Well, "thank you".

I helgen har Sofia haft en kompis från Spanien på besök, en urgullig kille som verkligen bara är kompis (pga "genomgay" om man nu kan säga så). Jag har varit rätt hängig, förkyld och febrig, kanske därför lite extra neggig men det börjar verkligen (verkligen) störa mig att hon är så… vet inte om det är oartighet, kulturkrock eller bara att hon inte reflekterar. Man har ju hört skämtas om att svenskar är nästan patetiskt benägna att säga Tack som svar på allt, t o m ett ohövligt avslag. "Okej, tack i alla fall!" men Sofias obenägenhet att tacka för någonting är som droppe efter droppe i en bägare som börjar bli full. Dels det här med att aldrig någonsin tacka för maten (fick ju intressant input från Tove i en tidigare kommentar – men hennes kompis tackade fint för både det ena och det andra i helgen så, vet inte…) men bara en sådan sak som "Tack för att min kompis kunde komma och bo här" eller "Tack för att vi fick ha bilen hela helgen". Sådant som vi gärna erbjuder men som ändå kan uttrycka uppskattning för.

 

Ibland säger hon tack, inte ofta men ibland. Då viskar hon det med nedslagen blick, som att det är något pinsamt. Är det en svaghet att säga tack, som att man då blir skyldig den andra något?

 

Det här gör att jag börjar känna mig missunnsam på ett sätt som jag aldrig känt mot våra tidigare au pairer. Drar mig för att erbjuda, gläder mig inte åt att fixa det där "lilla extra" för henne, för att göra henne glad. Om jag skulle säga att jag lagar hennes favoriträtt ikväll skulle hon svara "Okej" och inte "Ja, så gott!" Man tappar liksom sugen. Det är inte kul att tappa sugen. 

Ett steg framåt

Japp, så igår hade vi socialsekreteraren och mamman på besök – inte flickan, jag hade helt fått den saken om bakfoten vilket var konstigt i sig för egentligen visste jag att man normalt inte träffar barnet första gången, men det var något i hur socialsekreteraren uttryckte sig som fick mig att tänka "Jaha? Jaja, hon är väl så säker på sin sak" men jo, logiskt ändå. Om det inte skulle kännas bra för någon part är det bättre om inte barnet varit med, så klart.

 

Det kändes jättebra, för alla. Tydligt även för mamman som såg så glad och nöjd ut. Hon var jättetrevlig, Herregud, så hon kämpat, ensamstående i ordets alla bemärkelser. Ingen familj, ingen släkt, inga vänner. Bara hon, flickan, plugg, jobb. Samtidigt: Väldigt ambitiös och målinriktad. En kvinna med stark inre kompass. Det märktes att hon och socialsekreteraren känner varandra väl och tycker om varandra. Mamman hade fått fin hjälp på andra sätt och man fick känslan av att detta är en välbehövlig solskenshistoria bland så många tragiska samhället-svek-berättelser.

 

På måndag kommer mamman och flickan på middag hos oss. Sedan ska vi träffa henne varannan vecka under en sorts inskolningsperiod. När alla känner sig redo får hon börja sova över men det får naturligtvis ta den tid det tar. Målet är att hon ska bo hos oss var tredje helg. VI längtar efter att få lära känna henne! ❤

Vit makt

För många år sedan sålde Gina Tricot en sorts kofta i olika färger. Den är av längre modell, inga knappar, liksom "rak" och med fickor. Jag har alltid velat ha en sådan i vitt och nyligen dök det upp en på Sellpy för typ 30 spänn. Skulle ändå köpa lite annat så jag klickade hem den också. Är ständigt på jakt efter den perfekta vita koftan. I min värld är vitt powerfärgen nummer ett när det kommer till kläder. Inget utstrålar självförtroende som vita kläder. Kanske en del av det är att man bara vågar ha något kritvitt på sig, utan "men tänk om jag spiller"-tankar.

 

Idag kör jag en ljust mullvadsfärgad instoppas blus (samma Sellpy-beställning) under den vita koftan och pepitamönstrade (svart/vitt) byxor till. Chefen stack in huvudet: Oj vad du var uppklädd! Det är jag väl alltid sa jag. Jo men kavaj! sa han. Det är en kofta sa jag. Han flinade och gick vidare. 

 

På den där fin-middagen vi var på i Stockholm i november var det en kvinna som hade på sig helvit kostym eller åtminstone set med byxor och någon blandning mellan kostym och kofta. Kan tänka mig att det var Busnel men är inte hundra. Väldigt stiligt var det i alla fall. Ångrar att jag inte sa det till henne. Förresten tror jag inte att jag kommenterade den där middagen/tillställningen efteråt, men jag kände mig ganska på gränsen till överklädd. Det var väldigt stor spridning och jag var definitivt i det mest överklädda skiktet. Inte helt ensam där, guschelov, men hade lätt kunnat dra ner nivån en två-tre hack och känt mig mer bekväm. Det var allt från powerkvinnan i vita kostymen till någon röd klänning med tunna axelband (i november!) till jumpsuit till knälång cocktailklänning. Då vet vi det till nästa gång. 

Lilla Bonus

Imorgon kommer flickan som kanske blir vårt bonusbarn på besök, tillsammans med sin mamma och socialsekreterare. Det ska bli så roligt att träffa henne – hoppas att hon och mamman ska känna att de gillar och kan vara trygga med oss.

 

I söndags hade jag nästa en hel dag hemma själv och bland annat fixade jag och donade i det som vi tänker på som hennes rum. Sängen tar precis hela kortsidan av rummet och står under ett välvt snedtak men nu fick jag tummen ur och satte upp en skena med spetsgardin som man kan dra för så att sängen ska kännas ännu mer som ett mysigt krypin. En annan grej jag gjorde i söndags var att rensa ut Lills urväxta kläder och lade i en påse som jag tänker att hon kan få. Den gulligaste pyjamasen strök och vek jag fint, lade på huvudkudden i sängen där hon i och för sig inte kommer sova än på länge och Lills gosiga tofflor som också blivit för små ställde jag på golvet bredvid.

 

Tänker på mamman, och hur man själv hade känt inför att låta främlingar ta hand om ens barn med jämna mellanrum. Bada, natta, trösta, krama. Så jädra viktigt att mamman känner sig trygg, att det känns hundra procent bra för henne. Socialsekreteraren sa att flickan haft en kontaktfamilj tidigare men att hon aldrig sovit över där, jag fick intrycket av att mamman inte känt sig bekväm med det. Kan relatera till det så himla mycket. Hade aldrig mäktat med att lämna bort barnen till någon som inte känns hundra-hundra-hundra.

Kisa mot solen, vinden i håret

Förra helgen var vi i sommarstugan. Det räcker med att ha tippat över på nya året för att längta ihjäl sig efter att fortsätta bonda med det stället. Vi behöver planera upp kommande projekt; laga tak, sätta in kamin, ta bort befintlig murstock/kakelugn samt lite ytligt – få tapetserat och målat. Somriga tapeter, kanske något som för tankarna till blåmönstrat porslin. Ska kolla på att fräscha upp gäststugans kök också, byta från fulgul institutionsplastmatta till något fräschare. Resten löser vi själva, med färg och secondhand.

 

Har så många målbilder kring sommarstugan. Insåg för ett tag sedan att jag i princip slutat dagdrömma och fantisera, det gjorde jag jättemycket förr. Kanske är jag "för" nöjd med livet, har inget kvar att dagdrömma om. Nu är det bara målbilder. En av dem är sommarkvällen då middagsmaten är förberedd och vi packar skrindan med det megastora, vadderade överkastet, en immande kall flaska bubbel, snacks och dynor och rullar bort till klipporna fem stenkast från stugan. Mina föräldrar är också med, jag vet hur mycket mamma älskar just precis det stället, klipporna i kvällssolen. Jag är så glad att det är något vi kan 'ge tillbaka'.   

 

Faktiskt precis nu kom jag på vad jag ska köpa till Make i födelsedagspresent!

Tre stycken

Visst är det konstigt att ju oftare man hörs, desto mer har man att prata om? Borde det inte vara tvärt om? Städerskan på ett tidigare jobb pratade i telefon precis hela sina arbetspass. Ett lågt mumlande på annat språk. Någon gång funderade jag högt med en annan kollega om med vem hon har så mycket att prata om. Han svarade att hans syster och hans mamma pratar med varandra i flera timmar om dagen. Jag undrade vad man möjligen kan ha att prata om i flera timmar varje dag. Han gjorde en gest jag tolkade som ungefär Tja, tydligen.        

