Välkommen till Italien

Jag körde hem från sommarlägret på egen hand idag, var rätt säker på att jag skulle hitta. Det gjorde jag inte, lyckades komma ut på motorvägen mot Rom istället för att svänga av på lilla landsvägen. Det ordnade sig så klart och jag tänkte att en trevlig omskrivning för att "köra vilse" är att "take the scenic route". Inte för att det var särskilt scenic där på motorvägen, men det låter lite mer positivt.

 

Väl hemma igen dunsade min svåger ner tre massiva inplastade förpackningar med travade papperslappar på matbordet.
"Det här är betalningen för båten vi hyr" sa han.

"Är det… kontanter?" frågade jag naivt.

"Nej nej nej, det är 25 000 euro i måltidskuponger" sa han. "Killen som äger båten jobbar för företaget som gör dem, så vi köper dem, ger honom dem och han cashar in dem. Det är så han vill ha betalt för båten. Win-win."

 

Inget konstigt alls.

Det är landet, alltså…

 

(De hyr inte båten privat utan i företaget, säljer sedan dagsturer till amerikanska turister som vill ha ut det mesta av Amalfi men på lördag ska vi fira lilla Sofias femårsdag på den båten! Det ser jag fram emot!)

Sedan senast

Vi har hittat en au pair. En liten sorg (nästan) att hon inte är från Frankrike men nu får Lill försöka lära sig spanska istället. Och engelska. Den här tjejen vill bli engelsklärare. Allt gick liksom lite för enkelt med henne och det ger också en liten orolig känsla, men å andra sidan kanske det ska vara enkelt ibland?  Vi har ju ändå kämpat i snart två månader med att hitta någon. Syrran vill också ha au pair men varken hinner eller orkar hänga på den där siten. Det är riktigt mycket för dem med jobbet igen. Enorm efterfrågan men dålig tillgång. De skulle kunna sälja hur mycket som helst, men det är brist på guider, biljetter, chaufförer – allt. Hon och hennes man jobbar hela tiden. Hela tiden.

 

Vi är hos dem nu, barnen och jag. Njöt av en lat helg, på stranden i Marina di San Nicola igår. Salta stänk, sol och god lunch. Imponerad av barnens kusiner som älskar mat av hela sina små barnahjärtan. Nic som fyller sju i höst beställde in en hummerpasta och såg ut att njuta med hela kroppen när han åt den. Lilla Sofia frågade sin pappa om han visste varför hon åt sin cirtronsorbet i slow motion? "Because I'm enjoying it!" Nic till Son: "Du MÅSTE smaka på nonnas zucchini! Du kommer att ÄLSKA den!". Son: Får psykbryt för att jag lägger lite av nonnas zucchini på hans tallrik med uppmaningen att smaka. Psykbryt på nivån lilleskutttårar, högljutt skrikande och sprang från matbordet. Varför kan de inte bara smaka, gilla och äta?

 

Idag checkade vi in dem och deras kusiner på sommarlägret. Lill höll Sofia i handen och knallade med läraren in utan att vända sig om, vi som alltid är så noga med att säga hej då. Vet inte om hon förstod att jag inte skulle vara kvar men förhoppningsvis tänkte hon inte på det sedan. Son ska få vara med Nic idag, fast han egentligen är för gammal för den gruppen. Han var mer nervös, över att inte förstå, inte kunna prata och att göra fel. Hoppas han imorgon känner sig redo att gå upp i den äldre gruppen.

 

Lill lärde sig simma i lördags. Det här med barn och att de plötsligt bara är redo. I poolen sa hon plötsligt att hon ville testa utan puffarna, vi tog av dem och hon simmade.  Alltid en vuxen som är med och håller koll men det känns otroligt skönt att alla fyra barn klarar sig utan flythjälp i poolen nu. 

Meme-material

Jag: Åh så snyggt de har det! Alla färger är helt perfekt koordinerade, de har verkligen inrett med INTEGRITET och STRINGENS! Inte en grej som inte passar in! Alltså, HELHETEN! Gu' så snyggt!

