Ja, så i måndags satt jag uppgivet och scrollade efter ett välbetalt jobb, utan konkret ansvar och med flexibla arbetstider (jo tjenare). Jaja, innan semestern hade jag ingen som helst tanke på att byta jobb så jag insåg rent rationellt att så snart jag kommit in i lunken igen skulle allt vara som vanligt. Konstigt nog ringde igår eftermiddag en rekryterare jag känt sedan jag pluggade. Hon har "gett" mig flera bra jobb tidigare och har en närmast kuslig förmåga att ringa just när jag behöver det som mest.
Jobbet hon hade är som chef för verksamheten på ett företag precis i närheten. Det är ett litet företag, en liten fabrik, bara ett 30-tal anställda men rätt speciell nisch som jag har erfarenhet av sedan tidigare. Först tänkte jag bara säga nej men bestämde mig för att åtminstone sova på saken så hon skickade mer information. Fan, jag vet inte.
Å ena sidan hade det varit en spännande utmaning och ett naturligt nästa steg. Å andra sidan har jag noll sug efter fler utmaningar i livet, snarare tvärt om. En gång tidigare har jag provat att vara chef och jag höll på att bränna ut mig direkt, är inte särskilt stresstålig. Dessutom bekymrar det mig att företaget är så litet, ser framför mig hur alla tråkiga jävla puckar som hållbarhet, maskindirektiv, regulatoriska frågor skulle hamna på mig. Jag trivs inte när det blir för teoretiskt och man ska sätta sig in i alla nya krav som kommer och komma på hur man ska tackla dem.
Å tredje sidan gnäller jag alltid över "gubbklubben" som vår egen ledningsgrupp är, över att det aldrig kommer några kvinnliga chefer när jag själv känner att chef är det sista jag vill bli. Pratade om det med Äventyret för ett tag sedan och han sa att kvinnor antagligen är alldeles för smarta för att vilja bli chefer. Det ligger nog en del i det.
Jag vet inte om jag skulle kunna arbeta upp tillräcklig entusiasm. Make har sitt, kommer resa mer inom ett år men å andra sidan inte ha sitt nuvarande jobb kvar, så vissa veckor är han hemma och kan ta mer med hushållet/barnen medan jag behöver ta mer de veckor han är iväg. Han uppmuntrar mig till att åtminstone prata med dem och är som alltid tydlig med att jag aldrig får offra något jag vill göra, för att ge plats för honom och hans jobb. Det gör jag inte, verkligen inte. Om jag kände genuint att jag vill hade jag inte tvekat.
Goda råd, tack.
2 kommentarer:
Jag tror du kommer långt genom att sortera tankarna i en vanlig för- och emot-lista. Vad finns det för olika för- och nackdelar med att börja ett nytt jobb som detta och vad finns det för för- och nackdelar med att vara kvar i det jobb du nu har?
Det där med vad som ger och tar energi just nu och hur sugen du är på utmaningar är också viktigt. Är det den här sortens utmaning du vill ha och behöver eller är det något helt annat?
Jag tänker att det är dumt att inte iallafall gå på en intervju och prata med dom. Tänk om gubbklubben inte är så stark där (önsketänkande)? Tänk om dom känns bra i magen och du kommer tycka att det är kul att gå till jobbet?
en intervju eller möte är ju ingen commit. Tänker att det är enklare att inte ångra sig efteråt om man iallafall har mer info än om man fattar beslut och sen ba "tänk om". Inget är ju signat förrän det är signat så att säga.
Skicka en kommentar