Hej Bloggen!
Här kommer en hälsning från en trött kvinna.
Förra helgen lagade jag mat hela lördagen och vid sex kom en massa trevliga damer, allt från sådana jag känner ganska väl till sådana som jag i princip bara pratat med (hundra gånger) på skolgården. Det var en fin kväll. Vi satt ute med filtar under tak medan det småregnade. Jag hade laddat med ganska mycket bubbel för man vet aldrig, men det gick fyra flaskor på sju personer, så det får man säga var måttligt. Skönt det.
På söndagen hade Lill någon influensa med hög feber och kräkningar, något som går. Alltså VAB måndag och tisdag. Make bortrest från söndag, jag hade tysk leverantör på besök måndag tisdag. Hade bokat mina föräldrar som stand-by i händelse av VAB. Inte ofta jag pratar om det där mammahjärtat, men det kändes inte alls bra på söndagen när Lill var riktigt sjuk och inte alls ville vara med mormor dagen efter, hon ville bara vara med mamma. Att säga att mamma måste jobba, det vill säga att jobbet var viktigare än hon, det var inte roligt. Bestämde mig där och då för att aldrig igen boka något som inte kan avbokas när jag vet att Make inte ska vara hemma.
Det blev intensivt. Måndagen började med tågstrul. Jag ringde tyskarna som just klivit på tåget i Köpenhamn och rekommenderade dem att kliva av i Malmö och hyra en bil. Lill mådde bättre och på kvällen tog jag med dem ut på tidig middag. Båda barnen har sovit alldeles för lite, jag har sovit för lite och det har varit allmänt dålig stämning hemma. Sedan några veckor tillbaka har jag störande ryckningar i ena ögonlocket, ett för mig stensäkert tecken på stress. Det är det, utslag i pannan och bakom öronen (kan få det efter extremt stresspåslag under kort tid, typ när man missar ett flyg) och yrsel. Inte så att jag går runt och känner mig stressad, men så fort tankarna snuddar vid till exempel jobb börjar det rycka i ögat. När Son börjar gnälla om att han inte gillar runda mackor av ett visst märke, att det ska vara av ett annat märke, då börjar det rycka i ögat. Dessa diskussioner om vad vi ska äta till middag: ryck i ögat.
De vi ska fira midsommar med hörde av sig och sa att de tänkte göra paella (han har fått en ny leksak) till middag, äter vi det? Jag gillar verkligen inte paella, har aldrig förstått vitsen med det, men visst kan man peta i sig det. Jag svarade att vi så klart äter det som serveras. Jag visste inte riktigt hur jag skulle linda in det, vill ju inte ljuga och säga "Åh så gott!" heller. Sedan kände jag som från ingenstans att Åh, jag pallar inte att sova över där! Allt kändes bara jobbigt med det, barnen är jobbiga att natta, det kan lätt ta två timmar. Då ska en av oss vara med dem och själv bli så trött att den lägger sig med barnen. Så vaknar alla vid olika tider, det är frukostjox och sedan ska man ändå åka hem direkt efter. Det är bara 1,20 hemifrån, det är inte så att vi är jätteintresserade av att dricka ändå. Man kan åka därifrån vid 21.30 och vara hemma vid 23, somna i egen säng och sedan ha hela helgen hemma. Så skönt. Skrev till henne att vi kanske ändå lutar åt att åka hem på kvällen, hoppas att de inte blir för besvikna i så fall. "Ni gör som ni vill" svarade hon med en pussemoji, vilket kanske var ungefär lika 'inlindat' som min reaktion på paella, men jag har inte energi att bry mig jättemycket om varken det ena eller det andra.
Har ju också min kompis Munter som jag funderar på, hur hon kommer reagera på att vi firar med det andra paret. Vi har firat med dem några år, de har så himla fint sommarställe men Munter och hennes man är så tråkiga så tiden stannar. Jag tycker inte att det känns bra att fira med dem, bara för att de erbjuder en vacker miljö. I år frågade andra kompisarna först och en kort period funderade vi faktiskt på om Make och barnen skulle firat i Norrland så det sa jag till Munter. Hon är sådan, och det är också något som gör att jag inte tycker lika mycket om henne, att hon tar så illa vid sig så himla enkelt. Det är som att man alltid måste tassa på tå runt hennes känslor. Jag har inte energi till det heller.
Det här med au pair-jakten tar också musten ur mig. Bertil verkar inte intresserad. Vi hade ett jättetrevligt samtal men det visade sig att hon har pojkvän (inte positivt) och hon verkar väldigt tveksam till att vara borta längre än ett halvår fast hon först sa att hon kunde tänka sig det. Hon tyckte att det kanske hade funkat om hon åker hem i februari/mars men då är det bara några månader till semestern och liksom inte lönt att fasa in någon ny. Å andra sidan, om hon åker till jul är det bara knappt fyra månader här, inte heller det lönt. Så det blir nog inget med henne. På hela taget är det väldigt svalt intresse, vi får nog svar från en av femton vi kontaktar. Alltså, något som helst svar. Jag började fundera på vad vi har för konkurrens och började kolla på andra svenska familjer som söker au pair. Fan, vissa av dem hade JAG velat vara au pair hos. Det är VD:ar och vackra fruar, flotta villor och "häng med på alla våra äventyr". Jag fattar också att alla jag kollar på kör svart. Det vet jag, eftersom de söker kandidater från även utanför EU. Det är i princip omöjligt att ha någon från utanför EU vitt. Alltså kan de betala mer i fickpengar och kanske gör det skillnad?
Ikväll kommer Make hem. Det blir skönt. Helst skulle jag vilja måla pinnstolar, men inser att jag kommer behöva handla mat och förbereda för midsommar, det lilla som de bett oss ta med.