 

Också jag: ÅH! ETT SOLGULT/ROSARANDIGT PARASOLL MED OREANGA FRANSAR! Jag är kär!

 

På vår gata ligger en vacker sekelskiftesvilla. Den har ljust gul fasad med pistagegröna och vita snickerier. När vi flyttade till området bodde det en heldement tant där. Hela tomten var igenvuxen och huset, i all sin underliggande prakt, såg fallfärdigt ut. Tanten dog (antar jag), några köpte huset för att göra en flip. De måste ha lagt flera miljoner på det, "påkostade materialval", märkestapeter osv. Det tog lång tid innan de fick det sålt men nu är det ett par i vår ålder som bor där och jag är så imponerad över hur de tar sig an det där huset. Utsidan var väl det som flipparna inte mäktade med att fixa, men de här paret gör sina insatser med imponerade målmedvetenhet. De gör det själva på kvällar och helger, de gör det effektivt och de gör liksom inte en grej som inte verkar ingå i en väldigt detaljerad långsiktig plan. För över ett år sedan började de med staketet, en ambitiös historia med väldigt många, väldigt smala, väldigt tätt satta pistagegröna spjälor (naturligtvis EXAKT samma nyans som ytterdörrens), oerhört vackert mot blodboken innanför. Gissningsvis har de hunnit tre-fyra meter. En dag kommer turen komma till staketet och då kommer de jobba fokuserat med det tills det är klart.

 

Deras hus är som ett tidningsurklipp. Det är som att gräset aldrig blir långt, saften är alltid immande kall och det vita parasollet blir aldrig solkigt (fast det står under enorma ekar). En fröjd för ögat, är det.

 

Jag har noll integritet och/eller stringens när det kommer till inredning. Går mer på devisen "en vacker sak skänker evig lycka" samt "Jaja, det är i alla fall bättre än det var innan". På senare tid har jag ändå mer börjat se poängen med viss koordination. De himmelsblå sofforna i vardagsrummet får vi i och för sig många glada kommentarer kring, men jag misstänker att jag trivts bättre med något mer sobert.

 

Svart eller vitt

Jag fick en fråga i kommentarerna och lättare att svara så här.

Varför är det svårare att anställa någon från utanför EU?

 

Jo, i o m det här med fri rörlighet inom EU finns inga begränsningar i att anställa någon från ett annat EU-land. Man behöver inga särskilda försäkringar (eftersom åtminstone akutsjukvård är kostnadsfritt med Blå kortet), visum eller arbetstillstånd. Om någon däremot kommer från utanför EU (gissar att Norge och vissa andra europeiska länder är undantagna) är det en annan femma:

 

1. Den som ska vara i Sverige behöver en försäkring som täcker eventuella behov av akutsjukvård. Skulle något hända rullar pengarna snabbt annars, det kan sluta på flera hundra tusen kronor. En försäkring är inte heller billig, jag har hört något om 10-15 000 kronor för ett år. Det är naturligtvis något som värdfamiljen hade behövt stå för.
2. Någon från utanför EU behöver ha ett arbetstillstånd för att arbeta i Sverige. Det är mycket administration och byråkrati för det och det är inte så att man kan komma till Sverige och söka härifrån. Man behöver infinna sig på svenska ambassaden i sitt hemland för att kunna få tillståndet. Jag kan inte detaljerna, men knöligt är det.

 

En annan familj i vårt område ville ha en au pair från Colombia eftersom mamman i familjen är adopterad därifrån. De hittade en som var perfekt, flög hit henne och tänkte att det väl skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Efter några månader svart gav de upp inför all byråkrati och osäkerhet och au pairen fick åka hem till Colombia igen. 

Suckarnas dag

Hej Bloggen!

Här kommer en hälsning från en trött kvinna.

Förra helgen lagade jag mat hela lördagen och vid sex kom en massa trevliga damer, allt från sådana jag känner ganska väl till sådana som jag i princip bara pratat med (hundra gånger) på skolgården. Det var en fin kväll. Vi satt ute med filtar under tak medan det småregnade. Jag hade laddat med ganska mycket bubbel för man vet aldrig, men det gick fyra flaskor på sju personer, så det får man säga var måttligt. Skönt det.

 

På söndagen hade Lill någon influensa med hög feber och kräkningar, något som går. Alltså VAB  måndag och tisdag. Make bortrest från söndag, jag hade tysk leverantör på besök måndag tisdag. Hade bokat mina föräldrar som stand-by i händelse av VAB. Inte ofta jag pratar om det där mammahjärtat, men det kändes inte alls bra på söndagen när Lill var riktigt sjuk och inte alls ville vara med mormor dagen efter, hon ville bara vara med mamma. Att säga att mamma måste jobba, det vill säga att jobbet var viktigare än hon, det var inte roligt. Bestämde mig där och då för att aldrig igen boka något som inte kan avbokas när jag vet att Make inte ska vara hemma.

 

Det blev intensivt. Måndagen började med tågstrul. Jag ringde tyskarna som just klivit på tåget i Köpenhamn och rekommenderade dem att kliva av i Malmö och hyra en bil. Lill mådde bättre och på kvällen tog jag med dem ut på tidig middag. Båda barnen har sovit alldeles för lite, jag har sovit för lite och det har varit allmänt dålig stämning hemma. Sedan några veckor tillbaka har jag störande ryckningar i ena ögonlocket, ett för mig stensäkert tecken på stress. Det är det, utslag i pannan och bakom öronen (kan få det efter extremt stresspåslag under kort tid, typ när man missar ett flyg) och yrsel. Inte så att jag går runt och känner mig stressad, men så fort tankarna snuddar vid till exempel jobb börjar det rycka i ögat. När Son börjar gnälla om att han inte gillar runda mackor av ett visst märke, att det ska vara av ett annat märke, då börjar det rycka i ögat. Dessa diskussioner om vad vi ska äta till middag: ryck i ögat.

 

De vi ska fira midsommar med hörde av sig och sa att de tänkte göra paella (han har fått en ny leksak) till middag, äter vi det? Jag gillar verkligen inte paella, har aldrig förstått vitsen med det, men visst kan man peta i sig det. Jag svarade att vi så klart äter det som serveras. Jag visste inte riktigt hur jag skulle linda in det, vill ju inte ljuga och säga "Åh så gott!" heller. Sedan kände jag som från ingenstans att Åh, jag pallar inte att sova över där! Allt kändes bara jobbigt med det, barnen är jobbiga att natta, det kan lätt ta två timmar. Då ska en av oss vara med dem och själv bli så trött att den lägger sig med barnen. Så vaknar alla vid olika tider, det är frukostjox och sedan ska man ändå åka hem direkt efter. Det är bara 1,20 hemifrån, det är inte så att vi är jätteintresserade av att dricka ändå. Man kan åka därifrån vid 21.30 och vara hemma vid 23, somna i egen säng och sedan ha hela helgen hemma. Så skönt. Skrev till henne att vi kanske ändå lutar åt att åka hem på kvällen, hoppas att de inte blir för besvikna i så fall. "Ni gör som ni vill" svarade hon med en pussemoji, vilket kanske var ungefär lika 'inlindat' som min reaktion på paella, men jag har inte energi att bry mig jättemycket om varken det ena eller det andra.

 

Har ju också min kompis Munter som jag funderar på, hur hon kommer reagera på att vi firar med det andra paret. Vi har firat med dem några år, de har så himla fint sommarställe men Munter och hennes man är så tråkiga så tiden stannar. Jag tycker inte att det känns bra att fira med dem, bara för att de erbjuder en vacker miljö. I år frågade andra kompisarna först och en kort period funderade vi faktiskt på om Make och barnen skulle firat i Norrland så det sa jag till Munter. Hon är sådan, och det är också något som gör att jag inte tycker lika mycket om henne, att hon tar så illa vid sig så himla enkelt. Det är som att man alltid måste tassa på tå runt hennes känslor. Jag har inte energi till det heller.

 

Det här med au pair-jakten tar också musten ur mig. Bertil verkar inte intresserad. Vi hade ett jättetrevligt samtal men det visade sig att hon har pojkvän (inte positivt) och hon verkar väldigt tveksam till att vara borta längre än ett halvår fast hon först sa att hon kunde tänka sig det. Hon tyckte att det kanske hade funkat om hon åker hem i februari/mars men då är det bara några månader till semestern och liksom inte lönt att fasa in någon ny. Å andra sidan, om hon åker till jul är det bara knappt fyra månader här, inte heller det lönt. Så det blir nog inget med henne. På hela taget är det väldigt svalt intresse, vi får nog svar från en av femton vi kontaktar. Alltså, något som helst svar. Jag började fundera på vad vi har för konkurrens och började kolla på andra svenska familjer som söker au pair. Fan, vissa av dem hade JAG velat vara au pair hos. Det är VD:ar och vackra fruar, flotta villor och "häng med på alla våra äventyr".  Jag fattar också att alla jag kollar på kör svart. Det vet jag, eftersom de söker kandidater från även utanför EU. Det är i princip omöjligt att ha någon från utanför EU vitt. Alltså kan de betala mer i fickpengar och kanske gör det skillnad?

 

Ikväll kommer Make hem. Det blir skönt. Helst skulle jag vilja måla pinnstolar, men inser att jag kommer behöva handla mat och förbereda för midsommar, det lilla som de bett oss ta med. 

Ditt och datt

En väldigt stor del av tankarna just nu kretsar kring sommarstugan. Har till sista juni på oss att fixa alla måste-ha-saker för andra augusti räknar vi med att "flytta in". Vi har bestämt oss för att i absolut möjligaste mån köpa second hand och det går bra. I veckan hittade vi både soffa med matchande fåtölj och igår säkrade jag två sängar till gäststugan. Det blir nog en ny-ny bäddmadrass till dem, det får det vara värt.

 

När vi skickade bilder på huset till mina föräldrar sa pappa att han varit där, innan nuvarande ägare hade det tillhört en dåvarande kollega till honom. Igår var vi på vår grannes student, och den äldre grannen på andra sidan av grannen (så att säga) – när vi sa vilken ö och "nära hamnen" (det finns flera hamnar) fick något i blicken. Han sa att hans chef på den tiden hade haft ett ställe nära en hamn på den ön och tänk om det… Efter lite om och men kom jag på att Make skickat mig ett utdrag från Fastighetsregistret så jag letade upp det och jo jädrar! Det var samma hus! Alltså har vår granne också varit där, fast tidigare än min pappa. Chefens fru hade dött för tidigt, chefen själv hade på slutet blivit "lite för glad i flaskan" så "det har blandats många ginåtonics i det huset kan jag lova".  Chefen dog och min pappas kollega ärvde stugan som vi snart äger. Är det inte konstigt?

 

Imorgon ska jag ha min-vad-jag-nu-ska-kalla-det. Tjejmiddag låter så fjantigt. "Syjunta" sa mamma "fast med vin och utan att sy". Det blir enbart megatrevliga kvinnor, enbart från vårt område. Det blir bubbel och god plockmat. Efter studentfesten igår insåg jag att jag ska ladda upp med gott om alkoholfritt alternativ också. Lätt att missa det. Igår kväll messade jag på Insta med en kollega från förr-förra jobbet, hon som blev lite min livlina där när jag mådde som sämst. Vi har inte setts sedan dess, fast hon bor ganska nära. Hon sa att det är KAOS där nu, det går pissdåligt för verksamheten och jag känner mig skadeglad eftersom vem som helst (utom de två "visionärer" som leder företaget) hade kunnat räkna ut att när pandemin tog slut skulle folk inte fortsätta använda deras produkter i närheten av samma utsträckning som tidigare. Någon i ledningen, hon ville inte säga vem, hade försökt få med henne till sitt rum under kickoffen i januari och nu är hon sjukskriven p g a stress men signade för ett annat jobb igår och var så himla glad. Spontant bjöd jag in även henne till imorgon och spontant sa hon "nästan säkert ja". Hoppas att hon kommer för hon är helt underbar!

