Spridda skurar

Angående helgens nyhetsflöde så känner jag att å ena sidan är det för jävligt med USA och abortfrågan men å andra sidan har jag aldrig begripit varför folk engagerar sig så mycket i amerikansk politik. Till viss gräns okej, inflytande, global påverkan osv, men det är ju inte så att folk bryr sig i närheten av lika mycket ens om vad som händer i närområdet. Polen, till exempel. Är det på grund av populärkulturen som man upplever ett så starkt band till USA och vad som händer där? Eller är det en mysig gemenskapsgrej, vara en del av ett sammanhang där alla tycker så härligt lika – till skillnad från att vid fikabordet ta diskussionen om värderingar och politiska beslut som påverkar oss här och nu? Det är det inte många som gör, för då blir det lite obekvämt och ja-det-är-ju-en-svår-fråga osv. Själv känner jag rätt mycket att börja med en gnutta engagemang kring ditt eget lands tillkortakommanden, där du åtminstone har skuggan av chans till att påverka, så kan du gnälla över andra länder och idiotgrejer de gör sedan.

 

Det är tufft på jobbet nu, med motivationen. Jag får liksom inget ur händerna och har så många tråk-grejer som måste avslutas närmaste veckorna. Blä! Hjälper inte att midsommarhelgen gav semesterfeeling i kubik. Make åkte till Norrland redan i lördags förmiddag, kommer hem på onsdag kväll, och vi andra hade en magisk kväll på uteplatsen. På torsdag kommer mina kollegor på partaj – ska bli så kul men tusen grejer att förbereda inför.

 

På midsommar var vi i Munters sommar"stuga" ute vid kusten. Efteråt tittade jag för skojs skull på hemnet och hittade ett hus som kändes helt fantastiskt. Visade Make som också gav tumme upp och "billigt" (nåja) jämfört med allt vi sneglat på i Skåne. Jag är helt inne på att vi i alla fall ska gå på visningen i helgen som kommer. Jag vet inte hur mycket det är att jag är sugen på sommarstuga som att jag är sugen på Projektet Sommarstuga. Detta har underbar potential men är lite lagom att fixa med, som det ser ut på bilderna. Köket är från typ '65 och det finns en blivande gäststuga på tomten. Make får läsa det snustorra (energideklaration, besiktningsprotokoll) så tittar jag på bilderna, tihi.

 

På tal om... i våras såg vi Fredrik Lindström och hans "föreställningen om oss själva" eller vad den hette, och några grejer fastnade mer än andra. Det handlade rätt mycket om den mänskliga hjärnan och hur den utvecklats under miljoner år. Han beskrev det som att en orm, en hund och en apa flyttat ihop och skaffat sig en extra hårddisk. Hårddisken liknade han med "Siri" på telefonen, rationell, påläst, faktabaserad. Just på tal om bostadsvisningar pratade han om att där får ap-hjärnan fritt spelrum. Man går omkring i huset och tänker Vilket kök! Om jag bodde här skulle jag börja baka bullar! Och det står en svampkorg i hallen, bor man här kommer man plocka svamp! Jag vill börja plocka svamp! Man vill inte fråga om radonhalter, U-värden, servitut osv, för kolla vilket ljusinsläpp! Siri vill fråga om radonhalter och servitut, "men Siri ligger bakbunden i bilen med en apelsin i munnen". Då klappade jag Make på låret och sa (kärleksfullt) att han är min Siri. Det är han. 

Summa summarum - Kryssningen

Nu är vi hemma igen, här kommen en summering eftersom ni säkert är jättenyfikna.

 

Venedig
Över förväntan. Jag som är en foodie hade rätt mycket fördomar om Venedig, trodde att precis hela stan skulle vara en turistfälla (d v s nästan oätlig mat) men vi åt bra på våra slumpmässigt valda restauranger. Inte så barnvänligt, broar med trappor, rätt varmt, men vi höll barnen på rätt bra humör medelst Tictac och regelbundna drickapauser. Vacker stad! Det blev till och med 2 x Venedig, ett dygn där innan kryssningen och en jättefin eftermiddag/kväll med Makes syster och hennes barn eftersom de annars inte skulle ha sett stan alls.

