* Ytterligare en kompletteringsrunda på bygglovet. Blir alldeles matt över hur jävla petigt det är och hur mycket kommunen ska lägga sig i. Man får inte utforma sitt badrum som man vill, det måste vara handikappsanpassat! Kräks på det!
* På samma tema: Kommunen har gjort oss uppmärksamma på att vårt dagvatten leds ner i deras spillvattensystem. Måste åtgärdas.
* På tal om det: En av väggarna i källaren är fuktskadade, upptäckte jag när jag städade i helgen. Lär bli gräva upp utifrån och dränera. Enda lilla trösten är att det är på den sidan där vi ändå kommer behöva gräva (för att bygga trädäck).
* Kulturen på det här företaget där folk istället för att säga vad de tänker till den det berör (t ex mig) har möte med mig, allt är peachy, ingen säger någonting men går sedan direkt till min chef och säger att jag inte verkar ha koll på läget? Blir tokig på det. Så hamnar jag i ett läge där jag måste förklara för min chef att det här som någon är så bekymrad över har jag inte hört ett ord om. Det har hänt ganska många gånger nu, med samma person, så jag gick till honom direkt (inte till hans chef) och sa till honom att han jättegärna får säga direkt till mig om det är något han oroar sig för.
"Fast vi står inför alla andra? För alla vill inte det." undrar han. JA FÖR FAN. Hellre det än att min chef ska komma till mig och vara orolig för att jag inte har koll på läget. Jag är ingen tankeläsare, jag vet inte att han har en hård deadline där han ska redovisa något imorgon eftermiddag. Om han behöver input från mig måste han säga det för om ingen skriker om något annat följer jag min egen priolista.
* Bra då, och jag är stolt över mig själv, att jag tar snacket direkt med honom utan att a) be om ursäkt eller förminska mig själv b) bli blodröd om kinderna c) få darriga händer d) misslyckas med att hålla rösten stadig e) framstå som upprörd/känslosam. Det är något jag tycker kommit efter andra föräldraledigheten, jag har fått några kilo mer pondus. Jag känner mig betydligt mer "magstark" nu än tidigare och det ger sig uttryck i en situation som denna.
"Fast vi står inför alla andra? För alla vill inte det." undrar han. JA FÖR FAN. Hellre det än att min chef ska komma till mig och vara orolig för att jag inte har koll på läget. Jag är ingen tankeläsare, jag vet inte att han har en hård deadline där han ska redovisa något imorgon eftermiddag. Om han behöver input från mig måste han säga det för om ingen skriker om något annat följer jag min egen priolista.
* Bra då, och jag är stolt över mig själv, att jag tar snacket direkt med honom utan att a) be om ursäkt eller förminska mig själv b) bli blodröd om kinderna c) få darriga händer d) misslyckas med att hålla rösten stadig e) framstå som upprörd/känslosam. Det är något jag tycker kommit efter andra föräldraledigheten, jag har fått några kilo mer pondus. Jag känner mig betydligt mer "magstark" nu än tidigare och det ger sig uttryck i en situation som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar