En sommarlovsvecka

Jag får ge utlåningsfamiljen upprättelse, det kom ett trevligt SMS igår med tack för allt, prisade stugan o s v så allt är förlåtet.

 

Hela veckan utom idag har jag kommit till jobbet vid nio p g a kört Lill till mormor och morfar varje morgon. När man jobbar på fabrik och kommer klockan nio säger folk inte god morgon, de säger god middag. Egentligen vet jag att jag ligger plus, resten av året kommer jag relativt tidigt och går relativt sent, nästan varje dag, plus att jag tjuvjobbade några timmar förra veckan när jag hade semester, men ändå känner jag mig skyldig den här veckan.

 

Son gått på ”band camp” fyra dagar, varit jätteduktig och tagit bussen själv till centrum. Make var inställd på att skjutsa men jag har insisterat på att han både kan och behöver få klara sig själv. Det har gått utmärkt och trivs med att inte bli behandlad som ett småbarn. Igår kväll hade de uppvisning och Son sjöng en svår låt på engelska som han nästan, men inte riktigt, lärt sig hela texten på. Han gjorde det bra! Sedan spelade de två låtar. Allt verkade frid och fröjd efteråt men i bilen på väg hem blev han jätteledsen. Sedan låg han i soffan och grät resten av kvällen, vägrade äta, ville inte titta på teve, mådde jättedåligt över något men vägrade säga vad det var, bara att det var något alldeles hemskt och att han var kass. Han påstår att ingen sagt något taskigt men är inte övertygande. Nu är både Make och jag livrädda att han kommer ge upp musiken för det är så han är och har varit med allt annat han gjort tidigare. En motgång och så tappar han sugen men musik får han bara inte ge upp, för han är väldigt begåvad och älskar det.  

 

Syrrans barn har ju varit hos mormor och morfar sedan i söndags. Hennes son fyller 10 och dottern som sagt nio månader yngre än Lill, fyller åtta om några dagar. De är båda otroligt väluppfostrade, har gått en helt annan skola än våra barn, framförallt deras pappa är extremt noga med manners och att uppföra sig. Men i bilen på väg till mormor och morfar igår berättade Lill att kill-kusinen inte är snäll ibland. Han hade dragit upp hennes kjol och när hon sa att han inte fick och att hon skulle säga till mormor sa han ”Jag är mycket starkare än du och jag slår dig om du säger något”. Där trillade han ner många pinnhål i mina ögon.

 

Veckans spridda skurar

Första utlåningsfamiljen är i stugan nu. En svensk familj som gjort nästan 30 byten redan och fått utmärkta omdömen så jag känner mig trygg med att de kommer lämna huset som de fann det, men när man lånar någons hur och ägarna uppenbart ansträngt sig, tagit in blommor, ställt fram en flaska välkomstbubbel osv – hör man inte av sig och skriver något i stil med ”Så härligt hus ni har, tack för att ni gjort i ordning så fint!” – eller? Hon har hört av sig, mamman i familjen, men bara för att säga att de är framme och för att fråga var de kan hänga badkläder på tork. Inte ett enda uppskattande ord.

 

I en butik förra veckan sprang jag på en kille som var så himla lik Äventyret, men sisådär 15 år yngre och så märkligt för det var som att exakt samma energi fanns där, våra blickar möttes och det var nästan obehagligt, så intensivt att jag flydde närmaste vägen till kassan men kom på att jag glömt något så gick tillbaka och då var han där. Det kändes som att han var på väg att ta kontakt, så jag flydde igen, pustade ut först när jag satt i bilen på parkeringen. Natten efter drömde jag om Äventyret, att han kom till mitt jobb och ställde till med en scen.

 

I natt har barnens kusiner (mina systerbarn) sovit hos oss och idag på morgonen när jag packat ihop barnens grejer och väntade på att de skulle bli klara hörde jag ett genomträngande tjutande ljud. Omöjligt att avgöra varifrån det kom, det var som att ljudet flyttade sig och när jag gick upp på övervåningen lät det lika starkt där. Det tog pinsamt lång tid innan vi kom på att det var en mp3-spelare i kusinernas väska som lät (ja, han har en iPod). Han hade ställt den som väckarklocka och jag hade ju burit runt på den där väskan medan jag letade efter ljudets källa. Då kände jag mig inte så smart.

 

Sommarens resa blir roadtrip till Österrike och tillbaka. Son har önskat att vi ska stanna i Berlin på vägen, så det blir två drygt två heldagar där (kanske till och med nästan tre om vi rullar söderut sen eftermiddag). Först hade vi tänkt bo på hotell men tre nätter på något som ser trevligt ut är lågt räknat 7000 spänn. Det är ju pengar det också tänkte jag och föreslog att vi ska använda våra utlåningspoäng för gratisnätter där. Okej sa Make. Så nu sitter jag och tittar på alla fina gratis-lägenheter som finns i Berlin. Vilken grej! Annan bra (ekonomisk) grej är att betala en månadsvis slant till Ionity och därmed få snabbladda till nästan halva priset. Vi kommer köra minst tre-fyra hundra mil i sommar, så värt.

