Barnen

Igår kväll ville Son att jag skulle ligga i hans säng en stund innan han somnade, så det gjorde jag och viskade det jag brukar viska till barnen innan de somnar. Att jag älskar dem, att de är finast och viktigast i världen, att jag är stolt över dem, att vi alltid kommer vara tillsammans. Så vände han sig om och sa Mamma…

Ja? sa jag.

Finns det laserpistoler på riktigt?

Nej sa jag. Det finns inte laserpistoler på riktigt.

Bra, sa han. För laserpistoler är jättefarliga.

 

Sedan somnade han.

Älskade pojk. 

Livet (och lite döden)

Igår kväll i soffan. På min vänstra sida Make som jag försökte föra ett samtal med om dagens styrelsemöte och utmaningarna i firman. På min högra sida Lill som skrek och var vansinnig för att hon ville till den stora lekplatsen i centrum. NU! Klockan 18.30 en regnig och iskall septemberkväll. Asså…! Rakt framför mig, på golvet, ett korg med tvätt som ska vikas och sorteras.

Kunde inte låta bli att skratta åt att ha precis hela livet, från det största till det minsta, framför mig i exakt samma stund. Det var som en balanserad våg, Makes prat om vuxna och allvarliga saker, samtidigt Lills skrik om lekplats och hur hon alltid vinner. Inte så att vi åkte till lekplatsen, men det går inte att ha ett allvarligt samtal samtidigt som hon håller på så det är bara att skjuta på till senare. Barn. De är minst men de tar störst plats ❤️

Sa till Make att det inte finns NÅGONTING du kan säga till henne som skulle kunna övertyga henne om att det vi precis pratade om är viktigare än att diskutera med henne om varför vi inte ger oss iväg till lekplatsen. Dra till med precis vad som helst, spelar ingen roll. Vi fnissade åt det och hur fint det är ändå, de håller oss jordade, barnen.

Jag hade svårt att sova igår. En mental backlash tror jag. Tänkte på döden. Döden döden döden. På alla sätt och vis. Praktiskt, hur hade jag velat ha min begravning, om man dör i en flygolycka och det bara går att hitta några små kroppsdelar efteråt, lägger man dem fortfarande i en kista då? Mest sannolikt kommer min syster och jag, förhoppningsvis i en väldigt avlägsen framtid, bli begravda i olika länder, långt ifrån varandra. Det gjorde mig så ledsen att tänka på. Om resten av min familj dog, hade jag också velat dö då, på riktigt? Vad är det bästa sättet att ta livet av sig? 

Jag mår fortfarande bra, bättre, men väldigt väldigt trött, i både kropp och själ.

Ur askan…

Det blev värre. 

Igår hade jag så ont att jag inte kunde sluta kräkas. Varje droppe vatten kom raka vägen upp igen, samma med antibiotikan, Alvedonen och morfinet. Försökte med två morfintabletter men när jag spytt upp båda efter en kvart sa jag till Make att vi måste in, nu.

Jag stod knappt på benen, fick direkt plats på akutens "torg", där personalen har sina arbetsplatser och utgår ifrån. Det tog 1,5 timma innan jag fick morfin och det jag fick mot illamåendet hjälpte inte alls, för smärtan var densamma. Jag bokstavligen låg på knä på golvet för jag mådde så dåligt att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. 

När morfinet väl kom behövde jag tre doser innan det tog, då försvann illamåendet också. Det var fel antibiotika jag fått, min bakteriestam var en ovanlig som den inte bet på. Fick snabbt ny intravenöst, samt senare på eftermiddagen en skiktröntgen för säkerhets skull. Den visade inget annat än en inflammerad njure. 

Tacksamt nog blev jag inlagd över natten, eftersom de ville ge mig mer antibiotika IV och se resultat innan de släppte hem mig. 

Igår var vår tionde bröllopsdag. 

Make skulle ha åkt till Norrland för styrelsemöte men ställde in resan bara några timmar innan avfärd. Guschelov att han skulle åka först på eftermiddagen för jag hade inte klarat det utan honom. 

Även att dagen bitvis var som en mardröm för oss båda slutade den fint när han kom upp med en väska till avdelningen där jag fått eget rum. Vi satt skavfötters i sängen och skålade med saft i medtagna plastvinglas för de tio år som gått och för de som kommer. 

Jag är så glad och tacksam att jag känner så som man ska göra igen, att jag är rent lycklig över att ha honom. Jag har hittat tillbaka till den där känslan, att vi är på en resa tillsammans, och att jag ser fram emot allt vi ska göra ihop. När jag berättar det för honom blir vi båda tårögda och det känns så bra. Vilken tur att DETTA blev vår bröllopsdag, och inte den där hemska i Palma. För att inte tala om vilken tur att jag inte blev så här sjuk när vi var där.

En annan sak man kan vara glad över är att sjukvårdspersonalen genomgående varit tillräckligt finkänslig för att inte ta upp eller fråga om eventuella orsaker kopplade till mitt hälsotillstånd. Äventyret och jag är rörande överens om att ändra metod i vissa aspekter. Vi har varit oförsiktiga, för att inte säga dumdristiga, och om vi vetat då vad vi vet nu… Nåja, vill helst inte riktigt tänka på sådant nu. Helt frisk är jag inte ändå.

Vad man inte önskar sin värsta…

 Vilken helg det varit. Urinvägsinfektionen gick vidare till ena njuren och i lördags kväll, när ännu en Ipren just slutat verka, satt jag i soffan med en popcornskål i knät, familjen runt mig och Pelle Kanin på TV hade jag plötsligt så ont att det var utöver det normala. Dessutom begynnande feberfrossa. 

Ringde 1177 som uppmanade mig att åka til akuten. Kändes ändå rätt bra, med ännu en Ipren i kroppen. De trodde njurbäckensinfektion och jag fick åka hem med antibiotika.

Igår när jag vaknade var det helt outhärdligt. Fruktansvärda smärtor, Alvedon hjälpte inte, mådde illa och kräktes. Feber. Make och mina föräldrar var oroliga att det gått ut i blodet och Make tjatade halva dagen om att vi skulle åka in igen, men jag såg det som ett oöverstigligt projekt. Bara ta sig ut till bilen? Till slut kommunicerade jag med Lills bästis mamma som är läkare och hon ba’ Åk in! så då gjorde vi det. 

Jag fick komma in direkt, placerad på en brits och inrullad i ett akutrum. Orkade inte hålla ögonen öppna, fick en port för morfin, något mot illamåendet och vätska. Sedan sov/slumrade jag på morfinet tills en läkare kom, klämde igen på magen och sa att blododlingen var helt okej, ingen fara på taket, så om jag hellre ville vara hemma kunde jag få med morfintabletter efter en intravenös antibiotikabooster. Jatack sa jag. 

Idag har det känts rätt okej sedan jag vaknade. Var sugen på något att äta och på att ta en dusch. Det är bra tecken. Med lite tur kan jag kanske gå till jobbet imorgon.

Dagens dittådatt

Igår råkade jag visst skolka lite från jobbet igen. Skulle ta med Son till tandläkaren för att få Xylocainspray utskrivet, han har såna hemska problem med afte, lille vännen. Kan inte äta när det är som värst men nu kan han åtminstone få tillfällig bedövning. När vi ändå var i centrum tyckte jag att vi skulle försöka få honom klippt, hittade efter några försökt en frisör som hade ledig tid 45 minuter senare. Vi gick till Espresso house och precis när vi klev in där ringde en tjej och sa att hon var från ett ganska stort inredning-online-företag. Haha, jag hade precis på tungan att säga att tyvärr, jag har precis bytt jobb men tack för att du ringde… men det visade sig att någon angett mig som referens. Det var Cass, den lilla filuran, som varit på intervju, gett dem mitt nummer och sedan glömt berätta för mig, haha!

 

Hon hade egentligen sökt jobb på deras lager men de tyckte att hon hade passat bättre för deras franskspråkiga kundtjänst (!!!) så det var det de intervjuat henne för! Perfekt! Jag är väldigt säker på att hon kommer få jobbet, det blir ju inte bättre – för någon av dem.

 

Ja och idag på morgonen har jag suttit och styrt upp strategidokument för det där miljardföretaget (som lite skämtsamt brukar kalla det internti) som Make är delägare i. Det de redan snickrat ihop var mest skralt under rubrikerna Hållbarhet respektive HR så jag skrev om och stuvade runt och lade till och strök. Tänk vad mycket man plockat upp ändå, under alla år och på alla arbetsplatser. 

 

Veckans lilla tumme ner är att jag, som konsekvens av några trevliga timmar med Äventyret i söndags, dragit på mig livets första urinvägsinfektion. Har ju hört att man egentligen alltid ska kissa efter rajraj men aldrig varit noga med det. Från och med nu blir det ändring på den saken för det här har inte varit kul alls. I onsdags, när det bröt ut, satt jag hela eftermiddagen och kvällen på toa och drack vatten. Bokstavligen. Det var liksom ingen idé att resa sig och spola, för behövde ändå gå igen tre minuter senare. Igår och idag nästan helt hundra, men inte bra.  

