Tre stycken

Visst är det konstigt att ju oftare man hörs, desto mer har man att prata om? Borde det inte vara tvärt om? Städerskan på ett tidigare jobb pratade i telefon precis hela sina arbetspass. Ett lågt mumlande på annat språk. Någon gång funderade jag högt med en annan kollega om med vem hon har så mycket att prata om. Han svarade att hans syster och hans mamma pratar med varandra i flera timmar om dagen. Jag undrade vad man möjligen kan ha att prata om i flera timmar varje dag. Han gjorde en gest jag tolkade som ungefär Tja, tydligen.        

 

I slutet av månaden ska jag till nästa större stad och träffa min vän som bor där. Vi ses ungefär två gånger om året och jag är alltid lite rädd att upptäcka att vi hamnat där, att vi ska sitta mitt emot varandra och inse att vi ses för sällan för att ha något att prata om. Än så länge har vi aldrig varit i närheten, jag hoppas att vi aldrig kommer dit.

 

Faktiskt är det lite så med bloggen också. Skriver man lite varje dag finns alltid någon att reflektera över men när det gått för lång tid är det svårare. Dumt ju, varför måste det vara så? Jag tycker ju bäst om att läsa det korta. För länge sedan hade jag en blogg som hette Tre stycken. Tyvärr var jag inaktiv där för länge och bloggen raderades. Dokumentation från flera år försvann. Jag sörjer det. Jallafall, bloggen hette så eftersom det ideala blogginlägget – kom jag på – består av tre stycken. En början, en mitt och ett slut.