 

Min avdelning och några fler kör VM-tips. Jag är den enda som inte är med pga totalt ointresserad. Den lilla kurviga ligger tvåa. Hon har satt sitt tips utefter hur snygga hon tycker att flaggorna är och hittills verkar det vara en framgångsfaktor. 

Från en molntuss

Det kom upp i mitt flöde något om att barn till välbeställda (amerikanska) Boomers irriterar sig på att deras föräldrar inte hjälper dem mer ekonomiskt när de kämpar ekonomiskt. Föräldrarna har råd att köpa en yacht men hjälper inte barnen med skulderna efter en universitetsutbildning de förmått barnen att skaffa sig. Det är en intressant frågeställning, Makes föräldrar är som bekant inga fattiglappar (’det går ingen omedelbar nöd på dem’ som vi säger till barnen när de frågar om farmor och farfar är rika) och de har alltid varit väldigt försiktiga med att ge sina barn pengar. Vi fick en slant när vi gifte oss, tror det finansierade större delen av bröllopet, och några hundra tusen utöver det, när vi köpte hus och hade renoverat. Det var ju guld värt så klart, men vi hade det ändå kämpigt och det var ju då vi behövde pengarna, för 8-10-12 år sedan. Nu... Vårt liv hade inte blivit annorlunda om det landade in en rejäl påse pengar på kontot, inte som det blivit annorlunda om de till exempel löst våra huslån. Vi hade garanterat inte blivit odrägliga heller. 

 

När Make fyllde 19 började han få månadsvisa utbetalningar från en kapitalförsäkring som hans farmor och farfar upprättat.

Makes föräldrar har gjort motsvarande till våra barn och jag gillar verkligen den grejen. Make visste aldrig hur mycket pengar det fanns, hur länge de skulle fortsätta komma men det var kanske 5000 kronor i månaden under större delen av studietiden, då pluggade han ändå rätt länge. Om man ska ge en ungdom pengar tycker jag att det är sunt. Det är inte som att få en halvmiljon rakt in på kontot när man fyller 18, det är inget annat än korkat. Våra barn kommer inte få veta att de har en ganska svulstig kapitalförsäkring (det har varit en fin tillväxt på kapitalet) som ligger på jäsning och väntar på dem. Det blir samma sak för dem, en summa pengar varje månad, mest sannolikt kommer de läsa på universitetet då, men utan att veta för hur många månader. Eller år.

 

När min farmor och farfar stack till oss jul- eller födelsedagspengar var det alltid i ett återanvänt fönsterkuvert. Varför slösa pengar på nya, lyxiga kuvert när ett uppsprättat begagnat fyller precis samma uppgift? Innan de dog såg det till att det fanns en liten ’fond’ så att min syster och jag skulle få en femhundring eller en tusenlapp varje jul och födelsedag och nu, snart tio år senare, har pappa hintat om att pengarna snart är slut men de kommer fortfarande i återanvända fönsterkuvert, för att det ska vara så, och på står det ”Grattis Lo, från en molntuss”. Så kommer det väl bli för våra barn också, om deras farmor och farfar inte lever när pengarna börjar komma, bara mer pengar, varje månad och inte i något återanvänt fönsterkuvert.  

Olika varianter av het

 Hälsningar från ön. 

Idag håller jag mig mest hemma mest men ska iväg på lite ärenden. Igår var jag hos Seglaren. När jag kom sa han att han mådde lite sådär men trodde att det var för att han fått för mycket sol. 

Vi får ta det lugnt med dig sa jag.

Bara för att det är lugnt för mig betyder inte att det blir lugnt för dig flinade han.

Jag älskar när han gör det jobbigt för mig, lika mycket som han älskar att göra det jobbigt för mig. 

Vi lekte några timmar men efteråt var han glödhet och hade feberfrossa, höll sig utomhus i skuggan medan jag lagade middag och matade hästarna i hagen intill med morötter. Idag har han fortfarande feber och jag har sagt till honom att vila duktigt, så kanske vi ses imorgon istället. Varannan dag är ganska lagom. Min kropp behöver hämta sig också. 

Jag njuter av lata dagar och är glad att jag saknar familjen lite. Skönt att vara själv men jag saknar dem. Jag har skrivit en del. Det är planlöst men på något sätt finns en självklar röd tråd som jag följer, en associationskedja, varje länk ett isolerat nedslag. 

En midsommarafton

Vaknar en midsommaraftons morgon av att det är ljust i rummet. Jag har sovit naken. Det gör jag bara när jag är själv.  Övervåningen i stugan är mer som ett inrett loft, det är bara på mitten man kan stå raklång. Från sängen skymtar jag blått hav och blå himmel genom fönstret i Lills rum. Hon har bästa utsikten men rummet är något mindre och inte ens vår 160-säng får plats där inne.

Ett SMS från Äventyret, skickat 23.27 inleds med orden ”Så här ett år senare… skäms du inte?” Det är svårt att inte svara men jag har lovat mig själv att inte ge honom mer syre. 