 

Covid-testen
Okej, erkänner. Jag hade med förfalskade intyg som jag hade tänkt använda för att slippa utsätta barnen för testningen, men Make ville inte riskera något så han skulle testa sig och när vi kom in på apoteket där han bokat tid stod hans syster med barn redan där. De hade testat sig och sa att det inte var farligt alls, killade lite bara, så då bestämde vi oss för att ta ett riktigt test. Misstänker att apotekaren fuskade rätt rejält för det killade verkligen bara lite, men glad för det. Hade kommit undan med förfalskningen, de tittade på dem cirka en halv sekund och knappt det.

 

Gratitude
Det gick efter några dagar upp för oss att det är obligatorisk gratitude, 15 dollar per person och dag, alltså cirka 4000 kr för vår familj. Plus 18 procent på allt man köper. Det är väl en stor del av deras lön, misstänker jag. Smart sätt att slussa pengar till löner förbi skatt, ev avgifter osv. Så konstigt att det ens är tillåtet, ens för ett amerikanskt bolag.

 

Family friendly
Kan man inte riktigt säga att det var. Jag var rätt sur över att det på Brilliance of the Seas finns någon bra pool för barn äldre än fem och yngre än 16 år. Det fanns en pool för små barn (men som måste vara pottränade) och så fanns en jättefin, mysig pool under glastak men den var off limits för alla under 16 år. Återstod en ganska liten, djup pool vid en av barerna där barn fick bada men det var där alla partysugna hängde, eftersom det var precis vid en bar, det pumpades hög musik och kördes jippon som "sexigaste mannen ombord" och "magplasktävling". När jag klagade fick jag mellan raderna veta att Brilliance of the Seas är ett litet fartyg och de har inte plats för allt så som de har på de större fartygen. Barn och familjer är inte prioriterade, helt enkelt.

 

Annars fanns det en jättefin barnklubb med superproffsiga pedagoger. Son och hans nästan jämåriga kusin fick vara på en sida, medan Lill fick hålla sig till andra sidan. Tacksamt att barnen är så vana vid att vara med folk som inte pratar svenska. Inget konstigt med det.

 

Maten
Ja, maten. Inga fördomar, men gissar att 80 procent av passagerarna var amerikaner och de hade anpassat utbudet i enlighet med det så maten var... sådär. I alla fall för någon som helst äter vegetariskt och hyfsat hälsosamt. Kvällsserveringen helt okej, vita dukar och trerätters där man kunde välja på en tråk-vegetarisk, en fisk och resten kött, men luncherna BARA kött. Slabbigt och flottigt. Frukostarna helt okej också, men inte mycket för barnen, bara amerikanska pannkakor vilket de inte tyckte var särskilt gott.

Inte särskilt family friendly… 

 

Hytten
Åh, tyckte så mycket om hytten med ett stoooort runt fönster bakom sängen. På kvällen när vi släckt låg jag och tittade ut på havet som skummade förbi utanför. En hårt arbetande asiatisk kille var inne två gånger om dagen, städade, bytte handdukar, drog för gardinerna och tände sänglamporna för natten.

 

Code of conduct
Inget av de företag jag jobbat för hade tagit in en leverantör som behandlar sina anställda så som Royal Caribbean behandlar sin personal. Vi pratade med några olika och alla sa samma sak: De jobbar sju dagar i veckan, upp till 10 timmar, under hela sitt kontrakt. Inte en. Enda. Ledig. Dag på sju åtta nio månader. Inte en enda. "Men vi jobbar aldrig mer än tio timmar per dag" sa en av dem lite överslätande. Det kändes inte bra alls, att vara en del av det och gav åtminstone mig en tämligen bitter bismak till semestern.

 

Gratisresan

Blev dyr. Så kan vi säga. Vi har inte summerat men uppskattar 30 papp, utöver själva kryssingen. Fyfan. Hade inte räknat med det. Med tanke på vad vi så att säga fick är det väl fortfarande "billigt" men om man vetat innan vad det skulle kosta hade vi nog velat ha mer inflytande men när resan bokades var det en present. Given häst, osv. Allt på båten som väntat svindyrt. En 33 cl burk vatten? 3,5 dollar. Plus 18 procent dricks men renat kranvatten i baren var gratis.

 

Flygkaoset

Ja, i alla fall på hemvägen. Trasig AC på planet, missade slot-tider, Italiensk effektivitet, personalbrist bussbrist informationsbrist teknikerbrist. Vi höll oss för skratt och under inflygningen till Kastrup märkte jag att Lill var feberhet. Bästa tipset för andra familjer som ska ut och flyga: Spana efter family track i säkerhetskontrollen! Fanns både på Kastrup, i alla fall från Terminal 1, och i Venedig.

 

Familjen
Uppsidan definitivt att se barnen som ses så sällan ha så roligt. Helt underbart, faktiskt. Särskilt Lill, som brukar vara så reserverad, gick all in på att mysa/leka/gosa/busa med dels alla sina kusiner men även med sin USA-baserade farbror. Han var så gullig med henne, lekte födelsedagskalas så länge hon ville och lät henne låtsas att hon var hans mamma. Farmor och farfar var som vanligt effektiva i att hålla sig undan för att inte riskera att bli tillfrågan om att se efter barnen en stund. Det är lagom för dem att se dem vid middagen. Helst från på behörigt avstånd.

 

 

Ja, det var väl ungefär det.

Nu är det på 'at igen och jag inser att det bara är tre veckor kvar på jobbet. Lustigt – innan jag åkte på semester var jag uppe i hundratio och kände att jag inte hade tid att vara ledig, nu har jag lite svårt med motivationen att komma igång, för egentligen borde jag börja avveckla mig/dokumentera till efterträdare.

Den sjätte av juni

Hoppla vad tiden går och här har inte blivit mycket skrivet.

 

Om en vecka sitter vi på Brilliance of the Seas, med kurs mot Kroatien. Jag är betydligt mer pepp nu än jag var för några veckor sedan men i natt drömde jag att jag skulle åka till USA och typ tre timmar innan planet skulle gå började jag packa. Stressigt med andra ord. Jag är lite nervös för köerna på flygplatsen och är inställd på att vi får hoppa över skolavslutningen helt och hållet. Mardröm att missa planet. Bra grej: från första juni strök Italien kravet på att ovaccinerade personer över sex år behöver testa sig. Nu är det bara för att komma på båten, men jag har en plan för det.

 

Min syster var uppe i Chianti och red för någon vecka sedan. Det såg helt ljuvligt ut och jag skrev att det kanske är det där vi ska göra nästa år när jag fyller 40. Hon skickade länken till hotellet/gården/agriturismon man bor på i så fall och OMG så fint det såg ut. I fredags var jag ute på AW med Munter och visade. Hon ba' Åhhhh, det kan vi följa med på! Det var inte riktigt det jag hade i åtanke men det är inte första gången hon ivrigt "erbjuder sig" att följa med på våra resor. Vet inte om det är att hennes man är så klockorna-stannar-tråkig och att hon inte får med honom på något kul eller om de bara inte har driv nog att hitta på saker själva, bara kommer iväg om någon annan drar men min 40-årsresa vill jag inte ha med dem på. Eller någon annan resa heller, för den delen.

