Några snabba

• Känner mig ful. Slapp överallt. Brösten är inte alls sådär sillisliknande som förra gången jag ammade, bara hängiga. Rumpan platt och gropig. Magen degig. Började tappa hår en vecka innan femmånadersdagen. Det som är kvar känns jävligt risigt. 
• Spiralen bra, än så länge. Ytterst små dagligablodstänk, knappt ens lönt med trosskydd. 
• Vi var på ”skidresort” i Norrbotten med mina in-laws i helgen. Make besviken, trodde vi skulle fira hans 40-årsdag, det var ursprungligen därför vi bokade resan, men ingen som andades ett ord om det. Jag tror att de tänker att vi gör det i Frankrike nästa gång men han var ändå besviken. Han är ofta besviken på sin familj.
• Ska på finbrunch med kompisen som blivit så trevlig sedan hon gick ner typ halva sin tidigare vikt. Ser väldigt mycket fram emot det, och att reconnecta med henne. Märker att jag fortfarande förväntar mig tjuvnyp och sura kommentarer när vi pratar men de kommer inte. 
• Son har äntligen slutat med potta. Han har ju gått obehindrat på toa sedan i somras men ändå velat använda pottan hemma. Vi har försökt få honom att sluta självmant, t o m lockat med present men njet. När vi kom hem från Norrland fick jag ett spontant infall och gömde pottan. När han undrade var den var sa jag att tomten varit och hämtat den när vi varit borta. Okej sa han bara och så var det inte mer med det. Varför gjorde vi inte så för ett halvår sedan?
• Jobbet i föregående inlägg kom aldrig ut.  Är jag frågade vad som hänt visade det sig att de skulle omorganisera så det blir inget. Lättad. Då slipper jag ta ställning till om jag vill. Tänker oftare och oftare att jag nog inte ska göra karriär på ett gäng år. Jag VILL ju inte, kan det inte få vara okej att inte vilja?

En trevning

I lördags hörde en fd kollega av sig via LinkedIn. Han är hyfsat höjdare på ett annat större företag nu och han har alltid haft ett gott öga till mig. Han sa att de ska rekrytera en inköpschef och undrade om jag är sugen.  Jag skrev tillbaka, sa att det kunde vara intressant men att det beror på hur bråttom det är med tillträde, att jag tänker vara ledig till 1 november. Nej, de får inte diskriminera p g a det men jag är ju inte dummare än att jag begriper att det kan vara en deal-breaker så jag skrev att om han vill får han ringa och berätta mer, men om tillträdesdatum är ett problem så är det no hard feelings från min sida.

Han ringde några timmar senare, berättade mer.
Ett ganska stort team, sju personer. Hela skalan, från trötta personer som bara hamnat där till duktiga, ambitiösa som vill. Ansvar för totalt fyra svenska siter, men teamet är samlat på en site. Pågående integrationsarbete med koncernen som äger, få ihop dagliga verksamheten med deras strategiska kategoriarbete. Man behöver vara lite diplomatisk och veta hur saker hänger ihop.

Nackdelen är att det är en bit bort, drygt 45 minuter/6-7 mil.
Och är jag byxad att hantera ett team på sju personer?

Det var inget erbjudanden men han vill att jag läser annonsen som kommer ut imorgon, skickar en formell ansökan om det känns intressant. Jag skulle rapportera till honom. Vet inte riktigt hur det är men jag tror positivt. Han är en riktig Balkan-kille och det är verkligen raka rör. Är det något jag uppskattar hos en chef så är det raka rör. Och hans chef VDn, är en drygt 40-årig kvinna. Det känns också bra. Tillträde i november såg han som acceptabelt. Viktigare med rätt person än några månader hit eller dit. Sund inställning.

Annan grej som känns bra är att jag har noll revanschlust för att det inte blev något på mitt befintliga jobb, ingen nu-jävlar-ska-de-få-se-vad-de-missat. Skönt!

