Ditt och datt

Hälsningar från ett snöigt Småland, till ett snöigt övriga Sverige.

 

Det är fullt ös. Jobbet är intensivt, känner att stressen börjar sätta sig djupare men samtidigt är jag bra på återhämtning. När jag går på eftermiddagen släpper jag jobbet och vägrar tänka på det fram till nästa morgon. Vi skrattar mycket, har kul. Det är viktigt. Avdelningen är bra på att ta pauser. Det blir en halvtimmas fikarast på förmiddagen, och en timmas lunch. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det, inser att de långa pauserna är ett måste för att orka arbeta så intensivt som jag gör mellan.

 

Vi har haft ett andra videosamtal med en fransk tjej som heter Rachel. Hon verkar så fantastiskt gullig och bra. Första gången var hon jättenervös, hittade inte orden på engelska och stakade sig. Andra gången var det bättre och då fick vi också träffa hennes pojkvän. Ja, det här med pojkvän har alltid känts risky men jag har pressat henne lite på det och hon verkar genuint motiverad att åka iväg ett år. Sedan hjälper det naturligtvis att vi är väldigt flexibla, både med att ta ledigt och att låta pojkvännen (eller andra) komma hit och hälsa på. Kul med det här samtalet är att det var första gången barnen kunde vara involverade i att prata med en ny potentiell au pair. Annars har de i bästa fall stuckit in huvudet i samtalet, sagt Hej! och sedan sprungit iväg igen, men nu är båda så bra på engelska att de får ut något av att sitta med.

 

Son berättade att han gillar Star Wars och då visade det sig att pojkvännen är supernerdigt Star Wars-fan så han sprang och hämtade sina Star Wars-grejer och Son gjorde samma. Om Son fick välja hade han nog hellre sett att pojkvännen skulle komma som au pair, haha.

 

Vi har packat ihop sommarstugan så när vi åkte därifrån såg det ut som att vi skulle sälja den, men det är för att kakelugnsmannen ska kunna härja fritt. Han kör igång senast början av nästa vecka. Jag har nog lagt tio timmar minst på att surfa på tapeter, är nöjd med helheten nu. Särskilt glad för den här som ska vara i vårt sovrum. Tycker att den är helt ljuvlig.

 

Enda problemet är att Lill absolut inte vill ha blommigt i sitt rum. Fan, klart att det ska vara blommigt i en sommarstuga! Hon vill ha något med djur! Tittade på Dancing Cranes men nääää, den blir liksom lite rörig tycker jag, som ändå ÄLSKAR tranor. Kanske kan jag sälja in den här med fåglar istället.

 

Till verandan hade jag först tänkt något med mer färg men så när vi satt där här om dagen så bara kände jag NEJ. Det ska vara vilsamt, harmoniskt. Våra pinnstolar är alla målade i Rustas duvblå kulör och klaffbordet är varmt trärent. Denna blir perfekt där:

Livets lott, osv.

Vi har en utdelning som kommer i maj och pengarna bränner liksom lite redan i fickan.

 

Mja, kanske inte riktigt så, men det är surrealistiskt att det liksom bara dimper ner en påse pengar, som från ingenstans. Att man från en dag till en annan lever på två löner (som i och för sig båda är långt över snittet men ändå) och suckar över höga utgifter till att kunna betala av lån (inte allt men en hel del) och casha sommarstugerenovering. I helgen fick vi en stor båtplats (den vi hade innan var minsta möjliga) så antagligen blir det en båt också. Vi får se när renoveringen är klar.

 

Den där utdelningen är välkommen men det känns inte på riktigt. Inte så att man känner Woohooo, nu är vi rika! utan mer att man får möjlighet att fylla igen lite hål för summa summarum kommer vi fortfarande vara skuldsatta. Ens den dag vi är skuldfria, och åren därefter, tror jag inte att vi kommer att tänka på det så. Jag tror att när man har väldigt mycket pengar tänker man på det ungefär lika lite som att man tänker på att det är syre i luften man andas. Det är bara något som är där, en icke-faktor, något man inte behöver ha med i beräkningen. Det är svårt att förklara, men att ha det inom räckhåll är inte vad jag trodde att det skulle vara. Fortfarande, om man skulle koppla en Lyckometer till mig, skulle min första riktiga lön (23 000 kronor före skatt), för snart 20 år sedan, ge större utslag än när Make visade mig att vi hade sex nollor på kontot för ett knappt år sedan. Det var innan vi köpte sommarstugan, så de var i princip bara inne och vände, men ändå. Jag var förvånad över att det inte kändes mer. Snarare "Nämen så knasigt! Förresten, vad tror du om kyckling till middag?"

 

Det där med att man inte blir lycklig av pengar stämmer. Det blir man inte, bara mindre bekymrad och förvisso är det väl en komponent i begreppet lycka - att inte behöva oroa sig. Åtminstone till en viss gräns, sedan går det åt andra hållet, när man behöver låsa in sig bakom höga murar. Då är jag rätt säker på att det inte är särskilt kul längre. På vår gata bor det minst tre miljardärer. Det känns rätt skönt, att hur mycket vi än blir på grön kvist kommer vi alltid vara i deras skugga. Om någons barn (barnbarn) blir kidnappade är det inte våra. 

Feel the fredag

Ännu en hektisk vecka är snart till ända. I måndags amputerades Astors svans. Han verkar helt fine med förlusten av svans men däremot väldigt deppig av att behöva gå med tratt. Vi tar av den så ofta vi kan, så att han ska kunna tvätta sig och äta och  då är han precis som vanligt (och faktiskt väldigt gullig med bara en liten stump) men så fort vi tar på tratten igen blir han som apatisk, lägger sig där han är och rör sig inte ur fläcken på flera, flera timmar.

 

I veckan har jag påbörjat rekryteringen av ny au pair för hösten. Tidigare år har vi inte vågat börja för tidigt eftersom vi är rädda att hitta någon som sedan hinner ångra sig, men med tanke på hur svårt det är att hitta någon i man-juni-juli så bestämde jag mig för att chansa på det här. Rationalen är att det faktiskt finns en klick människor som vill ha saker och ting ordnade i god tid. Hittills har det visat sig vara ett lyckokast, kandidaterna nu är inte mejlbombade som under sommarmånaderna. Jag har kontakt med en 5-7 stycken redan, varav några känns riktigt bra.

 

Primära urvalskriterier (förutom självklarheter)

• Någon med "energi" som liksom strålar ur texten. Jag har alltid varit bra på att läsa folk efter hur de uttrycker sig, något vi kan tacka många års nätdejtande för.
• Någon som inte är lillasyster eller ensam-barn. Väldigt positivt när de skriver i sin presentation att de är vana vid att hjälpa till hemma, med småsyskon eller  liknande.
• Någon som kan laga åtminstone någon rätt som alla i familjen äter. Typ alla tre av våra au pairer har sagt att de kan laga mat. Sedan visar det sig att de med "laga mat" egentligen menar baka och de kan verkligen inte alls laga mat. Ärligt talat kan de inte baka heller.
• Känner lite att jag inte orkar med en vegetarian till. Det har funkar helt okej med Sofia, men det är ändå en extra preferens av redan många att ta hänsyn till.

 

Vi har beställt jobbet i sommarstugan nu, de kör igång redan direkt efter påsk. Jag har anmält till kommunen att vi ska installera ny rökkanal men kan bara räkna kallt med att vi får OK på det.

