I förrgår stack jag in huvudet till chefen när jag var på väg hem och frågade om vi ses mer den här veckan (man vet aldrig). Han sa att han är här hela onsdag och torsdag förmiddag.  "Det är jag med. Jag är också här imorgon" sa supply chain-chefen som också befann sig på hans rum.

Idag när jag skulle på lunch satt chefen och pratade med QEHS-chefen och jag frågade om han är kvar efter lunch – vill nämligen vara säker på att få säga trevlig semester eftersom han går imorgon. Japp, jag är kvar i eftermiddag sa han. "Det är jag också. Jag är också kvar i eftermiddag" sa QEHS och jag tror bestämt att min chef satt och flinade.

 

Den här veckan är Make i Norr, har med sig Lill. Det är som semester hemma, att bara ha Son. Fint att vara lite med bara honom. Lill har en tendens att ta över, hon kräver så mycket hela tiden men när hon är borta känner jag hur behagligt det är att vara med Son. Får lite dåligt samvete när jag tänker på hur han alltid hamnar i skymundan. Han är en så väldigt fin kille. Lill kör stenhårt med farmor, farfar och farbror som är på besök i Sverige. Det har funkat bra. Farföräldrarna har varit närvarande, engagerade och verkar tycka om att umgås med Lill. Det är fint. Glad för det.

 

I helgen åker Son och jag till sommarstugan själva. Jag ska MÅLA-MÅLA-MÅLA, väggar och möbler. Sofia åker på lördag men hennes kille (eller vad han nu är) kommer på fredag, sover över till lördag och kör henne till flyget.

 

Hon "avslöjade" i helgen om att de har känslor för varandra (no shit) men att hon inte vet hur det ska gå när hon bor i Spanien och han inte riktigt vet vart i världen han hamnar. Samtidigt är hon inte beredd att komma och vara i svenska staden där han bor till september, fast hon inte har ett enda åtagande förrän i oktober. Hon tycker att det är rimligt att han tar ledigt en vecka (fast han egentligen inte kan, som jag förstår det) och kommer till henne, hon tänker inte åka till honom "för där finns inget att göra". Barnsligt. Antingen vill du vara med någon och då är det värt att tillbringa en vecka i en tråkig svensk småstad, eller så vill du inte. 

Måndagen efter helgen

Vi hade en så fin midsommarafton i sommarstugan. Underbart att ha Cass på besök. Hennes kille var trevlig och Lill var i sjunde himlen. Hon är så glad för Cass! Kändes dock tomt att inte ha Make med. Han kommer hem idag och det känns väldigt bra att ha honom på svensk mark igen. Det är ett visst obehag, tycker jag, förknippat med att ha en av sina närmaste "på andra sidan jorden". Det känns, särskilt när världen är så osäker som den är.

 

I lördags fick jag ryck och målade klart över den prickiga tapeten. Det blev jättefint, naturligt liksom, som att det alltid varit så. Älskar verkligen Rustas kulör Linen. När jag ändå var på gång spacklade jag pardörrarna ut mot verandan, de är gamla som gatan och i rätt dåligt skick men snickarspackel är guds gåva… Sedan hjälpte Lill mig att måla. De blir inte som nya men åtminstone väldigt mycket bättre än tidigare.

 

Hela lördagen höll Sofia sig i gästhuset. Tror att hon håller sig undan så mycket för att man inte ska be henne om hjälp med något. Hon kommer intassandes när det är middagsdags. Det såg ut som kriget i stugan efter dagens målningsprojekt men hon kom in vid 18-tiden, satte sig i soffan och ritade halvhjärtat med Lill medan jag först plockade undan målagrejerna och sedan behövde städa köket innan jag ens kunde börja med middagen. När vi ätit sa Sofia ungefär "Ja, jag smiter nog ut till mig nu…" och lämnade mig med precis allt. Det är en vecka kvar så jag sa inget men att hon inte själv känner att det är pinsamt. Det har alltid varit som att hon anser att när hon är ledig behöver hon inte lyfta ett finger. Med den nya har vi redan varit mycket mer tydliga med vad vi förväntar oss. 

