Att pendla i en liten värld

När man pendlar fem mil enkel väg till jobbet, några dagar i veckan, och är hyfsat punktlig är det så mysigt med alla andra som har exakt samma schema som jag. 

Det är en vit bil av samma modell som vår (därför jag lagt märke till den, de är fortfarande ganska ovanliga) som jag möter på exakt samma ställe, där vägen går från två- till enfilig. 

Det är samma man som jag får stanna för vid samma övergångsställe och samma tonårstjejer som väntar på bussen i lilla samhället halvvägs. I samma samhälle har det varit en mamma som kommer cyklandes med sina tjejer som ser ut att vara i samma ålder som mina och det är så mysigt att se dem komma runt samma hörn men det blir inte så ofta längre, för jag åker hemifrån lite tidigare nu och de gånger jag sett dem har klockan varit 7.10-7.12 någonting. Numera passerar jag just där bara någon minut efter sju, men jag tittar alltid åt hållet de kommer ifrån och hoppas att jag ser dem. 

Familjen Lortgris

 Fredag klockan 13 och jag kraftsamlar inför ett riktigt hästjobb som måste vara klart måndag morgon. Du har ju hela helgen på dig! Nä men skämt åsido. Föck. Behöver ett litet andrum här bara. 

Sitter hemma idag och vet inte riktigt hur jag ska stå ut med all smuts överallt. Dammråttor i hörnen, en hög sand i hallen (det där med nästan svart golv i hallen var inte smart, note to self), tandkrämsbeläggning i handfatet och dessutom var jag outhärligt äcklig själv. Vet inte om det var från mig eller om svarta toppen legat för länge blöt i tvättmaskinen men en fruktansvärt frän STANK om hela mig och håret så otvättat att det skiktade sig på huvudet. Klarade av ett möte som jag haft lite ångest inför (det gick bra, ingen som skrek på mig eller ens harklade sig irriterat) och hoppade sedan in i duschen medan lunchlasagnen stod i ugnen. 

Tänk 90-talets reklamfilmer för schampo. En kvinna som vällustigt tvättar håret och nästan stönar av njutning. Det var jag. Tänk att det kan vara så skönt att tvätta håret när man känner sig riktigt, riktigt äcklig. 

Om en vecka imorgon kommer Cass. Det är som att vi ska få ett barn till, vi planerar och möblerar om och köper grejer och väntar spänt, vill så gärna att hon ska trivas och ha det bra hos oss. Det känns verkligen som tillökning i familjen och jag tror att man behöver se det så, det hade blivit för jobbigt att tänka på henne som en anställd man bor ihop med. Vi måste se varandra som familj, annars går det inte. Gudarna ska veta att vi BEHÖVER henne. Hon är efterlängtad!

Ikväll får jag minisemester, några timmars ledigt från allt. Det är det bästa, slippa vara mamma och hustru för ett tag, bara vara den jag är när allt det andra är bortskalat. 

Önskar er alla en trevlig helg! Nu ska jag bita ihop och jobba hela vägen in i kaklet!

Efter regn osv

Och så helt plötsligt blev det bra?

Ja, det är fortfarande förseningar och kaos, men åtminstone inte på nivån att man känner att man blir utskälld för det. Vi har en plan och chefen är inte sur längre. Det var den där luften jag stoppat in i projektplanen från början. Den räddar min ändalykt nu. Tusen, tusen tack till mig själv. 

Fortsatt skojande om anställning i Snigelskalet AB. Son var trött på skolan (efter tre veckor i ettan) och Make tröstade honom med att det bara är nio års obligatorisk skolgång kvar, sedan kan han hoppa av och hitta sig ett roligt och välbetalt jobb.  Jag sa att han kanske också kan jobba i familjeföretaget, som receptionist eller något. Rätt kul, om jag får säga det själv, eftersom Snigelskalet AB INTE KOMMER HA NÅGOT KONTOR ENS EN GÅNG! 
Desto bättre, då kan han jobba hemifrån och styra sin arbetstid själv. 

Ja herrejävlar. Man har inte roligare än att man gör på sig, som Veiron-i-ottan sa. 

Ladies and Gentlement of the class of '97

Wear sunscreen. 

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long term benefits of sunscreen have been proved by scientists whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now

*** klipp klipp klipp***

När du gör en projektplan för första gången, pressa alltid in så mycket luft du bara kan komma undan med. Du kommer behöva det sen. 

*** klipp klipp klipp ***

But trust me on the sunscreen.