 

Annars är något av det bästa som hänt senaste tiden att vi blivit med ny tvättmaskin. Den förra var en Panasonic vilket är väldigt ovanligt i Sverige. Därför finns ingen serviceorganisation och därmed i princip omöjligt att få den gamla lagad. Stort misstag som vi lärt oss av, kollade noga hur det funkar med service på Samsung. LG ratade vi för att deras eftermarknad fått exceptionellt dåliga omdömen på Trust Pilot. Make och jag bröt nästan ryggen för att få ner den i källaren och ta upp dem gamla, men det hade dragit ut ännu mer på tiden om vi skulle haft den inburen. Fick feeling, passade på att storstäda tvättstugan (fyTUSAN så smutsigt det var!) och mangla mig igenom hela högen som legat vet-inte-hur-länge.  Nu känner jag mig som en hel människa igen. 

Sorry not sorry

 När någon i flödet postar bild på ett brudpar med texten ”De sa ja!” kommenterar jag ”Vilken tur!”

”De sa ja” - fjantigaste summeringen av ett bröllop. Sluta med det. 

F ö: Idag har vi lärt oss att glace au four INTE heter glace au four på franska, utan HÅLL I HATTEN NU Omelette Norvégienne! Alltså Norsk omelett! Hur härligt värdelöst vetande är inte det?

Det är den där franska super-kocken som börjar på B som kom på det. ”Bocuse?” frågade jag Cass, så stolt över att ha lyckats lära mig namnet. Hon tittade på mig som att jag var en aning dum i huvudet, Bocuse dog ju för bara några år sedan. Det var den andra super-kocken som börjar på B som kom på norsk omelett, men det namnet minns jag inte. Svårt.

Packat och klart

Min pappa på Instagram: "Nu ska vi ut och resa igen!" men utan att berätta vart. En uppenbar teaser, förhoppning om att någon ska fråga. Det är hans grej, föreställer sig att alla åttio följare ska sitta som på nålar inför beskedet om vart de är på väg. Så spännande! En överraskning! Särskilt eftersom det nio av tio resor är antingen till UK eller Italien. Den tionde Gran Canaria.

Min mamma på Instagram, inlägget efter pappas: "Nu åker vi till London."

Jag skrattade högt och Make också, när jag berättade det senare på kvällen. Kan riktigt se pappas dämpade lilla suck när han ser att mamma spoilat hans cliffhanger.

 

Själva är vi mindre än tre veckor från kryssning. Nu vet jag att jag är oförskämt otacksam över den men för det första är det här med covidtest av barn och vad som egentligen gäller ett stort stressmoment för mig. Om jag vetat för ett år sedan att barnen skulle behöva testas hade jag tackat nej.

För det andra börjar denna gratisresa bli väldigt dyr, även för oss som varken står för kryssning eller flyg. Allt annat byggs på och det var heller inte riktigt det jag såg framför mig. Om jag vetat att det skulle kosta oss 10-15 000 utöver sju semesterdagar hade jag antagligen valt att spara dem.  

För det tredje har jag senaste året levt i villfarelsen att den här kryssningen skulle vara en all inclusive-historia men inser nu när vi närmar oss avfärd att det snarare är Ryan Air i lyxföpackning. Merförsäljning, merförsäljning, merförsäljning. De vet att vi på fartyget inte kommer ha något val, och därför kan de i princip ta tio dollar för en flaska vatten. Jag är smålänning i märg och ben, kan omöjligt njuta om jag känner mig skinnad och misstänker att jag kommer göra det.
För det fjärde trodde jag att man absolut skulle gå i land när tillfälle bjöds, på två ställen i Grekland och två i Kroatien. Nu inser jag att man köper (naturligtvis) utflykter som var för sig går loss på en två-tre tusen för en familj. Vi hade inte gått iland oavsett, p g a det här med barnen och covid-testen, men ändå. Jag hade sett fram emot de små minivistelserna.  

 

Ursäkta champagne-gnället. 

