27 september

 Idag har vi bröllopsdag! 12 år and counting!

Hade lunchdejt med Make och känner ofta att jag borde bli bättre på att se efter honom. Önskar att han ska känna hur mycket jag uppskattar honom, över att han är som han är, så himla fin och tålmodig med mig och alla mina sidor men känner att jag inte riktigt lyckas. Kanske för att livet är lite mer krävande nu. Hans tillvaro är krävande och jag känner att jag inte riktigt räcker till för honom när han är som han är mot mig. Otroligt så långt han ändå räcker, som make och pappa, med tanke på allt han kämpar med i sitt professionella.

 

I helgen ska vi ha Lilla Bonus igen. Det blir bara en natt den här gången. Senast blev vi lite putt på hennes mamma eftersom vi haft Bonus fredag till söndag i sommarstugan och på söndagen var rätt trötta – två barn i 6-7-årsåldern på liten yta var betydligt jobbigare än ett barn i 6-7-årsåldern på liten yta. Då kom vi, pga omständigheter, överens om att mamman skulle hämta Bonus hemma hos oss istället för att vi skulle lämna Bonus hos henne som vi alltid gör. Jag tyckte att jag var väldigt tydlig med att vi planerade med att hon skulle hämta så snart vi kommit hem men efter en timma ringde jag och frågade var hon var. Jaha, vill ni att jag ska hämta nu? Ehhh, ja. 

 

Inför imorgon skrev jag att vi hämtar när vi ätit frukost, ca 10.30. Kan ni komma kl 9, jag ska träna kl 9.30 svarar mamman. Jag som känner att lördagsmorgnarna är rätt heliga föreslog att hon kan lämna Bonus hos oss innan sin träning. Hon har ändå bil och vi har hämtat/lämnat 100 procent av gångerna, utom senast då. Jag brukar cykla till träningen svarar hon. Åter igen, känns lite som tar-hela-handen, men… Jaja, tänker att för att vara kontaktfamilj är det ändå oerhört okomplicerat. 

Nu ska jag åka och handla en massa gott plus, sedan hem och förbereda bröllopsdagsmiddag! Plockmat blir det, allas favorit! Pussåkram och trevlig helg!

Ån maj majnd

Gu' vad jag INTE blöggat på senaste tiden! Jag har varit lite på vift, lite med jobbet, inget superintressant för andra men det här med att reflektera över tillvaron har liksom inte blivit.

 

Två saker tänker jag ganska mycket på just nu.

 

Det ena är att byta bostad med främlingar. House swapping. Det intresserar mig på ett sätt jag inte riktigt kan förklara. Make, som alltid är rationell, sa att om vi nu kan tänka oss att ha främlingar boendes (i sommarstugan) kan vi lika gärna hyra ut den via AirBnb och sedan hyra något för pengarna. Ja, rationellt har han rätt men det är ändå något i bytandet jag gillar. Kanske för att en av mina favoriter Emma Hamberg (följemåste på Insta p g a LYCKOPILLER) gör det ibland (TROR JAG) och herregud – de byter sin lägenhet i Stockholm mot en lägenhet i Paris, med utsikt över Eiffeltornet eller Triumfbågen eller vad-det-nu-var, i en jädra månad! Tänk om man hade ett flexiblare jobb, då hade man ju kunnat resa kontinenten runt, bo gratis genom att byta bostad.
Vad har ni för tankar om det? Hade ni varit sugna på att byta bostad med någon?

 

Jag har lite försiktigt börjat utforska och just den siten som jag tittat på tar en hyfsat saftig peng för att aktivera ens konto (så att man kan ta kontakt med andra), £220. Inte dyrt om man använder det men dyrt om man bara vill se över sina möjligheter.

 

Det andra jag tänker på är avdelningens julhälsning som jag, p g a förra årets lyckade resultat, återigen är ansvarig för att producera. I år tänker jag ett överflöd av effekter, med jultema. Har, på tips av Rachel som verkar vara expert, laddat ner en ny app och nu ska jag relativt snart provgöra en film, testa koncepten och allt, så att jag sedan, när mina kollegor YTTERST MOTVILLIGT ska vara skådespelare, inte ska behöva lägga en massa tid eller göra om. Det är lite som med barn, det måste bli bra på första försöket för sedan är det stor risk att de tjurar ihop och vägrar vara med.

Alla avdelningar gör en 15 sekunder lång julhälsnings som spelas upp på årets sista månadsinfo. Överraskande hög nivå från många, faktiskt.

 

Ja, det tänker jag ganska mycket på. 

Bonsai!

På tal om kulturkrockar finns det inget som gör mig så nervös som japaner. Med alla andra förlitar jag mig på people skills och fingertoppskänsla men japaner gör mig nervös, rädd för att göra fel och att någon ska ta illa vid sig trots att jag läst på flera ställen att de är överseende med västlänningar. Så tänker jag att även om motparten har överseende kan de fortfarande tycka att man är en idiot. Typ som det här med att tacka för maten. Ja, jag kan väl ha överseende med att det inte är i någons kultur att… men fortfarande tycka att det är idiotiskt att inte göra det, eller så kan jag ha överseende med att vissa länders kultur är att äta med händerna, men jag tycker ändå det ser idiotiskt ut när någon använder fingrarna för att pilla i sig lasagne (true story) så därför läser jag maniskt på inför möten med japanska leverantörer.