Spiralnytt

Snart en vecka efter installation (vi kallar den för 'applikationen' här hemma) och jag har som lätt mensvärk vilket är normalt att ha i upp till två veckor efter installation, känner mig pms-ig, lättretlig. Igår kom en liten trosskyddsblödning. Även det normalt och något att räkna med i början. Vi harvar på.

Barnmorskan sa att det förekommer att män klagar på att de känner trådarna, att de sticks. I så fall får man komma tillbaka. "Det är ett preventivmedel, men riktigt så effektivt ska det inte vara" sa hon och jag kunde inte låta bli att skratta, trots positionen.

Applikationen är så att säga inte testad än. Make är inne i en katastrofperiod med sömnen. Somnar sent, vaknar tidigt, ser ut som en zombie. Han har börjat med sömntabletter men är rädd att bli beroende. Jag är glad för den lilla stunden vi får på kvällen, ligger sked med tända ljus. Det är okej att det inte blir mer. Jag har inte heller varit så sugen sedan installationen.

Jag har 'piral

åkaj, det har börjat hetta till här hemma! Eventuellt jag som är drivande men jag känner att vi står inför en nystart. Så många år nu som varit lite transportsträcka. Schemalagt sex, bli-gravid-sex, vara-gravid-sex (inte mycket det) och nu när vi är klara med det föreslog jag att vi ska börja från början. Fokusera mer på njutning och upplevelse. Lägga ribban (no pun intended) några snäpp högre.

Åtgärd 1: Vi går inte och lägger oss i ett mörkt sovrum längre. Jag blir alltid lite mörk i själen när jag kommer ut från badrummet och ser att det är becksvart i sovrummet för inget säger "Jag vill inte ligga" så mycket dom det. Okej, inte i hans värld, men i min! Så nu tänder vi alltid ett ljus när vi lägger oss. Kramas och myser en stund. Blir det raj-raj så blir det, men det behöver inte. Känns ändå bra, oavsett.

Åtgärd 2: Nu är jag trött på det s k orgasmglappet. Jag har jättesvårt för att komma annat än på egen hand men jag är inte längre okej med att inte ens försöka (som det faktiskt har varit senaste åren - att jag inte kan komma har blivit en vedertagen sanning och dessutom, i bli-gravid-träsket 150 procent fokus på att han ska komma i mål.

Samt lite annat. Jag tror faktiskt att jag har en starkare drift än han (det går väl i perioder det med) men oftast får jag kämpa rätt mycket för att det ska bli något. Luras, nästan. Vi skojar lite om att om jag vill ha sex så "klär jag på mig" och vill jag bara sova går jag till sängs naken. Det är roligt för det är sant.

Som parentes har jag under hösten blivit medveten om att det finns något som kallas yonimassage, OCH att de flesta kvinnor, med rätt teknik kan få vääääldigt många orgasmer under några timmars "lek". Skickade helt skamlöst länkar om det till honom. Hint, liksom. Och han är på, gillar också tanken på mindre fokus på prestation, mer på njutning.

Men jallafall, jah behövde nya minipiller och var på mottagningen för det och cellprov igår. Barnmorskan frågade som i förbigående om jag var nöjd med de jag hade och jag sa ja men lade till lite på skoj att om hon har något som helt tar bort mensen så tar jag det istället.
Japp, sa hon. Hormonspiral!

Man kan näääästan tro att hon får kick-back från tillverkaren för hon totalsålde in det och jag skulle ju ändå upp i stolen så jag tänkte att va'tusan! Gillar ju att prova nya saker. Hon sa att ca 20 procent blir av med blödningarna helt och de flesta får bara små stänkblödningar lite då och då. Perfekt! Dessutom, så skönt att slippa fundera på saken på fem år! Inte behöva komma ihåg att ta sina piller och riskera glömma. Nu håller vi tummarna att jag tillhör de 20 procenten!

Ett två tre på det fjärde ska det ske

Ja, och så går jag i starta-egen-låda-tankar. Om inte nu så när osv. Idén bygger på förra jobbet, drömjobbet som jag fortfarande är bitter över att jag blev uppsagd från. Det ger nog viss drivkraft, inte revanschlust utan mer att det där dryga halvåret inte ska ha varit bara en smak av vad som skulle kunna vara.