 

I slutet av månaden ska jag till nästa större stad och träffa min vän som bor där. Vi ses ungefär två gånger om året och jag är alltid lite rädd att upptäcka att vi hamnat där, att vi ska sitta mitt emot varandra och inse att vi ses för sällan för att ha något att prata om. Än så länge har vi aldrig varit i närheten, jag hoppas att vi aldrig kommer dit.

 

Faktiskt är det lite så med bloggen också. Skriver man lite varje dag finns alltid någon att reflektera över men när det gått för lång tid är det svårare. Dumt ju, varför måste det vara så? Jag tycker ju bäst om att läsa det korta. För länge sedan hade jag en blogg som hette Tre stycken. Tyvärr var jag inaktiv där för länge och bloggen raderades. Dokumentation från flera år försvann. Jag sörjer det. Jallafall, bloggen hette så eftersom det ideala blogginlägget – kom jag på – består av tre stycken. En början, en mitt och ett slut. 

God jul, gott nytt år och god fortsättning!

Blöggis har haft lite jullov men nu är vi på 'at igen!

 

Helgerna varit som att balansera på slak lina över diverse sjukdomar. Mamma var covidsmittad på julafton och jag är rätt säker på att jag fick det strax innan nyår men var så pigg att vi inte ställde in några planer. I fredags skulle jag jobba men Son ringde vid 10 och sa att lillasyster hade kräkts. Jag messade Sofia som inte visste något om det men jag åkte hem ändå och tur var det för Lill hade mycket riktigt kräkts – hon är sådan som går undan och gömmer sig när hon mår dåligt – och Sofia hade suttit i telefon med sin bank under tiden. Lill är så tapper, hon hade gått in själv i badrummet och kräkts i toan utan att säga något. Så fort jag kom innanför dörren kräktes hon igen och samtidigt som jag hanterade det kom Sofia och frågade om jag hade någon ångestdämpande medicin. När Lill kräkts klart fick jag veta att Sofia blivit av med 900 EUR från sitt bankkonto i något som vi senare resonerade oss fram till måste vara någon skum pengatvättshistoria delvis genom spanska motsvarigheten till Swish och jag undrar om inte hennes telefon blivit kapad, enda sättet vi kan komma på att de lyckats göra vad de gjort. Små swishar in, lite större swishar ut. Hon tog kontakt med de nummer som swishat och de sa att de är anställa av ett turkiskt företag för att sitta och swisha småsummor via sina privata konton till okända människor (tala om att vara naiv). Slutligen hade de gjort en större banköverföring på 700 EUR från hennes konto. 

 

Hon var naturligtvis väldigt upprörd och sa något om att det varit en jobbig vecka. Jag frågade vad som hänt mer och det var något med ett ex som hört av sig och så var hon ledsen för att relationen med hennes föräldrar är så dålig, verkar ha varit extra jobbig runt jul. Det visade sig också att hon haft panikångest tidigare och har medicin men glömt tabletterna i Spanien. Sedan hon kom till Sverige har hon mått dåligt av att inte ha tabletterna "utifallatt". Jag ringde Lills bästis mamma som är psykiatriker men hon kunde inte skriva ut på distans. Försökte senare på kvällen komma in på jourläkarcentralen men det gick inte. Slutligen fick vi en förpackning Sobril som passerat bäst-före-datumet från min mamma som också haft dem som trygghet men aldrig tagit. Inte samma sort som Sofia haft tidigare, men experten sa att det inte är så himla noga och mest sannolikt behöver hon inte ta dem alls, det är en trygghet bara att ha dem till hands. Sofia mådde mycket bättre när hon fick dem också, avböjde vidare försök med jourläkarcentralen.

 

Tror att det var en stor lättnad att allt kom upp till ytan. Jag sa att hon ju måste säga om det är något, för allas skull, om hon inte mår bra men hon sa att hon inte velat oroa oss. Kanske var hon orolig för hur vi skulle reagera. Nu är (efter lite om och men) polisanmälan gjord i Spanien och det är bara att vänta och hoppas att hon får tillbaka pengarna.