Semesterveckan har varit helt fantastisk! Farmor och farfar har (faktiskt?) varit amajzing. Särskilt farmor som var mycket mer närvarande än hon brukar, hon och Son har lekt massor med varandra och verkligen kommit varandra nära. Jag märker ur mycket det påverkar min inställning till henne, hur mycket mer jag tycker om henne när hon visar att hon tycker om mitt barn. Jag har faktiskt aldrig tyckt så mycket om min svärmor som den här veckan. Hoppas att det håller i sig.
Farfar däremot, han är ju ingen barnmänniska alls. Verkligen Den Gamla Skolan. En morgon hörde jag Son med sin lilla gulliga röst fråga farfar om han ville leka kurragömma och farfar uttrycker sig ju artigt, men allt i hans uppenbarelse signalerar motvilja så han sa nej och Son, som aldrig accepterar ett nej när det gäller lek, frågade inte en andra gång utan kom ner till mig. Han visste inte att jag hade hört och jag sa inget. Han sa inget heller utan lade sig på golvet och ålade besvärat. Jag såg att han var ledsen, han torkade några tårar som han liksom inte ville att jag skulle se och det i sig var så hjärtskärande, han kände sig avvisad och skämdes på något vis. Gubbfan.
Då är det extra fint att farmor varit så snäll och mysig. Hon har verkligen velat leka och umgås med Son. Det gör mig så lycklig och hon och jag har haft jättetrevligt. Igår på väg hem hade hon och jag t o m en sms-konversation, på mitt initiativ. Det är första gången jag smsat henne "frivilligt". Make sa inget men jag märkte att han blev glad. Förstår det, jag tycker det är så mysigt att han och min pappa har en pågående sms-konversation om allt och inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar