat, men ska hia mig. 

Annars:

 Jobbar hemma idag, trots att jag behövt skärmarna på kontoret, p g a lite feber och hals ont igår. Känner mig helt pigg idag. Jag har gömt mig i lilla vrån innanför sovrummet och stängt dörren, räknar kallt med att Lill inte vet att jag är hemma ty jag smög in här innan hon vaknat. Hör att hon lever rövare där ute, skriker efter saga och är allmänt missnöjd. Jag tänker sitta här tills jag jobbat färdigt för dagen. Sedan tänker jag sluta tidigt för att göra följande:

- En runda till mitt svampställe. Alla Karlsjohans i flödet senaste veckan har gett samlarinstinkterna myror i brallan.

- Lämna tillbaka lånetapeter och hämta nya. Vi MÅSTE komma förbi det lapptäcke av olika färgprover som vårt stora allrum är och har varit sedan början av sommren. Nu har vi äntligen landat i färg, och nästa pilsner är tapeter till passagen mellan hall/allrum/trappa till övervåningen. Det är ett mörkt utrymme och jag spelar gärna på det, men de mörkblå tapeter jag lånat hem såg svarta ut och det blir "lite väl". Hittar vi något mittemellan kommer det upplevas som mörkt där. Vill ha något mönstrat, elegant, gärna med växtlighet. Har sneglat länge, sedan innan vi köpte huset, på Cole and Son, bland annat Hummingbird. kanske är det dags nu? Det är så pass liten väggyta att man kan unna sig något dyrt utan att gå under.

Även Jungle är vacker men tveksam... Kan inte bestämma mig för om det är att den är ikonstämplad som tilltalar mig, eller om det är avskräckande.

Vi ska heller inte glömma Rusta, där finns fina grejer.

Nåja. 

Så ska jag förbi Biltema och hoppas att de har en stor zinkbalja kvar, för imorgon ska vi ha mammas 65-årskalas här och en balja med is och vatten vill man ha när det är kalas. 

Igår inventerade jag och konstaterar att vi har
* Närmare 60 champagneglas
* 18 schyssta vinglas
* 24 mattallrikar bara i uteköket och köket. Åtminstone ytterligare lika många bortglömda i ett skåp i tvättstugan.
* 30 extra uppsättningar bestick, utöver de i köket/uteköket
* Assietter så att vi kan gödsla med det.

Messade mamma sammanställningen och sa att det är bra om hon tar med teskedar, annars har vi så det räcker och blir över. Jag behöver rensa, köra porslin till Erikshjälpen men glas och bestick är tacksamt att ha till de få fester som blir, eller för den delen kunna låna ut. Imorgon ber vi en stilla bön för vettigt väder för vi hoppas kunna sitta ute (under tak). 

På tal om behöver vi börja förbereda för au pair. De tre rymliga garderoberna i gästrummet behöver tömmas, vilket innebär att andra lådor och skåp först behöver rensas. Jag fick precis meddelande om att hon sagt upp sig från sitt jobb, så vågar ännu lite mer hoppas att det faktiskt blir start 15 september!

Var dag, osv.

 Makes funderingar på företagsjoxet fortsätter. Nästa vecka ska de träffas igen för att ta sig vidare. Igår var kvällen mild och vi åt utomhus. Barnen sprang iväg och vi satt kvar med vin i glasen. Make landar nog i att föreslå ett års prao. Vara VD:arnas högra hand, åka runt, träffa folk, lära känna verksamheten. Sedan bestämma sig för om han vill gå in operativt och ta över någon av VD:arnas jobb när de så småningom ska sluta, eller de ska rekrytera externt. Det är nog klokt och jag säger att om han gör så, och sedan bestämmer sig för att han inte vill gå in operativt (vilket är så han känner nu) kan ingen säga att han inte försökt eller "har fel" plus att han har lärt sig jättemycket på vägen. 

Han frågar om jag, om två tre år eller så, när han gjort sitt prao-år, tror att jag kan tänka mig att överväga att flytta. Jag varken kan eller vill säga mer än "den dagen det beslutet". En faktor i att (inte) vilja flytta är att flyttar vi kommer jag aldrig därifrån, inte förrän barnen är vuxna. Nu är inte det på tapeten alls, men om vi någon gång skulle känna att vi vill eller behöver gå åt var sitt håll kan jag inte lämna barnen där och flytta tillbaka hit. Jag hade behövt stanna och jag hade känt mig  fångad. 

Make och jag är ett dream team på många sätt, men vi är främst bästa vänner. Det är fine, vi har en överenskommelse så att alla är nöjda (ja, ni får undra) men om man en dag vaknar och inser att man vill ha något mer än vänskap. Jag ska inte sticka huvudet i sanden för att den möjligheten finns och jag måste liksom ändå ha med den i ekvationen. 

Men tillbaka till huvudspåret. Jag är mycket för cross that bridge when we get there. Gillar inte att tänka för mycket för tidigt på sådant som kanske händer, för det kommer ändå ändras på vägen. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen, den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. Visst?