I måndags var jag (och Bebis) på jobbet för att träffa hon som verkar bli min nya chef.
Det kändes så jäla bra! Jag är verkligen genuint glad att det inte blev något för min del för hon (en hon!) kommer göra jobbet hundra gånger bättre. Hon är liksom jag, om 10 år, kändes det lite som. Barn som börjar bli stora, förklarade att hon känner nu att hon kan satsa på jobbet utan att få dåligt samvete för familjen.
Det kändes som att vi verkligen skulle funka riktigt bra ihop också och det är så att de topp två bästa chefer jag haft har varit kvinnor (har bara haft två kvinnliga chefer, de har varit amazing båda två)! Jag ser fram emot att ha en chef som säger godmorgon, som frågar hur semestern varit, som (föreställer jag mig) kan tänka sig att bolla kniviga frågeställningar och som är närvarande på riktigt. Vi ska bli ett dream team, hon och jag, det har jag bestämt.
onsdag 20 december 2017
onsdag 13 december 2017
WTF?
När ens make ifrågasätter hur nödvändigt det var att man fick 1,5 timma på egen hand i den närbelägna shoppinggallerian, efter att på fem veckor haft knappt lika många timmar utan minst ett barn på armlängds avstånd (julbordet förra veckan inräknat). Det hade varit ”ganska intensivt” när jag var borta. Jaha, säger du det? Så konstigt, det har jag aldrig upplevt när jag varit själv hemma med barnen under de nio-tio timmar om dagen som du jobbar.
Då får man lägga band på sig för att inte ge honom en high-five. I ansiktet.
Då får man lägga band på sig för att inte ge honom en high-five. I ansiktet.
fredag 1 december 2017
Årets förälder
Är man inte. I a f inte till Son. Nu sover Bebis fantastiskt bra på nätterna men jag är ändå såå trött på morgonen. Imorse gick Son upp med Make och var själv uppe när Make gick till jobbet. Vid 8.30-tiden väckte han mig men jag var fortfarande jättetrött så jag sa att han kunde hämta din iPad och titta på Barnkanalen i sin säng. Det tackar han aldrig nej till. En timma senare väckte han mig igen. Då var det dags att stiga upp. Klockan 10.30 var han klar med frukosten!
Bebis håller mig vaken ca en timma varje morgon men annars sover hon gott och de senaste nätterna har hon inte ätit lika ofta och verkar (ta i trä) ha slutat bajsa på natten! Jag tror att jag gett henne mat en, max två gånger. Lite mer på morgonkvisten när jag vill att hon ska somna om.
Nu: Chokladbollsbak. Tack å hej, leverpastej.
Bebis håller mig vaken ca en timma varje morgon men annars sover hon gott och de senaste nätterna har hon inte ätit lika ofta och verkar (ta i trä) ha slutat bajsa på natten! Jag tror att jag gett henne mat en, max två gånger. Lite mer på morgonkvisten när jag vill att hon ska somna om.
Nu: Chokladbollsbak. Tack å hej, leverpastej.
onsdag 29 november 2017
Slutet gott, osv
Det blir inget med jobbet, jag har haft det på känn men det är tydligt nu. Kanske Surt Sa Räven men jag känner mig en smula lättad. Jag hade inte sagt nej om jag fått ett vettigt erbjudande, men jag var orolig över hur jag skulle fixa stressen och pressen jag vet att jobbet skulle innebära. Dessutom, inte extremt mycket resor men ändå en del och det är fasen inte lika roligt att resa med jobbet längre. Sverige och Europa känns fortfarande ok men jag skulle haft enorm ångest inför en Kina-resa och inte varit överlycklig inför USA.
Nu får vi in en extern chef som förhoppningsvis är både bra och rutinerad. Jag har jättestort förtroende för HR-chefen(cheferna) och jag tror att de kommer hitta någon som är toppen. Det är väldigt smickrande att min numera föredetta chef trodde på mig tillräckligt för att nominera mig, det omger jag leva länge på.
Som bonus kan jag dessutom ta ledigt en extra månad så vi kan (om Gud och svärföräldrarna vill) få till en månad i Frankrike. Det hade jag inte gjort om jag blivit befordrad. Jag tänker mitten av augusti till mitten september, eller t o m något senare, beror på hur länge man kan/vill överlappa med svärisarna. Win!
Nu får vi in en extern chef som förhoppningsvis är både bra och rutinerad. Jag har jättestort förtroende för HR-chefen(cheferna) och jag tror att de kommer hitta någon som är toppen. Det är väldigt smickrande att min numera föredetta chef trodde på mig tillräckligt för att nominera mig, det omger jag leva länge på.
Som bonus kan jag dessutom ta ledigt en extra månad så vi kan (om Gud och svärföräldrarna vill) få till en månad i Frankrike. Det hade jag inte gjort om jag blivit befordrad. Jag tänker mitten av augusti till mitten september, eller t o m något senare, beror på hur länge man kan/vill överlappa med svärisarna. Win!
söndag 19 november 2017
Livet osv
Hej från bebisbubblan!
Så många tusen gånger bättre den här gången. Visst, hemmet är kaos och vi ligger ständigt efter med allt men vad gör det om hundra år? Det enda, om msn fått önska, vore att Son fick vara mer på Föris för det är tusan inte lätt att ge honom ens i närheten av tillräcklig stimulans, socialt eller fysiskt.
Annars två tummar upp. Make jobbade två dagar förra veckan och det gick bra. Vi är så harmoniska föräldrar den här gången, har verkligen hittat rätt. Hsn har taggat ner rejält och jag har å min sida steppat upp mitt ”mamma-game”. Med Son var Make helt odräglig. Jag led jättemycket av det, att det kändes som att han inte litade på mig. Om jag klätt på Son kom Make och inspekterade, suckade och gjorde om. Om jag packat skötväskan kontrollerade hsn alltid istället för att lita på att jag hade koll. Jag kände mig ständigt ifrågasatt som förälder. Inget sånt nu. Jag å min sida är mycket mer närvarande, njuter av stunden och det uppskattar han.
Mår annars jättebra. Bebis fyller två veckor idag och jag är helt återställd. T o m så jag har varit sugen på sex i en vecka (?!) men Make verkar inte vara redo.
Vi får se hur veckan blir, första hela veckan på egen hand. På fredag kanske jag vill emigrera till Frankrike utan man och barn.
Så många tusen gånger bättre den här gången. Visst, hemmet är kaos och vi ligger ständigt efter med allt men vad gör det om hundra år? Det enda, om msn fått önska, vore att Son fick vara mer på Föris för det är tusan inte lätt att ge honom ens i närheten av tillräcklig stimulans, socialt eller fysiskt.
Annars två tummar upp. Make jobbade två dagar förra veckan och det gick bra. Vi är så harmoniska föräldrar den här gången, har verkligen hittat rätt. Hsn har taggat ner rejält och jag har å min sida steppat upp mitt ”mamma-game”. Med Son var Make helt odräglig. Jag led jättemycket av det, att det kändes som att han inte litade på mig. Om jag klätt på Son kom Make och inspekterade, suckade och gjorde om. Om jag packat skötväskan kontrollerade hsn alltid istället för att lita på att jag hade koll. Jag kände mig ständigt ifrågasatt som förälder. Inget sånt nu. Jag å min sida är mycket mer närvarande, njuter av stunden och det uppskattar han.
Mår annars jättebra. Bebis fyller två veckor idag och jag är helt återställd. T o m så jag har varit sugen på sex i en vecka (?!) men Make verkar inte vara redo.
Vi får se hur veckan blir, första hela veckan på egen hand. På fredag kanske jag vill emigrera till Frankrike utan man och barn.
fredag 10 november 2017
Farsta
Älskar att Make inte för sitt liv fattar varför jag behövde en timma på vårt lokala köpcentrum idag, utan honom. Han har försökt fiska efter vad jag har för ”hemlisar” och VARFÖR - han fattar att det var för att köpa något till honom men håller på att dö av nyfikenhet och fattar inte att man inte frågar, älsklingen.
Så roligt eftersom det är i hans familj det är viktigt att fira mors/fars dag. Vi har aldrig gjort det i min men han är så fin att jag vill ge honom något och han älskar att få presenter. Tröja och slips blir det. Jag hade tänkt bara något av det men duktig säljare och färgerna var så snygga ihop. Ti-hi!
(Med Makes dialekt heter fars dag ”farsta”. Det brukar vi fnissa lite åt.)
Så roligt eftersom det är i hans familj det är viktigt att fira mors/fars dag. Vi har aldrig gjort det i min men han är så fin att jag vill ge honom något och han älskar att få presenter. Tröja och slips blir det. Jag hade tänkt bara något av det men duktig säljare och färgerna var så snygga ihop. Ti-hi!
(Med Makes dialekt heter fars dag ”farsta”. Det brukar vi fnissa lite åt.)
torsdag 9 november 2017
Ask a glass of water
Jag tänker att födas, är nog som i Liftarens guide:
"It feels like being drunk."
"What's wrong with being drunk?"
"Ask a glass of water."
Nå, för vår del gick det så här.