Nedräkning

Kontoret blev midsommartomt redan vid 11. Folk som ska jobba klart dagen i bilen på väg till respektive midsommarmål. Jag känner att motivationen tryter. Hade ett snabbt leverantörsmöte i förmiddags och landade en besparing på 650 000 bara sådär från ingenstans. Känner lite att jag hade kunnat stänga butiken för idag med gott samvete.

 

Jag som var så nöjd med genidraget att boka ICA-slot tänkte fel och glömde bort att uppdatera/frisera beställningen innan deadline. På det stora hela blev det bra, men vissa grejer missade jag och vissa blev det för mycket av. Jaja, en världslig sak.

 

Igår gjorde jag (öppna) bao buns till mig och Sofia. Asgoda med räkor och mango snabbmarinerad i lime, chiliflakes och en skvätt soja. Hon sa som vanligt inte ett ord. Tackade inte. Vet att jag tjatar/gnäller/ältar detta men jag DÖR en smula inombords varje gång jag lagar god mat till någon som inte kommenterar. Jag är så vansinnigt trött på att laga mat till henne.

 

I tisdags sov barnen hos mormor och morfar och Äventyret skulle på sommarfest så jag tillbringade eftermiddagen/kvällen med att köra till IKEA för att lämna tillbaka fem skrymmande kollin som legat i vardagsrummet och som jag slutligen insett att jag inte ville ha kvar, samt köpa en blandare till uteköket. Den vi hade har inte klarat mer än några vintrar och hela förra säsongen gick utan att vi lagade den (fast vi efter åtminstone halva sommaren hade fått tag på rätt reservdel). I år bad jag Make snällt att lösa problemet eftersom jag inte vill gå en sommar till utan att kunna använda uteköket. Han lagade blandaren men när vi slog på vattnet verkade den vara trasig på ytterligare något sätt. Ska vi inte bara köpa en ny på IKEA för några hundra? sa jag men NEJ, han skulle laga den.

Nu kan han göra det precis när han vill. Den ligger i en låda i car porten och en, av mig egenhändigt monterad, fullt fungerade, sitter på plats i uteköket. Oerhört nöjd med att ha löst problemet helt på egen hand.

 

På IKEAs fyndhörna hittade jag även en megaposter som egentligen ska sitta monterad på en canvas men nu bara var en bild. Den kostade 39 spänn och jag tänkte att den är bättre än inget på stora tomma ytan över nya soffan. Tills vi bestämt vad vi ska ha på väggen. "Det är tillfälligt" sa jag till Sofia, när hon undrade varför kanten såg lite konstig ut. Då kan man, i hennes fall, antingen säga "Men det är helt okej sådär" eller "Bra alternativ tills vidare" men istället småfnissar hon och säger "Okej, bra, det är i alla fall tillfälligt" sådär liksom som att både hon och jag EGENTLIGEN vet hur fult det är men att vi håller god min – för någon annan? Hon gör så hela tiden. Igår när Lill var kärleksfull mot henne och ville kramas sneglar Sofia på mig, liksom i samförstånd med en min som indikerade att vi vet båda hur jobbigt det är när Lill kommer och vill kramas. Jag räknar dagarna tills hon åker. All Lills kärlek ska gå till någon som har vett att uppskatta den. 

Ett nedslag i tillvaron

En sådan period att man skulle vilja ha ett autosvar på mejlen: "Det är många som skriver nu. Var god försök igen senare."

 

Make är i Australien sedan i lördags. På torsdag är det bröllop. Jag tror han åker hemåt igen på söndag men är inte helt hundra. Det är bara en dryg vecka tills Sofia åker tillbaka till Spanien. Det känns bra. Hon är tacksam avlastning men taskigt att säga blir det faktiskt skönt att slippa henne. Jag tycker att hon förändrades lite när hon var inlagd. Hon har blivit mer negativ, mer självcentrerad, lyckas med små gester visa att hon tycker att det mesta hon ser är rätt B. Lite tonårsfasoner, liksom och jag tycker att båda av hennes kompisar som varit här på besök varit likadana. 23-åriga teens. Har ingen jättepositiv bild av spanjorskor efter det här året.  