Tack men nej tack

I november ska Make antagligen till Irland på stororganisationens årsmöte relaterat firman i norr. De andra delägarna ska också med och de tar med sina fruar. Det är sedan länge, att fruarna följer med. Min svärmor hängde alltid med på årsmötena som fram tills nyligen gärna förlades till ganska spännande ställen. Sydafrika, New York. Centralorganisationen har nu bestämt att vartannat årsmöte är i Sverige, vartannat utomlands men alltid i Europa. Ett litet steg i rätt riktning. . Det har alltid varit ett särskilt program för "medföljande" som numera inte bara är fruar, det finns faktiskt vissa anslutna firmor som drivs av kvinnor så eventuella medföljande kan också vara av manligt kön, något som min svärmor milt överseende kommenterar Så modernt! 

 

Make tyckte att jag också ska följa med, så att jag och de andra delägarna (med fruar) får lära känna varandra men jag kommer tacka nej. För det första har jag ju sagt att jag ska undvika att flyga för nöjes skull och en helg i Dublin är inte värt det. Plus att det inte känns bra att ta ledigt från jobbet två dagar, när jag nyss börjat och redan varit ledig nästan en vecka samt sjuk två dagar förra veckan. Medföljandeprogrammet var så klibbigt också. Inte för att man måste vara med på allt och vore inte poängen med att åka (det finns säkert jättemycket trevliga secondhandbutiker i Dublin), men det fick mig bara att känna… Blä.

 

MY DUBLIN" - PROMENADTUR MED BESÖK HOS DESIGNER Vi går bl.a. till Powerscourt Townhouse där många irländska designers visar sina kollektioner. Guiden visar gruppen sina favoriter, butiker, coffee shops, och de trendigaste restaurangerna. Det blir även ett besök hos den irländska designern, Louise Kennedys flagship store. Gruppen serveras ett glas bubbel och får en privat visning av hennes senaste kollektion. Turen avslutas med Afternoon Tea på Westbury, Dublins bästa afternoon tea. En unik upplevelse med vackra små sandwiches, scones, bakverk, kakor och ett glas Prosecco. Nybryggt te och kaffe. Allt serverat i finaste porslin.

 

Tidigare har det alltid framstått som lyxigt och önskvärt att få hänga med men som med så mycket annat, har jag insett, försvinner skimret när man närmar sig och ställs inför frågan om det verkligen är jag. Är det verkligen något jag är intresserad av? Så mycket man förr kunnat tänka att man vill göra och ha "när vi har råd…" men sen när man väl har råd och möjlighet så… nej. Tack, men nej tack.  

Tiny living

Här om natten drömde jag att jag hade köpt en husvagn på Erikshjälpen. En sån där liten omodern historia men jag var så taggad på att göra den fin inuti, så som man ser i flödet att folk gjort. Min plan var (inte ens i drömmen) att vi skulle campa, snarare att åka med den några kilometer, sitta där och spela spel eller ligga och mysa hela familjen när det regnar. Sova över en natt kanske, på sin höjd. Ha det som hela familjens lekstuga.

 

Det är alla campingvans jag ser i flödet. Kan inte sluta titta och därför slutar det inte komma rekommenderade inlägg på temat men hellre det än kvinnor vars primära identitet är någons fru och deras inlägg som gör sig lustig över "när min man ska försöka koka ett ägg själv…" Fy fan. 

 

Det är något med det lilla livet som lockar. Åtminstone då och då. Ett ställe där man kan höra regnet smattra mot taket, kunna sträcka ut armarna och fysiskt känna sitt sammanhang.

 

(25 minuter senare, när jag scrollat Blocket, hittat precis en sån där liten renoverad husvagn som jag sett i flödena för 25 000 kr, mejlat länken till Make som säger nej utan att ens ha tittat på bilderna):

Vet inte om det är tur eller otur att jag har Make när det gäller sådant. Ibland känner jag (i efterhand) att gu' vilken tur att han är förståndig och vänligt men bestämt säger nej till mina infall, men ibland känner jag mig också väldigt begränsad i sådant som jag tror att jag verkligen hade velat. Hm. Svårt. Kanske något att ägna sig åt senare i livet, när man har mer fritid. Renovera husvagnar? Jag var förvånad att det inte kostar mer med gamla (orenoverade) husvagnar. Hur kul hobby hade inte det varit?