Revbenet var mirakulöst nog bättre när jag vaknade på lördagen. Jag fixade och donade och började nästan undra om jag inbillat mig alltihop. Vid 16-tiden började jag känna värkar men intalade mig några timmar att det bara var förvärvar. Först vid 20-tiden började jag klocka dem och då kom de med ca 20-30 minuters mellanrum. Vid 23 var de nere i 2-3 minuter mellan så jag ringde förlossningen som sa att vi kunde komma in när vi ville.
Vi bestämde oss för att ta det säkra före det osäkra så vid midnatt checkade vi in på förlossningen och var då enda patienterna där. Lugnt och skönt.
Vid 1 hade de konstaterat att jag bara var öppen 1 cm (och det gjorde så ont när de undersökte mig att barnmorskan direkt efteråt såg mig djupt i ögonen och sa förlåt). Vi blev erbjudna ett rum på BB så vi kunde vila och se tiden an lite.
Antagligen satte den där barnmorskan igång något för värkarna blev väldigt mycket mer intensiva så snart vi kom till BB och jag stod i duschen till 2.30 för att lindra. Vid 4 blev det nära outhärdligt och eftersom jag bara var öppen tre cm fick jag en morfinspruta som tog toppen av värkarna men inte så pass att det gick att sova sig igenom dem. Däremot kom de lite mindre frekvent och enligt make somnade jag mellan värkarna för det mesta. Morfinet var som lite moraliskt stöd, jag var så avslappnad mellan värkarna och då kändes det som att inget skulle kunna göra ont någonsin igen.
Kl 6 slutade morfinet verka och då saftade det i rejält. De tog in mig till förlossningen, gav lustgas och konstaterade att jag var öppen sex cm. Där mådde jag jättebra. Jag var hungrig, fick sött te och oskmacka och kände mig faktiskt rätt cool som satt med mackan i ena handen, lustgasmaken i andra och höll koll på kurvan. Kl 7 var det forfarande absolut uthärdligt för min del och då bytte de personal. Den nya barnmorskan tyckte att vi skulle sticka hål på hinnan eftersom inte vattnet gått så jag passade på att gå på toa innan för jag fattade att när vi väl gjort det kommer det antagligen att gå undan.
Så jag gissar att vattnet gick kl 7.30, ca. Öppningsvärkarna fortsatte och gjorde till min förvåning inte mer ont. Personalen lämnade rummet (morgonmöte?) och. Dean de var borta kände jag att jag inom kort skulle vilja börja krysta. Jag var så med den här gången, medveten liksom. Det byggdes upp kanske 2-3 värkar och jag sa det till Make. Så när första krystvärken verkligen kom var det med besked. Det är inte helt klart för mig vad som hände i vilken ordning men Make fick mig att byta sida från att ha legat på vänster (revbenet!) till att ligga på höger, för sköterskan hade sagt att det var bra att byta ställning. När jag bytte sida var det som att trycka på turboknappen för JÄVLAR vilket drag det blev. Det måste varit då Make sprang och hämtade personalen. Jåsängen hade som en plastram på höger sida och den fick jag tag på och klamrade mig fast vid, slet i. Minns att jag undrade om den skulle hålla men sket i vilket.
De fick mig att lägga mig på rygg istället och släppa lustgasen. Istället höll jag om knävecken och krystade för kung och fosterland. Hela tiden kände jag hur huvudet kom närmare och närmare men ärligt talat kändes det som att jag höll på att bajsa ut henne snarare än... ja, föda.
Min känsla är att jag hade kanske max 15 sådana krystvärkar då svetten rann och ögonen tårades av ansträngningen och det gjorde inte ont, vis kom framåt. Så när huvudet var precis precis nästan framme gjorde det så sjukt ont och jag fick panik. Då var alla på mig direkt och skrek att jag måste slappna av så jag försökte och i nästa värk föddes hon.
Hon mådde bra direkt, skrek och så. Jag fick två stygn, samma som med Son. Jag gick nästan direkt på toa och passade på att duscha medan jag ändå var där. Mådde så bra direkt, på alla sätt.
Ny fyra dagar senare känner jag mig helt återställd. Underlivet känns som vanligt (hur är det möjligt?) och bortsett som en och annan eftervärk (och revbenssmärtona som kommit tillbaka) har jag inte haft ont alls. Jo, jag hade träningsvärk i armarna dagen efter men annars peachy. Bedömer kunna ha mina vanliga jeans inom några dagar.
Och livet är härligt. HON är ljuvlig och jag är så kär i henne, det är vi båda två. Son är försiktigt positiv, det märks att han försöker förhålla sig och jag är noga med att inte stressa honom. Så... ja, så skönt att allt gick bra och nu njuter vi för fullt av tillvaron.
"It feels like being drunk."
"What's wrong with being drunk?"
"Ask a glass of water."
Nå, för vår del gick det så här.