Åtta månader med au pair

Så fantastiskt det är. Något av det bästa vi gjort, tveklöst. Visst blir man bortskämd men alltså – vilken grej! Igår skulle Son på fotbollsträning och jag var inte hemma förrän närmare 18. Då hade Cass och Lill varit ute och cyklat, gungat på lekplatsen, lekt i studsmattan och haft jättekul. Själv kommer jag hem med en matkasse, kan i lugn och ro börja förbereda middagen i ett nystädat kök. Man äter, dukar av, ibland går barnen ut och leker lite till i studsmattan. Sedan nattar en vuxen barn medan den andra vuxna ba'.... Ja, vad gör jag nu? Man har all tid i världen när det mesta av huset alltid är städat.

 

Språkigt går det också så väldigt bra nu. Lill och Son är olika varandra. Son slänger sig med de fraser han lärt sig på franska, gillar att plocka poäng och visa vad han kan (vi blir så glada och uppmuntrar till tusen) medan Lill är ytterst sparsam med att ge oss nöjet att höra henne använda franska, det är mest när hon är själv med Cass som hon visar vad hon kan. Nu på senare tid kommer det ändå oftare och oftare med oss också. Jag tror t o m att hon skämtade här om dagen, när hon pekade på Cass' hår, sa cheval och skrattade. Hår är cheveu på franska, lätt att blanda ihop så jag tror att det var ett skämt från hennes sida.

Här om dagen berättade Cass allt hon bara säger på franska till barnen och som de förstår. Det var en lång rad fraser och uppmaningar, flera av dem hade jag själv inte koll på. Lill var med henne i mataffären här om dagen och Cass sa efteråt att hon bara pratat franska med Lill, som förstått allt. "Ta tre äpplen" t ex.

 

Älskar att kunna ge barnen en extra vuxen, en extra trygghet, en extra person som bryr sig och ger uppmärksamhet. Barnen är mycket mer harmoniska och nöjda. Vi är bättre föräldrar, hundra gånger mer tålmodiga. Fantastiskt nu när Make är bortrest ofta, det är liksom ingen grej när han behöver vara borta några dagar varje eller varannan vecka, det är ingen belastning. Om vi inte haft Cass hade jag behövt betala med mitt jobb för hans resor, men det slipper vi helt nu. 

Ät en levande groda

Vilken måndag. Jag kände mig lite ömtålig redan igårkväll. På Äventyr och det gick lite snett. Inget allvarligt, men skolboksexempel på att man alltid ska gå på känsla och aldrig på checklista. Mina signaler gick fram, men misstolkades för att de inte var särskilt starka när de var så mycket jag förmådde förmedla i stunden. Inget bra avslut på en annars fantastisk eftermiddag och kväll. Vi pratade efteråt, jag sa att det är det fina ändå, att vi kommit dithän att vi hanterar det, det utgör ingen kris. De få gånger det har gått snett har jag fått ett uppriktigt förlåt och det är värt så mycket. Aldrig ens antydan till tjafs om att jag är svår eller att jag borde ha varit tydligare, sådant som hade varit lätt att säga för att fördela någon sorts skuld. Aldrig.
Förlåt.
Inte ens ett litet men efter.

Tack.

 

Helt slut som artist, in i själen trött när jag lade mig vid 22. Någon timme senare vaknade vi av ett fruktansvärt oljud. De drog igång vägarbete nattetid på gatan utanför och det var som att ryssen kom.

 

Vaknade men en tung känsla i kroppen, sådär som efter att man gråtit väldigt mycket fast jag inte gråtit alls. Min känslomässiga termostat är oftast högst välfungerande, inser jag de stunder den fått sig en smäll och tillfälligt är lite off.
Anlände till jobbet och ett i Outlook väntande mejl som en i princip oersättlig leverantör skrivit i fredags natt (!), att de avslutar samarbetet med oss, omedelbart. Guschelov för min chef, som inte stressar upp sig i första taget för jag var nästan gråtfärdig när jag knackade på hans dörr vid halv åtta.

Aja. Ni vet vad dom säger. "Ät en levande groda varje morgon så kan dagen bara bli bättre sedan."