 

Nu ser vi fram emot midsommar som tillbringas på vår underbara skärgårdsö. Jag har redan beställt mat på ICA så vi slipper handla. På midsommar kommer Cass och hennes pojkvän, men bara för lunch. Ja, hon har skaffat pojkvän! Alla är lika förvånade. Hon som aldrig någonsin skulle… Hehe. Igår ville Lill ringa till henne så vi hördes på FaceTime och fick även se killen. Blir kul att träffa honom ordentligt på fredag!

 

Lill, hon är så glad med våra au pairer och alla som kommer som bonus. Killen som Sofia dejtar sov över lördag till söndag och Lill är överförtjust. Hon var lite bekymrad över att han kanske skulle se henne i hennes Bamse-pyjamas. "Tänk om han tycker att jag är är barnslig". Älsklingen. Hon är överlycklig för att Cass kommer på fredag och är överlycklig för Sofia. Sofia är måttligt road av Lills kärlek, det skär lite i hjärtat, att hon inte möter Lill i det men Lill verkar inte märka något.

 

Jag har som miniprojekt att piffa till gäststugans kök. Vi snackar intuitionsgula väggar och plastmatta men jag planerar att måla väggarna i en betydligt fräschare nästan-vit färg och har secondhandad en svart/"natur"-mönstrad bomullsmatta som förhoppningsvis täcker det mesta av golvet. Hittade också ett litet klaffbord för 350 spänn, funderar på att måla det i en annan färg men kanske inte. 

Rik

Make och jag kom till sommarstugan själva igår. Jag kom landvägen, han båtvägen från stan där vi gjort överföringen och fått nycklarna. Det känns fantastiskt att h en båt här, två minuters promenad från huset. 

Vi åt middag med ryggen mot husväggen och näsan mot kvällssolen. Bakom det där vita huset ligger hamnen. Tomater, sparris och jordgubbar från en gård i närheten. 24-månaders lagrad spansk skinka. (Jag är en sådan som frågar i charken.) Svalt vitt mineraligt i glasen.

Efter maten gick vi en kort promenad bort över klipporna för att se solen gå ner. Tittade till båten, sneglade på en större vid en brygga i närheten. 

Strax ska jag duscha, baka en rulltårta och lite senare kommer mina föräldrar med barnen och faster Karin. Vi ska ”överraska” med båten. Inte barnen, de vet redan och jag hoppas innerligt att de inte försagt sig. Barn och hemligheter. Inte hela världen om, så klart. Sedan ska vi dricka champagne till rulltårtan, tänkte jag. Fira båt, 90-åring och (fast det berättar vi inte) utdelning.

Känner mig väldigt, väldigt lycklig just nu.

 

"Du ska få allt" sa farmor

Igår fyllde pappas faster 90 år. Vi kan kalla henne Karin. Flera gånger har jag tänkt att man egentligen borde intervjua henne, be henne berätta om sitt liv men jag tror att det är så mycket mörker och hemskheter där att jag inte skulle palla med. Hon är världens mest positiva, "glad för det lilla" personifierad.

 

När hon var liten bedömdes hon vara efterbliven för att hon har någon sorts nervsjukdom. Från myndigheternas sida ville man sätta henne på ett hem för sinnesslöa barn men hennes mamma, min gammelfarmor, tog strid och vägrade. Som jag förstår det jobbade de med en sorts hemmasnickrad fysioterapi och Karin blev bättre.

 

Karin föddes in i en familj som nyligen förlorat ett barn. Min farfars lillebror var två-tre år när han fick en balja kokhett vatten över sig och dog några timmar senare på sjukhuset. När det stod klart att pojken inte klarat sig lämnade min gammelfarfar sin fru på sjukhuset, han var sent till att spela med några kompisar. Gammelfarmor fick själv åka hem, väcka min farfar och berätta att hans lillebror dött.

 

Jag vet inte om det är så, men har en ganska stark känsla av att Karin inte kunde få barn. Vet ju att man tvångssteriliserade frisk förr, och vet inte om hon fortfarande i något protokoll någonstans räknades som sinnesslö. Hon räknades inte som fullvärdig. Hennes rum var en skrubb och hennes föräldrar lånade ut henne som hemhjälp gratis till vänner och bekanta.

Hon har i alla fall alltid älskat barn och utbildade sig till barnskötare och jobbade som det i många år. Hon träffade aldrig någon man, bodde hemma hos sina föräldrar tills hon var kanske… 40? Då flyttade hon till en lägenhet ett stenkast från dem och fortsatte ta hand om dem tills de dog i slutet av 90-talet.

