Det går bra, så det gör. Vi är alla definitivt på bättringsvägen nu, vågar vi påstå och det här med att sitta i karantän har inte alls varit så påfrestande som jag var rädd för. Obs: Ytterst ödmjuk inför att den avgörande faktorn till detta är att vi bor i villa med stor trädgård! Annars löser sig det mesta ändå. T ex behövde jag snigelmedel från Plantagen, det kunde jag betala på nätet och sedan ringde jag dem och bad dem komma ut med det. Bilschampo från Mekonomen betalade jag kontant utanför butiken.
Under veckan behöver vi rådgöra med någon om hur vi ska göra med tillbakagång främst till skola/dagis för det är snårigt och jag tycker inte att den information som finns är alldeles för intetsägande. Det är nog inte vara i vår familj som det är olika men och om. Lilltjompan har ju t ex inte haft ett enda symptom, ska hon då gå tillbaka tidigast en vecka efter att första eller sista personen i hushållet testades?
Svärisarna är i Frankrike sedan en vecka tillbaka. De hör av sig varje dag med bilder och berättar om allt härligt de gör - jag förstår att de är lyckliga, som två kalvar på grönbete, men inte en enda fråga om honom eller hur han mår. Vid något tillfälle, i deras familjs facebookgrupp, frågade Makes syster hur det var med honom och då skulle svärmor vara duktig och skrev att de ber för honom, men inte en enda fråga om hur han har det eller hur det är med barnen! Jag tycker så synd om Make. Här om dagen sa han att om han blivit inlagd på IVA är han inte alls säker på att de kommit hit eftersom de "ändå inte kan göra något" (annat än att be för hans tillfrisknande). De ber och då har de gjort sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar