Åtta månader med au pair

Så fantastiskt det är. Något av det bästa vi gjort, tveklöst. Visst blir man bortskämd men alltså – vilken grej! Igår skulle Son på fotbollsträning och jag var inte hemma förrän närmare 18. Då hade Cass och Lill varit ute och cyklat, gungat på lekplatsen, lekt i studsmattan och haft jättekul. Själv kommer jag hem med en matkasse, kan i lugn och ro börja förbereda middagen i ett nystädat kök. Man äter, dukar av, ibland går barnen ut och leker lite till i studsmattan. Sedan nattar en vuxen barn medan den andra vuxna ba'.... Ja, vad gör jag nu? Man har all tid i världen när det mesta av huset alltid är städat.

 

Språkigt går det också så väldigt bra nu. Lill och Son är olika varandra. Son slänger sig med de fraser han lärt sig på franska, gillar att plocka poäng och visa vad han kan (vi blir så glada och uppmuntrar till tusen) medan Lill är ytterst sparsam med att ge oss nöjet att höra henne använda franska, det är mest när hon är själv med Cass som hon visar vad hon kan. Nu på senare tid kommer det ändå oftare och oftare med oss också. Jag tror t o m att hon skämtade här om dagen, när hon pekade på Cass' hår, sa cheval och skrattade. Hår är cheveu på franska, lätt att blanda ihop så jag tror att det var ett skämt från hennes sida.

Här om dagen berättade Cass allt hon bara säger på franska till barnen och som de förstår. Det var en lång rad fraser och uppmaningar, flera av dem hade jag själv inte koll på. Lill var med henne i mataffären här om dagen och Cass sa efteråt att hon bara pratat franska med Lill, som förstått allt. "Ta tre äpplen" t ex.

 

Älskar att kunna ge barnen en extra vuxen, en extra trygghet, en extra person som bryr sig och ger uppmärksamhet. Barnen är mycket mer harmoniska och nöjda. Vi är bättre föräldrar, hundra gånger mer tålmodiga. Fantastiskt nu när Make är bortrest ofta, det är liksom ingen grej när han behöver vara borta några dagar varje eller varannan vecka, det är ingen belastning. Om vi inte haft Cass hade jag behövt betala med mitt jobb för hans resor, men det slipper vi helt nu. 

Ät en levande groda

Vilken måndag. Jag kände mig lite ömtålig redan igårkväll. På Äventyr och det gick lite snett. Inget allvarligt, men skolboksexempel på att man alltid ska gå på känsla och aldrig på checklista. Mina signaler gick fram, men misstolkades för att de inte var särskilt starka när de var så mycket jag förmådde förmedla i stunden. Inget bra avslut på en annars fantastisk eftermiddag och kväll. Vi pratade efteråt, jag sa att det är det fina ändå, att vi kommit dithän att vi hanterar det, det utgör ingen kris. De få gånger det har gått snett har jag fått ett uppriktigt förlåt och det är värt så mycket. Aldrig ens antydan till tjafs om att jag är svår eller att jag borde ha varit tydligare, sådant som hade varit lätt att säga för att fördela någon sorts skuld. Aldrig.
Förlåt.
Inte ens ett litet men efter.

Tack.

 

Helt slut som artist, in i själen trött när jag lade mig vid 22. Någon timme senare vaknade vi av ett fruktansvärt oljud. De drog igång vägarbete nattetid på gatan utanför och det var som att ryssen kom.

 

Vaknade men en tung känsla i kroppen, sådär som efter att man gråtit väldigt mycket fast jag inte gråtit alls. Min känslomässiga termostat är oftast högst välfungerande, inser jag de stunder den fått sig en smäll och tillfälligt är lite off.
Anlände till jobbet och ett i Outlook väntande mejl som en i princip oersättlig leverantör skrivit i fredags natt (!), att de avslutar samarbetet med oss, omedelbart. Guschelov för min chef, som inte stressar upp sig i första taget för jag var nästan gråtfärdig när jag knackade på hans dörr vid halv åtta.

Aja. Ni vet vad dom säger. "Ät en levande groda varje morgon så kan dagen bara bli bättre sedan." 

Stora och större barn

Cass åkte igår spontant på lägenhetsvisning i staden hon ska börja plugga i till hösten. Ett helt nyproducerat lägenhetshus men helt okej hyra för en etta på 32 kvadrat och lägenheten är hennes! Liten balkong i söderläge. Superfräscht. Hon var så glad när hon kom hem och vi så glada för hennes skull. Jag ser verkligen fram emot att få hjälpa henne flytta in. Åka till Ikea, komma med skruvdragare och vattenpass. Det känns verkligen som att hon är vårt vuxna barn. Så stolt över henne!

 

Äventyrets dotter jobbar på samma ställe som jag. Bland nästan tusen personer är det inte säkert att man ens springer på alla en enda gång. Jag har bara vetat att hon jobbar här men inte hur hon ser ut. I lunchkön för någon vecka sedan lade jag plötsligt lade märke till likheterna innan jag sneglade på hennes namnbricka och fick det bekräftat. Hon ser alltid lite surmulen och disträ ut men imorse när jag mötte henne i korridoren svarade hon så glatt på mitt hej (jag hejar på alla som inte demonstrativt tittar i golvet eller åt andra hållet) och log stort. Vacker tjej. Hon vet inte, kommer aldrig veta men jag blir glad av att se henne. En koppling till någon jag tycker om, som existerar i mitt liv på undantag.

