Mamma-dagen!

Idag fyller Son sex år. Fattar inte hur stor han blivit, både till sättet och i kroppen. Lång och gänglig.

Jag har sedan Lilltjompan föddes reflekterat en del över hur annorlunda mamma jag är med henne mot vad jag var med Son. Jag tänkte inte på det då men efter henne har jag insett att jag var rätt känslomässigt frånkopplad Son i början. Det är lite jobbigt att inse det i efterhand och ärligt talat skäms jag över det, vill inte ens prata med Make om det. Jag har naturligtvis alltid älskat honom, men jag har inget minne av att jag kände det oerhört starka band till honom som jag känt till henne från första sekund. Jag var inte mentalt närvarande på alls samma sätt när Son var bebis som jag alltid varit med henne.

Jag vet att Make noterade det när Son var bebis och jag uppfattade att det störde honom eller gjorde honom bekymrad men då fattade jag det inte själv, tyckte att jag hade rätt att vara frånvarande. Sitta med telefonen när han ammade. Var tacksam för all tid han var nöjd med att vara på egen hand istället för att, som med henne, vara tacksam för all tid jag fick sitta med henne i famnen och gosa. Jaja, det är klart att jag tusen gånger önskat med henne också att hon gått med på att vara själv en stund, så att jag får plocka ur diskmaskinen, men verkligen enorm skillnad ändå mellan de tvås bebisperiod.

 

Igår tänkte jag på förlossningen, när de gick iväg med Son så snart han kommit ut eftersom han inte syresatte ordentligt, eller vad det var. Make pratar om det som en av de värsta stunder han varit med om, han tog det verkligen hårt och egentligen borde han fått debreifa efteråt men det var aldrig någon som pratade med honom. Jag kände aldrig något då och det har tagit lång tid att inse att det är konstigt att jag inte kände något. Jag var… inte likgiltig, men heller inte orolig. Det gjorde mig inget att det tog kanske en halvtimma innan jag fick tillbaka honom. Jag undrade knappt var han var eller vad som hände. Jag frågade bara personalen om det var någon fara och kände mig helt lugn när de sa att nej, det är ingen fara, han är snart tillbaka. Nu sex år senare undrar jag vad det var för fel på mig, varför jag inte kände så som Make kände men det satte liksom som tonen lite för resten av bebistiden. 

 

Hur har min mentala frånvaro under hans bebisperiod påverkat honom? Han har aldrig velat gosa eller ha fysisk närhet, inte sedan han blev stor nog att avvisa kramar och pussar. Sedan har vi alltid fått höra på dagis och från andra, att han är ett tryggt barn, att han är trygg i sig själv. Så även nu och han är en fantastisk person på så många sätt. Blir alldeles tårögd över hur fin och kärleksfull han är med sin lillasyster. Han uttrycker kärlek för henne i så stora ord att man knappt fattar att en sexåring kan känna så. Han säger att han aldrig vill att hon ska behöva slå sig, att om hon slår sig så vill han slå sig istället, så att hon ska slippa. Han säger att han älskar henne så mycket att han nästan dör. Även när han är rasande på mig och Make, när han säger att han ska flytta hemifrån för att vi är världens sämsta föräldrar tillägger han att han BARA ÄLSKAR lillasyster. Så att det inte ska bli några missförstånd.

Vi är bra föräldrar. Jag är en bra mamma men jag kommer nog alltid ha lite att ta igen. Jag kommer alltid ligga lite på minus.

Älskade Son! Han ska alltid ha det bästa!