Revbenet var mirakulöst nog bättre när jag vaknade på lördagen. Jag fixade och donade och började nästan undra om jag inbillat mig alltihop. Vid 16-tiden började jag känna värkar men intalade mig några timmar att det bara var förvärvar. Först vid 20-tiden började jag klocka dem och då kom de med ca 20-30 minuters mellanrum. Vid 23 var de nere i 2-3 minuter mellan så jag ringde förlossningen som sa att vi kunde komma in när vi ville.
Vi bestämde oss för att ta det säkra före det osäkra så vid midnatt checkade vi in på förlossningen och var då enda patienterna där. Lugnt och skönt.
Vid 1 hade de konstaterat att jag bara var öppen 1 cm (och det gjorde så ont när de undersökte mig att barnmorskan direkt efteråt såg mig djupt i ögonen och sa förlåt). Vi blev erbjudna ett rum på BB så vi kunde vila och se tiden an lite.
Antagligen satte den där barnmorskan igång något för värkarna blev väldigt mycket mer intensiva så snart vi kom till BB och jag stod i duschen till 2.30 för att lindra. Vid 4 blev det nära outhärdligt och eftersom jag bara var öppen tre cm fick jag en morfinspruta som tog toppen av värkarna men inte så pass att det gick att sova sig igenom dem. Däremot kom de lite mindre frekvent och enligt make somnade jag mellan värkarna för det mesta. Morfinet var som lite moraliskt stöd, jag var så avslappnad mellan värkarna och då kändes det som att inget skulle kunna göra ont någonsin igen.
Kl 6 slutade morfinet verka och då saftade det i rejält. De tog in mig till förlossningen, gav lustgas och konstaterade att jag var öppen sex cm. Där mådde jag jättebra. Jag var hungrig, fick sött te och oskmacka och kände mig faktiskt rätt cool som satt med mackan i ena handen, lustgasmaken i andra och höll koll på kurvan. Kl 7 var det forfarande absolut uthärdligt för min del och då bytte de personal. Den nya barnmorskan tyckte att vi skulle sticka hål på hinnan eftersom inte vattnet gått så jag passade på att gå på toa innan för jag fattade att när vi väl gjort det kommer det antagligen att gå undan.
Så jag gissar att vattnet gick kl 7.30, ca. Öppningsvärkarna fortsatte och gjorde till min förvåning inte mer ont. Personalen lämnade rummet (morgonmöte?) och. Dean de var borta kände jag att jag inom kort skulle vilja börja krysta. Jag var så med den här gången, medveten liksom. Det byggdes upp kanske 2-3 värkar och jag sa det till Make. Så när första krystvärken verkligen kom var det med besked. Det är inte helt klart för mig vad som hände i vilken ordning men Make fick mig att byta sida från att ha legat på vänster (revbenet!) till att ligga på höger, för sköterskan hade sagt att det var bra att byta ställning. När jag bytte sida var det som att trycka på turboknappen för JÄVLAR vilket drag det blev. Det måste varit då Make sprang och hämtade personalen. Jåsängen hade som en plastram på höger sida och den fick jag tag på och klamrade mig fast vid, slet i. Minns att jag undrade om den skulle hålla men sket i vilket.
De fick mig att lägga mig på rygg istället och släppa lustgasen. Istället höll jag om knävecken och krystade för kung och fosterland. Hela tiden kände jag hur huvudet kom närmare och närmare men ärligt talat kändes det som att jag höll på att bajsa ut henne snarare än... ja, föda.
Min känsla är att jag hade kanske max 15 sådana krystvärkar då svetten rann och ögonen tårades av ansträngningen och det gjorde inte ont, vis kom framåt. Så när huvudet var precis precis nästan framme gjorde det så sjukt ont och jag fick panik. Då var alla på mig direkt och skrek att jag måste slappna av så jag försökte och i nästa värk föddes hon.
Hon mådde bra direkt, skrek och så. Jag fick två stygn, samma som med Son. Jag gick nästan direkt på toa och passade på att duscha medan jag ändå var där. Mådde så bra direkt, på alla sätt.
Ny fyra dagar senare känner jag mig helt återställd. Underlivet känns som vanligt (hur är det möjligt?) och bortsett som en och annan eftervärk (och revbenssmärtona som kommit tillbaka) har jag inte haft ont alls. Jo, jag hade träningsvärk i armarna dagen efter men annars peachy. Bedömer kunna ha mina vanliga jeans inom några dagar.
Och livet är härligt. HON är ljuvlig och jag är så kär i henne, det är vi båda två. Son är försiktigt positiv, det märks att han försöker förhålla sig och jag är noga med att inte stressa honom. Så... ja, så skönt att allt gick bra och nu njuter vi för fullt av tillvaron.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)