Äntligen tillbaka på jobbet efter en intensiv familjehelg i sommarstugan. Lill var inte riktigt i form och jag hörde ordet Mamma så många gånger, i så många olika tonlägen under lördagen att jag höll på att krypa ur skinnet. Jag reagerar fysiskt när det känns som att barnen håller på att kväva mig med sitt tjat, bråk och missnöje som inte går att lösa - hur mycket man än försöker: Det kliar i pannan, precis över ögonbrynen och jag spasm-gnuggar pannan samtidigt som jag väser FRÅGA PAPPA! GÅ OCH PRATA MED PAPPA!
På väg hem igår kände jag mig så himla deppig, instängd och oförklarligt deppig. Tänkte på Äventyret och kände mig sorgsen över att sista kommunikationen blev som den blev. En kort stund övervägde jag att höra av mig till honom med något försonande för att åtminstone det sista vi sagt skulle ha varit vänligt, men insåg ganska snart att inget gott skulle komma ur det. Jag vill inte öppna den dörren nu när den väl är stängd.
Kom hem, gick på toa, fick en minimal ljusröd fläck på pappret och fattade varför jag känt mig som jag gjorde. Livet med hormonspiral. Mer PMS än blod. Lika överraskad varje gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar