Idag ska vi med champagne och mums-mat fira dels att Make klarade omtentan i straffrätt! Det trodde vi (han) nog inte utan vi hade ställt in oss på att det skulle bli ytterligare en omtenta och han var rätt nere över det. Nu fick han ny energi till processrätten som tentas i början av november. Han har gjort ungefär hälften nu, i tid räknat. Kontorschefen och hans officiella chef har sagt att han får skynda sig att få ut examen så att de kan göra honom till delägare.
Firning nummer två är bröllopsdag nummer sju! Jag köpte en snygg ylletröja till honom. Killen i butiken måste ha varit stenhög. Det, eller efterbliven. Sävlig, liksom dimmig. När jag betalat och skulle gå gav han mig inte paketet utan kom runt disken med paketet i famnen. Jag sträckte ut handen för att få det men han trodde att jag ville skaka hand så, ja, gjorde det med mig. Jag bjöd på det, fick paketet, sträckte mig in över hans kassa och tog själv kvittot från skrivaren eftersom han inte gett mig det.
Son är ju högst ovillig att bli lämnad utan någon förälder, fast han varit så mycket med mormor och morfar själv. Separationsångest i kubik. Vi hade hoppats på att få äta middag själva och sedan hitta på något kul, typ skyttesimulator på lokala eventstället. Äta gör vi ändå, Son får helt enkelt följa med, han är tillräckligt stor för att kunna ha med utan att det är någon belastning, men att släpa med honom på skyttegrejen känns inte aktuell. Dels kanske det ser illa ut med barn i den miljön, men om inte annat vet vi att han inte skulle acceptera att inte få prova skjuta, och DET hade sett illa ut. Antar jag. Kanske kan man säga att bara vuxna får skjuta. Hm. Tål att tänkas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar