Igår pratade jag med handläggaren på kommunen som fått in två nya uppdrag hon trodde kunde passa oss. Egentligen primärt ett uppdrag, men hon nämnde ett till, utifallatt. Det andra hade kanske kunnat vara något, men en liten knodd, bara två år gammal och med en mamma som nog kräver rätt mycket trodde handläggaren. Barnet i sig verkade vara "det lilla problemet" så att säga. Älsklingen. På ett sätt hade det varit mysigt med en liten men så tänker man på allt det för med sig (igen) plus att Sommarstugan VERKLIGEN inte är ett säkert ställe för en så liten. Trappan där – herreGUD. Det hade inte gått.
Den andra är en flicka året yngre än Lill. "Ett väldigt okomplicerat uppdrag". Inga konstigheter, en ensamstående mamma utan nätverk som jobbar mycket och på oregelbundna tider så flickan är väldigt mycket på dagis, nattis och helgdagis. Hon skulle må bra av att tillbringa tid med en familj. Mamman är (förstår man ju) rätt slutkörd och behöver lite avlastning ibland. Det känns helrätt. Klart hon ska få vara hos oss.
Nyttigt det är för oss också att bli påminda om hur förbannat bra vi har det och hur hårt många sliter och ändå knappt klarar sitt uppehälle. Dessa ensamstående mammor som kämpar, och barnen som går långa, långa dagar på dagis. Lite svårt att inte känna sig som en skurk, faktiskt. Vi har det så mycket bättre än vi förtjänar.
3 kommentarer:
Riktigt riktigt bra! Beundrar er som inte är fega, lata och bekväma som jag, som inte rikigt får till att ta in nya människor i livet på det sättet. Blir glad av att läsa det du berättar!
💕
Jag tror att man ’kommer in i det’. Inget som händer över en natt (fast för vissa är det kanske naturligt från start, jag vet inte?). Alla har ju dina förutsättningar, vore det inte för att vi har pair som gör att tar oss igen veckorna utan ökad puls hade vi nog inte orkat ta oss an ett bonusbarn heller
Jag tror absolut att vissa personer har ett öppnare sinne att ta in nya människor i sitt hem och sitt liv än andra. Fantastiskt fint! Och själv kan man i alla fall samla några pusselbitar som gör att man kommer närmare i sina egna tankar! Någon dag, i någon form...?
Skicka en kommentar