 

Idag berättade vi för teamet att jag inte fortsätter jobba här efter semestern. Alfa hade, i egenskap av angränsande avdelningschef, fått förhandsinformation och när min chef inledde med "Jag har en bra och en dålig nyhet" (den bra nyheten att de rekryterat en till andra lediga tjänsten) rättade Alfa honom med en "Mja, en bra och en halvbra nyhet". Typiskt honom att retas.

Overpass graffiti

 Jag följde med Cass till ”Statens Servicekontor” för att hjälpa henne (egentligen bara moraliskt stöd, det behövdes ingen hjälp) skriva sig i Sverige och därmed få ett personnummer. Vi satt där bland alla människor från andra länder och en rad från låten jag lyssnat på precis innan jag hoppat ur bilen loopade i hjärnan; The cards were stacked against us both. Inte mot oss två men i princip alla andra som satt där med en liten vit nummerlapp i handen. Tala om att börja på minus, när det kommer ta generationer (!) att komma ifatt, om ens någonsin.

En trevlig kille hjälpte oss, det tog en kvart, de ville se hennes pass och blåa EU-kort och sedan var det klart. Tänk att göra det här i Frankrike, sa jag. Det hade tagit veckor och tusen dokument att visa. El- och gasräkningar. Hyreskontrakt, senaste fem årens inkomstdeklarationer, intyg, otyg, kvittobankomatbesked ;-) Ungefär så, i alla fall. Cass bara pustade och gav mig en menande blick. Jag älskar Sverige, sa hon. 

Nästa steg

Så jag bestämde mig för andra jobbet och har tackat ja. Gladast av alla blev rekryteraren som efter drygt åtta månader nu kan avsluta denna surdeg. Det känns rätt (!) att ta det andra jobbet men det är ingen jippie-känsla. Det här jobbet fick jag nästan som i cornflakespaketet (tala om att damma av en gammal sägning) och kanske därför det inte känns något i magen.

Det som känns bra är att jag är överens med dem om att börja efter semestern. Då kan jag löpa hela vägen till 15 juli på mitt konsultkontrakt och nuvarande har skäligt med tid att få hit någon annan. Jag lämnar dem inte i sticket.

 

Idag har jag frisörtid i stan kl 13 men ville prata med min chef face-to-face så jag masade mig ut till jobbet trots att det är en timma i bilen tur och retur. Här är inte en så mycket som en silverfisk men chefen är ju alltid på plats – utom just idag, eftersom han är hemma med sjukt barn, visade det sig. Typiskt. Nu står jag och väger mellan om jag ska försöka få tag på honom på telefon eller vänta till måndag. Det hade varit skönt att få det ur världen innan helgen men jag tror att jag väntar.  

 

Meanwhile: Idag kom utdelningen, vår första, från firman som Make numera är delägare i. Inte heller det känns i magen, fast det på pappret är mycket pengar. Vi kommer så att säga inte se dem, de ska stanna i holdingbolaget som säkerhet inför framtiden men vi funderar ändå på att köpa en flaska champagne, dagen till ära. Det här med delägarskapet – det är tungt. Stora, dyra, svåra, jobbiga beslut i en värld där framtiden är mer oviss än någonsin. Vilken fot ska man stå på? Satsa eller säkra? Jag som gillar att berätta hur andra ska göra och tänka står handfallen när Make vill ha hjälp att resonera. Jag vet inte. Ingen vet. 

Språkpolisen hälsar

Folk som blandar ihop orden ända och ände. 
"Vi måste börja i rätt ända" säger de. 
Vems ända? vill jag fråga då men har hittills lyckats hålla tand för tunga. 

Aldrig har en VAB kommit mer lägligt

Jag har så ont i magen över jobbesluten. Är nu på referensstadiet med andra men resultatet på drogtestet kom tillbaka mycket tidigare jag jag räknat med, så har inte den här veckan på mig att bestämma mig som jag hade trott. Tur i oturen så vabbar jag idag och imorgon eftersom Make är bortrest, så kan inte skriva på något. Idag på förmiddagen har jag levererat två referenser och jag tror att jag bestämt mig. Jag går det det logiska, rationella, vilket är att byta. Hjärtat och magen vill vara kvar men när jag lägger ihop alla faktorer inser jag att jag är dum om jag inte tackar ja. Det är helt avgörande att jag bara har hört positivt om det andra stället. Om det verkat "sådär" hade jag tackat nej. 

 

Förutsatt att det konkreta erbjudandet är så bra som antytts. Bad jag rekryteraren kolla om de innan torsdag kan presentera något konkret som jag kan ta ställning till. Tight, är det. Tidsmässigt.

 

Jafyfan. Ett lyxdilemma, men ändå ett dilemma.