Steget tillbaka

är inte lätt. 

Jag hade just ännu ett Team-samtal med en rekryterings/bemanningskille och han bekräftade att nej, det blir inte lätt för dig att hitta ett jobb som inte är inköp och som inte är ett steg upp. HAN "tror på mig" när jag säger att jag vill det, men den i nästa steg är det tuff att övertyga. Man tappar helt trovärdighet när man inte vill göra karriär, han instämde helt i det.

Det här med att, som med dagens, närmast tjata sig till ett kort möte på Teams, är också grejen. Han var inte jättepå först, men när vi väl är i mötet ser jag på hans leende att jag är över förväntan. Jag är så j-a säljbar. Mitt CV är bra, och förpackningen ännu bättre. Då anstränger jag mig inte ens, inte mot rekryterarna/bemanningsfolket. Det behövs inte. De vet hur de ska sälja mig ändå och med dem är det bättre att vara öppen. 

Han har i alla fall ett inköpsjobb, mer operativt än jag är van vid, på  ett stort välkänt företag och ska presentera mig som kandidat imorgon. Det är en inhyrning på fem månader (som i o f s kan övergå i fast anställning om alla är nöjda). Det kan jag hoppa på och fundera på nästa steg under tiden. Fem månader går fort. Jag känner mig som en jobbgambler och trivs jäkligt bra med det!

Nu är det ju det här med att välja och försaka. Ännu har jag inget konkret erbjudande, men känner på mig att det blir en ketchupeffekt. Det blir det nästan alltid.