 

Karin är övertygad om att det är av yttersta vikt att hon håller sig sysselsatt. Hon har aktiviteter varje dag, går på qi gong, promenadgympa, allt som erbjuds. Hon har fortfarande kontakt med vissa "barn" som hon tog hand om som barnskötare och är engagerad i föreningar och olika aktivitersgrupper. Hon har Instagram och följer oss i familjen. Jag misstänker att hon tror att allt man lägger på Stories skickas enbart till henne så hon svarar på ALLT. ALLT. Hon svarar också på allt som syrrans företag publicerar. Hon kommenterar på svenska. Syrrans SoMe-person måste ju undra, tänker man.

 

När jag ringde Karin igår för att önska grattis på födelsedagen hade hon precis kommit hem efter att ha bjudit några vänner på "Kinarestaurang" och hon var så lycklig att hon nästan darrade på rösten. Hon kunde knappt tro hur uppvaktad hon blivit, av (med hennes mått mätt) så många människor. Hon räknade upp alla fina presenter hon fått och hur många som hade ringt. Hon sa att hon känner sig så genuint uppskattad, jag tror inte att hon har känt det så många gånger i livet.

 

"Jag kunde ju inte riktigt vara mig själv när jag var ung, jag tog ju bara hand om mor och far men det känns som att jag tar igen det nu. Livet är så roligt!"

 

Sedan berättade hon att hon ändrat sitt testamente så att pappa, syrran och jag är förmånstagare. Vad säger man? "Tack"? Nej, det känns fel men hon ville förklara hur hon resonerat och jag sa att jag uppskattar att hon delar det med mig och att jag är tacksam. Jag har ingen aning om vad det innebär, kan vara miljoner, kan vara en samling porslinstomtar (liksom rubriken referens till reklamen f som snurrar nu) men känner att det inte spelar någon roll. Jag har tacksamt nog fått en väldigt avslappnad inställning till pengar senaste tiden. Ska t ex få lönebesked från min chef nu om en stund (nej, ingen diskussion, ingen förhandling, inget samtal. Besked. Välkommen till industrin). Gör med åtta minuter tillgodo lite research och kollar vad jag har i lön nu, fick öppna en lönespec (som jag aldrig öppnar annars) och gjorde stora ögon: HAR JAG SÅ HÖG LÖN?! SHIT!

   

Foodie

Större delen av vår relation har vi kört ett stående skämt, ett av de få som inte blir gamla, att jag försöker ha ihjäl Make genom att servera honom mat som passerat bäst-före-datumet. Han är nämligen en sådan som helst inte chansar. Maten behöver inte ens ha passerat bäst-före för att han ska rata den, det räcker med att det är lika kvar i förpackningen, som att det äldsta per definition är för gammalt.

 

Jag, som är kökschef hemma, har stenkoll på hur på riktigt för-gammal mat beter sig. Jag vet att creme fraichen blir grönmöglig, grädden klumpig, korven luktar surt osv. Eftersom jag är en analytisk och logisk person kan jag alltså snabbt räkna ut att om creme fraichen INTE är grönmöglig så är den okej att äta. Make lagar i princip inte mat så han har aldrig råkat få ut en creme fraiche-burk från längst bak i kylen och behövt hindra en kväljning när han ser innehållet.

 

Häromdagen, inspirerad av sociala meeeedier, smörsteke jag gräslöksblommor att piffa till en gnocchisallad med. Make undrade om hans tid var kommen nu, är blommorna giftiga? Jag lyfte trägaffeln från pannan och frågade om han gjort överföringen än, utdelningen från hans bolag till vårt gemensamma konto.

"Nej" sa han och såg lurig ut.

"Säkert?" sa jag.

"Japp. Ska göra det på måndag" sa han.

"Dåså" sa jag och låtsades att jag skulle slänga blommorna i soporna. "Vi… Jag menar DU kan smaka blommor på tisdag istället."

 

Nu är överföringen gjord men någon (han) måste installera robotgräsklipparen vi köpt så jag ska nog inte förgifta honom riktigt än. Har sparat en tub Senap Original som gick ut 2023, utifallatt. Moahahahaha.