Livet och dess riktningar

Barnens farmor och farfar var på besök i helgen. Det var ("faktiskt") trevligt! Son och farmor klickade som de aldrig gjort förr, ett stort irritationsmoment tidigare har varit att de verkat så ointresserad av barnen men båda och främst farmor var så fina med barnen, främst Son, den här gången. Han i sin tur var så fin också, kom många gånger och spontankramade Farmor, han som aldrig vill kramas med någon om han inte är trött eller ledsen.

Svärfar har blivit så trevlig också. I början när jag kom in i familjen var han så svår. De var svåra båda två men svärmor var nog mest svår för att han var svår. Hon kom som i kläm. Det tog ganska många år innan jag hörde honom skämta en enda gång, eller såg honom skratta. Han bara tittade på en med undrande blick om man försökte säga något roligt. Nu har han humor. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Han har humor!

 

Jag har alltid haft svårt för att de är så välputsade. Allt är fasad och jag tror det är så pass impregnerat i deras personligheter att de inte reflekterar över det, men jag kan inte med det uppenbart tillrättalagda, allt man gör och säger för att framstå som en familj där alla njuter av varandras sällskap, där alla i någon aspekt är framgångsrika och alla spelar sin relations-roll perfekt. Det hålls tal vid middagen och talet handlar om hur bra det går för den adresserade på jobbet och vilken fin fru och familj han har. Det är ju för att det är vad de tror att man vill höra men jag sitter med ett stelt leende och känner inget för det.

 

När jag nattade barn i fredags pratade de om huset i Frankrike, att svärmor och svärfar kommer äga det tio år till, sedan inser de att de är för gamla. Helst vill de att något av barnen tar över huset. Vi är de enda som är aktuella och vi ÄLSKAR det där stället. Det är bara det att det är en ofantlig kostnad. Det är två ganska höga årslöner bara för att dra runt det ekonomiskt. Make sa det och då tyckte hans föräldrar att ja, men då får vi väl göra en utdelning så att den som får huset har råd att dra runt det (och övriga syskon naturligtvis blir kompenserade).

Det kanske blir så, om inte världen hunnit gå under i klimatångest eller Corona innan dess, att det landar en rejäl pengagåse på köksbordet om tio år. Vad gör man då? Vad är det första man gör om någon sätter in XX miljoner på ens konto över natten? Jag kan inte komma på vad. Det enda vi kan komma på att vi skulle göra, nästan direkt, är att lösa alla lånen. Bli skuldfri. Oklart varför det känns så viktigt men det är något vi längtar efter. Men ingen av oss har någon sådan där dröm att Då ska jag köpa den där svindyra märkesväskan eller Då går vi in på Porschebutiken och säger två såna tack, en svart och en vit. Inget sådant. Jag är så glad att vi inte drömmer om sådant.

 

Jag vill göra något meningsfullt och konstruktivt. Jag skulle vilja finansiera den lokala kvinnojouren. Alltså, finansiera på ett sätt som verkligen gör skillnad, all in. Svärfar berättade om en kompis/bekant till honom som har som hobbyprojekt att köpa företag som av en eller annan anledning behöver säljas. Det kan vara små företag. En kemtvätt. En Icabutik. Ett åkeri. Ungdomar i trakten som är sugna på att driva företag får anmäla intresse till honom, han har som en bank med personer och när han köpt ett företag väljer han någon från sin pool som får ta över företaget, driva det. Om det går bra får personen successivt köpa in sig som ägare till ett förmånligt pris och efter ett antal år helt ta över ägandet. Den här mannen äger eller har ägt ett 40-tal sådana företag i staden där de bor. Nej, han tjänar inga pengar på det, men är en eldsjäl och har redan pengar så han klarar sig. Otroligt inspirerande. På hela taget; köpa företag lockar både Make och mig. Så kul det varit att leta upp misskötta företag med potential och vända dem till något lönsamt. Jag är övertygad om att han och jag vore det PERFEKTA teamet för en sådan verksamhetsbeskrivning. Han kan siffror, jag kan processer och människor.

 

Det är så konstigt att ens tänka sig att livet kanske blir så någon gång. Jag vågar inte räkna med det för man vet aldrig vad livet har i beredskap åt en, men någonstans vågar jag ändå lite se fram emot det. Det känns som att svärföräldrarna är mer inriktade på att "dela ut" nu än de varit förr. De är okaraktäristiskt öppna men hur de placerat sina tillgångar (normalt sett skulle de aldrig prata om pengar med utomstående, jag tar det som att de verkligen ser mig som en del av familjen) och igår över middagen kändes det nästan som att de ville ge oss förberedande goda råd för hur de har tänkt och resonerat och olika avkastningar vs risk, som att de vill att vi ska börja fundera på sådant också.

Vi skrattade lite åt det häromkvällen, Make och jag. Jag såg framför mig att vi sitter på varsin sida köksbordet, han och jag, och stirrar på en stor pengapåse, en sån där brun jutesäck med ett svart dollartecken på, som står på bordet mellan oss innan vi rycker på axlarna och går och steker fiskpinnar istället. Något säger mig att det kommer bli ungefär så. Fast inte i en seriefigurssäck, då'rå.