 

Här om dagen hade jag möte med en sådan och noterade att den europeiska deltagaren refererade till sin japanska kollega som Efternamn-san. Satt därefter och smyggooglade på de olika suffixen man kan lägga till någons namn, och vilken betydelse de får.

 

Idag fick jag mejl från en annan japansk leverantör. Vi har hittills inlett våra mejl med Dear Mr. Efternamn (eller Mrs i mitt fall då) men idag skrev han Dear Lo san,. Jag dubbelkollade med google igen och läste att egentligen är det överflödigt att skriva både Dear och san, eftersom de i princip betyder samma sak – han gjorde det nog för att han inte visste om jag visste, så i mitt svar gjorde jag en bold action och inledde mejlet med enbart hans Förnamn san,.

Ja, sånt här tycker jag är spännande. Det är något i det strikta som fascinerande mig. Hur små ord och gester gör stor skillnad. 

Den dåliga känslan

Jag träffade Äventyret en kortis igår. Det var lite för länge sedan och vi hade begränsat med tid. Jag har en komplicerad relation till de där korta stunderna, har svårt att tycka om dem lika mycket som de längre men vill heller inte vara utan dem. Igår blev det för mycket på för kort tid, för komprimerat och jag kände att han lite tappade det medan jag, med min för evigt inristade programvara, mer och mer stängde av. Hade vi haft flera timmar på oss hade det varit lugnt, om allt fått ta den tid det behöver, men nu blev inte bra. 

 

Efteråt kände jag mig stum. Höll masken men det kändes inte bra. Till och med musiken i bilen på väg därifrån lät burkig. Konstigt hur man påverkas av bra respektive dåligt. Det är så sällan det inte är bra. 

Senare på kvällen skrev jag till honom precis hur jag kände plus att det där han alltid gör, för att han tror att jag tänder på det men som jag aldrig gillat. Jag tycker inte om det. Det stör mig bara.  Förlåt att jag låtit dig göra det i flera år utan att säga något. En av Äventyrets allra bästa sidor; han tar alltid hundraprocentigt ansvar för om något inte känns bra för mig. Någon annan hade, antagligen rättmätigt, sökt fördela ansvaret, Du hade ju kunnat säga något! eller (ännu värre) ge igen för sårade känslor med ett Jag tycker inte så himla mycket om när du ditten/datten heller! men inte Äventyret. Inga om, men eller finter. Ingen sårad manlig stolthet. Hundra procent ansvar. Han tackar mig innerligt och kärleksfullt för att jag delar med mig hur jag känner, understryker att han alltid vill veta och ber tusen gånger om ursäkt för att han inte förstått, för att han fått mig att känna så och han ska aldrig mer… Det lägger sig mjukt och läker. 

Spridda skurar

Rachel har landat in fint i familjen, det känns som att hon varit hos oss längre än bara några dagar. Lill och hon är redan bästisar, man får nästan försöka skydda henne lite för Lills tillgivenhet har ingen bortre gräns men av vad jag sett hittills verkar Rachel tycka att det är mysigt med alla kramar och gos.  Hon är definitivt den av våra au pairer som är sämst på engelska och det påverkar samtalet eftersom hon får kämpa för att hitta även de mest grundläggande ord, men så här efter ett antal dagar tycker jag redan att det går bättre. Det verkar också som att hon trivs, fast hon inte säger så mycket. Lite av en besvikelse att hon, liksom Sofia, inte tackar för maten och inte kommenterar. Jag bad Make att tacka för maten på engelska (annars har han gjort det på svenska), för att visa hur det ska gå till.

 

Det har blivit så fint i vår nyaste soffhörna! Nu går det inte (längre) att enkelt lägga in bilder i ett blogginlägg så ni får ta mig på mitt ord, men de där printsen blev verkligen pricken över i och antagligen för första gången sedan vi flyttade in i huset för 10 år sedan tycker jag att den delen är riktigt, riktigt fin! Jag blir glad av hela det rummet som är matplats i ena änden och soffhörna avsedd för prat) i andra änden. Det har blivit bra med färgerna, harmoniskt och hållbart men inte tråkigt.  

 

Det där jobbet, när jag såg att jag hade missat samtal från rekryteraren sög det till i magen och jag bara kände NEJ, jag vill inte! Ringde tillbaka och hon gick ganska snabbt på sak. Sju kandidater hade hon fått ihop och presenterat, flera av dem väldigt erfarna från samma bransch och produktionsledning och det visade sig vara vad VDn prioriterade. Jag gick alltså inte vidare. Kände mig så lättad. Glad och lättad vilket åter igen leder oss tillbaka till att man, inför ett svårt beslut, ska fråga sig hur man skulle känna om det inte blev av. Hade man blivit lättad eller besviken? Vill påstå att det kan vara bästa sättet att tydliggöra för sig själv vad man egentligen, innerst inne, vill. 

Ytlighetsbloggen

Oj så mycket måndagsmorgon det är idag. Sent igår, nya au pairen Rachel dök upp ganska oväntat (fast ändå med tre-fyra timmars varsel). Inte första (och antagligen inte sista) gången jag är helt bombsäker på något som visar sig vara fel, men datum för när au pair ska anlända är väl lite i värsta laget. Jaja, no cow on the ice osv, allt löste sig till det bästa.  

Under de där tre-fyra timmarna fick vi tacksamt nog upp två inramade posters i nya soffhörnan där en rejäl vägg gapat störande tom. Efter tips från min syster hittade jag ett set med två digitala prints som jag köpte för en dryg 50-lapp och sedan fick tryckt via Crimson i 70x100 cm var, för gaaaanska mycket mer än dryga 50-lappen. Dessa två stoppade jag in i varsin ram men UTANPÅ "glaset" eftersom jag vill ha den matta ytan. Det är lite pilligt och kräver en ram som inte är för smal men det blev väldigt snyggt, tycker jag. Snabb process dessutom, det tog inte ens ett dygn från att jag lagt beställningen på Crimson innan jag kunde hämta leveransen hos mitt ombud och de digitala printen laddar man ju ner direkt. Etsy är en guldgruva! I år SKA jag vara ute i god tid och köpa så många julklappar som möjligt därifrån.

På tal om förnyelse och konsumtion överväger jag nya glasögon, rätt trött på de jag har, använder dem hela arbetsdagarna. Skulle säkert kunna få terminalglas osv men vet inte om det är värt besväret. Tidigare har jag alltid beställt via Mister Spex p g a typ en fjärdedel av priset mot att beställa hos optiker. Nu har de dessutom börjat med digitalt provrum där glasögonen läggs på ungefär som ett snapchat-filter. Det tog ett tag innan jag fick in knycken, helst vill den att man ska ha sina befintliga glasögon på, tror att det är så den vet hur den ska passa in de tänka. Teknikens under, va!

Innan augusti ens passerat hade jag också köpt ny vinterjacka. Min gamla, Fjällrävens värstingmodell, har nu 10 år and couting på nacken och är fortfarande varm men rätt dassig i övrigt. Dragkedjan började kärva redan för tre-fyra säsonger sedan. Kände inte för att lägga motsvarande pengar igen på en jacka och vill ha något knälångt. Valet föll på en längre dunparkas från Ahkka i så ljust beige att den nästan är offwhite. Eventuellt ostrategiskt men jämfört med Fjällräven, och efter Ellos vanliga rabatt, var den närmast gratis. Tänker att min gamla får bli lånejacka för Rachel, så slipper hon frysa. De fryser alltid.

Titt-ut!

 Jag träffade rekryteraren i måndags. Jag märkte att hon provtryckte mig lite, kring det här med att vara chef och dessutom att det är rätt sannolikt att företaget kommer att göra uppköp, vilket skulle innebära att integrera verksamheter mm. Jag höll masken och är egentligen säker på att jag skulle fixa jobbet galant. Frågan är mer om jag vill. Familjens samlade åtaganden är ändå ganska mastiga som det är och jag trivs där jag är nu. Jag tycker om kollegorna, gillar min chef, presterar utan att behöva slå knut på mig själv och har dessutom en riktigt bra lön och fri arbetstid (under ansvar). Hur som helst är jag nyfiken på vad de tycker och kanske t o m tar det så långt som att träffa VDn på andra företaget, bara för att verkligen känna efter.

 

På måndag kommer vår nya au pair! Yeay! Äntligen franska i huset!

 

I helgen åker vi till sommarstugan, tar med lilla Bonus. Vi har saknat henne. Make åker redan i eftermiddag för att ta emot en IKEA-leverans imorgon. Att beställa varor med hemleverans på IKEA är tålamodsprövande, minst sagt. En hobbyanalys är att IKEA tycker att det är för dyrt och lyxigt att bygga ett system från scratch så de skarvar bara med sådant de redan har. Det blir inte bra.  Jag tror att de skickar vissa varor från centrallager och vissa varor från närmaste varuhus så om t ex en bäddmadrass jag vill ha inte finns på närmaste varuhus kan jag inte beställa den med hemleverans. Däremot erbjöd de mig generöst nog att hämta hela beställningen antingen i Västerås, Uppsala eller Stockholm om tre veckor. Det är så man hade kunnat slå någon men till slut löste det sig ändå. Det som inte gick att beställa hem kunde jag beställa till sommarstugan. Vi har beställt två nya sängar dit eftersom de som ingick i huset är plågsamt mjuka, och en säng hem-hem till Son. 

 

Ja nä men det var väl det, det. Puss å kram och trevlig helg på er!