Under hösten vintern våren funderade jag på att överväga bryta med Äventyret. Jag har känt mig trött, distraherad sedan infektionen i september, ingen energi till att längta så som han har längtat. Det kändes snett och orättvist. Det har alltid varit bra när vi väl träffats, men mellan gångerna nollställd, som att jag lika gärna kan vara utan. Eftersom han säger sig vara en "one woman man" och inte träffar någon annan så länge han träffar mig har det känts taskigt att ockupera honom bara för några timmar då och då. Nog för att ha i allra högsta grad är en vuxen man som kan fatta sina egna beslut, men jag har tvivlat. Kanske detta inte var för mig längre?
Jag är glad att jag inte avslutade. Nu när jag märker att jag är helt återställd efter infektionen har även lusten kommit tillbaka. Jag har börjat längta igen.
Senaste gångerna har varit bortom ord. Han och jag har alltid varit i rörelse, aldrig statiska. Vi har gått på våra minor tillsammans men de har alltid lett till något gott, att vi tagit ännu ett litet steg framåt och nu är det overkligt hur väl vi känner varandra, hur väl han känner mig. Minsta lilla omedvetna rörelse jag gör uppfattar och tolkar han. Det kan vara hur jag pressar mitt kindben mot hans, hur jag lyfter hakan eller vinklar huvudet. Hur mina händer rör sig över madrassen. Jag har alltid haft svårt att säga när det inte känns bra men att kommunicera med händerna kommer naturligt. Det kom vi på tillsammans, efter ett möte precis i början, ett som slutade med tårar och en stum känsla av tomhet. Jag kände mig uppgiven inför min egen oförmåga, att jag går rakt ner i det han och jag kallar "mörkret". Det är det värsta med att ha det bagage jag har och det som jag tror är svårast att fixa – att inte kunna säga nej när det behövs. Man kopplar istället bort, lägger distans mellan kroppen och sinnet.
När man gör det vi gör går det inte alltid att säga vad som är njutning och vad som är motsatsen. Allt flyter ihop, det fysiska med det mentala. Något kan vara njutning i kroppen men jobbigt mentalt. Något annat vill man, men det gör ont eller så vill en del av hjärnan medan en annan del håller emot. Så många lager och kaninhål. Det kan vara trettio jobbigt och sjuttio njutning, eller tvärt om. Det kan bölja fram och tillbaka. Det ena förstärker det andra och kanske allra mest när man närmar sig en tipping point, kanske 20 njutning/80 jobbigt. Då krafsar jag hårdare mot hans hud eller lakanet, kanske knyter näven hårt, hårt, pressar naglarna i handflatan. Då pausar han, bekräftar lugnt och stilla att han ser mig, lirkar varsamt upp min hand, får mig att andas djupt istället för ytligt, smeker min handflata, lägger sin mot min. Inte forcerande eller krävande, bara för att visa att han är där och för att känna minsta lilla spänning. När min hand slappnar av gör resten av kroppen det också, det som nyss var jobbigt blir ren njutning och därmed har vi tagit ännu ett steg tillsammans, kommit ännu lite längre.
Jag fattar om man tycker att det är konstigt, att ens vilja utsätta sig för det men det är mina renaste ögonblick, mår aldrig så bra som då.