Jag tar ingen risk, annat än att få en rad nej men jag vill ändå prova. Det kostar inget mer än en domänavgift och mejlserver. Jag utmanar mig själv, tvingar mig att tänka på varför det kommer gå bra, inte allt jag inte kan och alla anledningar till att få nej, jag vet ju att jag har bra känsla för det här.    Nu ska jag bara våga trycka på knappen. Any day now...

Relationerna

Semesterveckan har varit helt fantastisk! Farmor och farfar har (faktiskt?) varit amajzing. Särskilt farmor som var mycket mer närvarande än hon brukar, hon och Son har lekt massor med varandra och verkligen kommit varandra nära. Jag märker ur mycket det påverkar min inställning till henne, hur mycket mer jag tycker om henne när hon visar att hon tycker om mitt barn. Jag har faktiskt aldrig tyckt så mycket om min svärmor som den här veckan. Hoppas att det håller i sig.

Farfar däremot, han är ju ingen barnmänniska alls. Verkligen Den Gamla Skolan. En morgon hörde jag Son med sin lilla gulliga röst fråga farfar om han ville leka kurragömma och farfar uttrycker sig ju artigt, men allt i hans uppenbarelse signalerar motvilja så han sa nej och Son, som aldrig accepterar ett nej när det gäller lek, frågade inte en andra gång utan kom ner till mig. Han visste inte att jag hade hört och jag sa inget. Han sa inget heller utan lade sig på golvet och ålade besvärat. Jag såg att han var ledsen, han torkade några tårar som han liksom inte ville att jag skulle se och det i sig var så hjärtskärande, han kände sig avvisad och skämdes på något vis. Gubbfan.

Då är det extra fint att farmor varit så snäll och mysig. Hon har verkligen velat leka och umgås med Son. Det gör mig så lycklig och hon och jag har haft jättetrevligt. Igår på väg hem hade hon och jag t o m en sms-konversation, på mitt initiativ. Det är första gången jag smsat henne "frivilligt". Make sa inget men jag märkte att han blev glad. Förstår det, jag tycker det är så mysigt att han och min pappa har en pågående sms-konversation om allt och inget.

Nära ögat

Igår kom vi hem efter en vecka i Frankrike. Make fyllde 40 i onsdags ovh vi bestämde oss rätt sent för att fira där. Det var så attans nära att det inte blev någon 40-årsdag alls. Förra onsdagen var det blixthalka och han var tredje bilen i en seriekrock några mil norr om stan. Han vet inte vilken hastighet han hade när han körde in i bilen framför, som stod stilla på vägen, men han körde i 90 när han började bromsa och kände att ingenting hände när han bromsade.

När han ringde mig, på FaceTime till ipaden eftersom jag inte hört att mobilen ringde, och sa att han krockat var min första reaktion lättnad över att han ringde själv. Jag har varit så säker på att något sådant skulle hända och nu när det hände gick det bra. Så sjukt för samma morgon han åkte kom han och sa hejdå, vi pussades och så sa han hejdå till Son som lekte på golvet och frånvarande sa hejdå tillbaka. Så precis när Make skulle kliva ut genom dörren kom Son på att han ville säga hejdå på riktigt och sprang nästan panikartat ut i hallen, mån om att hinna. De kramades och pussades och Make sa "Jag älskar dig mest i världen" och jag stod i köket och tänkte "Om det händer något nu har de i alla fall sagt hejdå på riktigt och jag kommer kunna säga till Son att det sista din pappa sa till dig var att han älskade dig". Jag tänker så hela tiden men nu när den där bilolyckan hänt tror jag att jag kommer känna att den har hänt, vi lurade döden, han klarade sig.

Jag kände mig inte ens chockad när jag gjorde mig klar för att möta Make på sjukhuset, jag grät inte. Jag var bara glad.

Däremot faktiskt rätt känslosamt på hans födelsedag. Så fint att det inte blev en historia som slutar med orden "...han skulle ha fyllt 40 veckan efter...."
Tacksam och lycklig.