Mot mörka tider

Man går och lägger sig på söndagen med hopp om att det ändå ska landa väl ut, så väl det kan, men vaknar tidigt och kollar SVT.se, ser att nej, den mörka sidan verkar vinna. Så oerhört deppigt. Man skulle vilja ge hälften av alla människor i Sverige en rejäl hur-fan-tänkte-du-smäll i bakhuvudet.

 

Mamma, som är politiskt engagerad på kommunnivå, har både knackat dörr och stått i valstuga sa något som var rätt intressant. Hon brukar fråga folk vilken som är deras viktigaste valfråga och då svarar väldigt många "kriminaliteten". Mamma frågar då "Vad menar du egentligen med det? Kriminaliteten?" Då är det ingen som kan svara. Folk är så matade med kriminalitetenkriminalitetenkriminaliteten och att det är alla andras viktigaste fråga att de inte stannat upp och funderat på vad det egentligen innebär. Kanske är det ändå någon som skulle svara gängvåld, skjutningar och dylikt men det här med att (ursäkta uttrycket) invandrares våld har blivit synonymt med kriminalitet – det är det ingen, eller i närheten av tillräckligt många, som stannat upp och reflekterat över. Resten av alla brott som begås då? Alla kvinnor som blir mördade? De räknas inte, dem är det ingen, utom Annie Lööf, som pratar om. Istället ska man begränsa invandring, ADHD-screena tvååringar, införa visitationszoner för att komma tillrätta med problemet, precis som att det skulle hjälpa men i själva verket handlar det enbart om att visa Ni är sämre. Ni är inte lika värda. Ni är djur.

 

Varför skjuts det då, varför pratar ingen om det? Om att grundproblemet kanske är ett annat – nämligen att folk knarkar. Om inte folk knarkade hade det inte funnits några marknader att kriga om. Var är kraftsamlingen, det höjda tonläget, när det kommer till att dra proppen ur marknaden? Nej, det kan vi inte prata om, för folk har ingen tydlig bild av vilka som knarkar. Det är väl inget som invandrare håller på med mer än vanliga svennar. Det är så bekvämt med en tydligt avgränsad grupp människor som roten till allt ont, så låt oss hålla oss till invandrare-som-skjuter och blunda för resten. 

 

Ja, jag är bitter och besviken. På att folk är så vana vid att scrolla på sina mobiler och aldrig orkar läsa mer än rubrikerna. Vi får de politiker vi förtjänar.

 

Annars: Make är bortrest två nätter. Jag känner lite att jag andas ut när han är borta, släpper ner axlarna. Jag har i smyg tittar på Hemnet, på radhus i området mellan vårt och centrum. Det finns några fina som legat ute länge, vet att marknaden är en mardröm för de som säljer lägenheter och bostadsrätter men villor är nog fortfarande helt okej, fler som vill köpa än som vill sälja. Det vore lite som att gå från ett slott till en koja (grovt tillyxat) men det hade varit en fristad, jag hade varit min egen där. 

Heja Make!

På Mallis körde de utbildning under fredagen och lördagen. Make och en till höll i alltihop. På fredagskvällen var det gemensam middag då jag också var med. Efter middagen, när det var fri bar, blev vi presenterade för en ny person, en man någonstans mellan 50 och 60 som skröt om att han hunnit ner till Mallis med en halvtimma till godo. Till middagen, alltså. Inte till utbildningen. För han hade jobbat hela dagen, kunde inte komma ifrån förrän på eftermiddagen. Arrogant framtoning, både Make och jag blev rätt provocerade och jag sa till Make när vi gick tillbaka att jag sätter en hundring på att han inte kommer vara med på utbildningen imorgon heller. Mycket riktigt, det var han inte men däremot på lördagens middag som också den spreds ut på några olika företagskort. 

Eftersom den skyddade titeln som alla närvarande, utom Make, har kräver ett visst antal utbildningstimmar varje år behövde Make signera utbildningsbevis för alla som närvarat. Föga förvånande var den arroganta gubben med på listan över personer som skulle få tillgodogöra sig utbildningstimmar, liksom en kvinna som inte heller suttit med en enda minut men ändå hållit sig så nära att hon var med på luncherna (gratis är gott) och hon hade utan att skämmas berättat för Make att hon aldrig är med på utbildningarna utan (underförstått) ser det som en gratis/avradsgill semesterresa. Tydligt att det är något som tyst accepterats av organisationen men Make ba' NEJ. Ju mer han tänkte på det, desto mer kände han att det var fel att signera utbildningsbevis för personer som inte satt sin fot på utbildningen så som första någonsin strök han, efter samråd med den andra som hållit i utbildningen samt den ansvariga för hela arrangemanget, de som inte varit med. 

 

Vilket leder till att de egentligen ska deklarera resan som en förmån men gissningsvis sopas det under mattan. Gottar mig åt att den där gubben fick sig en rejäl näsknäpp. Det ska man ha om man flyger t/o/r till Palma över bokstavligen en helg för att få två gratismiddagar och dessutom beter sig som Allan Ballan för det. 

En sorts normaltillstånd

Vår Mallorca-resa avslutades på ett så katastrofalt sätt att det var som en film. Make hade bokat in oss sista natten på lyxhotellet där vi gifte oss, allt var jätteromantiskt, han hade verkligen ansträngt sig men på kvällen när vi lagt oss och han ville ligga/jag inte ville ligga så kom samtalet jag dragit mig för så länge, för att jag inte velat såra honom. Han blev bortom sårad, snarare den sortens panikångest jag antar att man får vid ett besked att någon man älskar har en dödlig sjukdom. Det var fruktansvärt. Resan hem var fruktansvärd. Men så kommer man hem, till sin vanliga miljö, barnen som bubblar på om fina pinnar de hittat på dagis och någon rolig grej i en film de sett. Make, som inte sov en blund sista natten på Mallorca, får vila ut och så är plötsligt inte allt så nattsvart längre men jag vet inte var vi är, jag vet inte vad vi ska göra, vet inte var det kommer sluta. Det jag sa kan jag inte ta tillbaka och även att jag ångrar tillfället, sämsta tänkbara, så var det ändå ett samtal vi behövde initiera.   

 

Redan när jag skrev förra inlägget bestämde jag att det bara skulle få leva en kort period. Jag behövde få ur mig allt och TACK för era kommentarer! De betyder jättemycket!

Ditt och datt

Angående au pair-fronten har vi börjat fundera på någon från Ukraina, någon som redan är här. Tanken poppade upp när jag hörde hur mycket de har i ersättning som flyktingar och sa till Make att de hade ju tjänat bättre på att vara au pair hos oss, och då ingår maten! Stackars människor! När man väl tänkt den tanken blir det lite press, för då är man plötsligt inne på rätt tunga grejer. Människor med bagage, människor som är i ett utsatt läge, människor vars liv man påverkar på ett annat sätt än en 22-åring från Sydeuropa som vill ta ett sabbatsår blir påverkad. Nästa tanke: Hade vi kunnat ha någon med barn. För våra barns skull känner jag att vi inte kunnat ha någon med barn i samma ålder, det hade inte känts bra, blivit ett påtvingat syskon till dem, med konkurrens om grejer och utrymmen och det hade känts fel mot det barnet som fått bo på undantag medan våra barn har SINA rum med SINA grejer osv), men en bebis? En mamma med en bebis hade behövt oss. Och samtidigt: fy fan för att exkludera mammor med barn i våra barns ålder. Som sagt, tunga grejer och tunga känslor trots att jag bara precis börjat fundera på det.

 

Hur får man tag på en ukrainare då, undrar du. Ja, det är ju inte det lättaste, om man inte – som jag – har ett förflutet som volontär i den lokala hjälporganisationen och fortfarande har bra kontakter där.  Messade igår och frågade om hon/de har några kontaktytor och jorå, det kommer ett hundratal ukrainska flyktingar till deras verksamheter varje vecka och hon hade spontant och speciellt en tjej i åtanke men skulle prata med samordnaren om det.

Men så är det också så att nu när jag jobbar i stan och inte har en timmes pendling varje dag så är inte behovet av au pair lika stort. Nu hade det mest varit en ren bekvämlighetsgrej och för att det är utvecklande för barnen.

 

Imorgon åker Make och jag till Mallis. Tidigt tidigt med tåget, blir det. Känner mig redan helt matt när jag tänker på att vi ska packa både för oss och för barnen ikväll, fattar inte varför vi alltid ska vänta till sista minuten. Hatar att packa. Igår BORDE jag ha packat men började sortera Lills strumpor istället. Idag fick jag ett infall och googlade efter en restaurang som vi åt på någon dag eller två efter bröllopet för tio år sedan, trodde inte att den skulle finnas kvar efter senaste årens umbäranden, men det gjorde den. Mindes inte namnet, bara att det var något med "Maison" och hittade det direkt. Nu har jag bokat bord där, det får bli en överraskning! Minns att vi tyckte så mycket om den!

...så det ryker!

Hej på er!

Inne på fjärde dagen på nya jobbet. På plussidan: Har cyklat varje dag den här veckan. Det är fin väg hit, sjöglimt och genom skogen. Jobbet visade sig vara ett annat än vad som sades under rekryteringen. Då pratade chefen väldigt löst om att det kunde bli så att de på sikt utvecklar en s k kategoriorganisation men nu när jag börjat inser jag att mitt jobb blir category manager från start och att den där organisationen är det jag, chefen och en till som ska bygga upp omedelbums. Har fattat ett medvetet val att inte gräva ner mig i det men tycker ju att det hade varit snyggt att få reda på det innan jag skrev på. Nå, nu testar vi det här, det kanske blir jättebra. Önskar bara att jag kände något inför det, minsta lilla engagemang. Tur att jag är bra på att låtsas, vet precis hur jag ska bete mig för att ge rätt intryck.

 

På au pair-fronten så hoppade hon som kändes sådär av. Vi väntade rätt länge på att få till ett andra samtal med henne, hon var på semester och så men jag hade fortsatt en dålig känsla, låg på kvällarna och drömde vakna mardrömmar om kidnappade och sålda barn. Dessutom gjorde hon något på WhatsApp, så alla meddelanden äldre än ett dygn deletades. Dagen innan vårt andra samtal skickade hon ett meddelande om att hon tyvärr inte var tillgänglig längre. Jag blev rätt irriterad, nästan bara på mig själv. Jag tror att hon hittade på och insåg att vi skulle granska det hon sagt om sig själv och därför valde att hoppa av.

 

Nu har vi en annan tjej på gång, hon ska t o m prata med Cass idag om oss. Med henne är jag inte orolig. Hon känns genuin och inte alls så på-pappret-perfekt som den förra. Noll oro för att hon ska stjäla barnen och vi sålde in oss hårdare än vi gjort hittills för nu börjar tiden rinna iväg. Nu håller vi tummarna för henne, visst?

Två bra och en dålig

Faktiskt i Cs kommentarsfält som jag såg tips om Simma med de drunknade och köpte den när jag såg den på Kupan. Jättebra! Påminner mycket om Jo Nesbøs Kungariket. 

En riktig kass bok som jag nästan ändå läste ut var en av Peter Høeg (inte Fröken Smillas känsla för snö), egentligen rätt bra men herregud VARFÖR VARFÖR VARFÖR envisas vissa författare med att använda konstpauser genom en hel j-a roman? 

"Jag ville att världen skulle vara större. Än den är. Jag ville tvinga den att bli större. Jag hade kunnat ta mig in över gränsen. Men jag gjorde det inte. Det var som om något höll mig tillbaka. Och sedan kände jag att önskningen är okej. Men sättet är fel."  

Sida efter sida efter sida, som att innehållet blir spänstigare om man hackar upp meningarna. 

På plats i Provence klämde jag passande nog även Je M'appelle Agneta. Fick den av kompisarna där som uppskattat den mycket. Det gjorde jag också. Perfekt semesterfeelgood! 

Sedan senast

När vi kom hem från Frankrike flyttade jag ut. Ett ögonblicks infall som föregåtts av två års förberedande tankar, lite som när man ligger vaken på natten och föreställer sig hur man skulle rädda barnen om det plötsligt börjar brinna i huset, så har jag tänkt. Om allt ställs på sin spets, hur gör jag då? 

 Två dagar och bara mentalt men ändå. Jag stod med båda fötterna utanför dörren och kände inget annat än att det var rätt. Opraktiskt men rätt. Kände i princip inget alls. Make fick total panik när vi pratade och han fick noll respons från mig kring sådant han trott att vi var rörande överens om. Tredje morgonen, utan att egentligen ha utvärderat saken valde jag att vilja stanna men vi är på ett ställe vi inte varit tidigare. Jag är på ett ställe jag inte varit tidigare.

Han är ju världens bästa och snällaste, men hur mycket av sig själv ska man försaka för att hålla ihop familjen? Och så är det en värderingsgrej som är så öm att jag knappt orkar tänka på det, än mindre prata om det med honom. 

Det är okej ändå, just nu. Nu ger vi oss in i hamsterhjulet igen, ingen tid att tänka eller känna efter för mycket. Vi har ff inte hittat någon ny au pair. Den som ligger bäst till är på pappret mer än perfekt men vi fick båda en konstig känsla när vi pratade med henne. Det var lite för bra, för tillrättalagt, för kvalificerat och hennes namn ger ingen träff på Google. Med tanke på allt hon gjort, jobbat med, utbildningar hon gått, uppsatser hon skrivit, borde hon ha gjort åtminstone några avtryck men det är som att hon inte existerar. När jag frågade (varför hymla?) sa hon att hon aldrig googlat sig själv så hon visste inte. Vem har aldrig googlat sig själv? Hennes Linkedin-profil som hon länkade till sedanvar bara hennes förnamn och första bokstaven i efternamnet. Varför har man en anonymiserad Linkedin-profil?

Vi ska prata med henne igen, kommer begära kontrollerbara och ringbara referenser samt (alltid) kopia av hennes pass men... jag tror inte det kommer bli hon. Bara att man har en dålig känsla kanske kan vara anledning nog?