Saker man drömmer

- Att man ser sig i spegeln och upptäcker att de där lite vassa stråna på hakan som började dyka upp efter 30 och som jag nästan njutningsfullt rycker ut så snart de kommer, hade förvandlats till ett svart helskägg på några dagar.

-  Att man fått ett brev med bannor från Arbetsförmedlingen för att man uteblivit från ett obligatoriskt informationsmöte och man ba' Fast jag är inte arbetslös? 
(Men det går så dåligt på jobbet att det nog är det undermedvetnas signaler om att det kommer tippa åt något håll snart. 

Skämt åsido.
Jag har pratat med Make om saken, och han är helt på min sida. Om det går så långt att jag tycker att jag får oproportionerligt mycket skäll för sådant som inte är befogat så säger jag upp mig. Jag är beredd att göra det i sittande möte, är mentalt inställd på det och det är faktiskt lite skönt, som en snuttefilt. Det finns en utväg. Jag är som Grynet, jag tar ingen skit och Make backar mig till tusen procent på det.

Vi pratade om att jag har det jobbigt på jobbet först i söndags. Jag har inte tagit upp det tidigare, mest för att jag varit så kräkless på det att jag inte velat låta det uppta en minut mer än nödvändigt, men det var skönt att prata med honom. Han påminde mig om att första utdelningen landar i början av 2022 och den ska förvisso nästan helt uteslutande gå till att reglera skulden för aktierna (det kommer ta ett gäng år), men lite extra utrymme ger den oss ändå och det kommer inte gå någon nöd på oss om jag skulle vara utan jobb någon månad eller tre. Dessutom har vi fortfarande föräldradagar i överflöd. Eller så kan du jobba i vårt bolag, skämtar han, det som i princip är ett snigelskal.

Vi skojade om att jag kan bli Chefsanalytiker, kollega med hans mamma som håller i förvaltningen i svärfars snigelskalsbolag. Arbetsbeskrivningen är att lusläsa DI varje morgon, och sedan tillbringa resten av dagen med att fundera på vad man egentligen läst och vad det innebär. Kanske köpa eller sälja något på eftermiddagen. Hon och jag kan ha dagliga avstämningsmöten på Teams, då vi jämför våra tolkningar av senaste nytt. Mysigt!

Distraktionerna

 Man fortsätter göra vad man kan för att slippa tänka på jobbet.

* Jag har just klämt första säsongen av Saknad, aldrig glömd på SVT Play. Brittisk crime FTW och hon Nicola Walker är bra på allt hon gör. Om ni inte sett The Split (SVT Play) är den också väldigt bra. Där spelar hon skilsmässoadvokat. 

* Har ni tänkt på att om första scenen i en tv-serie visar ett par som har sex, så kommer serien handla om att deras relation går åt pipan. Slår aldrig fel. Utom i The Match för där höll den bara på att gå åt pipan, men allt löste sig i sista avsnittet.

* Idag blir jobb i horisontalt läge. Feber och vansinnigt ont i halsen, så ont att jag vaknade flera gånger i natt. Sjukdag? Haaaahahahaha! Kanske slutar vid 15 och vilar en timma innan barnen ska hämtas. 

* Ambitionen för helgen är ändå att plocka en hink lingon till. Om inget annat ska vi vara självförsörjande på åtminstone lingonsylt. På min ära. 

Korthuset

 Allt (på jobbet) rasar över mig. Chefen säger att vi ska prioritera, men hur ska man kunna prioritera när inget kan vänta och alla andra har lika eller värre? Jag vet att jag gör henne besviken, fast hon inte säger det så. Allt jag tar i går dåligt. Det mesta är inte mitt fel men man kan ändå inte skylla ifrån sig, det ligger inte för mig. Jag vill aldrig bli en sådan som skyller ifrån mig.

Låt oss istället pigga upp oss med före detta bebisrummet (innanför vårt sovrum). Jag tycker att det blir så mysigt, en lugn oas om allt annat är kaos. Vi ska ställa in röda sammetsfåtöljen där så småningom, när vi hittat en soffa att ställa där fåtöljen står nu, men jag blir ändå glad av att slänga in blick inåt här. 

Det är inte klart än, kommer säkert flytta runt och tänka om några gånger, men jag tycker om det. Ett litet bonusutrymme man inte tänkte på att man hade. 

Ibland, med jämna mellanrum, drömmer jag att jag hittar nya rum jag inte visste fanns, i hus jag i drömmen äger. Eller att jag vetat att de fanns, men glömt bort. Det kan vara hela våningsplan som gömmer sig bakom en dörr jag aldrig kommit mig för att öppna. Jag tycker om sådana drömmar.