I helgen har Sofia haft en kompis från Spanien på besök, en urgullig kille som verkligen bara är kompis (pga "genomgay" om man nu kan säga så). Jag har varit rätt hängig, förkyld och febrig, kanske därför lite extra neggig men det börjar verkligen (verkligen) störa mig att hon är så… vet inte om det är oartighet, kulturkrock eller bara att hon inte reflekterar. Man har ju hört skämtas om att svenskar är nästan patetiskt benägna att säga Tack som svar på allt, t o m ett ohövligt avslag. "Okej, tack i alla fall!" men Sofias obenägenhet att tacka för någonting är som droppe efter droppe i en bägare som börjar bli full. Dels det här med att aldrig någonsin tacka för maten (fick ju intressant input från Tove i en tidigare kommentar – men hennes kompis tackade fint för både det ena och det andra i helgen så, vet inte…) men bara en sådan sak som "Tack för att min kompis kunde komma och bo här" eller "Tack för att vi fick ha bilen hela helgen". Sådant som vi gärna erbjuder men som ändå kan uttrycka uppskattning för.
Ibland säger hon tack, inte ofta men ibland. Då viskar hon det med nedslagen blick, som att det är något pinsamt. Är det en svaghet att säga tack, som att man då blir skyldig den andra något?
Det här gör att jag börjar känna mig missunnsam på ett sätt som jag aldrig känt mot våra tidigare au pairer. Drar mig för att erbjuda, gläder mig inte åt att fixa det där "lilla extra" för henne, för att göra henne glad. Om jag skulle säga att jag lagar hennes favoriträtt ikväll skulle hon svara "Okej" och inte "Ja, så gott!" Man tappar liksom sugen. Det är inte kul att tappa sugen.
2 kommentarer:
Tror du att det skulle kunna funka att prata med henne om det?
Kanske men det känns så needy att ba’ ”Jag skulle vilja att du visar mig mer uppskattning”. Egentligen relevant, fast det känns ändå som att om ett tack inte kommer sontant är det inte värt så himla mycket. Antingen känner man tacksamhet, eller så gör man det inte.
Skicka en kommentar