 

Har små smått letat ny au pair i en månad nu. Vi pratade med en tjej förra helgen som kändes bra-i-magen. Vi ska prata igen i helgen. Just som min premiummånad på siten gick ut fick jag meddelande av en annan tjej som också verkade jättebra och intresserad på ett sätt som de inte ofta är. Betalade för en ny premiummånad för att kunna svara på hennes mejl. Jag är övertygad om att min omfattande (omfattande) erfarenhet av nätdejting är en stor tillgång när vi söker au pair. Jag har en närmast övernaturlig förmåga att bedöma människor efter hur de beskriver sig och hur de kommunicerar. Den här andra tjejen, som heter Bertil fast med en annan betoning. 

Ett äventyr varje gång

 

Under hösten vintern våren funderade jag på att överväga bryta med Äventyret. Jag har känt mig trött, distraherad sedan infektionen i september, ingen energi till att längta så som han har längtat. Det kändes snett och orättvist. Det har alltid varit bra när vi väl träffats, men mellan gångerna nollställd, som att jag lika gärna kan vara utan. Eftersom han säger sig vara en "one woman man" och inte träffar någon annan så länge han träffar mig har det känts taskigt att ockupera honom bara för några timmar då och då. Nog för att ha i allra högsta grad är en vuxen man som kan fatta sina egna beslut, men jag har tvivlat. Kanske detta inte var för mig längre?

 

Jag är glad att jag inte avslutade. Nu när jag märker att jag är helt återställd efter infektionen har även lusten kommit tillbaka. Jag har börjat längta igen.

 

Senaste gångerna har varit bortom ord. Han och jag har alltid varit i rörelse, aldrig statiska. Vi har gått på våra minor tillsammans men de har alltid lett till något gott, att vi tagit ännu ett litet steg framåt och nu är det overkligt hur väl vi känner varandra, hur väl han känner mig. Minsta lilla omedvetna rörelse jag gör uppfattar och tolkar han. Det kan vara hur jag pressar mitt kindben mot hans, hur jag lyfter hakan eller vinklar huvudet. Hur mina händer rör sig över madrassen. Jag har alltid haft svårt att säga när det inte känns bra men att kommunicera med händerna kommer naturligt. Det kom vi på tillsammans, efter ett möte precis i början, ett som slutade med tårar och en stum känsla av tomhet. Jag kände mig uppgiven inför min egen oförmåga, att jag går rakt ner i det han och jag kallar "mörkret". Det är det värsta med att ha det bagage jag har och det som jag tror är svårast att fixa – att inte kunna säga nej när det behövs. Man kopplar istället bort, lägger distans mellan kroppen och sinnet.

 

När man gör det vi gör går det inte alltid att säga vad som är njutning och vad som är motsatsen. Allt flyter ihop, det fysiska med det mentala. Något kan vara njutning i kroppen men jobbigt mentalt. Något annat vill man, men det gör ont eller så vill en del av hjärnan medan en annan del håller emot. Så många lager och kaninhål. Det kan vara trettio jobbigt och sjuttio njutning, eller tvärt om. Det kan bölja fram och tillbaka. Det ena förstärker det andra och kanske allra mest när man närmar sig en tipping point, kanske 20 njutning/80 jobbigt. Då krafsar jag hårdare mot hans hud eller lakanet, kanske knyter näven hårt, hårt, pressar naglarna i handflatan. Då pausar han, bekräftar lugnt och stilla att han ser mig, lirkar varsamt upp min hand, får mig att andas djupt istället för ytligt, smeker min handflata, lägger sin mot min. Inte forcerande eller krävande, bara för att visa att han är där och för att känna minsta lilla spänning. När min hand slappnar av gör resten av kroppen det också, det som nyss var jobbigt blir ren njutning och därmed har vi tagit ännu ett steg tillsammans, kommit ännu lite längre.

 

Jag fattar om man tycker att det är konstigt, att ens vilja utsätta sig för det men det är mina renaste ögonblick, mår aldrig så bra som då.