När vi kom hem från Frankrike flyttade jag ut. Ett ögonblicks infall som föregåtts av två års förberedande tankar, lite som när man ligger vaken på natten och föreställer sig hur man skulle rädda barnen om det plötsligt börjar brinna i huset, så har jag tänkt. Om allt ställs på sin spets, hur gör jag då?
Två dagar och bara mentalt men ändå. Jag stod med båda fötterna utanför dörren och kände inget annat än att det var rätt. Opraktiskt men rätt. Kände i princip inget alls. Make fick total panik när vi pratade och han fick noll respons från mig kring sådant han trott att vi var rörande överens om. Tredje morgonen, utan att egentligen ha utvärderat saken valde jag att vilja stanna men vi är på ett ställe vi inte varit tidigare. Jag är på ett ställe jag inte varit tidigare.
Han är ju världens bästa och snällaste, men hur mycket av sig själv ska man försaka för att hålla ihop familjen? Och så är det en värderingsgrej som är så öm att jag knappt orkar tänka på det, än mindre prata om det med honom.
Det är okej ändå, just nu. Nu ger vi oss in i hamsterhjulet igen, ingen tid att tänka eller känna efter för mycket. Vi har ff inte hittat någon ny au pair. Den som ligger bäst till är på pappret mer än perfekt men vi fick båda en konstig känsla när vi pratade med henne. Det var lite för bra, för tillrättalagt, för kvalificerat och hennes namn ger ingen träff på Google. Med tanke på allt hon gjort, jobbat med, utbildningar hon gått, uppsatser hon skrivit, borde hon ha gjort åtminstone några avtryck men det är som att hon inte existerar. När jag frågade (varför hymla?) sa hon att hon aldrig googlat sig själv så hon visste inte. Vem har aldrig googlat sig själv? Hennes Linkedin-profil som hon länkade till sedanvar bara hennes förnamn och första bokstaven i efternamnet. Varför har man en anonymiserad Linkedin-profil?
Vi ska prata med henne igen, kommer begära kontrollerbara och ringbara referenser samt (alltid) kopia av hennes pass men... jag tror inte det kommer bli hon. Bara att man har en dålig känsla kanske kan vara anledning nog?
5 kommentarer:
Det kanske inte är så dumt att vila i tanken om att vilja flytta ut? Nu vet jag ju inte bakgrunden men min lärdom är att beslutet måste växa fram. Man bara vet när det är dags. Jag tror det iallafall. (Och jag finns på insta om du vill prata om det.)
Gällande aupairen så känns det ju jäkligt olustigt? Äh jag vet inte, fick bara väldigt olustiga känslor i magen direkt.
Ja alltså angående au-pairen så håller jag helt med om att dålig magkänsla är anledning nog. Jag har själv varit au-pair hos en familj där jag redan första kvällen kände att det här kommer inte att bli bra. Och det blev det inte heller.
Åh, så svårt det där. Hålla ihop för familjens skull, hur mycket av sig själv ska man försaka, vad kan bli bättre osv. Supersvårt, och jag har inga oombedda råd att ge. Bra iallafall att ni pratar med varandra om det.
Au-pairen: Relaterar till tindersnubbar som inte finns - det är något skumt. ALLA går att googla eller hitta på något sätt. Tror ni ska gå på känslan ni har nu, har den kommit är den svår att få bort.
Livet: Ni verkar ändå så otroligt fina och kan prata om det mesta? Det kanske går att prata sig till en flytt också? Eller till att stanna. Men allt, precis allt, är ju en process så vad det än blir kommer det att ge sig.
PS. Är orimligt förtjust i din blogg <3
Ja det är klart att den dåliga känsla ni har nu är anledning nog att inte gå vidare med henne. Vem vill ha en tillrättalagd aupair liksom? Hon kanske är spion?? Hihi.. vem vet.
Och ang parförhållanden: varför är det så svårt? Både bra och dåligt.. men bra att ta tag i det när det dåliga känns för dåligt tycker jag. Bra att ni pratar. Hoppas ni når fram till varandra.
Skicka en kommentar