Ät en levande groda

Vilken måndag. Jag kände mig lite ömtålig redan igårkväll. På Äventyr och det gick lite snett. Inget allvarligt, men skolboksexempel på att man alltid ska gå på känsla och aldrig på checklista. Mina signaler gick fram, men misstolkades för att de inte var särskilt starka när de var så mycket jag förmådde förmedla i stunden. Inget bra avslut på en annars fantastisk eftermiddag och kväll. Vi pratade efteråt, jag sa att det är det fina ändå, att vi kommit dithän att vi hanterar det, det utgör ingen kris. De få gånger det har gått snett har jag fått ett uppriktigt förlåt och det är värt så mycket. Aldrig ens antydan till tjafs om att jag är svår eller att jag borde ha varit tydligare, sådant som hade varit lätt att säga för att fördela någon sorts skuld. Aldrig.
Förlåt.
Inte ens ett litet men efter.

Tack.

 

Helt slut som artist, in i själen trött när jag lade mig vid 22. Någon timme senare vaknade vi av ett fruktansvärt oljud. De drog igång vägarbete nattetid på gatan utanför och det var som att ryssen kom.

 

Vaknade men en tung känsla i kroppen, sådär som efter att man gråtit väldigt mycket fast jag inte gråtit alls. Min känslomässiga termostat är oftast högst välfungerande, inser jag de stunder den fått sig en smäll och tillfälligt är lite off.
Anlände till jobbet och ett i Outlook väntande mejl som en i princip oersättlig leverantör skrivit i fredags natt (!), att de avslutar samarbetet med oss, omedelbart. Guschelov för min chef, som inte stressar upp sig i första taget för jag var nästan gråtfärdig när jag knackade på hans dörr vid halv åtta.

Aja. Ni vet vad dom säger. "Ät en levande groda varje morgon så kan dagen bara bli bättre sedan."