#ettårsenare

Så här ett år efter hela #meteoo-cirkusen drog igång känner jag mig annorlunda. Jag har processat min historia mer det här året än jag gjort på väldigt länge, av olika anledningar, och landat i vissa insikter:

<![if !supportLists]>1)      <![endif]>Jag är fortfarande ”skadad”. Det som hänt kommer alltid finnas kvar. Fram tills typ nu har jag någonstans utgått ifrån att om man förtränger något tillräckligt länge så försvinner det men så är det inte. Någon i Netflix-serien She’s gotta have it uttryckte det så enkelt men så träffande: ”It’s a still water.” Ett stillastående vatten. Vet inte hur man skulle kunna beskriva det bättre. Det kommer alltid finnas där och det kommer nog alltid påverka mig på något sätt, sporadiskt. Jag får lära mig att acceptera det och att leva med det, inte vänta på att det ska försvinna.

<![if !supportLists]>2)      <![endif]>Jag skäms inte. Det är tack vare #metoo. Inte så att jag skulle prata öppet om det nu heller, men det är mer för att jag inte vill vara ”Hon Som…”, det får inte definiera vem jag är, men jag skäms inte längre. Nu skulle jag kunna prata med någon om det utan att känna det som skämmigt. Det är mer tydligt för mig nu än någonsin att Det var inte mig det var fel på, även om jag fortfarande vill lägga till ett stort fett MEN efter det påståendet. Jag önskar att jag var bättre på att uppriktigt känna att de hade ett ansvar de inte tog. Kanske kommer jag dit, kanske inte, men jag kommer nog inte göra det om inte någon trummar in det i min hjärna.  Men jag skäms inte.

<![if !supportLists]>3)      <![endif]>Jag är argare. Det är inte kul att vara arg, men det är jag. Jag är mest arg på den som förstörde mig från första början och jag är arg på alla som följde i det redan upptrampade spåret. Arg på de som borde ha vetat bättre, på de som intalade sig att det var okej, på de som utnyttjade att jag inte kunde med att säga nej, på de som inte brydde sig om att jag sa nej för att jag inte sa det tillräckligt högt, på de som valde att inte se att jag hade ont. Jag är även lite arg eller bitter eller besviken på att ingen fattade, att ingen tog tag i mig och liksom ryckte upp mig till ytan. Varför sa ingen ”Det är inte dig det är fel på. Det du varit med om är inte normalt. Dina referensramar blev skeva från start och ännu skevare när du försökte förhålla dig till dem, men det är inte dig det är fel på.” Varför sa ingen det?  Varför suckade de och vände sig bort, som att jag var en drama queen som eventuellt inte var värd besväret? Varför har ingen hört av sig nu i efterhand och sagt ”Jag fattar nu. Förlåt att jag inte gjorde det då.”?

<![if !supportLists]>4)      <![endif]>Jag är hoppfull om framtiden. Jag tror verkligen att #metoo gjort skillnad som massivt statement att Det är inte okej. Jag tror att ”gemene man” blivit mer medveten om gråzonerna. Innan var det som att det bara fanns en typ av övergrepp och det var överfallsvåldtäkt. Typ. Eller väldtäkt med misshandel eller vapenhot eller liknande. Jag tror och hoppas att många killar och män blivit mer försiktiga, kanske delvis av empati och medvetenhet men eventuellt främst av självbevarelsedrift. Det är okej för mig. Om någons incitament till att uppfatta någon annans Nej är att han inte vill bli uthängd så visst. Det viktiga är att nejet hörsammas och jag hoppas hoppas hoppas att det hörsammas oftare nu än förr.

Å andra sidan...

Nästan hela fikarasten i fredags gick ut på att brainstorma kring vilka astronomiska summor vi hade kunnat spara företaget om någon ”wastade” en före detta koncernchef eller två. Ja, det jagas besparingar på tiotals tusen kronor som gällde det liv eller död men i andra änden betalas det ut tiotals miljoner i pension till före detta chefer, så… Ja.

Vi kom ganska långt, planerade besparingsprojekt, byggde case. Han på indirekt inköp sa att han skulle ringa ett av MC-gängen direkt efter fikat för att be om en  offert. Sedan skulle han ringa konkurrerande MC-gänget och benchmarka.  Men så är det ju högt fokus på att sourca i ’low cost country’ så eventuellt måste han be om att få en polack som gör jobbet istället för en svensk.

”Då går jag och filar på min short-list nu då” sa han och reste sig. Cirka roligaste fikarasten på över ett år.

Härskarteknikerna vid fikabordet

En gubbe som ibland fikar i mitt annars urtrevliga fikagäng ibland är… en sådan gubbe! Han är en sådan som bara har två lägen; antingen är han helt tyst och sitter i egna tankar, eller så håller han monolog, berättar en låååång historia. Oförmögen att medverka i en dialog. Dessutom vänder han sig bara till männen vid fikabordet när han pratar. I tur och ordning tar han ögonkontakt med sina manliga lyssnare och hoppar konsekvent över kvinnorna. Jag tror inte det är ”medvetet”, han ser oss nog inte ens. Enda gången han har sagt något mer än hej till mig har varit när jag kom på besök med barnen. Då var det som att han tyckte att jag var i mitt rätta sammanhang, som mamma, och då såg han mig.

Så här om dagen, när fikarasten närmade sig sitt slut, tog han till orda och sa som vanligt: ”Ja, på tal om matlagning så ska ni få höra en historia som jag säkert har berättat innan…” Ja, det har du säkert sa en av herrarna vid bordet och de andra fnissade så tydligen inte bara jag som stör mig på hans monologer men gubben lät sig inte avskräckas. ”Ja men den är så rolig så ni får höra den igen!” och så började han berätta. Någon mening eller två in reste jag mig och gick.

Igår på fikarasten satt jag och pratade om något när han satte sig vid fikabordet och genast noterade jag i ögonvrån hur han började titta på klockan medan jag pratade. Flera gånger, med bara sekunder mellan tittarna. Demonstrativt. Jag låtsades inte se, tittade inte ens åt hans håll  men hans gest gjorde mig glad för uppenbart hade det stört honom att den unga honan inte var intresserad av att lyssna på alfahanens utläggning. Nä, det gillade han inte och det kunde han tamejfan ha! Hehehe.

Förresten, samma fikarast: Flubbet som jag tänker på honom som. En man i 45-årsåldern som inte har något som helst filter och tyvärr är väldigt observant, nästan synsk för hans plumpa kommentarer träffar alltid bull’s eye. Det är läskigt hur rätt han noterar, intuitivt lägger ihop ett och ett och sedan vrider till det till en alldeles för närgången kommentar. Inte sällan nästan med flirtig touch, dessutom, sådär Jag-skämtar-naturligtvis-fast-ändå-inte. Oerhört obehaglig person och jag undviker honom så långt jag kan men igår vid fikabordet satte han sig i stolen till höger om min och jag hade redan kroppsvikten på högra armstödet så jag satt liksom lutad åt höger och hans stol stod nära min. En vanlig människa hade flyttat sin stol så vi inte satt så nära men inte han. Istället lutade han sig åt sitt vänstra armstöd, mot mig, så vi kom att sitta med bara några centimeter mellan armarna. Jag visste att det är bara för att tvinga mig att flytta mig, göra mig obekväm till mods men jag vägrade. Jag satt kvar, fortsatte prata, låtsades som ingenting och hård-ignorerade honom. Så småningom måste någon av oss ha skiftat ställning, jag tänkte inte på när det hände, men det känns liksom viktigt att inte ge sig, inte visa att man tycker att det är obehagligt när jag vet att det är exakt det han är ute efter.

Men de andra jag fikar med är så himla trevliga och roliga! Jag tror inte att jag haft så roliga fikakompisar på någon arbetsplats tidigare.

Strategi

Det är inte så att jag har särskilt fullt upp nu i början. Kollegor lägger över lite bollar men stressigt är det inte. Chefen sa till mig första dagen att jag kan ta lite kortare dagar nu när det inte är så stressigt men det tänker jag inte göra! Den missen gjorde jag nämligen när jag var nyanställd och då hamnade jag på minus tio timmar på flexen typ direkt och der har jag aldrig lyckats komma ikapp med pga tight mellan hämtningar/lämningar. Så nej.

Nu när Make är hemma och sköter alla hämtningar/lämningar ska jag komma upp i de maximala 10 timmarna man får ha på flexen, om jag så ska sitta av tiden. Idiotiskt, ja, men det är vad de liksom väljer när de bygger systemet som de gör, när allt baseras på misstro och utgångspunkt att alla skulle fuska med arbetstiden om de bara fick chansen.

Synd, att det alltid ska vara så i industriföretag, att det är så djupt rotat. Det blir så att någon kommer dra det kortare strået och jag har ingen lust att vara den som gör det.

Kör så det ryker

I förmiddags tittade jag in till HR-chefen (som av någon anledning alltid gör mig nervös?) och föreslog en liten Ända In I Kaklet-aktivitet. Jag är ju ändå med i festkommitén. Det gruffas nämligen rätt mycket i leden över att det går så bra, allt går för högtryck men man upplever att man bara får skäll för att vi inte hinner med.

Så jag sa till honom att jag tror att en liten uppskattning nu vore oerhört vältajmad. Ett ”Tack för att ni kämpar, vi ser det och uppskattar det men nu kör vi så det ryker fram till årsskiftet”. Han höll med, sa att det varit mycket skäll och lite axelklapp senaste tiden så vi ska göra något. Samtidigt berättade han att fabriken fått en budget på 200 000 för att fräscha upp matsalen och receptionen och att han letar efter en projektledare för det. Jag ba’ *hand upp*

Så med reservation för att min chef kanske säger nej men nu är jag projektledare för cirka det roligaste jag gjort sedan jag lämnade kosmetikbranchen! Bara sådär!

Sista dagen

I morgon börjar jag jobba igen så idag är sista dagen ”i frihet” eller möjligen tvärt om, beroende på hur man ser det. Det känns... inget särskilt, faktiskt. Det ska bli trevligt att bli vanlig vuxen igen men jag kommer nog sakna det softa i att gå hemma och dra, när allt mer än att hålla barnen vid liv är en bonus. Det blir bra! Kul att jobba med nya chefen också. Minst taggad på jobbet i sig men tänker att jag ger det en chans.

Nå, igår fick jag !!!-feeling och frågade en kompis om hon ville åka på dagspa med mig idag, sista chansen, men hon kunde inte så vi ska fika och fixa naglarna istället. Känns helt okej det med!

Nu kör vi!

Slutspurt

Tillbaka i verkligheten! Med det menas att Make jobbar igen, Son får titta på TV medan lilltjompan sover förmiddagsluren. Inte så jädra pjåkigt!

Det har varit fint. Särskilt andra halvan av semestern. Jä-hä-ättebra ehm samliv (efter en katastrofal vår), alla glada och harmoniska. Kortare utflykter, en och annan natt på familjevänliga hotell.
Make jobbar en månad och sedan går han på föräldraledighet. Med största sannolikhet, inte ropa hej osv, kommer han inte gå tillbaka till sitt nuvarande jobb sedan. Han har varit less på det senaste året och innan semestern meddelade hans syster att hon nu äntligen blir delägare på advokatbyrån hon jobbar för. Då fick Make eld i baken, bli omsprungen av lillsyrran liksom, så två dagar senare åt han lunch med kontorschefen på förstahandsvalet av ny arbetsplats. De eld och lågor, har sökt någon med hans profil länge utan att hitta.
Så nu är planen att han ska plugga under sin föräldraledighet och, flaggat för nya arbetsgivaren, på ca 20 procent sedan. Han behöver komplettera med några kurser för att få en jur.kand. och i förlängningen kunna bli advokat och därpå delägare. Det kommer ta fem år, har han räknat ut, men då kör vi stenhårt på det.

Min plan är inte någon annan än att gå tillbaka och se hur det känns. Jag gillar ju egentligen mitt jobb men det är allt medtech-jox som gör mig helt matt. Jag är inte typen som gillar dokumentation och hålla sig till oändligt omständiga processer. Nå, vi får se. Ser ju fram emot att jobba med min nya chef också!

Ja jädrar!