 

Jag har förresten kommit igång med träning efter ett låååååååååångt (1,5 år?) uppehåll. Glad och stolt över det. Har äntligen vågat mig in på styrketräningsdelen av gymmet och det är så skönt att ha kommit över den tröskeln. Vi ska ha konferens med hela företaget, samt middag med dess code "glamour" i början av maj, har lite som mål att kunna ha klänningen jag köpte till finmiddagen i november, men som satt liiiite för tight då. Vill verkligen kunna ta på den i maj och känna att den sitter som en smäck. Vet redan nu att jag kommer vara överklädd till tusen, men har de sagt glamour ska de få glamour. 

Ditt och datt

Ja, vi fick en Hel! Barnfri! Helg! I sommarstugan! Det bara blev så. Ytterst tacksam till mina föräldrar som inte bara går med på att ta hand om barnen, utan som insisterar, säger att det är en förmån för dem att låna barnen. Tacksamt, tacksamt, tacksamt.

 

Mitt prioprojekt nr 1 var att äntligen få färdig innerdörren som skulle få bli sänggavel. Lånade slipmaskin av mina föräldrar (vilket lifehack!) och blev tvungen att köra in till närmsta stad nästan omgående för att köpa grövre slippapper. Live and learn. Till slut var nästan all färg bortslipad, det som är kvar får betraktas som patina (den lates ursäkt för good enough, hehe) och jag kånkade upp dörren till vårt sovrum på egen hand eftersom Make vaknat med nackspärr. Det var väldigt skönt att äntligen få till en sänggavel, slippa ha ett (avslaget) element mot huvudet när man sover. Inte helt, helt hundra på att vi kommer vilja ha den trären men det får vara åtminstone tills vi tapetserat om i sovrummet. Det blir ju nu under våren.

 

Den stora grejen var mötet med mannen som är specialist på eldstäder i allmänhet och kakelugnar i synnerhet. Lång historia kort bollade han upp idén att renovera kakelugnen så att den går att elda i. Det har vi inte ens övervägt. Make nappade direkt på det, jag lite mer tveksam men tittade på bilden av människorna som jag tror var de som satte in kakelugnen (verkar stämma rätt bra i tiden med när gubben trott att den installerats) och tänkte på huset. Det känns liksom som att man hugger av en av husets lemmar om man gör sig av med kakelugnen. Det kostar väldigt mycket mer att fixa i ordning den än att köpa en kamin som vi först var inställda på men vi tänker på utdelningen som kommer i maj och tröstar oss med det.

 

Jaha. Nähä. Så är det med det.

Nu ska jag strax iväg och hämta en decimerad katt hos veterinären. Astors svans har inte hämtat sig efter incidenten och antagligen har han fått kallbrand. Vi får se hur mycket av svansen han har kvar nu när veterinären gjort sitt men jag räknar med att det åtminstone är en hyfsad stump kvar. 

Livet osv

Det är fullt ös. Livet är så intensivt just nu. Kanske det alltid har varit men just nu tror jag att det är mycket mer intensivt för hjärnan än tidigare. Jag tänker så mycket hela tiden. På jobbet, involverad i strategiarbete och chefen lämnar med varm hand över skrivandet och slipandet till mig. I praktiken är det jag som håller i våra arbetsmöten, modererar och leder arbetet. Han har definierat vad vi ska komma fram till och de grova dragen men jag gör resten. Inget uttalat, det bara blir så. Jag är glad att vi är ett så väldigt starkt team, mina kollegor och jag. Vi är bra på olika saker och tycker att vi hittat ett så bra klimat där vi drar i olika saker, baserat på våra respektive styrkor. Man kommer långt med det.

 

Utanför jobbet ska vi snart påbörja jobb med sommarstugan, möte där med snickare och kamingubbe i eftermiddag. Make och jag får välsignat nog ett dygn själva där, barnen ska vara hos mormor och morfar. Det blir mycket kreativt funderande, kommer ganska snart behöva spika färger, tapeter mm. Sådant är kul att gå och fundera på sådär lite otvunget men när man vet att man måste nå ett beslut är det inte lika inspirerande längre. Fattar mer och mer folk som tar proffshjälp för sådant. Hemma har vi fått till nya soffhörnan så fint men jag märker att den här gången är jag så mycket mer ängslig i mina val än jag någonsin varit tidigare. Innan har jag slängt ihop lite vad jag hittat på second hand och rea men den här gången vill jag så gärna att det ska bli snyggt så jag blir nästan lite rädd för varje liten detalj. Precis så som jag raljerat över att andra är, nu är jag där själv.

 

I förrgår var jag på leverantörsbesök med en kollega. Senare skulle jag på AW med Munter och hon den tredje tjejen men kollegan släppte av mig och jag gick upp till Äventyret. Personligt gemensamt rekord, tror aldrig att jag träffat någon med förmåga som ens kommer i närheten av hans, som en maskin när (bevisligen) förutsättningarna uppmanar till det. Som att vi hade mindre än en timme, från att jag klev innanför hans dörr tills att jag skulle vara på AWn. Ordet som ska in på lodrät tolv är URLADDNING. Ändå var jag där i fem timmar i helgen. Vi hade lite att ta igen.

 

AWn med Munter och den andra, förresten. Nu när jag inte haft kontakt med Munter på så länge kände jag ännu mer att jag inte vill umgås med henne. Det var svårt att hitta samtalsämnen och jag var lite mer direkt än jag brukar vara med henne. Vid något tillfälle pratade hon om att föräldrarna till en av hennes sons kompisar tyckte att barnen skulle ta en paus från att umgås med varandra, för att de upplevde att deras son inte mådde riktigt bra av att umgås med Munters son. Plus att de hade synpunkter på att barnen får sitta med iPad när de leker hos Munter. Detta tyckte Munter (och den andra tjejen, antagligen av bara farten) var störtlöjligt men jag sa Sorry, jag relaterar jättemycket till de föräldrarna för vår son har haft vänner som vi tydligt märkt att han inte mått bra av att leka med, plus att vi också  brukar säga att vi inte vill att barnen ska sitta med iPads eller kompisarnas mobiler när de leker. Munter blev uppenbart störd av mitt mothugg och jag kan förstå att hon inte gillade att jag sa så. Möjligen gör jag mig lite obekväm med flit för att hon inte ska känna att det är någon större förlust om vi inte fortsätter umgås. Det var ingen som sa att vi skulle ses snart igen när jag skyllde på bussen och vi bröt upp.

 

Ibland funderar jag på hur manipulativ jag är på en skala. Det är så svårt att veta, hur ska man jämföra sig med andra, men jag brukar tänka på mig själv som strategisk i relationer och tycker att skillnaden mellan det och manipulativ är att man som det senare är oärlig och luras. Det tycker jag inte att jag gör, men däremot är jag väldigt, väldigt strategisk, bra på att veta vad jag subtilt ska säga och göra för att påverka andra i en viss riktning, ofta långsiktigt. Är det samma sak? Är jag i grund och botten en manipulativ jävel?

 

Med den frågan tar vi helg, tycker jag. Pussåkram, så hörs vi igen nästa vecka. 

Gör om, gör rätt

Två omstarter att skriva om senaste tiden. Ni kan säkert gissa den ena, nästan så jag övervägde att inte ens skriva om den men som konstaterats tidigare känner jag (faktiskt) att jag bara har mig själv att svara för och därför tänker jag heller inte racka ner på mig själv för att…

 

…vi bestämde oss för en omstart, Äventyret och jag. Det var slut, tvärslut. Sedan kommunicerade vi lite, jag kände bland annat att jag ändå inte ville att den barnsligt hårda snytingen skulle vara det sista vi sa och reflekterade över att jag inte sörjde att relationen var över, men att jag sörjde att relationen blev som den blev. Vi hade ju precis alla förutsättningar, varför lyckades vi inte göra något bättre av det? Därpå följde en del brutalt ärlig kommunikation, från båda håll men mest från mitt. Kände att jag är förbi det här med att jämka och släta över inför honom, frågar han får han svar. Först blev han upprörd, kände sig i viss mån vilseledd och jag kan förstå det. Under åren har jag varit så fokuserad på att hålla alla nöjda att jag kanske ibland… Inte ljugit, men det jag visat har nog inte alltid varit proportionerligt med hur jag verkligen känt. Förstärkt en del, tonat ner en del. Nu rev jag av plåstret, alla kort på bordet och det kändes bra.Jag hade inget att förlora. 

 

Det får man ge Äventyret, han har alltid sagt att han vill att jag ska vara ärlig och en del av det han hållit på med, som varit så jobbigt, har kanske varit delvis på grund av att han känt av diskrepansen mellan vad jag sagt att jag känner och vad jag egentligen känner. Det har gjort honom osäker och frustrerad, för han har tyckt att han frågat men inte fått ordentliga svar. Jag köper det och hittills har han levt upp till sitt löfte, att allt landar mjukt hos honom, bara jag är uppriktigt och ärlig. Vi kom också överens om att vi inte ska bråka över SMS, det är alltid då det spårar ur. Om vi har något vi behöver reda ut ska vi ses istället. Live har vi aldrig någonsin bråkat, på sin höjd ett fnissigt gnabb.

 

Så… ja, here we go again – men det känns ändå annorlunda nu. En rejäl omstart och lika rätt som det kändes för några veckor sedan att avsluta, lika rätt känns det nu att ge det ett nytt försök. 

Human beings are destined to radiate or drain

Minns ni Munter och Käck? Munter som heter Munter för att hon inte är så himla Munter och Käck som verkligen är käck i kubik? Käck som jag kände ytligt sedan långt tillbaka, kontakten som återknöts via Munter och att vi umgicks lite alla tre. Käck och jag som nog helst hängt på tu man hand  men inte vågade, av rädsla för att Munter skulle få reda på och ta illa vid sig. Hon är väldigt lättstött. 

 

Käck och jag åt i alla fall lunch på egen hand i fredags. Vi har inte setts på jättelänge men verkar båda dela uppfattningen att umgänge är en riktig energikick. Munter har jag inte träffat sedan någon gång sent i våras, när vi försökte hitta samtalsämnen under en utekväll men det mest blev att hon scrollade i sitt instagramflöde och kommenterade. "Kolla, de har renoverat badrummet, visst blev det fint." "Han tränar jättemycket, du ser ju.." "Här är deras lilla tjej, hon är tre nu!" osv. Det kryper i mig av sådant men hellre det än att sitta i tystnad. Har tänkt på det hundra gånger, att jag borde hör av mig till henne, men så tänker jag på hur Munter totalt dränerar mig på all positiv energi och så har jag inte hört av mig. Hon har inte hört av sig heller förvisso, tacksamt nog. Käck sa att hon inte pratat mycket med Munter på länge heller, men att hon har verkar vara ganska trött under hösten och vintern. "Hon har å andra sidan varit trött de senaste åtta åren" kunde jag inte låta bli att säga. Käck fnissade till och sa att när det är mycket i tillvaron vill man gärna umgås med folk som ger energi och då kanske Munter inte är den man ringer. Så talade vi inte mer om den saken.

 

Slutet gott allting gott om det inte var för en annan tjej som jag i princip bara känner genom Instagram, Munters kompis och jag har bara träffat henne ett fåtal tillfällen, men hon är också så väldigt trevlig och vi har många gemensamma intressen, känns som att vi ofta inspireras av varandra. Hon och jag har skrivit lite löst om att äta lunch någon gång och i helgen föreslog hon både mig och Munter att vi tre ska ses. Munter var på direkt men jag kände liksom ba' Faaan också. Hade så gärna träffat den tredje tjejen själv men det är kanske som en outtalad regel att om två personer känner varandra genom en tredje så kan man inte by-passa den tredje?  Vet att vi pratat om det här tidigare på blöggy men vad säger ni?