Seglaren blev sen i starten så jag körde in till hans båtklubb istället. Vi tuffade ut till en liten holme strax utanför stan, bara klippor, fiskmåsar och en cementbrygga att lägga till båten vid. Kokade potatis, dukade upp lunchen, Seglaren badade säkert fem gånger. 17 grader i vattnet. Vid ett tillfälle, när jag akut behövde tvätta av mig, gick jag ner till midjan och det räckte.  Det blev ett antal timmar i kajutan, praktiskt att masten går genom bädden vid fotänden, en utmärkt fästpunkt. Paus för kaffe och jordgubbstårta innan fortsatta experiment med andra fästpunkter. Vi känner varandra så väl nu, han vågar mer, utmaningarna tuffare, kräver mycket tillit men när jag markerar att något inte känns bra backar han genast. 

Så satt vi med varsin öl och laxröra på finknäcke i kvällssolen på fördäcket medan glöden tog sig, alldeles vindstilla. Grillad oxfilé, potatissallad, överblivna jordgubbar. Han ska sova i båten i natt och körde mig tillbaka till båtklubben innan han vände tillbaka. Min hjärna har tagit hundra bilder idag, mobilen bara två.

Nu är klockan strax 22.30, jag har tagit en efterlängtad dusch och utanför Lills fönster är både himmel och hav rosaorange.

Because I respect her too much to do to her, what I'm going to do to you

Idag blir det inte mycket jobbat. Kom sen och går tidigt. Körde familjen till tåget, kom till jobbet just i tid till en timmas info om organisationsförändringarna (helt meningslöst, de pratade summariskt och visade organisationsschema med så liten text att ingen kunde läsa). Anna verkar ha tinat en smula, hon pratade med mig för första gången på flera veckor. Fortfarande extremt negativ, men hon pratar i alla fall. Man får vara glad för det lilla.

 

Midsommarafton verkar bjuda på bra väder och Seglaren frågade om jag vill fira med honom på båten. Han har hittat en ett ställe hyfsat nära stugan på ön där han kan plocka upp och släppa av mig. Jag har lovat att fixa silltallrik och jordgubbar, han står för grill på kvällen. Det kommer bli en oerhört instagramvänlig midsommarafton utan en enda bildruta eller filmsnutt, inte ens en svensk flagga i fartvind mot skummande blått hav eller mässingsskylten han är så glad för: ”The Captain’s Word is Law”. Det gör mig inget att komma tillbaka hem på kvällen, det hade varit mysigt att somna på båten men jag kommer alltid föredra att vakna själv.  

 

Vi har med glimten i ögat pratat om rollspel. Det är inget någon av oss har erfarenhet av, bortsett från att jag själv för många år sedan fann mig själv i en liknande situation som den i Modern Family-avsnittet My Funky Valentine. Helt spontant med en vanilj-kille jag var ihop med, i en hotellbar, började som ett skämt ”Ursäkta, är det ledigt här?” och slutade med att vi gick upp på rummet, fortfarande låtsades att vi aldrig träffats tidigare. Här om dagen halvskojade jag om att vi kanske ska leka att han är pirat som kidnappat en prinsessa (eftersom han ofta kallar mig för prinsessan, även i situationer då jag minst av allt känner mig som en), och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte båda gick igång en smula på tanken. Åtminstone i teorin. Ibland är det inte helt lätt att avgöra vad som gör sig i verkligheten och vad som borde förbi en tanke. 

Ditt och datt

Angela åker hem imorgon och vi känner ett stort ÄNTLIGEN. Hon är jättesnäll och gullig men en hel del som skavt och det känns helrätt att inte ha en ny au-pair. Vi är klara med det nu. Det ska bli så skönt att få tillbaka hela sitt hus, hon är tveklöst den hittills som tagit mest plats. Vi ska sälja tredje-bilen och matkostnaderna kommer minska märkbart när hon inte handlar finmat till sig själv (och delvis till sin kille, är vi inte dummare än att vi begriper) längre. Kostnaderna har verkligen rusat under våren men vi kände att det var så kort tid kvar att det inte var värt att lyfta det med henne. Bortsett från parkeringen då, att hon parkerat för 1500 spänn på mitt kort sedan februari och det blev droppen. Det var jag tvungen att ta med henne. 

På torsdag åker Make och barnen till Norrland. Jag ska vara i stugan med katten, läsa, preppa för utlåning, garanterat träffa Seglaren en hel del, kanske till och med premiär för en dagstur på hans båt. Är glad om jag lyckas hålla mig ur vägen och låta bli att snava, trilla i vattnet eller få en bom i huvudet. Å andra sidan: Om någon kan få mig att vara lite bättre när jag kliver av än när jag klev på är det han. Vi är ju på samma lag. 

Anna pratar fortfarande inte. Inte med mig i alla fall. Säger varken hej när hon kommer eller hejdå när hon går, fast vi har kontoren bredvid varandra. När detta blåst över kommer hon för alltid vara den som tjurade i flera veckor över en organisationsförändring som inte ens berör henne själv, det kommer man alltid ha i bakhuvudet. Tur att hon är den enda i teamet som reagerar såhär, då blir det att hon sitter tyst på sitt kontor. Om en till varit missnöjd hade det blivit ett fruktansvärt neg-snack.